Tre familjebilder II

Bartolomé-Esteban Murillo (1617 - 1682) "Johannes Döparen och den heliga familjen".

Hundra år efter Bonifacios storfamij verkar Murillo. Han målade flera underbart varma familjebilder från Jesu barndom. Gårdagens lucka visar en där Maria, Jesus och Josef är ensamma med en liten hund. Hundra år efter att reformationen fört in familjen i konsten är även den heliga familjen anpassad till borgarskapets ideal med mamma , pappa , barn. Här ovan ser vi kusinerna Jesus och Johannes Döparen tillsammans med de unga makarna Maria och Josef. Av fränkan Elisabeth syns inte ett spår och ovidkommande helgon saknas.

Timmermannen Josef håller i en bok och det är förstås Bibeln, timmermän var ju kända för att kunna skrifterna bra och han tillhör ju Juda stam, prästernas släkt så St. Hieronymus behövs inte. Men till och med den viktiga boken är mindre viktig än att bry sig om de små barnen vid hans fötter. Barnen ser dock på Maria, liksom det lilla lammet. Josef står där lite ensam men med fullt fokus på barnen. De teologisk studierna får vänta för den verkligheten han står mitt uppe i. Här sker helig skrift framför hans ögon och han förstår att koncentrera sig på det viktiga som händer i nuet. Bibelns auktoritet är oomstridd men den levande traditionen försvaras av Josefs attityd. Det är som om katoliken Murillo målat devisen "vi bryr oss mer om Jesus, det levande ordet, än boken om honom." En attityd som jag finner sympatisk.

I målningen nedan ser vi också den heliga kärnfamiljen med Johannes Döparen. Här står kusinerna på helt olika plan. Trots det realistiska måleriet finns en känsla av världsfrånvänd självtillräcklighet hos Maria och Jesus som ser lite nedlåtande på sin sex månader äldre kusin. Det mänskliga och varma representeras av Josef som  håller Johannes lilla knubbiga arm i sin breda hantverkarhand. Som vanligt hos Caravaggio är inte alltid den madonna-blå färgen framträdande. Här bär Maria i stället martyriets röda färg medan de två blivande martyrerna Johannes och Jesus ännu är nakna småbarn sånär som på Johannes kamelhårsfilt som delvis skyler ryggen. Här är det Maria som har Bibeln men hon lutar sig på den snarare än håller i den för att kunna läsa den. Josef ramar in familjen med en vandringsstav och han ser inte sjuk och urgammal ut, precis som den kärleksfulle Josef i Murillos samtida måleri är han en ung man i sin krafts dagar. Josef är här en riktig familjefar , inte en impotent familjefarfar som i Bonifacius storfamiljsmålning.

I Caravaggios teknik chiaro-scuro framträder de enskilda familjemedlemmarnas egen individualitet betydligt starkare än i Murillos pastellfärgade barockmåleri där Maria ser på barnen medan hon ser rakt på betraktaren med en min av totalt självförtroende i Caravaggios bild. Jämför man med Bonifacius målning där figurerna ser ut att vara nära släkt med sina små runda huvuden medan de interagerar i ett livligt samtal, utom Fransiscus som är uppslukad av boken, ger de båda 1600-talsbilderna ett lugnare intryck. 1600-talet är också det århundrade där familjen i vår bemärkelse får sitt uttryck i kulturen. Främst tänker jag då på Molière som formar sina pjäser runt små borgerliga familjer med mamma, pappa , barn i centrum. Till skillnad från Shakespeares teaterkompani 50 år tidigare, spelas kvinnorollerna av kvinnor hos Molière och en stilla gryende feminism börjar ta fastare former.

Jag tycker det syns i de två målningarna från barocken att Molières familjer börjar bli idealet; den välmenande pappan, den betydligt smartare mamman, busiga barn, flickor som inte vill gifta sig med vem som helst som pappan väljer åt henne, barn som börjar agera som barn och inte minivuxna. Barn som får namn och syns och hörs. Och vad än som sagts om denna familj med alla dess brister är det en rätt hållbar social konstruktion. Därför behöver vi timmermannen Josefs ödmjukhet för att få en sådan konstruktion att fungera så den inte förtrycker den svaga utan blir en plats att växa på.

