Svea - det borgerliga årets första namnsdag

 

Karta från den tid när Sverige sågs som en samling av småriken med olika språk och sedvänjor där Göta och Svea var ledande och mitt hemland inrymdes i det oerhört vidsträckta "Norland"

Svea har funnits i almanackan sedan 1901 när den gamla helgonkalendern reviderades för svenska förhållanden. Detta var under "den gamla goda tiden, när hela landet var en enda skål moder Svea-idyll" som Povel Ramel skaldade ironiskt i sin "Varför finns det ingen is till punschen?" Folkskolan som startat 1842 fick som viktig uppgift att barnen till dem som såg sig som Rättvikare, Jämtar, Samer, Gutar, Östra Göingar, Pitebor eller bara människor, skulle fostras till Svenskar.

Det var ett stort och mycket framgångsrikt integrationsprojekt som fick sin kulmen hundra år efter folkskolans införande under 1930-50-talen. I Lappmarkerna var kyrkospråk och skolspråk finska och 1% av invånarna i Torne lappmark var svensktalande, men vårterminen 1901 kunde alla barn i Jukkasjärvi skola tala svenska vid avslutningen. Finskan och samiskan lever ännu kvar, även om den tappade många domäner och många av oss inte talar språken till vardags längre. Dialekter av nordiska språk , däremot, existerar knappt längre. En liten spillra envisa hembygdsvänner, ofta gamla lärare som under sin aktiva tid fick använda mycket tid till att utrota dialekter, kämpar nu för att bevara den språkliga rikedom som dessa urgamla nordiska språk utgör. Bara i Dalarna, främst Älvdalen finns en större grupp som talar en nordisk dialekt som är så livskraftig så barn lär sig den.

Min svärmor född 1938, heter Svea, vilket ju visar hur integrationen hade slagit igenom eftersom hon är född i Meänkielis absoluta hjärtland: Kangos. Kangos har egen friskola och förskolan "Kyllin kläppit"(byns barn) överallt talas meänkieli, Ica-affären med postombud, kyrkan, Uddens camping och så klart, hembygdsgården. Men hennes föräldrar bytte namn från Rova till Hedmark och deras yngsta dotter fick namnet Svea. Detta var en tid då man ansåg att "alla ska med". Att man ansträngde sig med svenskan i skolan var inte ett utslag av sadism utan uttryckte en vilja att utveckla ett folkhem. Men barn for illa av att bestraffas för att ha talat meänkieli på rasterna i skolan. En del lärde sig inte svenska bra pga stressen som utlöstes vilket ledde till livslånga trauman och andra började förakta skolan och all bildning och mobbade barn som lärde sig svenska snabbt. Svea talar utmärkt svenska OCH meänkieli. Hon översätter tex Dan Anderssons dikter till meänkieli och framför dem i olika sammanhang.

Men hennes far- och morföräldrar var inte lika bra på svenska. Någon generation bort kunde inte många av mina släktingar perfekt svenska. Till och med pappa var en sådan hyperkorrekt person som lärt svenskan som den skrevs i skolböcker, av lärare som förmodligen inte heller hade svenska som modersmål utan läste som det stod. Ett grovt fel, enligt pappa, var att säga "missommar" och "massäck". Kiosk uttalade han som KI-ÅSK och inget annat. När TV sände "Frufritt från Övre Soppero" njöt pappa av att de talade så fint och aldrig svor, något som folk i södra Sverige numera alltid gör så mycket de bara hinner. Han kände sig alltså främmande i den storsvenska kulturen men inte tvekade han om att han var svensk.* 

Min vän Andreas har föräldrar som kom från Polen på 1950- och 60 talet, först hans pappa, sedan hämtade han hit Andreas mamma Lidia.  SFI var inte uppfunnet i början på 1960-talet, men begåvad som hon är, lärde hon sig ändå snabbt svenska på egen hand. Hon lärde sig i början mest svenska genom att läsa Kalle Anka och andra serietidningar så när hennes makes jobbarkompis i gruvan, Kalle Kleemo urinvånare med finska som starkspråk, kom på besök sa Lidia på den svenska hon lärt sig av serierna: "Hej Kalle Anka." eftersom hon trodde att det fullständiga namnet på en Kalle var just Kalleanka. För att deras barn skulle få känna sig som riktiga svenskar valde de namnen Andreas och Dagmar på mina kompisar helt ovetande om att dessa namn var omoderna just då. Andreas namn antyder att han är betydligt yngre och Dagmars det motsatta. Deras pappa blev aldrig virtuos i svenska språket och Lidia bryter tydligt, men Andreas och Dagmar har förstås inte skymten av brytning , svenska är deras starkspråk.

