"Nu är du mig nära i allt arbete"

Godsägare Bråddjup och Elva kämpar i snön.

 1 Kor. 13: 11-12 När jag var barn talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.

Ylva Eggehorn har varit en av de allra viktigaste andliga lärarna och förebilderna för mig sedan min barndom. Min vän, som begravdes på kvinnodagen, och jag sjöng ofta på begravningar och vi tog in "Var inte rädd" på begravningar innan den var allmänt känd. De anhöriga tyckte genast om den. Speciellt vid plötsliga dödsfall. Naturligtvis sjöngs den också av en solist på begravningen av min vän.

En tröstedikt genom åren som jag återkommer till ofta, speciellt under stora fastan, är en helt annan av Eggehorn: "Du är din egen" ur hennes samling Ett brev till min älskade :

Och om du inte fanns-
om allt det som varit mellan oss
visade sig vara en febrig, förflugen
försenad ungdomsdröm?
jag skulle sörja dig som man sörjer ett missfall,
drömmen vars ansikte jag aldrig fick se;
jag skulle sörja dig som ett förlorat barn,
som aldrig hann få namn.
Och i den sorgen
skulle jag överträda mina gränser,
skulle jag samlas, växa,
bli till.

Men nu är det så
att du finns.
Och overklighetens skarpa lieblad
står emellan mitt och ditt , vissa dagar
så att jag känner av dig som en värk
bultande långt ner i jorden,
under mina fötter som går och går
över det här köksgolvet.

För att vi inte ska förblandas.
Eller förmodligen bortom alla avsikter,
bara för att det är så, att du finns,
och du är inte jag,
du är din egen.

Men jag älskar dig mer nu,
för jag vet mer om dig,
Och trots allt är skillnaden stor
mellan min ensamhet innan jag mötte dig
och min ensamhet efteråt,
mellan ekot som ingen lyssnade till
och ekot du hörde,
så att jag hörde dig.
Då var du mig nära i all kärlek.
Nu är du mig nära i allt arbete,
när jag smular hårda jordkokor mellan händerna
för att ge plantorna luft,
när jag står lutad över honungen,
när jag hänger tvätt med blekta klädnypor,
lyfter sten med motståndets tunga,
torra massa,eller koncentrerar mig på en bra rubrik.
Då rör jag mig så nära dig att alla bekräftelser
bara är skuggspel, biskopsmössor, något att le åt.

När jag var barn,
tänkte och talade jag som ett barn.
Men när jag blev vuxen,
lade jag bort det som barnsligt var.
En gång
ska jag lägga bort  också det som vuxet var,
det som var styrka, frihet, oberoende.
Bortom tillit och myndighet
ska jag se dig,
som du känner mig.


Just denna morgon kom jag åter att tänka på denna dikt när jag var tvungen att skotta fram stalldörrarna för att kunna släppa ut och in hästarna*. Det är då så verkligt sant att Jesus är med mig i detta arbete för mina hästars välfärd. Min stilla söndagsmorgon med andliga sånger på P2 blev annorlunda, men inte mindre andlig, av denna svettiga syssla i gryningen.

*de går ju in när det blir jobbigt i blötsnön eller när de vill ligga ner och vila och ut när de vill äta och se sig om. Snön som faller hela tiden sedan i fredags, blöt och tung, faller med ojämna mellanrum ner från taket och blockerar stallet fullständigt. Så ock denna andra söndagsmorgon i fastan.