Caravaggio "Den heliga familjen med Johannes Döparen" målad ca. 1603

Tre familjebilder I

Veronese Bonifacio "Den heliga familjen med helgonen" ca. 1530

Den heliga familjen har varit ett älskat motiv i konsten sedan renässansen. Medeltidens kristna konst visade i allmänhet bara Maria och Jesusbarnet men med den gryende renässansen och dess intresse för det mänskliga kom också bilder på Jesus familj, men då alltid när han var enda barnet, ibland kompletterades familjen med kusinen Johannes. Med reformationen exploderade intresset för Den heliga familjen i katolsk konst, reformationen skydde avbildandet av kristna helgon och den reformerta kyrkan förbjöd och förstörde till och med bilder i kyrkliga sammanhang.  Lutheraner var däremot inga bildstormare, många fick vara kvar även om en del målades över eller gömdes undan, men det märkvärdigaste protestantiska måleriet var det nederländska profana där borgerskapets liv dokumenterades. Den katolska motreformationen intresserade sig också för familjen men helgon och Maria förblev de populäraste motiven. 

Medeltidens ensamma Madonna med barnet försvann inte men fick sällskap av den heliga familjen. Först i form av den utvidgade storfamiljen med olika helgon i familjegemenskapen och var kusin Johannes med på bilden var hans mamma Elisabeth också med. Som i den här bilden från Venedig ca 1530 där Maria bilder triangelkompositionens högsta punkt på hennes vänstra sida syns hennes fränka Elisabeth omfamnandes sin lille Johannes Döparen. Bakom Elisabeth syns en mycket åldrig Josef. På Marias högra sida knäböjer St. Katarina. Betydligt mindre fokuserad på Maria och Jesusbarnet är St. Fransiscus som i stället är försjunken i den bok som St. Hieronymus håller framför sig. Det är naturligtvis Bibeln, det var ju han som översatte Bibeln till latin, Versio Vulgata – den folkliga versionen, som kunde förstås även av dem som inte kunde grekiska och hebreiska. En tydlig släng åt reformatorerna och deras "sola scriptura" där de kyrkliga beställarna av konstverket vill visa att Katolska kyrkan visst bryr sig om Bibelns ord genom att poängtera att det är den katolska kyrkan som varit ordets förvaltare i 1500 år.

Guds barn och Guds pappa på samma gång (reblogg inspirerad av Klaus)

Bartolome Esteban Murillo målade 1645-1650 denna underbara familjeinteriör med Josef och Jesus i förgrunden och mamma Maria i bakgrunden, en mycket ovanlig komposition.

Josef hade sin namnsdag här fram till 1901.Då tänkte man på Josef, patriarken Jakobs son, men jag tänker på Josef som blev Jesu pappa. Vi får väldigt få uppgifter i NT om Jesu föräldrar, varken Josef eller Maria får framträda på det sätt som man tycker att de kanske borde fått. De diskuteras aldrig i breven till församlingarna och vi vet inget om dem mer än att de var en from hantverkarfamilj och att Jesus senare fick syskon. När Jesus dör verkar redan Josef död eller så sjuk så Maria ensam får följa sonen till korset och graven. Kanske hade han skadats eller förolyckats i ett husbygge?

Timmermannen Josef, har vi lärt oss att säga, men han kallas i evangelierna τεκτων en människa som bygger och konstruerar i trä, sten och järn. Judarna höll inte på Aristoteles uppdelning i tekniker och teoretiker så timmermän var också ansedda för sin stora kunnighet i skrifterna. Jesus fick alltså en god utbildning både inom teknik och teologi av sina föräldrar.

Ingenting i texten antyder annat än att Josef och Maria är unga och förstagångsföräldrar, alla som varit det vet vad det innebär av oro och förväntan. Josef har dock en fördel gentemot alla andra blivande pappor han vet att barnet är Guds son och att både barnet och modern kommer att överleva förlossningen. Det vet han genom att han är en sådan man som har närkontakt med Himmelriket så han får änglabesök i drömmen. Han vet alltså att barnet inte är hans men han ger honom all sin fadersomsorg ändå. Men Josef verkar också förstå att han är priviligerad. Han får vara med vid mysteriets ankomst : universums skapare föds som ett spädbarn i ett stall.