Nu är skolan en plats där barnen får prata vilket språk de vill utan att frukta för straff men de varianter av språk och dialekter som fanns när min svärmor gick i skola under 1940-talet är nog för evigt borta. De varianter vi har nu, språkligt sett, är så  olika som finska och svenska, både från varandra och svenska språket. På skolorna blir svenska ett lingua franca för dem som kommer från olika håll i världen  så de som menar att vi måste ha en språkpolitik som under första häften av 1900-talet med förbud att tala andra språk än svenska under hela skoltiden för att "integrationen ska fungera" har helt enkelt fel. Barn lär sig språk väldigt lätt. De mest begåvade extremt fort och förmodligen lika skriftspråksnära som min pappa. Deras föräldrar kommer nog att fortsätta stappla sig fram i språket i högre eller mindre grad. När de själva får barn kommer nog en och annan att ge sina barn svenska namn, kanske får namnet Svea ett uppsving på grund av det svåra i att som invandrad förstå vilka namn som är moderna för tillfället. Förmodligen lär föräldrarna aldrig bli lika duktiga på svenska som sina barn. De kommer åtminstone att ha en brytning kvar hela livet, men det borde inte få råda någon tvekan om att de är svenskar för Sverige har alltid varit en nation där många nationaliteter bott.

Kartan ovan är en mycket gammal karta över Sverige som det såg ut före 1809. Det intressanta är att Sverige ansågs bestå av många kulturer och etniciteter. Kyrkans tryckte upp biblar och psalmböcker på samiska, svenska och finska och i rättegångar användes alla dessa tre språk utan besvär. Kungahuset såg det(och ser det nu) som en skrytfaktor att regera över många olika folkslag. Den del av 1901 års integrationsprojekt då alla som bodde inom Sveriges gränser skulle börja räknas som svenskar tycker jag var en bra idé. Dialektmordet, språkförtrycket och rasismen ska vi aldrig mer släppa över bron, men tanken att vi är medborgare oavsett språk och etnicitet, är en tanke värd att hålla fast vid lika mycket 2021 som 1901.

 

 

*Ingen av oss i nästa generation dristar oss till horrörer som "missommar" eller "massäck" och svär som överklasspojken Ingmar Bergman gör vi inte, men nog blir det tjåsk när vi uttalar det turkiska lånordet kiosk.

De första kristna var inga härmapor

 Detta inlägg skrev jag 1 januari 2015 i ett annat blogghotell men jag tycker det förtjänar att återpubliceras:

 

En östkyrklig ikon av Jesu födelse där traditionen är att stallet där Jesus föddes låg i en naturlig grotta och oxen och åsnan finns med som både verkliga djur men också symboler för Lukas evangelium, där julevangeliet återfinns (oxen, det arbetande folket, män) och Jesus som Messias, fredskungen(åsnan, det arbetande folket, kvinnor).

De första kristna började fira jul under förföljelsetider på 200-talet e.Kr. ingen kunde ännu vara säker som kristen i det romerska riket som fortfarande omfattade nästan alla områden där det fanns kristna även om den också nått Afrika och Asien utanför Roms domsvärja. Genom resor till kristna riken som Romarriket, genom germaner, kelter och britter hade  till och med enstaka nordbor kommit i kontakt med den nya religionen.

 

Kring 250 efter Kristus började kristna fira Jesu födelse trots att man tidigare motsatt sig födelsedagsfirande. Judar firade vid midvintertid tempelinvigningsfesten Chanukka och ännu de tre första århundradena e. Kr. var många kristna judar. Det var också så att man läste Jesaja 9 som en profetia om att Jesus borde födas under denna tempelinvigningsfest eftersom den handlar om ljus. Man tänder till exempel menorans åtta ljus ett efter ett under denna festvecka, en förebild till vår adventsljusstake.

 

December som födelsemånad var självklar då eftersom Maria fick besök av Gabriel i judarnas sjätte månad som är februari/mars, enligt Lukas evangelium. Tertullianus berättar att de första kristna levde i tron att Jesus dog 25 mars vilket satte datum för Marie bebådelse till det datumet som också var vårdagjämningen i den julianska kalendern och sedan räknade man nio månader från detta datum till Jesu födelsedag. Detta gjorde man enligt en judisk tradition som sa att viktiga profeter föddes eller avlades på samma datum som de dog.

 

Under upplysningen började man ifrågasätta alla datum och faktauppgifter i Bibeln, Paul Ernst Jablonski, professor i Frankfurt** var först med denna idé som spred sig bland tyska liberalteologer under 1800-talet och blev etablerad "sanning". Man gav sig också på kristna traditioner som datum för Jesu födelse. Grundtesen var att alla kristna traditioner var kristnade hedniska sedvänjor. De hittade då en solfest den 25 december; Sol invictus, som firades just den 25 december. Det 1800-talsteologerna "glömde bort" var att denna solfest inte firades före kejsar Julianus, * som placerade denna solfest just på den dag som de kristna redan, sedan över hundra år, firat till Jesu födelse. Innan Julianus försök att flytta solens dag till 25 december firades decembers solfest av romarna den 11 december vid den julianska kalenderns vintersolstånd.

