Newton och mekaniken

En barockpärla med tyngd är Isaac Newton. Alla har hört talas om skrönan med äpplet men i verkligheten var det inte alls så han upptäckte gravitationen. Det var betydligt mer mångfacetterat än så. Newton var djupt troende och ville upptäcka Gud i naturen genom noggranna mätningar. Han såg ju att det fanns någon mystisk kraft som höll ihop materien och universum, han lyckades också mäta denna kraft som han såg som Guds egen. Det visade sig att kraften minskade med kvadraten av avståndet från en kropp. Med denna kraft inräknad kunde planeternas banor förutses och solens placering ritas in mer exakt.

Solen är ju inte exakt i centrum av vårt solsystem eftersom andra himlakroppars dragningskraft påverkar henne och det kunde Newton visa med sina beräkningar:

 "the common centre of gravity of the Earth, the Sun and all the Planets is to be esteem'd the Centre of the World", skrev han i sin Philos0phiae Naturalis Principia Mathematica universums centrum ligger alltså utanför alla himlakropparna, den plats som centripetalkraften utgår ifrån är inte solens kärna inte heller någon ännu tyngre himlakropp utan ett kraftcentrum. Hela universum är en väv av tyngdkrafter som håller alltet samman och dess centrum ligger utanför himlakropparna, osynlig men ändå den mäktigaste kraften i universum. 

Men ändå vet ingen, inte ens Newton visste, exakt vad denna kraft är. Utan att helt förstå kunde han dock närma sig denna kraft och utveckla den moderna mekaniken. Newton var djupt troende och menade att denna  kraft är gudomlig. Han såg naturvetenskapen som ett sätt att förstå mer av Guds skaparnatur och kanske få en större bild av vem Gud är. Precis så tycker jag, även om jag inte är lika genial som Newton. Skönheten i  naturvetenskapen och i dess språk, matematiken, ser jag som ett gudsbevis. Jag känner mig i gott sällskap om den åsikten.

Rätt fokus

Som svar på bloggposten om Misströstan fick jag denna länk av en bloggföljare med en, som vanligt, klok krönika av Tomas Sjödin. Läs och bli vis!

Smilla fokuserar

Den lilla tiden

Johannes 16: 21 När en kvinna skall föda har hon det svårt, för hennes stund har kommit. Men när hon har fött sitt barn minns hon inte längre sina plågor i glädjen över att en människa har fötts till världen. 

Att föda barn är en utomtidslig upplevelse. I dagens text talas det om en kort tid, i 1917 års översättning stod det en liten tid av smärta som byts i glädje. Jesus jämför med hur det är att föda barn. Jag tycker jämförelsen är genial. För det är ju precis så, mitt i förlossningen finns ingen tid den är så liten att den inte märks. 

Förlossningen kan vara 10 timmar eller tio minuter det finns ingen egentlig skillnad i upplevelsen. Inget är intensivare än en förlossning och för kvinnor på Jesu tid fanns också en stor risk att inte överleva som måste ha skrämt kvinnorna när de kände den första värken rulla in. Men när väl förlossningen är igång är det bara att haka på. Tiden står stilla och så är bebisen plötsligt född och barnmorskan tittar på klockan. Så tickar tiden igång igen och all glädje och lycka en människa mäktar med tar över, normalt sett.* Förlossningstiden blir klar och tydlig och minnet av förlossningskampen blir i allmänhet stärkande.

När Jesus segrade på korset var den stora förlossningen vunnen och precis som med en vanlig förlossning kan man länge efteråt fundera på den, vrida och vända på allt som hände. Komma ihåg fler detaljer, förstå samband som mitt i den lilla tiden inte var möjliga att förstå. Så där som vi kristna ännu vrider och vänder på försoningen och ser nya aspekter och samband ännu snart 2000 år senare.

Händels uppståndelseoratorium framfört av Les musiciens du Louvre, en liten tid av ren skönhet!

