Perfekt jul-när tjänstefolket stängs in i sitt rum

Norge är verkligen ett fantastiskt land. Norska kyrkan har gjorde en rolig hemsida för tre år sedan som driver med vårt julfirande för att få oss att reflektera över julens verkliga budskap. Norway rules!

Därifrån klippte jag detta:

"Å ha en au pair er selvsagt deilig nå frem mot jul. En god au pair kan være med på å lette byrden juleforberedelsene representerer med mange titalls prosent.En ting er de vanlige gjøremålene som å hente barn, mate barn, gjøre lekser for barn, vaske hus og bil og måke oppkjørselen. I tillegg er det flere oppgaver som hører julen til, der det kan være greit å få hjelp. Eksempler på dette er sleping av juletre etter hogsttur i skogen, pakke inn gaver og pusse julekuler, med andre ord aktiviteter som er svært lystbetonte og som motiverer til ekstra innsats på andre områder.

Spørsmålet vi lurer på, er derimot: Hva gjør du med au pairen på selve julaften? Hun er jo ikke en del av familien. En som har testet ut ulike tilnærminger her, er Åge Svorknæs fra Os i Hordaland.
– Det er klart at dette er et dilemma. På den ene siden ønsker vi hjelpen vi har blitt så godt vant med. Og det er viktig å inkludere henne slik at hun får en OK jul. På den annen side er hun jo ikke så dreven i norsk julefeiring, og for oss som er opptatt av å feire en skikkelig jul, er det litt skummelt å ha henne til stede. Jeg og kona er redd for at hun skal gjøre feil og ødelegge for oss og barna, sier Svorknæs."

En egen säng

Hemlösa barn får kanske inte omedelbart ett alldeles eget rum, men ett rum att dela med andra och en egen säng är ett långt steg bort från gatornas otrygghet och ett steg närmare Himmelriket mitt ibland oss.

"Han (Jesus) kallade till sig ett barn och ställde det framför dem och sade: ”Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni aldrig in i himmelriket. De som gör sig själva små som det här barnet är störst i himmelriket. Och den som i mitt namn tar emot ett sådant barn tar emot mig."

"Santa, Bring My Baby Back to Me"

Lilja och Volodja när de gått igenom dörren till sina egna rum

I filmen Lilja 4ever säger hennes enda trogna vän Volodja sedan han dött : "Det är bra här i himlen, vi spelar basket på hustaken med änglarna, men evigheten är lång och livet är kort." när Lilja första gången tänker på självmord som lösningen på sin hopplösa situation som trafficking -offer i Sverige. Lurad från sitt hemland i forna Sovjet av en charmig ung man med löften om en grön framtid i Sverige blir hon inlåst och misshandlad, såld som slav per timme till medelålders svenska män med familj och god inkomst som gillar att våldta barn helt i deras våld. Ett eget rum var så långt ifrån hennes slavtillvaro att hon till slut ändå begår självmord för att komma till den "port som öppen står för varje själ som nådens ord anammar" till ett eget rum i himmelen där hon får spela basket på hustaken med Volodja och änglarna.

Lukas Moodysons film från 2002 bygger på dagboken som skrevs av den 16-åriga litauiska flickan Dangoule Rasalaite som tog livet av sig utanför Malmö i slutet av 1990-talet. Tyvärr finns det fortfarande miljoner människor från fattiga länder som utsätts för slavhandel i denna dag. Slaveri är förstås inget nytt under solen. Dagens helgon, St Nikolaus, gjorde enligt legenden mycket för att hjälpa fattiga människor på olika sätt i sitt biskopssäte Myra på 300-talet. När en fattig pappa ansåg sig vara tvungen att sälja sina döttrar till en bordell kastade St. Nikolaus in en påse guldpengar till dem under natten så pappan i stället kunde ge döttrarna en rejäl hemgift så de slapp bordellens misshandel, smuts, sjukdomar och förnedring och i stället blev rikt gifta.

Jag tänker på biskop Nikolaus guldpåse och på en julsång som snurrar just nu; Elvis som sjunger "Santa Bring My Baby Back To Me". Den banala rocklåten från sent 1950-tal får en klang av tragisk vädjan mot bakgrunden av flickor som Dangoule, Lilja, de barn som jobbar på stripklubbar och i bordeller i världen, ditlurade av fagra löften, inlåsta och misshandlade tills de misshandlats så illa så ryggraden spräckts (verkligt fall, en rumänsk tonårsflicka lurad till Göteborg) då kan de få "rymma" och med hjälp av ambassadpersonal ta sig hem-om de har tur. Andra bara lämnas att dö. Jag tänker att det finns mången vän som väntar; en mamma, en syster, en pojkvän som innerligt ber till Santa Claus, Sankt Nikolaus: " Oh, Santa, hear my plead! Santa bring my baby back to me!"