 

Kristna var nämligen inte alls intresserade av att fira romerska fester utan ville distansera sig från dem men däremot ville de fira judiska festdagar eftersom de såg kristendomen som en uppfyllelse av judendomen eller så ville de göra helt egna fester för att markera det unika i kristendomen och det var helgondagarna. Julen blev alltså en kristen Chanukka***, Den romerska skördefesten Saturnalierna 17-23 december, firades inte alls av kristna. Tacksägelsedagen i början av oktober (i USA en månad senare av klimatskäl) firar höstskörden vid tiden för den judiska lövhyddohögtiden som för judarna är årets första fest och höstens skördefest.

 

Många teologer menar att Jesus föddes vid denna högtid och Marie bebådelse skulle då ha ägt rum vid Chanukka för att uppfylla profetian i Jesaja 9. Lövhyddohögtiden, menar de, skulle ha förklarat Johannesevangeliets ord: "Ordet blev människa och bodde bland oss" där det på grekiska står: "slog upp sitt tält ibland oss" vilket kan tolkas som en av de lövhyddor som man bodde i under Lövhyddohögtiden. Det passar då förstås inte med Lukas angivelse av sjätte månaden dvs mars för Marie bebådelsedag.

 

Men det spelar mindre roll för Barockbloggen, det viktiga är att ärerädda de första kristna som inte alls ville ta över hedniska festdagar. Vi vet ju alla som fött barn att om det verkligen var den 25 mars Gabriel kom till Maria vilket vi faktiskt inte kan veta, Lukas skriver ju bara om "sjätte månaden", kunde Jesus lika gärna ha fötts den 10 december eller 7 januari och alla dagar däremellan eftersom barn kan födas både två veckor före och efter beräknat datum****. Kanske har östkyrkan rätt i att Jesus föddes den 6 januari, Trettondagen/Epifaniedagen.

 

När det än var passar dock Jesu födelse in på denna vackra profetia om Jesus från Jesaja 9:

 

Det folk som vandrar i mörkret

ser ett stort ljus,

över dem som bor i mörkrets land

strålar ljuset fram.

Du låter jublet stiga,

du gör glädjen stor.

De gläds inför dig

som man gläds vid skörden,

som man jublar när bytet fördelas.

Oket som tyngde dem,

stången på deras axlar,

förtryckarens piska

bryter du sönder,

som den dag då Midjan besegrades.

Stöveln som bars i striden

och manteln som fläckats av blod,

allt detta skall brännas, förtäras av eld.

Ty ett barn har fötts,

en son är oss given.

Väldet är lagt på hans axlar,

och detta är hans namn:

Allvis härskare,

Gudomlig hjälte,

Evig fader,

Fredsfurste.

Väldet skall bli stort,

fredens välsignelser utan gräns

för Davids tron och hans rike.

Det skall befästas och hållas vid makt

med rätt och rättfärdighet

nu och för evigt.

Herren Sebaots lidelse

skall göra detta.

Idag firas Guds moders dag i katolska kyrkor, 8 dagar efter juldagen. Bartolomé Esteban Murillo är en favorit hos mig och här är hans bild av Maria med Jesus i famnen och en rosenkrans i handen vilket passar bra på nyårsdagen därför att det också är en gemensam ekumenisk förbönsdag för världen.

 

 

 

*Kallad "avfällingen" eftersom han försökte återinföra en romersk hednisk statsreligion och göra kristna illegala igen efter att hans bror och företrädare Konstantin legaliserat och tom favoriserat kristendomen. I sin Hymn till Helios, skriven 363 mer än hundra år efter det första kristna julfirandet, förlägger han Sol invictus-dagen till 25 december.Om denna period i romarrikets historia skrev Viktor Rydberg en roman som okritiskt hyllar Julianus: Den siste atenaren. Jag tyckte som ung att den var mycket läsvärd, men den tillhör dessa barndomens magiska läsupplevelser som jag känner mig rädd för att omläsa av rädsla för att magin ska vara försvunnen. Historiskt korrekt är den inte, det förstår jag nu, men spännande tyckte mitt 14-åriga jag.

 

** En annan forskare, Jean Hardouin, som framförde samma teori  är också känd för att ha menat att hela nya testamentet var skrivet på latin från början och antika skrifter var mestadels förfalskningar från 1200-talet, vilket man kunde komma undan med i dåtidens forskningsläge och samhällsanda, med den akademiska hedern i behåll.

 

*** Intressant är att 25 december inföll under Chanukka bland annat år 7 f.Kr. som av många skäl ses som ett troligt födelseår för Jesus.