Med Jesu födelse var det välplanerat in i minsta detalj, två unga människor med stark tro och djup fromhet väljs ut Att hitta en fosterfar till Jesus borde ha varit ännu svårare än att hitta en lämplig mor (säger jag helt fördomsfullt). Att vara den där mannen som tar hand om en annan mans barn har aldrig varit speciellt meriterande i den tokiga världen där små pojkar ska växa upp till "män". Han avstår t.ex. från sex med Maria tills Jesus fötts: "Han rörde henne inte förrän hon hade fött en son." och den lilla meningen talar om en ömsint hänsyn som vi inte förknippar med traditionell "manlighet". Dessutom blir hans biologiska barn småsyskon till Marias son. Vi vet ju hur mycket mer respekt syskon visar storebror än sina föräldrar och sedan får han stå ut med att höra "du är inte min riktiga pappa" när storsonen blir 12, den där åldern då vi börjar hitta vår egen identitet genom att temporärt förneka våra föräldrar.

Målningen ovan visar den Josef jag läser om i Bibeln och jag tycker så mycket om den. Murillo har fångat den man som så lyhört blev Marias man och Jesu fosterfar. Han borde vara alla människors förebild. Jag tycker Anders Piltz beskrivit Josef lika väl i ord: "Han är himlens vän, änglarnas förtrogne, den tystlåtne arbetaren, mannen med ett inre liv. En nobel man, ett sant föredöme, öppen för Guds vilja, villig till uppoffringar, en motbild till patriarkatet, där männen vill härska, genomtrumfa sin vilja mot andras bästa och andras önskningar, förtrycka kvinnor och barn."

Staffansvisa med Folk och rackare

Tips från Rebella, en staffansvisa med Folk och rackare där de förmodligen tagit in olika visor och låtit den bli en egen variant i den levande tradition som inte ser låtar som artefakter på ett museum utan som musik.

Stenfinn var en missionär–vi tackom nu så gärna

Märta Måås-Fjetterströms gobeläng Staffan Stalledräng från 1909, ytterligare ett exempel på hur den livskraftiga staffanstraditionen uttryckts i Norden.

Till Sverige kom staffansvisorna och legenderna som ett paket tillsammans med diakonen som stenades av Saul/Paulus och andra fariséer i Jerusalem ca år 35, eftersom vi var så sena med att få höra om Jesus. De första beläggen för att Staffanslegenden om Herodes stalldräng var känd i Sverige har vi i kyrkokonst från medeltiden, äldst är en altarmålning från 1100-talet i Broddetorpskyrkan i Västergötland. Men redan innan det hade Sverige stött på en egen Staffan. Biskop Stenfinn som av biskop Adalbert av Hamburg-Bremen skickades till det fjärran Hälsingland för att kristna skridfinnarna längst i norr. Detta berättar Adam i sin krönika över stiftet Hamburg-Bremen som berättar att Stenfinn fick namnet Simon av biskopen. När Adam skriver sin krönika 1075 är Stenfinn fortfarande i livet. 

På 1400-talet berättas i den prosaiska krönikan också om Stenfinn med Adam av Bremen som uppenbar källa men biskopsnamnet ändras där från Simon till Staffan vilket låter som en efterkonstruktion för att få denne Stenfinn att mer likna den mycket populäre Staffan som hade så trevliga processioner i sin kult där bygdens ungdom sjöng staffansvisor och tiggde ihop till staffansgillen på annandagens kväll.

För just i de nordiska länderna blev staffansritterna mäkta populära eftersom vägnätet var undermåligt och vagnar var mindre vanliga än i sydligare delar av Europa så ridningen var inte något reserverat för överklassen utan även bonddrängar, och till och med en del pigor, kunde rida. Stenfinn, missionären som sökte upp de raska skridfinnarna i Hälsingland och dessutom omvände flera av dem, enligt Adam av Bremen, blev enligt sägnen stenad till döds liksom Stefanos.  För hur legenden än hade knådats ihop med Nya Testamentet till oigenkännlighet bestod ingrediensen med steningen. Att en biskop blir ihjälslagen av stråtrövare i Ödmården verkar dock vara det minst otroliga draget i helgonlegenden. På 1600-talet broderas legenden ut, trots den protestantiska ortodoxins höjdpunkt, eller kanske just därför.

