11 december Damasus I död 384 - Gläd dig du Kristi brud och möt din Herre Gud!

Christos Pantocrator, Hagia Sofia

 Vi har mycket att tacka Damasus I för. Hans pontifikat var det som tydliggjorde kyrkans lära gentemot Arius lära som i mångt och mycket är lik islams lära om vem Jesu är. Arius var också en soldaternas favorit han tog inte pacifismen som en viktig kristen doktrin. Men kyrkan som blev kvitt arianismen hade ett jobb med att göra teologi av krigen som följde med att Romarriket plötsligt omfamnade kristendomen som sin egen mest favoriserade religion efter sekler av förföljelser. Det var också  Damasus I som vigde Ambrosius till Biskop i Milano där han ersatte den arianske påvepretendenten Ursinus och Ambrosius ledde i sin tur kyrkofadern Augustinus till tro. 

Augustinus var den som först utvecklade tanken om det rättfärdiga kriget och krigets lagar. Hans idé var att ett rättfärdigt krig aldrig fick vara ett anfallskrig. En kristen hade en plikt att försvara andra som angreps men aldrig anfalla någon annan först. Man fick inte heller utsätta någon för överdriven grymhet eller plundring. Den strikta pacifismen hade dock redan i praktiken vittrat sönder. Damasus själv hade vunnit påvestolen av Ursinus i regelrätta gatustrider i Rom. Ursinus och arianerna gav sig inte utan strid när Damasus skulle inta påvestolen så striderna* var, enligt Augustinus teologiska reflektioner, rättfärdiga försvarsåtgärder av Damasus.

Damasus I bild från 300-talet

Förutom att han alltså hade ett finger med i spelet om Augustinus själ, var det också Damasus I som bestämde att Petrus är alla påvars fader och den som legitimerar påvens inflytande över västkyrkan. Men , som skrivet var, Arianerna blev av Damasus rejält tilltufsade med hela deras bagage. Allra störst inflytande på framtiden hade dock Damasus genom att initiera en översättning av Bibeln till latin , den version som kallas Vulgata=den folkliga som översattes av kyrkofadern Hieronymos. Genom denna översättnng kunde mängder av icke-grekiskkunniga läsa Bibeln och jag, som obotlig läsare, anser ju att detta var ett stort steg mot dagens underbara läge att Bibeln finns översatt till alla möjliga språk, ofta som den bok som översätts först av alla på ett nyframtaget skriftspråk.

Tack Gud för denna stora gåva till mänskligheten! 

* En roman jag verkligen älskade som ung var Den siste athenaren av Viktor Rydberg där han framställde dessa strider som onödiga och löjeväckande gräl om petitesser. Men hade jag fullt ut fattat vad de stred om, hade jag nog inte varit lika med på Rydbergs tes. Arianernas idé om Jesus som skapad och typ en Muhammed, nej det tror jag inte på. Den läran är jag lycklig över att kyrkan skippade. Sedan kan det ju ha varit så att sanningen om Jesus som Gud ändå hade överlevt. Sanningen har ju en förmåga att ändå överleva, men jag tror det ändå var det bästa som hände när Arianismen fick sin egen religion: Islam. Den jättestriden inom kyrkan, som kan strida om små  detaljer i det oändliga, hade verkligen inte varit till gagn för någon. Nu finns två tydliga alternativ att ta ställning till och det värsta tvånget, som Rydberg vände sig emot med kraft, står ju numera arianismen för. Jag tror det var arianernas stora inflytande bland soldater som gjorde arianismen till islam som inte alls drog sig för att använda våld i spridandet av sin lära.  Jag kan inte hitta att Arius drev denna tes. Arius själv hade väldigt lite inflytande över den rörelse som sedan hans död burit hans namn. Lite som Toivo Korpela inte hade med korpelarörelsen att göra.

Sublimerad Gudslängtan

Jag har just börjat min dag med Andliga sånger i P 2. I slutet av programmet spelades en fin version av psalm 228 . Denna psalm betyder mycket för mig. Innan den kom med i psalmboken var den en stamsång i min familj där mina föräldrar båda var storsångare och spelade piano och gitarr. Min farmor var dessutom kantor så musiken var en ständig ledsagare genom barndomens outforskade landskap. Denna sång får mig alltid att gråta av den starka närvaron av Helig Ande och gemenskap med hela kyrkan i den. Tid och rum upphör att existera, jag och Gud dansar i ett tillstånd av den gränslöshet som kallas evigheten eller himmelriket. Jag sjunger "den sällsamt nya sången likt stora vattens brus" tillsammans med alla de heliga.