 

*** säger jag som luttrad "42-veckorsmamma" fem barn har samtliga fötts långt efter utsatt datum.

 

Hundar-människans äldsta vän

Kapten och Elva när Elva just flyttat hem till oss i juni 2012.

När profeten Jesaja vill framställa den ondska som råder i sin samtid ställer han upp en rad tes-antiteser. Där den första delen är god praktik den andra ond:

Jesaja 66:3 

Man slaktar tjurar och dräper människor,

man offrar får och bryter nacken av hundar

man skänker matoffer och bär fram svin,

offrar rökelse och hyllar avgudar.

De har valt att gå sina egna vägar

och njuter av sina vidrigheter.

Jag minns Ulrike och kriget och Ulrike och freden av Vibeke Olsson. Det var en stor läsupplevelse. Det fanns bland annat en skildring av en SS-soldast som under utbildningen hade en enda pålitlig vän, en schäfervalp som han fostrade och tränade till skyddshund. Överallt mötte han grymheter, alla var ovänliga mot honom men hunden var hans tröst. När han sedan var klar med utbildningen fick han som slutprov på sin lojalitet mot nazismen bryta nacken av sin hund med sina händer.

 

Jag vet inte om Vibeke Olsson, alltid lika påläst i historiska ting, beskrev en verklig person eller om det ens var så här SS gjorde sina elitsoldater  omänskliga. Men jag förstår att Olsson verkligen förstått hur hunden lockar fram det bästa hos oss människor, liksom att när vi plågar och missbrukar hundens oändliga förtroende för oss blir vi omänskliga. Inför en hundvalp blir vi människor lika tagna som inför ett spädbarn och de få som inte blir det bör vi alla akta oss för. Den som dräper människor kan också bryta nacken av hundar och vice versa.

På samma sätt är det tryggt med dem som är snälla mot hundar, de som daltar med dem och låter dem vara sina bästa vänner är i allmänhet bra människor. Inget annat djur påverkar oss så mycket för vi har levt så länge med varandra. Från början var det människor som tog vargvalpar till sig eftersom en del vargar börjat följa människor, där fanns mat, värme och trygghet. Valparna anpassade sig direkt till människorna för vargar är flockdjur med samma uppbyggnad som människors familjer med en mamma och pappa som styr och beskyddar sina valpar i flera årskullar. Och människorna kunde till och med amma valpar som var för små för annan mat, de växte helt okej av människors mjölk och blev förstås snabbt familjemedlemmar.  Men alltid som barn i familjen och den som är snäll med hundar är också snäll mot barn, även vuxna hundar är valpiga i beteendet för att passa in i sin familjs struktur.

I arkeologiska fynd ser vi att hunden betytt mycket för människor här i Norden. En speciellt rörande hundgrav är den där ett spädbarn ligger i utrymmet som bildas under magen och mellan fram och bakben av den gamla hunden, som ligger på sidan, liksom beskyddad även i döden av familjens trogna vän. I Bibelns värld, däremot,  var hunden ett orent djur som sällan nämns annat än som ett skällsord eller i förbannelser. Det är lätt att förstå när man möter gatuhundar i storstäder på sydligare breddgrader. Precis som människor i alltför stora grupper blir hundar skrämmande. Rabies är förstås en viktig orsak till att man såg och ser hunden som oren. Men det beror nog också på att hunden använts som skrämmande väktare även i andra sammanhang än SS.

Kapten, som var en korsning av Berner sennen och rottweiler, var ju en molosserhund som började avlas fram redan under romarriket för gladiatorkamp och krig. En molossergren blev Berner sennen som avlats till en specialiserad vallhund i alperna där det fanns vargar att vakta djuren för. En varg är tämligen chanslös mot de stora molosserättlingarnas starka käkar och en människa är ännu mer sårbar om inte hunden känner henne. Rottweilern växte fram av en gren av molosserhundarna som blev slaktarens väktare i tyska städer. Storleken och snabblärdheten var användbar för handlare med åtråvärda varor, både hungriga människor och hundar ville gärna åt korven och kassan var åtråvärd för tjuvar. Det behövdes en lydig vakthund som både ingav respekt och kunde lära sig att inte själv ta för sig av slaktarens godbitar. 

 

Därför blev Kapten en så ideal hund för mig. Lydig och människovänlig utöver det vanliga , men han såg hundar från andra håll som vargar eller korvtjuvar och det var vår enda uppfostringsutmaning. Han vaktade gården och visste precis var den var redan som fyramånaders valp. Han älskade också sin familj och alla dem som vi såg som vänner. Min släkting Inge talar alltid om Kapten och saknar honom lika mycket som vi andra eftersom Kapten alltid satte sig hos honom och ville bli klappad och kliad. Kapten hade en inbyggd radar för att hitta den människa som bäst behövde hans närhet. 