Crispina: en mors martyrium eller en kvinnas egna rum

St. Crispina avbildad med doket som döljer en del av hennes martyrium; för att förnedra henne rakades hon och leddes ut för att ta emot folkmassans hån under rättegången mot henne.

Före 1901 hade vår kalender namnet Crispina den 5 december som numera har namnen Sven och Svante.Därför blir Crispina dagens kalenderflicka. Sankta Crispina är ett av Nordafrikas mest vördade helgon. Augustinus, som ju var biskop i den nordafrikanska staden Hippo höll henne för en mycket viktig förebild och nämnde henne ofta i sina predikningar.

När jag läser hennes martyrium blir jag illamående av sorg för hon var ett ovanligt helgon, hon hade nämligen flera små barn som grät och vädjade till henne att offra till kejsaren Diocletianus för att slippa dödsstraff. Martyrberättelser handlar oftast om ensamstående ungdomar och sällan stöter man på en avrättad mamma med småbarn. Ofta är också berättelserna kryddade med en lång rad legendariska mirakeldetaljer, men Crispinas död är bara en avrättning utan större manifestationer av mirakelartad natur. Desto starkare står då fram barnen som gråter vid rättegången och vädjar för sin mamma, såväl som till sin mamma.

Vad fick Cripsina att inte ge sig? Vad tänkte hon skulle hända med barnen? Var hon bara en galen fanatiker eller förstod hon att det var meningslöst att offra till kejsaren. Hon kanske tänkte att hon ändå skulle bli dödad. Hon kanske kände att hennes integritet krävde att hon inte förnekade sig själv, ens för barnens skull. Kanske ville hon visa just barnen sina att det finns saker man kan behöva dö för annars är man bara en liten lort.

I romerska besittningar i Nordafrika måste hennes död ha gjort starkt intryck. Dels var hon som sagt var mycket vördad där, dels måste hennes val att inte offra till kejsaren utan i stället med glädje böja sig för skarprättaren som halshögg henne, ha uppfattats som mycket udda. Så gjorde inte en god mor. En kvinna skulle inte ha så starka åsikter. Ja, hon skulle helst inte vara en egen person utan hennes uppgift var att sköta kvinnans sysslor i hemmet. När hennes man köpt henne från hennes pappa hade hon färre rättigheter än en slav.

Kanske var det genom att envist hålla fast vid sin kristna tro som Crispina skapade sitt eget rum. Jag tänker på andra kvinnor som övergivit sina barn och då framstår en litterär gestalt tydligare än andra ; Nora i Henrik Ibsens drama "Et dukkehjem". Nora har gjort en skamlig sak för att rädda sin mans liv och familjens ekonomi. När detta uppdagas visar mannen som hon räddat till livet, bara förakt för henne. Dramat slutar med att Nora lämnar hemmet och barnen hos sin före detta man. Dramat blev mycket omdiskuterat, den erkände misogynen Strindberg tog avstånd från Ibsen som till dess hade varit en nära vän och många andra tyckte också att Ibsen gick alldeles för långt. Okej att kvinnosaken var viktig men en mor överger inte sina barn!

När jag läser om Crispinas martyrium inser jag att jag aldrig ens läst om några barn i manliga helgons martyrier. Deras fruar fick kanske trampa på sin integritet och offra till kejsaren för att inte lämna barnen helt föräldralösa. Crispina gjorde det inte och jag reagerar som man gjorde på artonhundratalet när Ibsens "Et dukkehjem" hade premiär: men barnen då?

Och jag vänder mig i andanom till Crispina och ber henne förlåta min inskränkthet. Du vördas i Nordafrika men jag måste ändå fråga om dina barn: Blev de också kristna? Lärde de sig också vikten av integritet eller började de hata det du gjort och den nya religionen som fick dig att göra det? Var det värt att få ett eget rum på barnens bekostnad? Jag skulle nog inte ha valt som du Crispina, men jag tror jag börjar ana något.