Då blev jag påmind om att det vi alla innerst önskar av erotiken inte är att bli ett par eller föröka oss utan att bli uppfylld av Helig Ande. Det vi längtar efter är gemenskap med Gud. Denna totala uppfyllelse som psalm 228 ger mig upplever jag inte alltid lika tydligt, men det är den verklighet jag lever i jämt. Endast den treeniga kan motsvara den längtan som vi söker uppfylla i erotiken. Inget är fel eller dumt med denna längtan. Den är och den ska vara, den är oundviklig. Erotikens mål är att uppfyllas av Anden. Men när vi inbillar oss att vi kan fylla denna längtan med att hitta "den rätte" och låta denne komma in, går vi alltid fel. Såvida nu inte den vi släpper in är just Gud. Det vanliga är dock att vi tror oss bli uppfyllda och totalt älskade på det sätt Gud älskar oss, av en människa som är lika bristfällig som vi själva. 

Hela vår kultur bygger på denna villfarelse. Kärlekssånger och konstens alla övriga uttryck handlar ständigt om detta: pojke möter flicka och då blir allt bra. Inte konstigt att vi blir besvikna för vi är bara människor allihopa. Och även om vi lever lyckliga i alla våra dagar kommer vi till slut att berövas varandra av döden. En människa räcker inte till.

Jag har ägnat en del lästid i sommar åt Ulf Lundells Vardagar 3 och om något blir tydligt i denna spretiga, pratiga, näst intill oredigerade, text så är det att romantisk kärlek par om par bara är sublimerad Gudslängtan. Lundell söker det han endast kan finna i den Heliga Ande hos kvinnor som i förhållande till honom blir allt yngre. När de gör honom besvikna tar han till alkoholen som betecknande nog kallas "spirits" på engelska (och många andra språk). Hans forna "kärlekar", hans alkoholism och hans hat mot religion är tre röda trådar i denna härva av olikfärgade garntåtar i Vardagar 3  och de visar sig, ju mer jag försöker reda ut härvan och och nysta upp dessa tre trådar, att de egentligen är en och samma tråd.

Ulf Lundell på sin ålders höst är inte alls ensam om detta misstag: att söka Gud och leta på fel ställen för att om och om igen bli besviken. Vi får ständigt itutat i oss att vi behöver sex för att må bra och intressenter i den stora slavhandel som kallas prostitution av hederliga, och "sexarbete" av dem som tjänar pengar på denna form av slaveri ,hävdar ju att de fyller ett mänskligt grundbehov. Fast det säger ju sig självt att just sex inte är ett basbehov. De flesta människor lever i decennier utan sex både i början av livet och i slutet och i perioder däremellan. Många lever helt utan sex hela livet. Men testa hur många decennier du kan leva utan vatten.

Sex är alltså inte ett grundbehov, det är att bli vidrörd som är behovet. Spädbarn far direkt illa av sex men dör utan beröring. Precis som vatten släcker törsten, släcker beröring "hudhungern" som Lundell kallar det i boken. Det är lätt att leva ett gott liv utan sex och förökning ,men utan gemenskap är det lika omöjligt som att leva utan vatten. Jag tror många skulle bli oerhört mycket lyckligare om vi vågade säga som det är: "Du kan aldrig få detta behov av kärlek helt tillfredsställt av en människa och sex har mycket litet med saken att göra. Men ditt behov av vänlig beröring och gemenskap kan du få uppfyllt av en vän, en hund, en församling. Ditt djupa behov av kärlek och bekräftelse kan däremot bara Gud fylla. Allt annat kommer alltid att göra dig besviken. "

Kristus och den samariska kvinnan samtalar om livets vatten av Angelika Kauffmann 1796 Lägg märke till hur de ser varandra i ögonen, detta är vad vi behöver: ögonkontakt med någon som vill oss väl.

Det som släcker kärlekstörsten är det vatten som den Heliga Ande ger och då som en källa inne i oss själva. Ingen människa kan ge oss det vattnet. Inte ens Jesus lovar att alltid stå där och fylla på från utsidan. Nej han säger till kvinnan vid Sykars brunn i Johannes evangelium kap. 4:

Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv.