 

När vi var på hospicet hos min döende vän, Elvas första matte, vek Kapten inte från min väns sida. Elva, som var unghund, var lite osäker med sin sjuka matte, hon var ju så olik sig och luktade annorlunda. Men Kapten var bara med henne. H-F, min äskade stordotter, hade med sig Kapten till brukare som ville ha en hund men inte kunde det, han var en perfekt vårdhund. Jag vet att det är ovetenkapligt, men Kapten hade ett överflöd av kärlek till människor som behövde honom. 

 

Samtidigt var han en respektingivande vän på våra vidsträckta vandringar, skid- och ridturer i skog och mark. Fanns en älg eller björn i närheten gav han sitt enorma skall och vi kunde ta en annan väg samtidigt som det vilda djuret sprang därifrån  så jag kände mig trygg natt och dag var vi än var. Hotfulla knarkargäng gav sig inte på H-f när hon hade Kapten med sig. När mina yngsta söner en gång gav sig ut på långfärd med Kapten och Elva var mamma och pappa, som var barnvakter,  ändå trygga eftersom de visste vem de hade med sig trots att pojkarna var små och vi helt nyss flyttat hit till vår gård i skogens slut. Enda problemet var att pojkarna tänkte sig att hundarna var som hästar som de lärt sig alltid hittar hem om man ger dem fria tyglar. Hundar är ju sådana att de alltid följer sina människor, speciellt vallhundsraser som Kapten och Elva. Det blev en tur på många timmar innan hundarna på något sätt lyckades lotsa gossarna hem till sina oroliga morföräldrar. Men oroliga för deras säkerhet var mina föräldrar aldrig, Kapten var ju med.

När han sedan dog, vår trogna vän i skogar berg och dalar, såg han ut precis som Aslan i Disneys filmatisering av Häxan och lejonet,  lika stor stark och vördnadsbjudande ännu i döden och jag insåg att Kapten lärt mig så mycket om vem Gud är. Vallhundsraser heter ju ofta herde (som schäfern) och det var just vad han var. Många hundar är ju goda herdar, det ord som Jesus använde om sig själv, precis som David sjöng "Herren är min herde". Att leva nära en hund är därför väldigt likt att leva nära en god människa, ett helgon, vi påminns om hur Gud är, vi lär oss vad Guds uthålliga kärlek och trofasthet  innebär. Vi inser hur värdefull  Jesu trofasthet är när vi ser vår trofasta hund vid vår sida. Och när Kapten gav skall insåg alla att han inte var att leka med om man hotade hans flock. 

Det är ju en sak som skrämmer många som aldrig sett en valp i ögonen, hundar är inte tama och ofarliga. Hundskräck är det många som direkt lider av, på goda grunder. En hund kan lätt skada en människa, det var nog det som var mest likt Aslan med Kapten: han var oändligt respektingivande snäll men inte heller ofarlig. En hund kan vara farlig men väljer att inte vara det annat än när det är nödvändigt för att försvara sin flock. Sådan tror jag Gud är och jag tror vi fick hunden till vår vän för att lära oss mer om Jesus. Därför är det ett sätt att förakta Gud själv att misshandla eller förakta en trofast hund på det sätt som SS-aspiranten fick knäcka nacken på sin hund för att bevisa sin omänsklighet. På samma sätt är spädbarnet i Betlehem också ett prov på både vår mänsklighet och gudsfruktan. Är vi bara trogna Gud om vi känner oss hotade av hen eller respekterar vi Gud även i det nyfödda spädbarnet?

 

 Bartolome Esteban Murillo målade 1645-1650 denna underbara familjeinteriör med Josef och Jesus och den trogna hunden i förgrunden med mamma Maria i bakgrunden, en mycket ovanlig komposition. Hunden är med som symbol för tro, trofasthet, vänskap och familjelycka. Hunden är ju, som alla djur,  utanför arvsynden och vet vem Jesus är: Gud själv, vilket syns i hundens blick. Hunden är vit=en god hund (hundar som symbol för synd och ondska var ofta svarta i konsten), så många budskap i en hund kunde man se i barockkonsten.

 

 

Stamtavlor

  

Detta är Adams släkttavla. Då Gud skapade människan gjorde han henne lik Gud.

Som man och kvinna skapade han dem. Han välsignade dem och gav dem namnet människa när de skapades.

När Adam var 130 år fick han en son som liknade honom och var hans avbild; han gav honom namnet Set. 

[---]

När Lemek var 182 år fick han en son.

Han gav honom namnet Noa, »ty«, sade han, »denne skall ge oss lättnad i vårt arbete och vår möda när vi brukar jorden som Herren har förbannat«.

