En mulen söndag i advent kan bli alldeles underbar om man har tre glada hästar som blir ännu gladare av den decimeter nysnö som fallit under natten. Mina hästar är dessutom oskodda så den tilltagande värmen gör inte att det bildas höga styltor under hovarna. Först ut på dagen var Smilla och Gyllir. En snabb tur, Gyllir visade sin raskaste och finaste tölt för Johannes och Smilla kunde jobba med övergångar mellan trav och galopp, trav halt. Hon är stensäker på halterna och trav–halt är en bra övning för att få henne till större samling och påskjut.
Sedan fick Chateau komma ut på en alldeles egen styrketräningstur. Fjärde advent plockades fin-schabraket fram, rödrutigt med fårskinn mot hästen. Ser juligt ut tycker jag. Vi jobbade med piaffen, galoppanslag, skrittpiruetter och så klättrade vi uppför och nerför på ett ställe där det är en liten dal så det blir att gå ner och sedan direkt vända uppåt och så vände vi tillbaka. Galopp uppför, trav nerför eller skritt både upp och ner. Sådant tycker vi är kul.
När vi kom tillbaka ville Aviel gosas med gamla gumman och det gillar förstås min barnkära ponny. Aviel har en ny overall sydd av min bror. Jag beställde genast tre reflextäcken åt hästarna i samma rosa tyg och av stuvbitarna hoppas jag det blir två hundvästar.
Jag får åter en anledning att visa denna fantastiska bild av Marie
bebådelse målad ca 1423 av den sk.Flémallemästaren, Robert Campin
(1375-1444)
För att Mose skulle komma fram till Egypten och sitt stora uppdrag behövdes en midjanitisk prästdotter, Sippora. De fattiga kristna som inte kunde muta sig från dödsstraff för sin tro fick mat av Lucia och hennes rika mamma. I berättelsen om Pocahontas, kalenderflicka 2013, spelar den bångstyriga flickan en viktig roll som fredsbrygga mellan nybyggarna som inte visste hur man skulle överleva på den nya kontinenten och sitt eget folk. Maria, den unga kvinnan från Nasaret tog, med livet bokstavligen som insats, Gud själv i sitt beskydd och värn.
Antonello da Messina: Bebådelsen målad ca 1475, visar en allt annat än mjäkig Maria med sin bönbok.
Idag firas mamma Marias adventssöndag. Jag ser ett mönster växa fram i dem som förekommit i årets adventskalender, de har alla varit lika mamma Maria på något sätt. Lydia Wahlström liknar Maria i sitt sätt att ta till sig Guds ord och själv förmedla det trots kulturens motstånd. Syster Benedicta gör en pilgrimsresa med en väninna liksom Maria besökte Elisabeth som väntade Johannes Döparen, förra söndagens huvudperson. Anna- Lisa Öst både bevarade och spred Ordet som är människornas ljus, liksom Maria bevarade och beskyddade Jesus som är det Ordet. Perpetua och Felicia som dök upp i diskussionen efter Stig Hellstens dag gav sina liv för det Ordet, liksom Maria riskerade sitt på mer än ett sätt.
Marias generositet och vilja att ge det hon hade kan ha inspirerat till Sune Siks donation och Sten som varit en livlina i sjukdom och armod för många är sannerligen en efterföljare till henne och hennes son. Men ensam hade Maria varit mycket ensam, hon hade dock Josef liksom Bendicta hade sin väninna och Perpetua sin trossyster Felicia. Alltså behöver vi varandra, för det är allt vi har och det är inte så lite.
Det finns inget mesigt och undfallande med mamma Maria, hon är minst lika stursk som Malin i Saltkråkan men ändå lika tvivlande mänsklig som Malin Frost. Gud valde helt rätt. För att fostra en verkligt god och riktigt fri människa krävs en fri, tänkande, tvivlande och självständig mor med en likadan man vid sin sida. Sådan var Maria som jag ser det i Nya Testamentets knapphändiga men fullt tillräckliga information.
Som bonus fjärde advent visar jag detta kvinnoporträtt av Robert
Campin målat ungefär vid samma tid som Bebådelsebilden ovan. Visst ser
man en myndig Malin och värnare för de värnlösa i denna anonyma
kvinna.
Kompisar från förr är alltid roligt att umgås med. Nu är Johannes här igen och vi tog en ridtur i vinterskogen så klart.
Det gäller att hålla ridvägarna öppna nu när snö börjar falla i stora sjok på kort tid. Förra årets klaustrofobiska vinter när slutligen enbart byvägen var ridbar i flera månader pga snödjupet.
Hundarna var med förstås, de får mycket motion nu när snön börjar djupna.
En vän från Holland brukar säga, med stor rätt, att god musik kommer från tyska kompositörer och god konst från nederländska konstnärer. Men som med alla generaliseringar som i stort stämmer finns undantag. Heinrich Isaac, nederländsk kompositör, skrev mycket och varierat i alla genrer som fanns under hans livstid och i Europa, ja, till och med icke-europeisk musik smög sig in i hans digra produktion. En av renässansmusikens lustigaste titlar är hans La la hö hö som bygger på en sufisk sång han hört på resa i Turkiet.
På Isaks namnsdag som gränsar till fjärde Advent då mamma Maria är temat, bjuder Barockbloggen därför på den holländske kompositören Heinrich Isaac en del av hans verk Missa Virgo Prudentissima framförd av l'Ensemble Gilles Binchois:
Här ytterligare ett exempel på hans kyrkomusik: Missa Apostolis framförd av Tallis Scholars:
Det är Isaac som gett oss melodin till "Nu vilar folk och länder" Sv Ps 186 (både a och b) , "Nu vilans dag förflutit" Sv Ps 513 och "När allt omkring mig vilar" Sv Ps 505. Melodin som är så vacker, vilsam och sångbar har som äldsta text en profan nostalgihyllning till staden Innsbruck: Innsbruck ich muss dich lassen
Men här framförs melodin till den tyska texten till "Nu vilar folk och länder" skriven av Paul Gerhardt 1647 Nur ruhen alle Wälder.
Lars tipsade om denna vackra medeltida carol med snygg video till som visar texten på Middle English. Språket är ju lätt för en svensk att förstå, på samma sätt som Danelagens administratörer fixade språket utan problem för 1000 år sedan för då var engelskan och nordiska språk mycket lika.
L'hôtel de ville i Montreal, Quebec, Canada i julig vinterskrud.
Vem har inte hört det ihåligt klingande argumentet för snålhet mot biståndsorganisationer och tiggare: "Jag vet ju inte vad pengarna går till." Det som är så lätt att kolla i dagens värld! Värre var det för donatorer som testamenterade bort pengar på 1800-talet. Du kanske ville ge dina pengar till ett ändamål och de som tog hand om testamentet tog pengarna till något helt annat. Det hände stackars Abraham Rydberg. Han tyckte Stockholm kunde behöva ett eget stadshus efter fransk förebild. På franska heter stadshus hôtel de ville. De som hade att ta hand om hans pengar, grosshandlarföreningen i Stockholm, byggde ett hotell: Hotell Rydberg.
Hotellet blev vida berömt och har bland annat fått en maträtt uppkallad efter sig: biff à la Rydberg. Det finns också nämnt i flera klassiska verk exempelvis nämner Hjalmar Söderberg hotellet både i Doktor Glas och Förvillelser. Hotellet blev alltså berömt och lönsamt men det var ju inte vad skeppsredaren och prästsonen, som tagit sig från fattigdom till rikedom under en livstid, ville. Han levde under en epok när dylika klassresor var möjliga och inte helt ovanliga vilket innebar att inte alla de nyrika kunde lika mycket franska som forne sjömannen Rydberg.
Rydberg fick dock som han ville med att för de pengar han donerat grunda en sjömansutbildning. Fastän hans namn inte blev förknippat med det prestigebygge som ett stadshus är, fick hans hotell ge namn åt en maträtt. Det har i vissa kretsar högre prestige än stadshus.
Av detta ska vi nu inte lära oss att inte donera pengar till goda ändamål utan att det kan bli bra ändå, fast vi inte har full koll på vart pengarna går. Men viktigast av allt: lär er franska så ni vet skillnaden på ett simpelt hotell och l'hôtel de ville!
Två franska språkövningar:
Fransk julsång som blivit tradition för mina franskelever: https://youtu.be/g4cyWxevyAY Il est né le divin enfant, jouez haut-bois resonnez musette! Il est né le divin enfant chantons tous son avénement. (Han är född, det gudomliga barnet spela oboe, svara musettdragspel! Han är född, det gudomliga barnet, låt oss alla lovsjunga hans ankomst!
De rara prästerna har också spelat in Minuit Chrétiens- O helga natt, på originalspråket franska.
Minuit ! Chrétiens, c'est l'heure solennelle
Où l'homme Dieu descendit jusqu'à nous,
Pour effacer la tache originelle
Et de son père arrêter le courroux :
Le monde entier tressaille d'espérance
A cette nuit qui lui donne un sauveur
Peuple, à genoux ! Attends ta délivrance,
Noël ! Noël ! Voici le Rédempteur !
Noël ! Noël ! Voici le Rédempteur !
De notre foi que la lumière ardente
Nous guide tous au berceau de l'enfant.
Comme autrefois, une étoile brillante
Y conduisit les chefs de l'Orient.
Le Roi des Rois naît dans une humble crèche,
Puissants du jour fiers de votre grandeur,
A votre orgueil c'est de là qu'un Dieu prêche,
Courbez vos fronts devant le Rédempteur !
Courbez vos fronts devant le Rédempteur !
Le Rédempteur a brisé toute entrave,
La terre est libre et le ciel est ouvert
Il voit un frère où n'était qu'un esclave
L'amour unit ceux qu'enchaînait le fer,
Qui lui dira notre reconnaissance ?
C'est pour nous tous qu'il naît, qu'il souffre et meurt :
Peuple, debout ! Chante ta délivrance,
Noël ! Noël ! Chantons le Rédempteur !
Noël ! Noël ! Chantons le Rédempteur !
Lars tipsade om en annan språkövning här på tre språk: Wendat (Huron), franska och engelska till en gammal fransk carol/cantiquemelodi:
Stig Hellsten var biskop i Luleå stift 1966–1980. Stig Hellsten var född i Uppsala och lågkyrklig, influerad av EFS kom han till Luleå först som domprost och 1966 blev han alltså biskop. Han förblev Norrbottens residensstad trogen och ligger nu begravd på Hertsön i Luleå. Jag har inga minnen av honom men när jag läste i Nederkalix församlings kyrkoblad om honom insåg jag att han betytt mycket för den
andliga utvecklingen både i min församling och för mig personligen.
I min del av stiftet är det Lastadianismen som dominerat som inomkyrklig väckelserörelse. Där är ledarskapet lekmän och det var en sak som Stig Hellsten uppskattade. Han menade att lekmännen var den viktigaste delen av kyrkan. I vår församling fanns en livaktig "frivilligkår" med många som engagerade sig på fritiden i barn- och ungdomsarbete. Konfirmationsledarna var inte alltid anställda, de flesta i besökstjänsten var frivilliga och vi började med ungdomar som hjälpledare i konfirmand- och barnarbete långt innan det blev allmänt modernt. När jag läser Kerstin Danells presentation av Hellsten i Nederkalix kyrkoblad förstår jag att det var tankar som kom från honom.
Nu är det en annan trend i hela SvK man har massor av anställda och få frivilliga. Mamma tyckte inte om denna utveckling. "Förr hade vi hundratals barn och ungdomar, syföreningar och dagledigträffar. Nu har vi fler anställda och nästan ingen verksamhet. det är inte ens gudstjänst i Jukkas och Tuolla varje söndag längre." Stig Hellsten hade inte gillat den här utvecklingen, barn- och ungdomsarbetet var hans hjärtebarn, men den är ju en trend i hela samhället så jag undrar om det hade hjälpt att han stretat emot.
Trots denna förändring kom det bestående god frukt av detta arbete och lekmannaengagemanget fortsatte även efter 1980, ibland kanaliserat på annat sätt nu när församlingens verksamhet sköts av anställda. Det jag också kan se när jag läser om Hellsten är att han verkar ha kunnat balansera vår nordliga lågkyrklighet med den framväxande högkyrkligheten och det har fortsatt i den andan. På ungdomslägren i Gällivare undervisades vi om gudstjänstens betydelse men också om hur viktiga levande stenar vi alla är i kyrkobygget. Trots att biskop Stig inte såg kvinnan som oduglig för viss tjänst i Guds rike accepterade han alla laestadianer och de unga högkyrkliga män* som sökte sig till våra trakter pga den lågkyrkliga konservatismen.
Som ung fattade jag inte alls att det förekom en strid, jag gick i en bubbla av Jesus-förälskelse och drömde om mina föräldrars ungdoms Jesus-rörelse. Jag läste Ylva Eggehorn och Magnus Malm, Nytt liv/Trots allt och längtade till varje mässa som då firades minst två gånger i veckan och till varje ekumenisk "allianssamling" en gång i månaden. I grunden är jag dock fostrad i Stig Hellstens lågkyrkliga lekmannaanda. Tacksamhet är därför dagens luckas tema. Tack Jesus för biskop Stig!
Bach Adventskantat passar bra denna dag av tacksamma tankar. Tack Jesus för Bach!
*Dessa båda grupper, som teologiskt står långt ifrån varandra i ämbetsfrågan är dock helt eniga om kvinnans oduglighet för tjänst i Guds rike – om det inte gäller att predika för barn. Märkligt nog är det också helt okej att vara lärare som kvinna men bittra utfall mot ärkebiskopen duggar tätt i båda sammanhangen. Inte pga hennes teologi utan pga hennes äggstockar.