* Det finns förlossningar som slutar i tragedi, barnet är dött, kanske vet föräldrarna om att det barn som ska födas är dött trots all smärta. Den tiden är också liten men bara smärta även i minnets backspegel. Andra slutar i oro om barnet är sjukt, då glöms den lilla förlossningstiden helt bort i alla bestyr för barnets hälsas skull. Ibland dör mamman.

Misströstan

Fick ett trevligt telefonsamtal idag från en kär vän. Hon hade för några år sedan en unghäst som vid Smillas ålder, snart fyra år, blev tjurig och trotsig. Hon kunde stå som fastvuxen i marken hur länge som helst och i hagen möttes vi av sura utfall med bakåtstrukna öron. En gång tog vi ut hästarna på tur i skogen och unghästen, som en annan vän red, bara ställde sig på ett ställe tills jag och hennes mor hade tagit oss hela vägen hem, det tog väl en halvtimme innan hon rörde sig ur fläcken.

Smilla anfaller inte i hagen däremot växer hon fast i marken så en tur som borde ta en halvtimme tar mer än en timme i värsta fall. Då sätter jag mig på bron och misströstar och tänker mörka tankar. 

I ledövningar är Smilla ibland småtjurig så där så jag sätter mig och misströstar, men en dag när jag kände mig helt misslyckad eftersom jag tyckte kommunikationen mellan oss var helt bruten och att Smilla bara gick med sänkt rygg och högt huvud hela tiden stod Hr. Bråddjup och smygfotade helt utan min vetskap. 

På bilderna ser jag att det inte alls var som jag tyckte. Inte på en enda bild har hon höjt och spänt huvud. Hon lyssnar och följer uppmärksamt men någon riktigt usel situation uppstod inte. Då kom jag ihåg att precis så var det ju. Två gångar drog hon upp huvudet och stod i buffalo stance men resten av tiden lyssnade hon på mina signaler. Jag insåg att jag fokuserar för mycket på "misslyckanden" och glömmer allt som fungerar bra i min fåfänga jakt på perfektion.

Ibland misströstar jag om att Smilla någonsin ska bli häst. Men så ringde min vän och påminde mig: "en liten tid är hon så där, men sedan blir det bättre." De oväntade bilderna gav en annan slags tröst; "det mesta går rätt okej, fokusera inte bara på det som blir fel." Jag bloggar om det nu som en påminnelse till nästa gång jag sätter mig på bron och misströstar.

Herdeveckans slut

Johannes 10: 3-4[…] fåren hör hans röst, och han ropar på sina får med deras namn och för ut dem. När han har släppt ut sina får går han före dem, och fåren följer honom därför att de känner igen hans röst. 

Snart är tredje påskveckan över och vi ska fira 4:e söndagen i påsktiden som har temat "Vägen till livet". Det hänger så klart ihop med herdemotivet där Jesus visar fåren vägen till livet. Det så mycket att hämta ur herdeliknelsen, inte minst när vi talar om ledarskap, som jag gjorde i detta inlägg om förhållandet till hästar.



Det snackas mycket om ledare just nu i alla möjliga sammanhang. Men sällan hör man talas om annat än den ledare som får följare som följer blint, antingen med manipulation som konsulter gärna lär ut, eller rent auktoritära metoder som andra konsulter lär ut. Här tycker jag Jesus lär ut hur en ledare ska vara. Herden är inte någon general för fåren, inte heller en manipulativ Storvisir eller karismatisk gängledartyp i Abu Bakr al-Baghdadi-stil. Nej den Gode herden ger sitt liv för fåren, ligger på marken med dem och delar deras villkor så till den milda grad att han till slut själv blir ett slaktat lamm.

Jesus säger också att fåren känner sin herdes röst och de följer inte någon annan än sin herde det handlar alltså om en varm och förtrolig relation och sådana tar tid att bygga upp. Kanske är det därför mer modernt med quick-fixledarskap för tid tycks vi ju aldrig ha annat än till...ja vad använder vi då tiden till? 

Jag vill använda den största delen av min tid till relationer-so help me God!

Agnus Dei av Jan Dismas Zelenka 1679–1745

Jesus den gode herden som blir ett får bland får

Francisco de Zurburán( 1598–1664) Agnus Dei (Guds Lamm)

Johannes 10:7  Sedan sade Jesus: ”Sannerligen, jag säger er: jag är grinden in till fåren.

 När David sjunger om Herren som sin Herde i Psaltarpsalmen 23 gör han alltså något ganska konstigt i en religiös omgivning som präglades av olika gudar med stort välde och kunglig glans. Gudar som höll sig på långt avstånd från sina tillbedjare och hade en nyckfull och hjärtlös inställning till de folk som gav sina offergåvor till dem. Även i det judiska folket var det säkerligen en och annan som höjde på ögonbrynen inför den profanering som David utsatte deras Gud för med denna psalm 23.

Dessutom jämfördes människorna med djur och det var tidigt något som man tog starkt avstånd från i religionerna. Dichotomin människa-djur höll man hårt på. Här blandas alla andra begrepp också ihop: herden för sina får i vall, men samtidigt; «Om jag än vandrar i dödskuggans dal fruktar jag inget ont för du är med mig» sjunger David, «för din käpp och stav följer mig». Vem leder vem? Vem följer vem?

Om man sedan läser hur Jesus säger,"jag är grinden till fåren" och vet att fårfållor på Jesu tid var omgärdade med murar där ingången saknade grind, det var herden själv som lade sig att sova på marken vid grinden för att hålla fåren på plats och rovdjuren ute under natten, då förstår man vidden av hur radikalt annorlunda denna gudsbild verkligen är.

Gud som den hjärtnupne djurvännen, som sover på den kalla marken för att inget får ska komma bort och ingen varg ska ta sig in till de sovande fåren. Gud som ett barn med låg status i samhället som låter fåren vandra fritt under dagen men inte låter något enda litet lamm komma bort när natten kommer. Gud som en liten vallflicka som sjunger: « Du varg du varg, kom inte hit, ungen min får du aldrig».

Sedan kommer det mest oerhörda av allt; Jesus liknar sig själv vid ett av fåren i flocken, det lilla lammet som slaktas i all hast till påskmåltiden för att rädda judarna från mordängeln och befria dem från slaveriet.

Jo, Jesus, jag tror att jag börjar ana lite av vad du ville säga med denna liknelse, men jag kommer nog aldrig att förstå den helt och hållet.

Dagens påskmusik är Agnus Dei ur J.S. Bach h-mollmässa att sjunga med i själv:

Herdepsalmer för får av alla färger

Söndagen inleder ju kyrkoveckan och söndagens tema sätter temat för hela veckan. Veckans tema blir alltså den gode herden. Få Bibeltexter är väl så älskade som psalm 23 Herren är min herde. I mina hemtrakter var det inte alla som hade tavlor på väggarna men broderade bonader med bibelspråk fanns det och åtminstone en av dem var alltid ett citat ur denna älskade psaltarpsalm.

Lite märkligt är det att vi alla så gärna identifierar oss med får just i detta fall, detta djur som fått ge sitt namn till ointelligenta människor och som använts för att bota sömnlöshet med hjälp av sin förmenta tråkighet. Den doft av gröna ängar och frihteskänslan parad med tryggheten i den gode herdens närhet har tydligen slagit an hos många trots detta. Otaliga är inte bara bonaderna utan också lite söndagskolkitschiga bilder och inte minst musik. Alla svenska barn kan ju sjunga "Bä bä vita lamm"

Här en ovanlig fårlåt, «Helgdagsrock åt far» ur 777. En Jesus-låt som jag, Hanna och Fredrik tyckte mycket om att busdansa till i vardagsrummet på Gruvfogde 14. Jag älskar dess roliga grötrim på "Bä bä vita lamm"-temat "Helgdagsrock, glädjechock, jag får vara får i Herrens flock. Helgdagsrock, glädjechock, jag som förut var en syndabock. etc." Ja lyssna själv;