Nu blir Stenfinn nämligen ridande missionär bland skridfinnarna med fem hästar utplacerade för att snabbt kunna röra sig i sitt stora missionsområde. Han stenas av uppretade hedningar när han förstör avgudabilder och sedan dras hans sargade kropp av en unghäst till den plats där man begraver honom. Legenderna drygas ut med att Stenfinn har uttalat en profetia om att världen skall gå under* när den tredje stupan över honom blivit ruiner. Tuppundret finns bara kvar i vissa Staffans-sånger, och då oftast i sydligare delar av landet,  från den katolska medeltiden som fortfarande sjöngs av ungdomar som den tidens variant av "bus eller godis": Jan-Öjvind Swahn citerar en föga konstfull variant: 

Får vi inte brännvin i vårt krus
slår vi era fönster ut! **

 Så uppkommer en tradition som kan spåras tvåtusen år bakåt i tiden. Först nya testamentets torra redogörelse för en människa som stenas till döds pga avvikande religion i Jerusalem och sedan legenden om stalledrängen Staffan i Herodes tjänst som får sin berättelse om Jesus bekräftad av en stekt tupp, vilken först upptecknas i Engöand och Frankrike. När sedan katolska sedvänjor skulle kväsas plockas den verklige missionären Stenfinn fram som en modig förebild från den tid när kyrkan ännu var en odelad katolsk (i betydelsen allmännelig)  gemenskap i Europa. När man reformerar den svårutrotade populära katolska sedvänjan staffansritter, framställs Stenfinn, med sitt Staffansnamn, som modigt föredöme i sin strid mot vidskepelse och avgudadyrkan vilket de ortodoxa protestanterna menade var just och jämt vad Romerska katoliker pysslade med.

 Legenden och dess firande måste också passa ihop med ett vardagsliv som gör festen efterlängtad och möjlig. Bland ridande bonddrängar som längtade efter ryttarlekar och gillen passade Staffanslegenden perfekt i tid. Också för hälsingarnas nationalkänsla satt Staffans/Stenfinnlegenden fint. Och glada turistentreprenörer och kommuninformatörer i Hälsingland sjunger: "Vi tackom nu så gärna!"

I vår tid har staffansföljet blivit dagisens, skolornas, scouternas och ungdomskörernas luciaprocessioner för det passar in i vår vardag. Staffansritter på Annandag jul kommer dock starkt i den växande världen av hobbyryttare fast då anpassad till vår tids behov av fest. Samtidigt binder sångerna och traditionerna oss samman med Tyskland och Brittiska öarna. Så ser vi hur tanken på att den lilla västliga halvön på den stora Eurasiatiska kontinenten blir ett sammanhållet Europa kommer med kyrkan och fortfarande hålls samman av gemensamma sånger och fester. Stefanus, diakonen som tog hand om de grekisktalande i Jerusalemförsamlingen där majoriteten var infödda arameisktalande judar tjänar fortfarande som en sammanlänkare av människor med olika bakgrund i den kosmopolitiska kyrkan.

Om nu Barockbloggen med närstående tala för sena tiders hälsingar och skridfinnar  längst i norr måste vi säga att vi  är så glada för att Stenfinn och andra missionärer länkade ihop oss med den stora berättelsen kyrkan när de kom hit och lät oss få höra om Jesus, för detta klämmer vi i från tårna : "Vi tackom nu så gärna!" Här på samiska med Alit Boazu som just när de gör denna nordliga variant av Staffansvisan kallar sig Alit Banjo .

* den protestantiska ortodoxin var lika fascinerad av eskatologin som alla unga väckelserörelser har för vana att vara.

**En engelsk Staffansvisa i typisk matglad tiggartradition kan låta så här:

 And, the Lord be praised,
My stomach is well eased,
    My bones at quiet may go take their rest;
        Good fortune surely followed me
        To bring me thus so luckily
    To eat and drink so freely of the best.

Här kan man läsa mer om Stenfinn: https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=20075

Här mer om Staffansvisorna: http://runeberg.org/nfcf/0501.html

Här om traditioner i allmänhet och Staffansskede/Staffansritt: Den svenska julboken av Jan-Öjvind Swahn

Staffan var en stalledräng-vi kapprider så gärna

St. Stefanos martyrium enligt Bernardo Cavallino (1616-1656) oljemålning från 1645.

När Stefanos, den förste martyren eller protomartyren som han också kallas, fick sin martyrdag var den 26 december självklar eftersom han skulle hyllas direkt efter Jesu födelse som den förste som dog för Jesu skull. Detta datum blev då speciellt för alla som höll hästar i norra Europa eftersom juldagen var en så helig dag att hästarna inte fick vattnas den dagen på den tid då vatten inte fanns i en kran i väggen utan man tog hästarna till en källa eller bäck som inte bottenfrös för att dricka på vintern, berättar Jan-Öjvind Swahn i Den svenska julboken.

Medeltiden flödade över av källor med mirakulösa egenskaper som ofta kopplades till ett helgon. Sankt Olofsleden har med jämna mellanrum heliga källor vars vatten ansågs kunna hela sjukdomar och ge hälsa och långt liv. Om detta är en hednisk sedvänja som alltid funnits i norra Europa eller kommer av Bibelns många berättelser om vatten med helande och frälsande egenskaper och ritualer som dop och vigvatten, tvistar de lärde. Det är väl som vanligt lite av varje. Dagen forskning är mindre benägen än 1800-talets att utnämna exakt alla sedvänjor till hedniska riter som kristnats och det är väl mycket som tyder på att den senare forskningen har rätt på den punkten.Min egen åsikt är att Bibeln uppkom i ett land med vattenbrist på ett helt annat sätt än norra Europa så troligt är väl att vattnet fick en utvidgad betydelse i och med kristendomen.

Norrströmmande vatten är däremot ovanliga i Sverige och har därför alltid ansetts märkvärdiga och snart nog kopplades den folktron ihop med Staffansdagens vattnande av de jultörstiga hästarna. Allra helst skulle hästarna vattnas i en sådan källa, i brist på norrströmmande vatten skulle en annan källa med mirakeleffekter användas och den som kom först i kapplöpningen till källan ansågs bebåda att gården där häst och dräng hörde hemma skulle bli först klar med allt arbete under året som låg framför. För hästhälsans skull var det också bra om källans vatten "fradgade" dvs skummade och rördes upp. Jag tänker på Betesda-dammen i Johannes evangelium.*

Denna sedvänja blev särskilt populär i England** där kapplöpningar till häst länge varit populära. De äldsta staffansvisorna och legenderna kommer därifrån och är gemensamma med våra svenska staffansvisor. Det är också i England vi först hittar legenden om Herodes stalledräng Staffan nedtecknad i mysteriespel på 900-talet. Då var ju också delar av England under dansk överhöghet och seden med staffansritt samt historien om tuppundret och Herodes stalledräng som Vittskövlevisan bygger på kom hit. Bibelns Stefanos och legend-Staffan var då redan helt hopblandade och passade in i det hästälskande Norden. Här har seden överlevt på olika sätt in i våra dagar. Nu är Staffan en stjärngosse i Lucias följe., men vid en enkel bildsökning på ordet staffansritt hittar jag mängder av ridskolor och enskilda ryttare som tar tillfället i akt att rida lite mer högtidligt på denna dag.

Även bilder från Barockbloggen finns där, för naturligtvis hålls seden i ära här även om mina hästar får vatten även på juldagen.

Dädesjö gamla kyrka har ett av de äldsta beläggen för Staffan-traditionen i Sverige. Här syns Staffan med sina hästar målad av mästaren Sighmunder under senare delen av 1200-talet.

* Johannes evangelium kap.5 : Sedan inföll en av judarnas högtider, och Jesus gick upp till Jerusalem. Vid fårdammen i Jerusalem finns ett bad med det hebreiska namnet Betesda. Det har fem pelargångar, och i dem låg en mängd sjuka, blinda, lama och lytta. Där fanns en man som hade varit sjuk i trettioåtta år. Då Jesus såg honom ligga där och fick veta att han varit sjuk länge frågade han honom: ”Vill du bli frisk?” Den sjuke svarade: ”Herre, jag har ingen som kan hjälpa mig ner i bassängen när vattnet börjar svalla. Medan jag försöker ta mig dit hinner någon annan ner före mig.” Jesus sade till honom: ”Stig upp, ta din bädd och gå.” Genast blev mannen frisk och tog sin bädd och gick.

-

** I Irland kapplöptes det också på Annandagen men där jagar man en stackars gärdsmyg, inte en källa att vattna sina hästar i och fågeln sattes på en käpp och bars runt i husen för att skaffa mat och pengar till en danskväll för byns ungdomar. Vilket borde indikera att själva staffansseden har mer med ledigheten och mindre med helgonet Sankt Stefanos martyrium att göra.

Terroristen som blev kristen tips från Lars

Möt en modern Saul/Paulus: