3 april 1994

var det Påskdag och jag hade hoppats att min lilla okända bebis i magen skulle födas. Lilla trean var beräknad till den 27 mars men som med de två äldre barnen gick jag över tiden. Eftersom det varit ungefär en vecka fel med  storebror och storasyster så tänkte jag att påskdagen blir perfekt , vilken lyckounge det måste bli som föds söndagarnas söndag. Min barnmorska Maggan , var också troende, aktiv medlem i Frälsis. Hon höll med. 

Men det blev nu inte så. Påskdagen kom och gick utan minsta tecken på förlossning. Vi fick vänta , längta och jag fick oroa mig 17 dagar och nätter till. Min faster ringde farmor (farmor längtade nog mest av alla efter "Olle" som hon kallade bebisen) och sa . "Det är ingen idé att vänta nu, hon får en flicka på pappas födelsedag."

När jag hade gett upp hoppet helt, när jag var säker på att bebisen skulle dö och jag vara gravid tills jag dog satte förlossningen igång. Varje dag hade jag fått åka till BB för CTG-kurva på min livliga lilla hickunge. Jag var så glad att hon hickade ofta, ett livstecken som inte gick att ignorera. Men för varje dag över tiden som inget hände sjönk mitt mod. Jag kunde varken sova eller äta. Inte ens när förlossningen satte igång vågade jag tro att det var annat än meningslösa förvärkar. Min käre Bråddjup sjöng "Jag är förlöst" på melodin som Nordman sjöng med texten "Jag är förlist" och menade att snart skulle jag kunna sjunga så. Men jag trodde inte på det.

Vi for iallafall in till BB fast jag inte tyckte det var lönt, men min man envisades. Han somnade efter en stund och jag gick ensam i förlossningsrummet och jublade av fröjd ju mer värkarna tog i. det var som att jag måste få vara ensam om det skulle vara falskt alarm och önsketänkande. När spinekräkningarna kom efter fyra timmar med värkar vågade jag tro att hon skulle födas och väckte min man. Klockan fem på morgonen den 20 april föddes vår lilla flicka. Vi var så jublande glada och lättade att vi inte ens tittade efter vilket kön hon hade. Barnmorskan sade: "Ska ni inte titta efter vad det blev?" Men det tog en stund innan vi slutade gråta av glädje och krama vår underbart vackra lilla unge och stilla barnmorskans nyfikenhet. Det var Marta Linnea Teresia som föddes, frisk, brunögd redan som nyfödd, med världens sötaste lilla uppnäsa och min farmors pianofingrar.

Aldrig har ett bibelord blivit så tydligt och begripligt som den tiden mellan Påskdagen 1994 till den 20 april:

Johannes 16:20-22 Sannerligen, jag säger er: ni kommer att gråta och klaga, men världen skall glädja sig. Ni kommer att sörja, men er sorg skall vändas i glädje. När en kvinna skall föda har hon det svårt, för hennes stund har kommit. Men när hon har fött sitt barn minns hon inte längre sina plågor i glädjen över att en människa har fötts till världen. Nu har också ni det svårt. Men jag skall se er igen, och då skall ni glädjas, och ingen skall ta er glädje ifrån er.

Och som min barnmorska sa: " Hon kommer ju att fylla år på Påskdagen någon gång." Ingen kan ta min glädje ifrån mig över denna underbara unge som nu pluggar till musik- och engelsklärare i Piteå. Min faster talade då, vilket hon gör ibland, profetiskt. Det går inte att glömma den omsorg om oss på detaljnivå som Gud visade i denna händelse.

Min lyckounge grät av glädje när denna låt vann med sin text som är en parafras av detta ord ur Romarbrevet 8 :31-39:

Vad innebär nu detta? Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss? Han som inte skonade sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, varför skall han inte skänka oss allt med honom? Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud frikänner, vem kan då fälla? Kristus är den som har dött och därtill den som har uppväckts och sitter på Guds högra sida och vädjar för oss. Vem kan då skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd? Det står ju skrivet: För din skull lider vi dödens kval dagen lång, vi har räknats som slaktfår. Nej, över allt detta triumferar vi genom honom som har visat oss sin kärlek. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.