Klassförakt

Johan Hakelius har jag följt i många år. Han är rolig, han har tecknat serier, han är allmänbildad och han bär skräddarsydd tweed. Han är lite av en svensk, därmed blek, kopia av Roger Scruton. Och så är han Spanare i P1. Ofta håller jag inte alls med honom, speciellt nu när han på äldre dagar blivit SD-kramare. Jag ser hans anglofila konservatism som naiv och oförarglig. Men aldrig har jag blivit direkt arg på honom. Förrän nu.

Jag vet inte vem Jens Ganman är, eller rättare; jag visste inte vem han var. Nu vet jag. Genom Johan Hakelius bloggkrönika i Fokus. Jag tog då reda på mer om denne "årets svensk". Han har gjort sig känd som en man som i populistisk anda (dvs "jag vet vad alla riktiga svenskar tycker"/"jag vet vad vanligt folk egentligen gillar") lägger ut sk.humor som är rasistisk både mot svenskar och andra på sociala medier. Riktiga svenskar vill nämligen, enligt Ganman, dricka hembränt i en EPA och lyssna på Eddie Meduza. Att ha fotbollslag med barn av blandat ursprung ser han som ett avelsexperiment av doktor Frankenstein. etc, etc i samma stil. Johan Hakelius menar att all kritik mot detta val och denne "humorist" är elitistisk. Vanlig arbetarklassisk icke-elit gillar Ganman, enligt Hakelius expertanalys.

Jag tillhör sannerligen ingen elit. White trash är nog den bästa beskrivningen av min fattiga uppväxt. Vi var inte ens coola nog att vara fattiga pga droger och kriminalitet hos föräldrarna. Nej, vi tillhörde istället den mest föraktade gruppen i fattig-Sverige: läsarna. De svagsinta som ber i stället för att slå ner folk med järnrör. De löjeväckande som  sjunger "Någonstans bland alla skuggorna står Jesus" när livet är tufft i stället för att gå till socialen och "kräva sin rätt". De som bara gick i ärvda omoderna kläder. De egendomslösa utan maile att åka till på lediga stunder. De utstötta pluggisarna som till och med lärare mobbar.

Farmor växte upp med förbud att tala annat än svenska på skoltid och hennes pappa var stolt syndikalist och medlem i Socialdemokratiska arbetarpartiet. Han söp inte bort sin lön. Han var Östlaestadiansk predikant, han kunde stämma blod och bota med bön i Jesu namn och blod. Han kallades nåjd och satt med i fattigvårdsstyrelsen för Socialdemokraterna. Farmor beskrev honom som genomsnäll. Han var gruvarbetare i Tuolluvaara , TGA, och hade pengar över just på grund av sitt leverne så han betalade farmors pianolektioner.

Farmor jobbade som tidningsbud och på posten, på helgerna spelade hon orgel på gudstjänster. Hon spelade Jokkmokks-Jokke, Lapp-Lisa och Bach. Farfar var elektriker och senare blev han kyrkvaktmästare, men jobbade in i det sista också med att reparera elektriska hushållsapparater åt Domus- Interiör. Han rimmade när han samtalade med folk och blev därför intervjuad av Pekka Artto i Norrbottensradion. Farmor och farfar hade det alltid knapert. De fostrade min pappa och faster i ett dragigt hus utan rinnande vatten och avlopp mellan kyrkogården och soptippen. På gångavstånd låg det enda slumområdet i Kiruna kommun, med hus byggda av överblivet material uthyrda av byggmästaren själv, det något "svagsinta" originalet Kemal Pascha, där farmors moster och hennes man bodde. Pappa lekte med kaninerna som Kemal Pascha födde upp till mat. Pappa gick sju år i skolan där han skallmättes och sedan blev han postis och latsbilschaufför. Han dog utfattig men med huset proppfullt av böcker.

Mormor tvättade åt "fruarna", städade sportklubbens utrymmen och var hembiträde hos en ogift "fru" från Norge. Morfar jobbade på sågverk. Han både rev och byggde hus, även sitt eget på stadsplanen. På fritiden var han söndagskollärare. Mormor sydde kläder. De lyckades få ett barn utbildat och arbetande åt LKAB, men de övriga sex blev inte så privilegierade. I Kiruna är gruvarbetarna en arbetarklassens adel och liksom hos adeln ärvs privilegierna. Att komma in där på annat sätt var (och är) nästintill omöjligt utan utbildning. Mammas syskon blev hantverkare och låglönetagare, mamma blev hembiträde, sedan städerska och avancerade till fastighetsskötare och församlingsassistent i kyrkan. Hon dog utfattig två år efter pappa omgiven av barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

När jag gick ut gymnasiet var det länge sedan det betydde något speciellt. Men i min släkt var jag först att "ta studenten" (några hade dock fixat realen som unga eller i vuxen ålder på komvux) och stoltheten var stor i familjen. Farmor köpte mig en studentmössa fast jag tyckte det var onödigt eftersom jag tyckte att det inte var något, alla gick ut gymnasiet, en del utan fullständiga betyg. Någon riktig studentexamen fanns inte. Jag fick inget fast heltidsjobb men hade fyra olika som jag kombinerade året runt, nästan dygnet runt. Min äldste son tog över mitt arbetarjobb när jag var föräldraledig med hans lillebror och fastnade där, sedan flyttade han söderut, blev svetsare, blev arbetslös, startade Taxi-firma, svetsade ännu mer för att hålla firman vid liv, brände ut sig och pluggar nu till vindkraftsingenjör i Umeå. Han är medlem i Facebook-gruppen "Raggare mot rasism".

Min mans släkt har en liknande bakgrund. Att hitta mina klasslikar i modern litteratur var  däremot omöjligt tills jag stötte på Lilian Ryds Vi åt aldrig lunch.  Vi är en osynlig grupp i Sverige; för fattiga, för hederliga, för kristna, för långt ut i periferin, för grå för att räknas. Vi tillhör underklassen i så många avseenden att jag inte kan räkna dem alla. Jag kände alltså ändå inte till Jens Ganman. Jag tycker dessutom att hembränt i en EPA låter som exotisk tragik och fotbollslag med både lintottar, svarthåriga, fräkniga och mörkhyade barn är något alltigenom eftersträvansvärt och vackert i min värld. I min trespråkiga tokkristna trashiga blandrasvärld.

Vem föraktar min samhällsklass egentligen? Martina Montelius som tycker att Ganman är en skam som Årets svensk eller Hakelius som godmodigt skrockande vill värna min samhällsklass rätt att dricka hembränt i en EPA, hata etnisk blandning, rösta på SD och skratta med Jens Ganman?
                                  

Förintelsens minnesdag 27 januari

Job 2: 13b: Ingen sade något till honom, ty de såg hur han led.

Vad profeter är bra till

En kär vän orsakade att jag kom att bläddra igenom Joels bok och det första jag läste var detta:

Hör hur boskapen stönar!

Kor och oxar irrar omkring,

det finns inget bete för dem.

Även fårhjordarna plågas.

Till dig, Herre, ropar jag,

ty utmarkens beten har elden förtärt,

en låga har bränt alla markens träd.

Även de vilda djuren ropar till dig,

ty bäckarna har torkat ut

och utmarkens beten har elden förtärt.

 

Det går inte att tänka bort fåruppfödarlandet Australien vid denna läsning. Jag har läst Joels bok många gånger och aldrig läst in nyhetshändelser i den. Nu gör jag det. Det känns som om Joel skriver om klimatkrisen. Jag vet att detta inte är comme il faut i teologkretsar, men jag är inte teolog utan teofil. Och Bibliofil =) Just i detta fall talade Joel starkt in i vår situation. Så är det med det levande ordet. Att detta redan finns beskrivet gör mig trygg. Det finns hopp. Greta vill inte ge oss vuxna hopp, och jag begär det inte heller av henne, men Gud vill.

Hur ger detta mig hopp? Joel är ju knappast någon uppmuntrande läsning.

• Gud vet och ser med förbarmande på det som sker.
• Ordet bekräftar att detta är angeläget för Gud.
• Gud är på sin skapelses sida, inte bara i Eden, utan ännu idag.
• Vi gör Guds vilja genom att göra det vi kan för att förhindra detta lidande.

23 januari 2016, minus 30 grader. Samma dag i år +2. Men vi har mer snö nu än då eftersom vintern kom så plötsligt 2016 efter en regnhöst som höll i sig till efter julafton.

P. S. Det är lätt att se att något har blivit väldigt fel med klimatet även här hemma, även om vi tillhör vinnarna i klimatlotteriet- också. För 4 år sedan var det 35 minusgrader så här års. Även då var hösten varm och regnig vilket orsakade att Smilla blev sjuk när kylan kom, bokstavligen över en natt. Vi fick en underbar skridskois på träsket under jullovet eftersom vi knappt fick någon snö alls när kylan kom. Sedan dess har vi inte haft en riktigt kall period under vintrarna, bara någon enstaka dag har temperaturen gått ner till 35 minusgrader. I år håller sig det grå vädret kvar betydligt längre och kallare än minus 22 har det inte varit, den kylan höll i sig en dag. Temperaturen pendlar mellan plusgrader och minusgrader hela tiden. Över en enda dag kan variationen vara upp till 20 grader. Så brukade vintervädret inte vara.

Skönhet-Roger Scruton 27 februari 1944 – 12 januari 2020 in memoriam

Rebella hade fått detta intressanta You Tube klipp av en kurskompis och jag bara måste rekommendera denna, i alla meningar, skönhetsupplevelse. Läs Rebellas introduktion till klippet här.

Skönheten är hotad i vår utilitaristiska värld menar filosofen Roger Scruton som lämnade oss dagen före Tjugondag Knut. Han hade själv ett av världens skönaste jobb; att tänka och formulera tankar som ska vara allmängiltiga.Jag håller så klart med honom. Han tar upp modern konst och modern arkitektur som ju är en slags offentlig konst, som de tydligaste exemplen på fulhetens triumftåg i vår tid, i detta klipp.

 Jag spinner vidare och tänker på hur omärkligt konstiga skönhetsideal har betvingat nästan alla under alla epoker. På sjuttonhundratalet var det korsetterade midjor som inte tillät bäraren att andas. Kina hade en månghundraårig epok av brutna och söndersnörda fötter. Under folkvandringstiden var det tydligen högsta mode att göra som de antika egyptierna: forma skallen på småbarn till märkliga huvudformer som blev karakteristiska för kulturen i fråga. Nu ska man blåsa upp delar av ansiktet och limma fast långa ögonfransar samt träna sig utmärglad och kirurgiskt skaffa sig en byst eller penis av silikon. Men, precis som Scruton säger, har konst och arkitektur varit så vackra som möjligt. Traditionellt hantverk kännetecknas av harmoniska proportioner trots att föremålen är "nyttoföremål". De första kulturer som flyttade in efter isens töande i nuvarande Norrbotten nöjde sig inte med att göra lerkärl som funkade, nej de prydde också föremålen med mönster.

Nu ornamenterar vi kroppen som aldrig förr och inreder ivrigt våra hem men många exteriörer är ogästvänligt fula. Scruton ser fulhet och förvrängda proportioner som ondska och skönheten som livets onyttiga goda mening. För honom är skönhet och religion utflöden från samma goda källa. Man kan förledas att tro att Scruton förordar ett ungdomligt grekiskt ideal för mänsklig skönhet, som i sig inte är så särdeles naturligt utan kräver en hel del manipulation och genetisk tur. Nej, han tar också upp porträtt av mycket gamla människor där deras skönhet blir uppenbar. Något som dagens reklaminspirerade konst och kultur inte ofta fixar att göra eftersom deras syfte inte är skönhet utan att att sälja saker.

För länge sedan , när jag började blogga var tanken att mycket skulle handla om kristendomen, musik, konst, ridkonst och vackra foton från min sköna omgivning. Men sedan min dåvarande dator kraschade har jag inte kunnat publicera foton och då blev det mindre roligt att blogga samtidigt som jobbet blivit mer ansträngande nu när jag jobbar heltid igen. Det enda som bestått är egentligen kristendomen som inte kräver letande efter fria bilder (tur att den vackra konsten oftast är gammal och att jag har en del bilder sparade på blogghotellen). Tur för mig alltså. Detta är fortfarande en ventil där jag kan ta upp saker som min omedelbara närhet inte alltid är så intresserad av i vardagens mångahanda. Om någon läser och svarar blir jag glad och tacksam men någon "gilla"-beroendeperson är jag förstås inte(då hade knappast bloggen sett ut så här). Om ett inlägg öppnas av 0 eller 500 personer spelar det ingen roll.

Jag inser att så där onyttig, bortom avsikter som denna blogg, är skönheten.  Detta är alltså en skön plats för mig.  I bloggbörjan följde jag denna vackra och spännande blogg: Minerva https://www.bloggportalen.se/BlogPortal/view/BlogDetails?id=56264 Tyvärr är den nedlagd nu. Men skönhet kan vara flyktig och ändå vara skön. Precis som människors liv kan vara underbara men alltid är flyktiga. Skönheten kan också vara uthållig som jorden själv som generöst bjuder på skönhet i det stora; som norrskenet och det lilla; en förgätmigej.

Scrutons tankar fick mig dock att minnas Minerva och tiden med fotomöjligheter. Jag blev lite nostalgisk över decenniet som förflutit sedan jag började hänga här. Tacksamhet, är kanske ett rättare begrepp än nostalgi. Tacksam över nya vänner , tacksam över kontakter och insikter och över ett stilla ensamt rum där jag kan hålla salong och dela och njuta av skönhet i olika former. Och just nu, alldeles speciellt tacksam över Roger Scruton som ägnade sitt liv åt två olönsamma företeelser: skönhet och filosofi.*

Pergolesis Stabat Mater avslutar Scruton-klippet. Här en version från Armenien. Mezzosopranen ser dessutom ut som en byzantinsk ikon. Ikonen som förenar skönhetens alla egenskaper, när den öppnar ett titthål in i Himmelrikets härlighet, hade alltså verkliga levande mänskliga förebilder, tänker jag.

* Jo, jag vet att vi tycker helt olika i politiken. Men jag är nu inte den som inte kan se förtjänster hos mina meningsmotståndare om det finns sådana. och det fanns det hos Scruton.

Missat radioprogram

Den som känner mig det minsta vet att jag lyssnar på radion jämt. Det finns inget bättre sätt att mocka i stallet eller skotta snö än att lyssna på p1 och p2. Snöskottningen idag har dessutom gett mig mycket betänketid. Det kom ca 50 cm snö under natten.

Men ett program , som man tycker borde vara en favorit, missar jag nästan alltid: Människor och tro. Troligen är det sändningstiden 17.00 på lördagar som gör det. Nå, jag missade i alla fall detta program som borde varit min kopp te:  https://www.dagen.se/nyheter/starka-reaktioner-efter-radioprogram-om-gud-som-kvinna-1.1648242

Men jag håller inte helt med syster Marianne et.al. Jag har noll till övers för att blanda in fruktbarhetsgudinnor från random religioner för att gör kristendomen mer jämlik. Det behövs ju inte. Bara vi slutar förneka det som redan är uppenbart i Bibeln, om vi tar av oss de patriarkala glasögonen och "läser som det står" (på fler ställen än Paulus mest misogyna citat), är redan kristendomen jämställd.

I fransk litteraturvetenskap brukar man leta efter hur boken börjar och slutar för att hitta huvudtema och motiv. Bibeln börjar med detta:

Gud sade: ”Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.” Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden.”
Gud sade: ”Jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frö i sin frukt; detta skall ni ha att äta. Åt markens djur, åt himlens fåglar och åt dem som krälar på jorden, allt som har liv i sig, ger jag alla gröna örter att äta.” Och det blev så. Gud såg att allt som han hade gjort var mycket gott. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den sjätte dagen.

Och slutar med detta:

Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer. Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner ur himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin man. 3Och från tronen hörde jag en stark röst som sade: ”Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta.” Och han som satt på tronen sade: ”Se, jag gör allting nytt.” 
[…]
Och Anden och bruden säger: ”Kom!” Och den som hör det skall säga: ”Kom!” Och den som törstar skall komma. Och den som vill skall fritt få dricka av livets vatten.

Teologer borde kunna fundera på detta franska litteraturvetenskapliga knep och utveckla tankarna som föds. Som jag ser det behöver vi inte ta in några fruktbarhetsgudinnor varken från Isis-kulten (som alltför mycket påverkat synen på mamma Maria) eller mer marginella animistiska modergudinnor. Dessutom gör kvinnliga gudinnor sällan samhället mindre misogynt eller könsmaktsordnat. Se bara på Indien där hinduismen ser bl.a gudinnan  Kali som en viktig gudom, för att inte tala om det antika Grekland med bl.a Athena och Artemis som populära gudomar.

Vad tänker ni mina kloka vänner som så generöst brukar diskutera med mig här?

Det obegripliga med Gud av Gud , ljus av ljus

Fick detta klipp-tips av Klaus:

Jag tycker det är en underbart klok och humoristisk förklaring till varför vi aldrig kan förstå vem Gud är, en och tre på samma gång, som Maria Küchen uttrycker det:

Gud är upphov, avkomma och kraft. Gud är det som avlar, det som föds och själva avlelsen. Gud är moder, barn och sång.

Johannes evangelium uttrycker det i stället på detta sätt:

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

[…] Ty lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus. Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss.

När jag första gången läste denna Johannesprologen på koinä-grekiska, det var på en kurs i detta språk, var vi några stycken som mödosamt stavade oss igenom dessa mäktiga ord och såg något vi aldrig väntat oss, det stod att "ordet fanns hos Gud, ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen i Guds sköte/livmoder." allt började, enligt Johannes, med Gud som föder sig själv och därefter hela universum.

Med denna tydliga koppling till Gud som föder Gud är det inte så konstigt att Arius såg Jesus som minst ett ögonblick yngre än Gud Fader (Gud Livmoder) . Men det är ju bara logiskt ur ett mänskligt perspektiv. Tänk en fjärde dimension, det går inte. Tänk Universum, obegripligt likaså. Tänk någon som är gravid med och föder sig själv innan allt annat har skapats, lika omöjligt det.

Jag tröstar mig med att vi vet tillräckligt för att få kallas Guds barn och Jesu medarvingar och med tiden kommer den Heliga Anden att leda oss till hela sanningen. Det tror jag vi gör när vi tillsammans läser och samtalar i respekt för att den Heliga Anden är given oss alla:

Och framför allt skall ni tänka på att man aldrig kan tyda en profetia i skriften på egen hand. Ingen profetia har förmedlats genom mänsklig vilja, utan drivna av helig ande har människor talat ord från Gud.  2 Petr 1:20-21

Ty liksom kroppen är en och har många delar och alla de många kroppsdelarna bildar en enda kropp, så är det också med Kristus. Med en och samma Ande har vi alla döpts att höra till en och samma kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samma Ande att dricka.  1 Kor 12:12-13

"Gud av Gud, ljus av ljus"

Ps 9: 2-5 Himlen förkunnar Guds härlighet,

himlavalvet vittnar om hans verk.

Dag talar till dag därom

och natt undervisar natt.

Det är inte tal, det är inte ljud,

deras röster kan inte höras,

men över hela jorden når de ut,

till världens ände deras ord.

Jag har verkligen varit lat i år med kalendrarna. Men på det yttersta av julen har jag sökt bota och bättra mig och fundera kring det oerhörda som hände när Gud blev en del av sin skapelse. Det är ju obegripligt , inte ens de som mötte Jesus öga mot öga kunde förstå. Självklart är det inte lättare för mig att omfatta detta mysterium som kyrkoårets texter återkommer till varje jul:

Joh 9: 43-44 Jag har kommit i min faders namn, och ni tar inte emot mig. Men kommer någon i sitt eget namn, så tar ni emot honom. Hur skall ni kunna tro, ni som vill bli ärade av varandra och inte söker äran hos den ende Guden?

Nu är det dock dags att dansa ut julen och Trettonhelgens oktav inföll i går: Tjugondag Knut. Huset blir genast mörkare när alla adventsstakar och stjärnor plockas ner i sin låda. Ytorna blir tomma när julkrubban och andra omistliga julbesökare tar samma väg hem som förra året.

Men det viktigaste av allt förändras inte det minsta: Gud med oss. Vi firar hur Gud visar vem hen är under julens glada, men även allvarstyngda, fester; speciellt Annandagens martyrdag påminner ju mitt i all glädje om livets allvarliga sidor. Sorgen och glädjen vandrar tillsammans. Glada och sorgsna och alla däremellan vandrar tillsammans, över hela jorden, vårt vackra hem i universum. Och med oss alla vandrar Jesus-Gud med oss. 

"Jesus är med dig!" Så nattade pappa mig varje kväll. Så tog jag avsked av min älskade pappa när han plötsligt och oväntat dog en nermörk morgon i oktober. Och det är ord som alltid är lika sanna både för mig som ännu lever här och pappa som nu vilar där. Även mellan tjugondag Knut och juldagsmorgonen.

Dansvänlig version av Adeste Fidelis kan hjälpa oss att dansa ut julen på korrekt vis. En vers ur den svenska texten:

Ordet blev kött och
tog sin boning bland oss,
kom här i tiden. Kristus är hans namn.
Så han sig härlig
för all världen visar.
O kom, låt oss tillbedja,
o kom, låt oss tillbedja,
o kom, låt oss tillbedja
vår Herre och Gud.

5 Mos   ”Herren, vår Gud, har visat oss sin härlighet och storhet, 5 Mos 5:24 

"Han är född, det gudomliga barnet. Lovsjung alla hans ankomst!", nej jag kan väl inte låta bli denna franska julpärla fast jag varit lat.

En enda är han, icke så att naturerna sammanblandats, utan så att personen bildar enheten.

Rubriken är ett citat ur den trosbekännelse som formulerades mot arianismen som kallas den athanasianska men härstammar från Galliens tidiga kyrka. Den räknas som den yngsta av de urkyrkliga allmänneliga bekännelserna (används av de flesta kristna utom den reformerta kyrkan*). Den skrevs som ett svar på den arianska idén att Jesus inte är Gud utan enbart Guds son, som nu omfattas av exempelvis Jehovas Vittnen, Anders Gerdmar och islam.

Konstantins säkerhetspolitiska behov påverkade kyrkan

Ni som sett den intressanta dokumentären om Jesu kvinnliga lärjungar vet att Konstantin den store i mångfalden av kristna inriktningar förordade den som var populärast bland romerska soldater. Ur politisk synvinkel ett slugt drag eftersom Romarrikets kejsare var helt beroende av arméns stöd, ja ofta var det fd. soldater som blev kejsare. Konstantin blev själv utsedd till augustus av just sina trupper. Ur teologisk synvinkel var mycket av det som Konstantin gjorde för kyrkan däremot katastrofalt. Han valde exempelvis bort stora delar av kyrkans mångfaldskultur. Men kontroversen om Jesu natur löste han genom att tillkalla kyrkomötet i Nicea-enligt mig kanske det bästa Konstantin gjort. Fast när detta kyrkomöte kom fram till den nuvarande nicenska trosbekännelsens utsaga om Jesu natur :

"Vi tror på en enda Herre, Jesus Kristus,
Guds ende Son, född av Fadern före all tid,
ljus av ljus, sann Gud av sann Gud,
född, inte skapad, av samma väsen som Fadern,
på honom genom vilket allt blev till;
som för oss människor och vår frälsning steg ner från himlen,
blev människa av kött och blod
genom den Heliga Anden och Jungfru Maria"

betedde sig Konstantin som alla tidigare kejsare-började förfölja den som trodde "fel".

Arius förlorade den teologiska debatten och Konstantin tar majoritetens parti

 Nu var kristna "rätt" , men inte alla. De som hamnade på "felsidan" förföljdes med olika grad av hårdhet. Arius , som var en av flera  med åsikten att Gud Fader är mer Gud än Jesus, fick sina skrifter brända.** Detta är anmärkningsvärt eftersom just Arius ansågs ha en särdeles manlig karisma:  

"tall and lean, of distinguished appearance and polished address. Women doted on him, charmed by his beautiful manners, touched by his appearance of asceticism. Men were impressed by his aura of intellectual superiority."Carroll, A. History of Christendom, Volume II. p. 10.

 Detta tillsammans med bland annat att Arius inte predikade pacifism gjorde ariansk kristendom populär just bland soldater, men Konstantin ville alltid vara på den vinnande sidan och drog sig alltså inte för att bete sig kejserligt mot sina nuvunna trosfränder när motståndarsidan vann debatten.

"sann Gud av sann Gud,

född, inte skapad, av samma väsen som Fadern"

Jag tror verkligen att Arius, Muhammed och JV har helt fel om Jesus. Jesus är fullt ut Gud och människa. När Jesus föds i Betlehem är det Gud själv, JHWH, som ammas av mamma Maria. När Jesus dör på korset dör Gud för sin egen skapelse. Just där och då upplever sig Jesus övergiven just därför att han ÄR Gud själv. Till vem ska han vända sina böner , han och Fadern är ju ett? Gud lider med Gud, en enda Gud kämpar in i döden, det enda bönesvar som kan finnas i den situationen är medlidande, fullkomlig enhet. Jesus mänskliga sida lider, men också Gud med oss lider.

Utan Konstantin Sankt Muhammed ?

Däremot kan jag inte hålla med om att det bästa sättet att avsluta en teologisk debatt är att bannlysa den ena sidans argument. Hade Konstantin låtit Arius vara ifred och låtit sanningen segra av egen kraft tror jag exempelvis Muhammed hade kunnat hitta en annan väg än den han nu valde. När mångfalden får regera i kyrkan mår den allra bäst. Om det hade varit så att Muhammeds kristendomsuppfattning hade fått stötas och blötas i vänligt sinnades mångfaldiga sällskap i stället för hos  hemliga fanatiska gerillagrupper som höll sig dolda av säkerhetsskäl hade han måhända nu varit Sankt Mohammed, känd för att ha kristnat polyteistiska arabiska stammar och vi hade sluppit århundraden av blodiga invasionskrig, folkmord och korståg. Historiens gång hade varit mycket eljest mot hur det blev.

Dubbel förlust

Förlusten är också stor eftersom Arius även hade många kloka tankar som kyrkan hade mått väl av att begrunda. Exempelvis var han kritisk mot hur lättvindigt man blandade in grekisk hedendom i kyrkans teologi. Behandlingen av Arius är därför ett bra exempel på hur man slängt ut ett omistligt barn med ett förorenat badvatten.

Konstantin invaderar Guds rike med våld

 Den machismokultur som Konstantin valde, och behöll från den arianska rörelsen, var nog ändå det mest ödesdigra slaget mot kristendomens hjärta. Från en huvudsakligen pacifistisk rörelse med jämlikhet mellan kön, etnicitet och samhällsklasser blev kyrkan en statsbärande enhet med strikta hierarkier som alltmer byggde på världslig status och sociala mönster hos den romerska eliten. Antisemitismen bredde ut sig, kvinnohatet, klassamhället och våldet blev naturliga delar av den förut subversiva kyrkan. Guds rike på jorden försvann inte, men gick delvis under jord och det blev åter livsfarligt att inte tro som kejsarmakten och de påvar som slutligen tillsattes helt på världsliga grunder.

Arianska rörelser som överlevde Konstantin

Och tvärtemot vad Konstantin kanske trodde, blev ju inte den arianska kristologin tystad för alltid. Muhammed stötte på dessa tankar, som sagt, och byggde sig en egen militaristisk religion kring dem. I Europa var de flesta germaner arianska kristna och många av arianismens krigarideal levde kvar även efter att förgrundsgestalter som Frankiska kejsaren Clodvig I hade konverterat från arianismen till katolska kyrkan. Dessutom debatteras ännu idag Kristi natur bland kristna och andra, tex muslimer. Jehovas Vittnen är även det en sekt som grundats på arianska tankar kring Jesu natur, men tack och lov utan fysisk våldsutövning. Det psykiska våldet som utövas är däremot välbelagt.

”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred..."

Samtal är det bästa sättet att tillsammans ta del av hela sanningen. Våldsmakt är det sämsta. Jag vill gå så långt som att påstå att kyrkan aldrig kan alliera sig med våldsmakter utan att korrumperas eftersom hon alltid måste sälja stora delar av sin själ för att samsas med makten. Kristendomen är ingen maktreligion och i maktens tjänst blir hon därför fördärvad. Gud uppenbaras aldrig genom våld. Det borde spädbarnet i Betlehem räcka som bevis för.

 Carola, Aygun Beyler & Mahsa Vahdat hade, om Konstantin
fått bestämma ännu, inte fått göra sina röster hörda i kyrkliga
sammanhang. Tack och lov vinner sanningen i längden, utan våld.

*Vet någon av mina belästa bloggvänner varför? Har det med deras inställning till liturgi att göra? Denna trosbekännelse är ju omfattande och därmed lång som en normalpredikan i tex katolska kyrkan. Samläsning i gudstjänstsammanhang är tidskrävande.

** Maximos Bekännaren som levde under den Östromerska kejsaren vid samma tid som islam växte fram fick inte bara utstå brända böcker. Han förfäktade att Jesus både hade en mänsklig och en gudomlig vilja, så Jesus tex.  kunde vara retlig människa och samtidigt gudomligt fördragsam . Kejsaren höll inte med, just då var det inte kyrkans officiella ståndpunkt. Maximos fick då tungan och högerhanden avskurna samtidigt som han landsförvisades. Knappt tjugo år efter Maximos död blev hans åsikt dock officiell lära i kyrkan.

Nu kommer tärnorna med upplysningens ljus

 Johannes 1:1-5: I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

Under julen såg jag ett intressant TV-program. Inte mycket var helt nytt för en någorlunda Bibelkunnig person men två detaljer hade jag ingen aning om. Programmet heter Jesu kvinnliga lärjungar och handlar om alla de kvinnor som det skrivs om i Nya Testamentet men ännu mer om alla de som varken nämns där eller i den officiella kyrkohistorien. Jag talar då inte om några gnostiska kroppsfientliga "evangelier" från 300-talet, utan de läser evangelierna som nu finns i Bibeln tillsammans med arkeologiska och historiska fynd.Om någon fortfarande tvekar kan jag nämna att produktionen är brittisk. Trodde väl att ni genast skulle följa länken!

Detta är naturligtvis också ett program för Epifanietiden, det är ju något som verkligen varit dolt och nu börjar uppenbaras. Och jag talar då inte bara om sanningar som att Maria Magdalena aldrig var prostituerad utan en rik kvinna som försörjde Jesus utan om vem Jesus är. I evangelierna umgås Jesus med kvinnor och sänder ut kvinnor att predika par om par med manliga lärjungar. Jesus har inga som helst problem att umgås med kvinnor och det ser jag inte bara som ett vittnesbörd om att han var en klok och vidsynt människa utan också som en del av hans gudomliga natur. I Johannesevangeliets inledning står dessa välciterade ord:

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.[…] Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning. Johannes vittnar om honom och ropar: ”Det var om honom jag sade: Han som kommer efter mig går före mig, ty han fanns före mig.”

 Kristendomen har alltid haft judendomens respekt för de heliga texterna och varje utsaga i Nya testamentet har belagts med ett motsvarande citat i Gamla testamentet. Johannesprologen har sin motsvarighet bland annat i Ordspråkboken 8 där Visheten talar om sig själv, Visheten som konsekvent benämns med grammatiskt genus "hon":

i begynnelsen, innan jorden fanns.

Innan djupen blev till föddes jag,

när det ännu inte fanns källor med vatten,

innan bergen fått sin grund,

innan höjderna fanns föddes jag,

när han ännu inte gjort land och fält

eller mullen som täcker jorden.

När han spände upp himlen var jag där,

när han välvde dess kupa över djupet,

när han fyllde molnen däruppe med kraft

och lät djupets källor bryta fram,

när han satte en gräns för havet

och vattnet stannade där han befallt,

när han lade jordens grundvalar,

då var jag som ett barn hos honom.

Jag var hans glädje dag efter dag

och lekte ständigt inför honom,

jag lekte i hela hans värld

och gladde mig med människorna.

Det är lätt att förstå varför kristna tolkat Visheten som en uppenbarelseform av Jesus. Jesus är alltså Gud själv och Guds förstfödda: i ordspråksboken benämnd den kvinnliga Visheten. Jesus är Gud av Gud , ljus av ljus. Han säger: "Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen. Den som hör till sanningen lyssnar till min röst.” Jesus är också fullkomligt människa och som manlig människa var han ytterst begränsad i förhållande till kvinnor. Men det gudomliga hos Jesus är lika mycket närvarande och Gud är ju både manlig och kvinnlig, som skapelseberättelsen visar.

Jesu mänskliga sida var en Guds nasir och liksom Johannes levde han i celibat men inte i ensamhet. Eftersom Jesus också är Gud var han fri att överskrida de strikta gränser som rådde (och råder i Mellanöstern än idag) mellan män och kvinnor.  När Jesus sänder ut lärjungarna att predika på egen hand sänder han ut dem par om par just av denna orsak, manliga lärjungar kunde inte idka handpåläggning på kvinnor och vice versa, men Jesus vidrörde till och med rituellt orena kvinnor.

I vår kulturkrets verkar det inte konstigt att kvinnor rör vid män. Men när exempelvis den rituellt orena kvinnan med blödningar rör vid Jesus gör hon något som fortfarande är otänkbart i många sammanhang. När hon blev rädd var det eftersom hon hade brutit mot detta kulturella tabu: män och kvinnor som inte är bekanta rör inte vid varandra. Men Jesus är Gud och därför blir kvinnan helad, inte uppläxad, när hon rör vid honom.

Därför är det faktum att kyrkan sedan 300-talet förträngt och förnekat alla de kvinnor som följde Jesus och hade viktiga uppdrag i den tidiga kristna kyrkan också ett sätt att förneka Jesu gudomliga natur. Hade Jesus enbart varit människa hade han inte kunnat ha nära relationer till kvinnor men som Gud av Gud är han fri att relatera till alla människor. Mycket blev fel när kyrkan blev romarrikets favoriserade religion så också detta. Men vi skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra oss fria. Se Tv-filmen och lär känna ännu en pusselbit av Herren Jesus som helt och fullt Gud och lika helt och fullt människa!

Dagens Trettondagskonsert bjuder på " Och det hände vid den tiden " med Adolf Fredriks Flickkör, Gustaf Sjökvists Kammarkör, Svenska Kammarorkestern, Gustaf Sjökvist, Bo Johansson och Håkan Hagegård.

"Han som skapat universum som satt lagarna för allt delar med en åsna husrum tar ett hjälplöst barns gestalt."

Mitt i epifanieveckan står en stjärngosse

King's College igen. Så här, ungefär, såg förmodligen skolgossarna ut som under Trettonhelgen klädde sig till stjärngossar på medeltiden. Tur britter är så traditionella så vi kan få en bild av detta idag.

Stjärngossarna blir alltmer sällsynta i Luciatågen. Det som för små pojkar,  och även en del flickor, var självklart jättekul till den grad att mössan hängde på ryggen hela julen under 1900-talet, är nu pinsamt. Ändå var stjärngossarna egentligen grunden till luciatåget men det var under Trettonhelgen stjärngossarna först dök upp under medeltiden. Unga skolpojkar upp till tonåren klädde då ut sig till Österns vise och gick runt i byar och städer för att samla förnödenheter till kommande skoltermin. De speciella mössor ynglingarna tillverkade och bar skulle föreställa de vise männens mössor. Gandalf, Dumbledore , McGonagall och Merlin och andra magiker bär dessa toppiga hattar i fiktionen. 

Just nu läser jag en mycket innehållsrik roman som jag fick i julklapp: Olga Tokarczuks Styr din plog över de dödas ben. Den är rolig, spännande och filosofisk och dess ovanliga huvudperson och berättare är astrolog, precis som de vise männen på besök i Betlehem. I övrigt saknar denna dam i övre medelåldern likheter med Österns vise, lite mer påminner hon istället om stjärngossarna. Hon är lärare och således skolanknuten, precis som de. Hon är också god vän med en av sina före detta elever och tillsammans med honom översätter hon William Blakes poesi till polska.

Som amatörastrolog är hon typisk för vår tid. Astrologer vid tiden för Jesu födelse var tidens astronomer. De var vetenskapsmän och matematiker med insikter i naturvetenskapen på högsta nivå för sin tid och som sådana uppbar de stor respekt i samhället. De kallas till och med för kungar i den kristna traditionen. Numera är det mest kvinnor i övre medelåldern utan naturvetenskaplig inriktning som sysslar med att läsa ut människors personlighet och livsöde i stjärnorna. Fru Dusjenko är språklärare, inte särskilt välbeställd och är således typisk för vår tids stjärntydare. Hon är också föga respekterad och lite udda, precis som stjärngossar ofta är idag.

Men hon belyser viktiga existentiella frågor och avslöjar mörka mysterier både genom sina astrologiska undersökningar och som lite av en privatdetektiv, den där excentriska typen som möter oss i de klassiska brittiska deckarna från 1900-talets första hälft. Detta är en bok som går att spoila så jag berättar inte mer om handlingen. Men mitt i epifanieveckan tycker jag denna kvinnliga stjärngosse har sin plats eftersom hon i början av boken avslöjar att hon genom stjärnorna lyckats få veta när hon ska dö-och att denna uppenbarelse gör henne lugn. 