Crispina, en fembarnsmor frågar en annan mamma: Var kommer barnen in?

"Oh Barbara- Quelle connerie la guerre"

Renässansbild av Barbara där hon sitter inlåst och läser Bibeln i smyg

Den heliga Barbara är ett helgon som av katolska kyrkan inte längre räknas som en historisk gestalt, bland annat vet man inte exakt var hon bodde eller led sitt martyrium, medan den ortodoxa kyrkan håller fast vid henne. Hennes reliker bevaras i Kiev och i den ortodoxa katedralen i Bloomingdale, Illinois men från början fanns de i Konstantinopel.

Att legenden om Barbara fortsatt är viktig för östkyrkan tror jag kan bero på att hederskulturerna inte är ett minne blott i Mellanöstern. Legenden om Barbara/Varvara går nämligen ungefär så här:

Barbara var en ung flicka som hölls inlåst i ett torn av sin far som ville hålla henne borta från yttervärlden. På något sätt lyckades hon ändå höra talas om Jesus och blev en kristen. Hennes rike far, Dioscuros, bestämde sig för att gifta bort henne med en lämplig hednisk make och då byggdes hennes fängelse ut med ett badhus medan hennes pappa var borta.


 I hans frånvaro beordrade Barbara att man skulle sätta in tre fönster i stället för två i badhuset Detta var naturligtvis en fruktansvärd handling eftersom tre-talet symboliserade treenigheten och det sågs inte med blida ögon av hennes far när han kom hem, då bekände hon varför hon gjort en sådan sak och han såg ingen annan råd än att döda henne för att bevara släktens heder.

Barbara lyckades emellertid fly och gömma sig i en ravin där två fåraherdar vallade sina djur. Den förste fåraherden tyckte synd om Barbara och lurade Dioscuros men den andre avslöjade Barbaras gömställe. Han blev då omedelbart förvandlad till sten, precis som ett nordiskt troll i solljus. Hans får förvandlades också; till stora gräshoppor.


Pappa Dioscuros fick då tag i sin dotter och av någon anledning ville han inte längre döda henne själv utan överlämnade henne till den romerska prefekten Martinianus som lät tortera henne på grymmast möjliga sätt. Men morgonen därpå var hennes sår läkta och Barbara vid full vigör. Så höll de på ett tag; tortyr en dag, Barbara helad under natten och hon gav inte upp sin kristna bekännelse. Pappa Dioscuros ledsnade på detta och halshögg henne till slut. Då slogs han död ner av blixten.

På grund av blixten som dödade hennes far är Barbara numera associerad med explosioner och är därför sprängämnenas och gruvornas skyddshelgon. En staty av Barbara skyddar ofta ammunitionsförråd och det italienska och spanska ordet santabarbara betyder ammunitionsförrådet på ett fartyg.


Trots den sagolika legenden som gör att hon inte längre är officiellt med i den katolska helgonkalendern har hon varit och är fortfarande, mycket populär. Hennes berättelse har tydligen inspirerat många och hennes skyddsområden; gruvor och explosioner har nog hjälpt till. I en gruva kan man behöva allt tänkbart beskydd och innan dynamiten kom var sprängämnen minst lika farliga för dem som skulle använda dem som dem man tänkte använda dem emot. Sedan kan det nog vara en tröst för en och annan tonåring som hotas med tvångsgifte att höra att Dioscuros blev straffad av Gud. Det visar att Gud står på deras sida, inte på föräldrarnas, vad dessa än påstår.

Bland många tecken på Barbaras popularitet kan nämnas en årlig St.Barbara-festival i gruvstaden Kalgoorlie i Australien och det är av henne den Kaliforniska staden Santa Barbara fått sitt namn. Staden Brest i Bretagne har fått en dikt, en pacifistisk sorgesång, av Jacques Prévert som heter Barbara eftersom hon räknas som stadens skyddshelgon.* Hon är alltså en sann kosmopolit vi vet inte var hon föddes men hennes hembygd blev i stället hela jorden. Så även om hon bara är en saga kan hennes berättelse hjälpa oss vidare mot fred och förståelse mellan folken.


* Dikten finns med i den lärobok i franska jag använder. De svenska författarna till läroboken tror att Prévert använt namnet Barbara för att beskriva krigets barbari. Vi har ett stort religiöst /kulturellt kunskapshål i Sverige när sådant kan passera i en noggrant redigerad lärobok.

Andra advent: Riket som kommer.

Markus 1: 14- 15 När Johannes hade blivit fängslad kom Jesus till Galiléen och förkunnade Guds budskap och sade: ”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.”

Jesus talade ofta i liknelser, eller så är det liknelserna de minns, de som var med honom då i Galliléen, i Judéen eller Samarien. I en av andra advents evangelietexter talar han om himmelriket som en surdeg. Liknelser är lätta att minnas , de framkallar bilder i mitt inre. Nu ser jag Gud som bagerska med starka armar och håret täckt av en vit hilkka. En tant från norra Tornedalen, röd av värmen från ugnen. Gud knådar en stor deg. Gud som en stor snäll tant, en sådan som min farmor.

En stark, snäll och samtidigt lite sträng tant som knådar sin deg till fulländning.Den ska släppa från baktråget men inte vara för hård och torr utan fortfarande blank. Inga klumpar av mjöl ska bli kvar, ingen del av degen får finnas som inte blandats med surdegen. Surdegen i brödet är själva himmelriket och det finns snart överallt. Det är surdegen som får degen att jäsa, som sätter liv i mjölet och vattnet och gör det till något helt annat än det var innan surdegen knådades in.

Himlen inom. Vi talar ofta om himlen som något uppepå, ovan där. Men så säger aldrig Jesus. Himlen är alltid mitt ibland oss, osynligt genomsyrande världsalltet. Som jästen i brödet, livets bröd som bryts för alla. Jesus knådades av bagerskan från Tornedalen, hon med de starka armarna. Hans liv blev ett brödoffer, ja, han är livets bröd och genom honom får vi alla del av himmelriket inom oss.

Musik för advent lyssnar jag på i Andliga sånger.

Barbro Alving: kristen, feminist, pacifist som såg rätsidorna på de små

I min bokhylla finns en riktig klenod "Kärringen mot strömmen" en rolig, finurlig och klok best of-kåserisamling av Barbro Alving 1909-1987. Bang var alltså namne med den modiga martyren Barbara som gett dagen sitt namn, hon som blev dödad av sin egen pappa när han upptäckte att hon blivit en kristen och numera beskyddar dem som jobbar med sprängämnen såsom gruvarbetare.

På samma sätt var Barbro Alving alias Bang ett packe dynamit-men inte alls maskerad till sockerbit. Hon var en tuff brud utan lyxförpackning, hon var verkligen ingen insmickrande kvinna och brydde sig aldrig om att vara behagfull och kvinnlig enligt tidens idéer om en äkta kvinnlighet. I stället var hon starkt influerad av "pennskaftet" Elin Wägner både i sin pacifism och sin feminism och det feministiska magasinet Bang har tagit sitt namn som en hyllning till henne.

Hon levde ett" annorlunda liv", enligt dottern Ruffa, med sin livskamrat Anna som i kåserierna kallas Viola och den "oäkta" dottern under mitten av 1900-talet. I kåserierna framträder Anna som en stabiliserande faktor i Bangs liv. Bang däremot flackade och for. Hon var resande reporter på Dagens Nyheter och rapporterade både från Berlinolympiaden 1936 och spanska inbördeskriget med samma frejdiga humör och säregna stil. Hon reste runt till 1900-talets alla krigsskådeplatser vilket gjorde henne mer och mer pacifistisk.

1959 ledde hennes erfarenheter henne till att bli aktiv katolik. Hon beskrev det själv som en hemkomst till ”den kärlek som är ursprunget till all kärlek i denna värld”. Som kristen feminist ville hon inte på något sätt medverka till våld. Hon hade redan hamnat på Långholmen en månad för att hon vägrat inställa sig till civilförsvarstjänst. Hon skrev förstås också från fängelset med samma humor och självironiska idiom som alltid. Som tur är finns hennes bestämda röst förevigad. Man kan börja lyssna här .

Bang var berömd för sina slagkraftiga formuleringar om allehanda ämnen som till exempel denna: "Så snart en kvinna tänker någorlunda snabbt så kallas det intuition." Men mitt favoritcitat av henne är: ""I mitt yrke lär man sig se avigsidorna på denna världens stora och rätsidorna på denna världens små." 

Andra advent kan vi ju alltid lyssna på denna här på bloggen och se dessa världens små i detta klipp, som samtidigt är en idé om vad vi kan göra med det som blir över när vi adventsfastar: