10 januari- Nikanor diakonen i skábmá/kaamostidens polarkyla

Han har kommit med budskap om fred för er som var långt borta och fred för dem som var nära. Ef. 2:17

 Just nu fryser jag nästan dygnet runt i min lilla 1800-talsstuga. I arla morgonväkten börjar jag elda i kaminen och när dagen slutar lägger jag in en stadig brasa igen som alltid slocknat när jag vaknar vid ca 3:45 och under kroppens ivriga protester tar mig upp ur sängvärmen för att raka ur askan ur spisen och sedan tända nästa brasa. Och jag som vanligtvis är en rent irriterande morgonglad person morrar istället från morgon till kväll. På jobbet är det också kallt och torgvantarna är rent nödvändiga där och frysandet tar så mycket energi. 

Mot elever och kollegor klarar jag att vara artig, om än tankspridd och glömsk pga frostskadad hjärna,  men hemma ryter jag åt mig själv och djuren som en jättebamsing till björn. Tålamodet är lika med noll och allt som går fel i kylan orsakar explosioner i min, alltså i övrigt djupfrysta hjärna. Hundarna känns jobbiga och hästarna som står inne i kylan (de väljer ju själva) kräver bara mer mockning och service. I min inbillning är jag en saktmodig och lugn person men när jag fryser är jag stressad, stridslysten och gravt djur- och folkilsken. 

Så i går eftermiddag byltade jag på mig på ett nytt sätt när jag fixade med djuren efter jobbet. Och jag blev för första gången på veckor ...varm. Och plötsligt blev allt ljust och glättigt. Jag blev snäll och tålmodig. Lugnet spred sig i kroppen och naturligtvis gick allt lättare med de frusna vattendunkarna, det sinande vedförrådet, mina rara hästar och gulliga hundar. Och till sist den kalla resan till övriga familjens tillflykt under vår tid som evakuerade från det vattenskadade storhuset blev som en liten nöjestripp, trots att den är nödvändig för att hämta vatten och laga mat. 

Till och med blev jag så kreativ att jag stannade och försökte fota den stora älg som numer vistas vid vägen mellan mina två boplatser. I stället för galet stresspåslag när jag såg den stora trafikfaran, blev jag lugn av att betrakta dess lugna mumsande på småtallarna vid vägen fast det var för mörkt för foton eller filmer. I stället fotade jag biltermometern, - 29 grader, godmodigt skrockande över att det inte var -30 där älgen betade. Hur kan man vara så enkel? Maslows behovstrappas första steg trumfar alltså decennier av kristet liv och lärjungaskap. 

Dagens namnsdagsbarn fram till 1901, Nikanor, var en av diakonerna som utnämndes när det uppstod gnissel mellan arameisktalande kristna judar och grekisktalande dito och de grekisktalandes änkor kände sig förfördelade vid matutdelningen, dvs  av resurserna som då delades lika av alla Jesus-följare. Här var det hunger som gjorde att människor som till och med mött Jesus både före och efter uppståndelsen, började bråka. Och bråket löstes med att 7  diakoner med grekiska namn utsågs till de första diakonerna med ansvar för matutdelningen  till både arameisk- och grekisktalande änkor, kan vi läsa i Apostlagärningarnas kapitel 6.

En liten tröst är det att se att även för de första , modiga och trosstarka kristna spelade grundbehoven roll för humöret. Fred stiftades genom mat precis som jag blev mitt mer vanliga fridsamt djurälskande jag med varma kläder. Många kristna tycker att Jesus kom med en slags andlig känsla av frid, de flesta av oss bor i den del av världen som i stort sett har glömt hur det är både att frysa och att hungra, därför kan vi förstås unna oss lyxen att behandla den fred Jesus kom med som en abstrakt känsla snarare än en konkret förbättring av de materiella villkoren för alla i församlingen. 

Ändå är det ju övertydligt att de samhällen som är fredligast är de välfärdsstater där grundbehoven är hyfsat tillfredsställda för alla.  Den fred Jesus kom med var inte en lättköpt känsla utan påtagligt fysisk mat, ljus och värme, som kostade på. För just Nikanor berättar legenden att hans diakonitjänst kostade honom livet. Diakonen Stefanos och han  sägs ha blivit martyrer samtidigt, men Stefanos stenades i Jerusalem medan Nikanor befann sig på Cypern dit han farit för att sprida evangelium om fred  för dem som var långt borta och fred för dem som var nära.  

Andersmäss

 Galaterbrevet 4:6

Polarnatten blir lättare att överleva inom Guds rikes globala kärlekspraxis, här råder Guds rike i vårt kök med goda vänner och söner.

Och eftersom ni är söner har Gud sänt sin sons Ande in i vårt hjärta, och den ropar ‹‹Abba, Fader!››."

Den som följt denna 11 år gamla adventskalender genom åren vet ju att idag börjar Kaamos/ Skábma, polarnatten som avslutas 19 januari på Henrik-dagen. Andersmäss är också namnet på första Advent numera. Dessa båda firas samtidigt på första söndagen i Advent. det är traditionellt en stor kyrksöndag och gudstjänsten i Jukkasjärvi kyrka firas då på samiska. Det kan ju låta väldigt lokalt men ändå menar jag att detta är ett bevis på Guds globala avsikter med oss. 

Andreas är ett grekiskt namn som etymologiskt hör ihop med det grekiska ordet för människa anthropos- Liksom i många språk är människa också kopplat till ordet för man andros och man kan hävda att Andreas både betyder mänsklig och manlig. Jag väljer förstås ordet mänsklig som det mest betydelsefulla för teologiska resonemang men i denna text från Galaterbrevet inräknas alla människor i begreppet  söner, eftersom Jesus var den utlovade sonen som skulle komma med fred. 

Genom språket osynliggörs alltså kvinnor och det är jag absolut ingen anhängare av. Men man kan också se det positivt ur min synvinkel: alla är Guds barn och den nu så omdebatterade "könsidentiteten" spelar ingen som helst roll. Att vara Guds barn är att vara sant mänsklig. Vi människor har alltid haft en mörk tid framför oss när vi firar minnet av den första lärjungen Andreas. I relation till polarnatten blir människans utsatthet extra tydlig. Nakna i kylan, utan klor och vinglandes på två spröda ben har vi människor inte mycket annat än varandra att ty oss till-och Gud, universums skapare som i Jesus också är Kosmos rätta kung. 

Vi har alla varit barn och vaknat mitt i natten av någon mardröm eller något skrämmande ljud. Vi har ropat rakt ut och i de flesta fall kom en mamma eller pappa, mormor eller farfar till oss, tröstade och lyfte upp oss i sin famn. Det var då vi började lära oss vad kärlek är och gör.

"Guds rike inbjuder till en omfattande global kärlekspraxis"   säger Werner Jeanrond just nu i dagens morgonandakt. "Guds rike är en kraft som förvandlar våra hjärtan […]Om vi vill ryckas med i denna dynamik" säger Jeanrond, kan vi absolut fira jul med gott samvete. Och jag vill tillägga att denna kärlekskraft hjälper oss att överleva Skábmas/Kaamos svåra tid. När nattens mörker är skrämmande och inget är enkelt i vardagens kyla som gör allt trögt och tungt,  kan vi ropa "Evig Fader!" ut i natten.

Andersmäss påminner oss om att vi är människor med rätten att ingå i Guds rike och familj. Och detta gäller också där denna tid på året är ljus och varm. Som Werner Jeanrond sa är Guds rike är global kärlekspraxis.