Österns vise fann den nyfödde Jesus, inte vilken kung som helst utan Gud själv, fru Dusjenko fann sin egen död. Ändå ser jag en likhet i dessa antiteser: mod. Genom att rätt tyda naturens tecken fick dessa stjärngossar uppenbarelse om tillvarons grundvalar utan några större förklaringar. Egentligen fann de ju inga filosofiskt utarbetade sanningar och regelsamlingar. De vise har inga repliker i evangeliet som visar vad de drog för slutsatser om barnet. Vi vet bara att efter Gudsmötet återvänder de hem en annan väg än de kommit, tvärtemot vad de lovat kung Herodes. De vågar trotsa en livsfarlig kung och hittar en ny hemväg bara genom att möta Jesus. 

Fru Dusjenko känner sig lugn och vågar utmana det hon ser som ondskan i sin lilla tillvaro mitt i polsk glesbygd när hon funnit sin död. Att idag vara medelålders kvinnlig astrolog eller sjungande efterföljare till Österns vise: en stjärngosse i skolornas luciatåg, väcker föga respekt, men båda företeelserna lär mig en del om mod och var vi alla kan hitta tillförsikt nog att våga gå den väg som leder hem.

Denna säsong av körsång är så underbar. Tänk att få sjunga med i en sådan här kör i John Rutters sprudlande Star Carol. Härligt också att få lyssna och sjunga med framför skärmen.

God jul för Tomaskyrkan i Sverige

I Dagens pappersupplaga läser jag att den Tomaskristna kyrkan i Sverige, som också kallas Syro-malabariska kyrkan, nu får fira mässa på sitt eget språk i kyrkor i Stockholm och Göteborg. Jag säger bara God jul till er! Vilkne vinst för Sverige att ni kommit hit!

Här ett klipp från en indisk kyrka, St. Tomas-unit framför deras Carol-tävlings vinnande bidrag som jag inte alls förstår vad det handlar om. Men stjärnan gör att jag anar att denna Carol passar in denna Epifanievecka.*

 *Får jag åter pika Elisabeth Olsson-Wallins usla förståelse för symbolspråkets betydelse med denna julsång. Bilderna i bakgrunden och stjärnorna gör att jag fattar ungefär vad det handlar om utan språkkunskaper. En orm i bakgrunden och en kör som kastar äpplen hade jag uppfattat helt annorlunda.

Epifanieveckan

Fram till 18:00 på lördag lever vi i Trettondagens ljus där Jesus uppenbarar Gud för oss. Jesus inte bara visar hur Gud är, Jesus är Gud. Jag tycker detta enkla budskap ofta skyms av annat, även under julens alla fester. Jesus är Gud med oss. När Bibeln talar om Jesus som Guds son betyder det att vi kan bli Guds barn genom Jesus. Men det betyder inte att Jesus inte är Gud. Gud är en enda som uppenbarar sig i Fader , Son och Ande. Maria Küchen skriver så fint:

"Gud är upphov, avkomma och kraft. Gud är det som avlar, det som föds och själva avlelsen. Gud är moder, barn och sång. "

I går sjöng vi denna psalm på svenska, i procession och jag hade glömt psalmboken och fick sjunga på latintexten som jag lärde mig på gymnasiet tills vi kom fram till koret och jag kunde tjuvkika på min körgrannes psalmbok. Jag är ständigt den fåvitska jungfrun, men tack och lov kan de visa jungfrurna dela med sig av sin olja till mig i dessa nådens år. texten är så fin! Melodin är en medeltida skolsång om julen. Den svenska texten är skriven av Johan Olof Wallin och bearbetad av Britt G. Hallqvist Sv. Ps 131: 

1. Stå upp , o Sion och lovsjung din frälsare, profet och kung.
Du hans stjärna skådar. Stäm upp i helig fröjd din röst.
Se, dess ljus bebådar att världen skall bli återlöst.
Herren Kristus kommer till vår hjälp och tröst.

2. Hur skön och klar den stjärnan går!
Vi följer hennes ljusa spår, följer med de visa.
Vi vill med våra läppars ljud dig, vår broder prisa
och ödmjukt lyda dina bud,
du som i din kärlek återspeglar Gud.

3. I nåd , o Herre, tag emot vad vi vill l'gga för din fot.
Våra gåvor bliver ej myrra , guld och rökelse.
Vi vårt hjärta giver åt dig vår Gud, vår Frälsare,
fyll det du med kärlek, tro och helgelse.

4. Ditt ord skall vara år från år den stjärna i vars ljus vi går.
Låt din helga lära oss leda rätt i all vår tid.
Låt din kraft oss bära igenom livets sorg och strid,
och när döden nalkas, kom till oss med din frid.

5. Lys, helga stjärna, mild och ren,
kring jorden sprid Guds klarhets sken.
Alla knän ska böjas i Jesu namn vid nådens tron.
Alla böner höjas till Jeus Krist, Guds ende son,
alla tungor prisa Gud med jubelton.

Trettondagen -God jul!

Nu firar ortodoxa jul, nåja, inte nu kanske , beroende på den julianska kalendern. Västkyrkan följer ju den Gregorianska kalendern så Trettondagen/Epifaniedagen infaller inte samtidigt varje år. Jag vet inte om Mirna får något slags tecken när alla kristna firar epifaniedagen samtidigt, men det händer att vi gör det, om än inte i år. Däremot firar vi aldrig jul samtidigt eftersom östkristna inte firar förrän nu när vi redan festat loss i tretton dagar.

Ljusen lyser idag på tre  saker som uppenbarar vem Gud är: Jesu födelse, hans dop och hans första underverk. Epifaniedagen är den äldsta kristna högtiden, påsken var ju tydligt judisk men denna högtid var så kristocentrisk att den saknar direkt förebild i judendomen, men jag och många med mig, ser ju förstås likheten med Chanukka i advents-och jultid. Kyrkan har ju sedan gammalt firat delvis samma saker som judarna. Igår Guds hus (Chanukka firas till åminnelse av templets renande och återöppnande) och alla ljusen från första advent till nu. Första advent är ju som sagt också tydligt inspirerad av Chanukka och Judas Mackabéus lyckade uppror mot kolonialmakten.

I västkyrkan har vi dock börjat fira Jesu födelse innan Epifaniedagen och Jesus dop har hamnat i skymundan. Här har i stället de tre vise männen (som kan vara olika många i traditionen, ofta är de tolv i äldre tradition och östkyrkan) hamnat i centrum för trettondagsfirandet. I Spanien och Latinamerika är det dessa "konungar från Österns länder" som ger barnen julklappar. 

Genom vänskapen med Inez från Chile i min barndom blev därför Trettondagen en viktig festdag för mig. Hon firade jul hos mig den 24 -26 december och jag firade jul hos henne 5-6 januari. Mycket trevligt! På köpet lärde jag mig både lite spanska och italienska eftersom hennes mormor var född i Italien. Sedan dess har vi firat Trettonhelgen med emfas hos mig. Det är härligt med denna julfest som hos oss saknar press av kommersen om hur den ska firas. Det är dessutom en helg som inspireras från olika håll, inte bara Tyskland och USA som julen i övrigt är mest influerad av. 

Det passar därför så bra med att traditionen gjort de vise männen, tolv eller tre gör ingen skillnad, till representanter för alla världsdelar. På den tiden när traditionen uppstod var ju Amerika och Australien okända för kyrkan så de vise representerade Asien, Afrika och Europa. Idag får vi naturligtvis lägga till Oceanien och Amerika. Kyrkan är alltid global och det hatas förstås av den växande högerpopulismen som därmed borde avsky den mångkulturella festen idag, vilket jag ser som en välkommen bonus med trettondagsfirandet.

Jag vet att detta hat inte är en lek för många kristna. Vi tillhör den religion som förföljs mest i hela världen, näst judendomen. Men i vår relativa trygghet tycker jag vi har en plikt att ta ut svängarna och visa på Guds rike och stolta stå upp för kyrkans eviga internationalism. När antisemiter säger globalister som täcknamn för deras stora hatobjekt judarna, då tar jag glatt åt mig . Ja, jag är en globalist! Guds rike har inga gränser. 

Därför inleds denna Trettondagsfundering med Dogge Doggelito och Doggelillos sång till de tre vise männen. Dogge som härstammar från Sverige och Latinamerika och använder den afroamerikanska musikstilen hiphop för att besjunga de vise från världens alla kontinenter som hyllade världens rätte härskare: Jesusbarnet vägledda av ett kosmiskt tecken. Hela universum firar att Gud är med oss.

Efesierbrevet kapitel 2, vers 17-19
Han har kommit med budskap om fred för er som var långt borta och fred för dem som var nära. Ty genom honom kan både vi och ni nalkas Fadern, i en enda Ande. Alltså är ni inte längre gäster och främlingar utan äger samma medborgarskap som de heliga och har ert hem hos Gud.

Avslutet blir ett musiktips från Lars som är så underbart perfekt för hela vår internationella Advents- och jultid, speciellt i år när Chanukka sammanföll med västkyrkans jul och allra mest denna internationellt präglade Trettondag:

Trettondagsafton- ALLA ljusen brinner

Ett firande som ofta glöms bort i svensk modern jultradition är Trettonhelgen. Men en julvän som Barock-Olga gör det självklart inte, som trogna följare vet. Den innehåller ju så mycket. Ena året kan Jesu dop stå i fokus, det som föranleder östkristna, ortodoxa och kopter att bryta sin adventsfasta nu och andra år går det att fokusera på de vise astrologerna från just österns länder andra år kan man meditera över Chanukka och tempelinvigningsfesten som står till modell för detta firande. Just i år sammanföll Chanukka med västkyrkans julfirande andra år sammanfaller Chanukka med epifania.

Svenskt advenstfirande är ju annars det som mest påminner om Chanukka-seden med sina ljus som tänds ett och ett och på första advent sjunger vi ur oratoriet Judas Mackabéus att Dotter Sion ska fröjda sig och inspirerad av Mackabéerboken är också många andra adventssånger och psalmer. Men denna Epifaniehögtid är också en ljushögtid mitt i norra halvklotets mörkaste tid. Alla ljusen , de åtta i menoran, de fyra i adventsstaken och livets stora ljus lyser alla på Jesus.

Idag är det både första söndagen efter det borgerliga Nyåret och Trettondagsafton. Symbolen för dagen är den sjuarmade ljusstake som Mose fick befallning om att smycka tabernaklet i öknen med. Den ska visa hur Gud är med alla dagar i veckan. Hur hen alltid är där vi är och hur vi aldrig kan vara någonstans där Gud inte är. Precis det som miraklet i Betlehem visar oss konkret: Gud är här, Gud är med oss lika utsatt, lika liten, lika hjälplös som nyfödda barn alltid är.

Epifania betyder uppenbarelse och det är ju just vad vi firar:hur Gud uppenbarar sig med tre tydliga ledtrådar: som nyfött barn där naturfenomenet stjärnan uppenbarar vem Jesus är, som nydöpt när Anden kommer över Jesus som en duva som berättar för alla församlade att Jesus är Gud med oss. Den tredje ledtråden är Jesus första underverk, vinundret på festen i Kana. I västkyrkan har stjärnan och de vise tagit över det folkliga firande helt och hållet, men i kyrkan läses texter som anknyter till dessa olika sätt att uppenbara vem Gud är.

Alla julens texter handlar om detta hur gud visar vem hen är. Tex dagens evangelietext som binder ihop denna söndag med första advent, den handlar om när Jesus drev ut de som köpte, sålde och växlade pengar ur templet eftersom "hans lärjungar kom ihåg att det står skrivet: 'Lidelsen för ditt hus skall förtära mig.'" de förstod vem Jesus var när han rensade templet inte när han red in i Jerusalem. De behövde fler ledtrådar för att förstå.

Psaltarpsalmen ger oss en ledtråd till:
Psaltaren psalm 84, vers 2-5

Ljuvlig är din boning, Herre Sebaot! Jag förtärdes av längtan till Herrens förgårdar. Nu jublar min själ och min kropp mot den levande Guden. Sparven har funnit ett rede och svalan ett bo för sina ungar: dina altaren, Herre Sebaot, min konung och min Gud. Lyckliga de som bor i ditt hus och alltid kan sjunga ditt lov.

Genom Jesus kan vi också få bo i Guds hus. Alltså, överallt där vi är är Gud och vi är alltid där Gud är.