Det vattnet är den erotiska kärlekens riktiga mål. Det är nog ingen slump att just kvinnan vid Sykars brunn hade fem förhållanden bakom sig. Hon hade sökt det levande vattnet men på helt fel ställe. Om alla kunde förstå det kvinnan vid brunnen förstod skulle världen bli en bättre plats för alla. Besvikna äkta makar skulle sluta kräva det omöjliga av sina makar och eventuella barn. Singlar skulle slippa känna sig halva eller tvingas gå i kloster utan att egentligen ha den kallelsen. Vänner skulle bli generösa mot varandra i stället för att svartsjukt vakta på varandra. Sex skulle få sin rättmätiga lagoma plats vid sidan av bastubad, motion, hjälparbete, körsång och massage. Alla dessa goda aktiviteter utlöser signalsubstanser som ger oss lugn, glädje, belöning och välbefinnande: oxytocin, dopamin och serotonin. Jag inbillar mig också att en del som utnyttjar prostituerade skulle sluta leta tillfredsställelse i att vara slavägare för en stund* och i stället gå till frisören där de kan få en skön massage av hårbottnen och lite mänsklig närhet en stund utan att behöva förnedra eller förnedras. Alla dessa fina signalsubstanser sätter nämligen igång också av hårbottenmassage.

Men det grundläggande behovet av att vara på djupet och villkorslöst älskad kan bara Gud fylla. Filosofen och teologen Augustinus, biskop av Hippo, har ägnat sig mycket åt detta omättliga bekräftelsebehov hos människan och uttrycker saken så här: Du, o Gud, har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt till dess det finner vila i dig. Ju längre jag lever desto mer inser jag sanningen i detta.

Den rätte som vi måste släppa in är alltså Gud själv. Innan vi gjort det kommer vi att famla omkring i en ständigt otillfredsställd jakt efter lycka på helt fel ställen vilket skadar oss själva och den som vi för tillfället sätter i Guds ställe i våra liv. 

Augustinus som utforskade detta tema redan på 300-talet får också avsluta denna bloggpost: 

"Gud älskar var och en av oss som om det bara fanns en av oss."

                               Augustinus som Sandro Botticelli uppfattade honom i detta porträtt målat 1480

* Men de flesta som söker sig till prostituerade är förstås av den sorten som får serotoninpåslag genom mobbing och tortyr av andra så de behöver nog låsas in och gå i terapi i stället.

27 februari 380

Konstantins misslyckande

Vi uttrycker oss ofta förenklat som om kejsar Konstantin införde kristendomen som statsreligion  i det romerska riket 313 AD men egentligen var det något som växte fram så småningom med många steg och beslut. Ett viktigt beslut, som jag välsignar, är mötet i Nicea där trosbekännelsen fastslog vem Jesus är ; sann Gud och sann människa, född och icke skapad. Efter detta möte där arianerna förlorade lärostriden började en kamp inom kyrkan . I stället för fortsätta samtal började man förfölja varandra. Konstantin själv blev osäker om han satsat på rätt häst. Arianerna var populära inom militären och i östra delen av riket.

Dessutom blev mötet inte det lyckade ekumeniska projekt som Konstantin hoppats på. För honom var mötet i Nicea ett försök att standardisera kristendomen för att uppnå politisk stabilitet och säkra sin makt medan de kristna ledarna såg det som ett teologiskt diskussionsforum. Tanken var att komma fram till ett koncensusbeslut -"Vi och den Heliga Ande har beslutat" -men kristendomens varianter bestod och ledde till ännu fler strider fast nu förstärkt med politisk våldsmakt bakom de stridande.

Frifräsiga falanger från Iberiska halvön och Konservativa kulturkramare från Orienten

 Vid Konstantins död 337 var det fortfarande inte tydligt avgjort om Arianerna eller Niceanerna skulle bli "standardkyrkan" och det var långt ifrån avgjort att romarriket skulle vara enbart kristet. Religionsstriderna och de olika politiska besluten angående kristendomen fortsatte bölja fram och tillbaka mellan frifräsiga falanger och konservativa kulturkramare. 

Längst i konservatism gick Konstantins efterträdare Julianus Avfällingen som försökte återinföra hellenismen och övertrumfa kristna högtider med en blandning av nyintroducerad soldyrkan och insomnande sedvänjor kring de hellenistiska och romerska riterna. Han stöttade också judendomen och alla möjliga varianter av kristen tro för att försvaga kyrkans makt genom det klassiska tricket att söndra och härska. Det blev en sista period av religionsfrihet i romersk riket för kort efter Julianus död tillträdde den frifräsige spanskfödde kejsaren Theodosius I, en hängiven Nicean som också var släkt med dåvarande påven i Rom Damasus I.

Det var Damasus I, född i nuvarande Portugal, som initierade ett stort kliv mot att romarriket skulle bli en kristen statsbildning  just detta datum för 1640 år sedan . Då undertecknade Theodosius I, och medkejsarna Gratianus samt Valentianus II ediktet i Thessaloniki som deklarerade att niceansk kristendom var den religion som alla romare borde konvertera till. Samtidigt som man påbjöd kristen tro enligt den niceanska trosbekännelsen fastslog man att arianism och andra former av kristen tro var villoläror som inte accepterades. Detta blev alltså också ett stort steg bort från religionsfrihet. Men statskyrka i stil med reformationskyrkor som vår egen Svenska kyrka med kungen som kyrkans överhuvud var det aldrig fråga om. 

Väckelsen

Men detta politiska steg kom sig inte bara av politik utan det var också en en väckelsetid i kyrkan. Och väckelsepredikanten nummer ett var Ambrosius, biskop av Milano, som inspirerade både påven Damasus I och Theodosius medkejsare i Västrom, Gratianus. Ambrosius predikningar var också viktiga för Augustinus omvändelse till sin mor Monicas kristna tro. Och liksom Arius skrev Ambrosius kristna sånger till populära melodier varav Sv Ps 112 "Världens Frälsare kom här".

Förutom denna väckelsevåg kring Ambrosius fick kristendomen av niceanskt snitt nu också ett stabilt stöd från kejsarens våldsmonopol. Kejsar Gratianus och Damasus I genomförde en slags reformation av Roms religiösa liv inspirerade av Ambrosius. Kejsar Gratianus vägrade kalla sig Pontifex Maximus, den störste brobyggaren, eftersom det var en hednisk titel som inte anstod en kristen. Han såg även till att staten slutade bidra till Vestalernas uppehälle, flyttade det hedniska Segeraltaret från senaten och bidrog starkt till att hedniska kulter började försvinna samtidigt som han gjorde sig till ovän med hedningarna i senaten.

Damasius I många verk

Damasus körde med åtskillig blodsspillan iväg sin arianske motpåve från Rom (som etablerade sig i Milano men övervakad av Ambrosius) och deklarerade att kristendomens rätta uttolkning var den Niceanska. Damasus var också drivande bakom Vulgatas , den latinska bibelöversättningen, tillkomst och spridning. Han lyckades dessutom återförena kyrkans öst- och västliga inriktning, den niceanska delen då förstås. Och så fick han sin frände, Theodosius att sammankalla till mötet som skrev Ediktet i Thessaloniki. I öst var arianerna ännu starka men besegrades med hjälp av Ediktet som formulerade att den katolska (allmänna) och ortodoxa (renläriga) kyrkan höll sig till den Niceanska trosbekännelsen.

Därför vågar jag påstå att det var detta edikt som var den slutgiltiga spiken i kistan  för kyrkan som pacifistisk underdog i romerska riket och början på många långa blodiga sekler av att vara kyrka med maktanspråk och militärmakt. Men inget är så enkelt som att detta edikt bara var till skada. Den ambrosianska väckelsen  gav kyrkan ovärderliga skatter som den allegoriska tolkningsnyckeln till Gamla Testamentets svåra berättelser vilken i sin tur gav oss Augustinus med sina briljanta formuleringar kring tron och existensen. Vulgatas tillkomst måste ju varje bibelälskare välkomna och jag håller också helt och hållet med om den niceanska trosbekännelsen, det var bara tråkigt att man inte vågade lita till sanningens inneboende sprängkraft utan att behöva ta till våldsmakt för att vinna den teologiska debatten.

För den stora styrkan i treenighetsläran är att den är antihierarkisk och bör levas och läras ut i den andan. 

 Källor: Kristen tro Alistair McGrath (2007), Påvarna Göran Hägg (2006),  Wikipedia: "27 februari" och saker jag minns, men inte varifrån exakt de kom. Man kan misstänka vetenskapsradion Historia, på mycket goda grunder=).