Stamtavlor är inte så kul tycker många, men jag tillhör inte dem. I Bibelns stamtavlor , dessa koncentrat av livshistorier, läser min fantasi in romaner . Den här kortfattade sammanfattningen av de fyra första kapitlen av 1 Moseboken är typisk , speciellt när vi vet vad som hände Kain och Abel blir ju detta oerhört intressant. De två första namngivna barnen utelämnas, hur många fler? Det låter som om just Set är efterlängtad " en son som liknade honom". I det föregående mycket mer berättande kapitlet, säger Eva när han föds »Gud har skänkt mig ett nytt barn». 

En av julens mest spridda och älskade psalmer är också en stamtavlepsalm: Det är en ros utsprungen översatt till svenska av den mångbegåvade Thekla Knös (1815-1880). Jan Öjvind Swahn skriver i sin Den svenska julboken:

" Denna underbart folkligt religiösa lilla psalm hör till dem som vandalerna for hårdast fram med i den senaste svenska psalmboksutgåvan- här har jag givetvis återgett den i dess riktiga form, så som den översattes av Thekla Knös 1867."

Det är en ros utsprungen ur Jesse rot och stam,

fädren ren besjungen den står i tiden fram

 en blomma skär och blid

mitt i den kalla vinter  midnatts mörka tid.

Thekla Levinia Andrietta Knös översatte även många andra texter av olika slag från flera språk och skrev också egna texter från högstämt nationalromantiska "Ragnar Lodbrok", som gav henne första pris i en tävling utlyst av Svenska Akademien, som även delvis avlönade henne som författare,  till barnkammarrim som "Baka, baka liten kaka". Thekla vann förresten i samma tävling även andra priset för några kortare dikter.

Jan Öjvind Swahn är inte den enda som beundrade Knös. Per Daniel Amadeus Atterbom beskrev hennes  stil som bevis på att: ”det sena 1700-talets borgerligt realistiska lyrik aldrig helt hade tystats av romantikens nardusspråk eller tegnerismens trumpetfanfarer”.Hon var också en god vän till och mycket beundrad av Fredrika Bremer som tillhörde samma litterära sällskap som Thekla. I sällskapet Namnlösa sällskapet fick hon ärenamnet "Tant Thekla" och blev en god vän, ett  stöd och inspiration för unga författare som alltid var välkomna i hennes hem. 

Hon var själv intelligent och hade lätt att lära språk och musik, inte minst, redan i barndomshemmet lärde hon sig flera språk av sina välutbildade föräldrar Alida Maria Knös f. Olbers , salongsvärdinna sedan ungdomen och Gustav Knös, professor i grekiska och österländska språk. Hennes pappa fyllde faktiskt år just 30 december. Han dog dock redan när hon var 13 år gammal men familjens vän Erik Gustaf Geijer ordnade pension från Karl XIV Johan, som var en mycket förmögen man pga de plundringståg han deltagit i under Napoleon -krigen medan han var officer i franska armén, * så de kunde bo kvar i hemmet och utveckla salongsverksamheten.

Theklas uppväxt var alltså mycket intellektuellt stimulerande och hon kunde också försörja sig på sitt författarskap men när modern dog 1855 drabbades hon av en djup depression . När hon tillfrisknat från denna gjorde hon några av sina viktigaste bragder. 1867 översatte hon "Det är en ros utsprungen" och 1869 var hon med och bildade "Föreningen för sinnesslöas vård" som strävade efter att sinnesslöa skulle sluta kallas idioter och få en adekvat utbildning Föreningen är numera del av FUB, men det bildades också en stiftelse med syfte att på olika sätt stödja utvecklingsstörda. Man stödjer ekonomiskt forskning inom området och har ett särskilt program för doktorandstöd. Stiftelsen ger också ekonomiskt stöd till utbildning, utveckling och vård av enskilda personer med utvecklingsstörning. 

Tyvärr insjuknade hon åter i sin depression samma år och fick därför bo på hospitalet i Växjö fram till sin död 1880. Hon beskrevs som mycket vänlig och hjälpsam, näst intill självutplånande, hon ville till exempel inte följa tidens krinolinmode för att slippa ta så stor plats i tillvaron. Jag tänker att detta öde , svår sjukdom under lång tid efter en rik gärning, drabbat fler än Thekla Knös. ** Men kanske är det värt det? Ett stillsamt liv utan kreativitet och vänner, utan att göra gott mot andra, om än det levs i hundratals år, är det värt det? Jag tänker att Thekla Knös på många sätt och ännu i denna dag ger  «lättnad i vårt arbete och vår möda « och det är väl egentligen det lyckligaste slutet ett liv kan få att livsverket fortsätter att nya röster sjunger sångerna:

Om denna ros allena ljöd förr Jesaje ord,

att född av jungfrun rena han frälsa skall

vår jord.

Av Herrens nåd och makt oss detta under skedde

som oss profeten sagt.

Den späda rosen fina som doftar salighet,

i mörkret månde skina besegra dunkelhet.

Sann Gud och mänska sann,

oss arma mänskor frälsa från synd och död han kan.

Bild 1 och huvudsakligt info från Anders Jarlerts artikel i Svenskt kvinnobiografiskt lexikon, bild 2 Wikipedia.

 

 

*Han var också ägare av Gellivareverken med bl.a Meldersteins bruk från 1825 , den ende som fick bruket att bära sig pga sina möjligheter att investera i bruket. 

**Exempelvis Florence Nightingale som förutom att hon reformerade sjukvården och statistikvetenskapen, forskade i matematik och naturvetenskap och sedan blev sängliggande de sista trettio åren av sitt liv.

Abel och djuren

 

Så här skulle det vara, Eva och Adam i trädgården i fred med skapelsen.

En gång läste jag en rolig bok med bibelberättelser från Gamla testamentet skrivna som de kunde ha berättats i muntlig tradition innan de blev nedskrivna. Den heter Guldstaden och jag minns speciellt hur författaren Peter Dickinson  skildrade mordet på Abel som en slags strid mellan bofasta jordbrukare och nomadiserande boskapsskötare. Han framställde Kain som den lite småsinte bonden som de tänkta nomadiserande åhörarna skulle skratta åt medan de förstås skulle sympatisera med nomaden som kände sina får, Abel. 

Så kan man ju absolut se saken, precis så har det ju blivit över jorden: de bofasta bönderna tar över nomadernas betesmarker och det ömsesidiga föraktet lever starkt även när de flesta nomader blivit bofasta och alla bönder också blivit boskapsskötare. Abel levde alltså som herde i kontakt med sina djur. När jag var barn tyckte jag det var jättemärkligt att Gud ville ha ett dödat får som offer snarare än vete som offer. Varför skulle fåret dö? Jag ser fortfarande detta som märkligt eftersom Gud redan sagt att människan inte ska äta kött. Vi ska ju inte äta säd heller, utan frukt och bär, enligt Genesis. Men nog är det att gå steget längre bort från paradiset att börja döda djur för att äta dem.

Ändå finns det väl få bilder av Gud som är mer älskade än Den goda herden fast yrket syftar till att slakta djuren och äta upp dem. Gud som den goda herden fördjupas när Jesus kommer; Gud visar sig i Jesus vara både den goda herden och fåret som slaktas. Guds totala identifikation med sin skapelse kan inte bli tydligare. Det kunde förklara hur Gud ser på offren, men på samma sätt liknar Jesus sig med vetekornet som måste falla i jorden och dö för att sedan bli livets bröd. Alltså kvarstår gåtan varför Gud gillade Abels offer mer än Kains. 

Herren såg med välvilja på Abel och hans gåva

men inte på Kain och hans gåva. Då blev Kain vred, och han sänkte blicken.

Herren sade till Kain: »Varför är du vred, och varför sänker du blicken?

Om du handlar rätt vågar du ju lyfta blicken, men om du inte handlar rätt ligger synden vid dörren. Dig skall den åtrå, men du skall råda över den.«

En reformert teolog förklarar detta med predestination, Kain var förutbestämd att bli den förste världsberömde mördaren. Men då säger motvalls kärring Alma att det inte stämmer med att Gud ger Kain möjligheten till att råda över synden. Kain kan välja, låta avunden styra honom in i världsberömmelse eller ta makt över de mörka tankarna och gå in i glömskan som Evas första barn men i övrigt helt anonym. Men som många män efter honom, inte minst som sitt barnbarn Lemek, väljer han våldet och världsberömmelsen framför sinnesro och goda relationer. Var det därför Gud inte tog emot Kains offer. Fanns det hos Kain en tävlingsinriktad aggressiv anda?

Men Abel då? Han utövade ju redan våld mot sina "förstfödda" lamm. Varför vann han också berömmelse som världens första mordoffer när han var den förste herden? Den förste som levde på att döda andra varelser efter Edens frid. Var det detta Kain var arg på? Han hade kanske hävdat att han själv handlade rätt medan Abel bröt mot den ordning som hade rått under föräldrarnas paradistid? Hade han inom sig klandrat Abel och väntat sig att Gud skulle straffa Abel eller åtminstone ignorera hans offer? Guds fråga till honom antyder det : "Om du handlar rätt vågar du ju lyfta blicken" Det är alltså innan mordet han inte lyfter blicken i berättelsens kronologi. Det är innan mordet han tycker sig handla rätt. Underförstått att Abel handlar fel. Är Kain den förste renlärige paragrafryttaren som avundas den fristylande lillebrodern? Abel som inte blir näpst pga sin näpna gullighet, utan bara glassar runt och gör fel men ändå anses som charmig vad han än tar sig till.

Att Kain är den förste "fariséen" finns det en del som styrker. I Hebréerbrevet sägs att Abel bar fram sin offergåva "i tro" och fick höra av Gud att han var rättfärdig. Han bröt mot paradisprincipen men genom att anpassa sig efter den nya tillvaron utanför Eden och ändå tro på att Gud kunde tåla hans offer i den brustna relationens provisorium vann han Guds gillande. Kain gjorde också mot paradisordningen men han kanske ändå tyckte sig vara bättre än lillebror, lite närmare paradisordningen lite mer renlärig. Också han hade anpassat sig till den mödosamma tillvaron utanför Eden men tyckte sig kanske ha tummat mindre på Ahimsa-principen. genom sitt val att odla och äta grödor, inte döda djur. Han gjorde det tydligen inte i tro om man får tro Hebreéerbrevet. Hur gjorde han det då? Kanske som en mödosam och motvillig handling av rädsla för Gud. 

Vi får bara veta att han redan innan mordet inte vill se upp. Något antyder dock att Kain ville ha en god relation till Gud. "Du driver mig bort från marken, bort från din åsyn." ropar han förtvivlat när Gud avslöjar mordet. Ändå är det inte Kains inre mörker som är poängen i berättelsen utan Guds barmhärtighet. Till och med denna mördare möts av nåd. Han mördade sin lillebror, den första herden, herden som skulle bli en av de viktigaste symbolerna för Guds relation till sin skapelse. Så brukar också kristen teologi se Abel som en förebild till Jesus som också blev ett brottsoffer. Kain , vars namn betyder "jag har gett liv" går helt emot sitt namns betydelse och tar livet av sin bror. Men han möts inte av straffdom utan av nåd, "ett hemligt tecken som skyddar" honom när han lämnar platsen där han föddes blir Guds bevis på den kärlek och trofasthet han visar Kain. Så om Abel är Jesus vem motsvarar Kain?

Jag tänker att Gud säger : "se på mig, titta upp, Kain! Gör inte som pappa Adam som också sänkte blicken när jag kom i skymningen för att vandra med mina människor i trädgården. Se upp så du inte gör som han." Så kan Gud säga till många människor. Kain stirrar stint i backen. Abels får springer skrämda omkring, vilsna utan sin herde. Kanske bräker några tackor efter sina nyligen slaktade lamm. Tyngda av ull de borde få bli av med innan sommaren söker andra efter skugga under klipporna. Kain klättrar uppåt och lämnar djuren åt sitt öde. Mörkret i Kains sinne lägger sig över jorden han inte längre kan bruka eftersom den dränkts i lillebrors blod.

 Tecknet skyddar honom verkligen. Han bygger sig en stad i bergen. han gifter sig och får barn. Modern som han aldrig mer ska träffa föder en ny lillebror, Set=Herren har skänkt. När Set blir stor får han ett barn och då börjar man åkalla Herren på jorden. Fler offer av djur och till och med människor förrättas i avsikt att nå Gud.I ngen kunde längre minnas hur det var att leva i Guds åsyn.

Francisco de Zurburán( 1598–1664) Agnus Dei (Guds Lamm)

 

Värnlösa barns dag

 

Tyson, numera död tröstekatt.

Matteus evangelium 2: 16-18 När Herodes märkte att han hade blivit lurad av stjärntydarna blev han ursinnig, och han lät döda alla gossar i Betlehem och dess omnejd som var två år eller därunder; det var den tid han hade fått fram genom att fråga ut stjärntydarna.

Då uppfylldes det som sagts genom profeten Jeremia:

Rop hörs i Rama, gråt och högljudd klagan: Rakel begråter sina barn, hon låter inte trösta sig, ty de finns inte mer.

 Menlösa barns dag heter nu värnlösa barns dag kanske mest eftersom menlös inte längre betyder felfri och  oskyldig utan mesig och korkad. Men inför värnlösa barn står vi alla, även om flera av dem är så stora att de kan begå brott och gemenheter mot andra, vilket många barn också gör när de lämnat spädbarnsåren. Jag tycker det passar bra att Maggie Smith fyller år just denna dag eftersom hon fick äran att spela både i "Te med Mussolini" och "Harry Potter"-filmatiseringarna. I dessa filmer gestaltar hon stränga kvinnor som använder sin pondus till att skydda värnlösa barn men även vuxna. 

Som Minerva McGonagall, rektor Dumbledores närmaste medarbetare, är hon en sk.animagus: en människa som kan förvandla sig till ett djur. I professor McGonagalls fall en katt. Som katt kan hon beskydda Harry Potter där han bor med sin dysfunktionella familj bestående av moster Petunia, evigt avundsjuk på sin döda magikunniga syster Lilly, mobbande kusinen Dudley och ingifte elake morbrodern Vernon. När vi ändå rör oss i filmens värld tänker jag också på den norska komedin "Mors Elling" där den autistiske Elling drömmer om att ha en katt men inte får det för bostadsrättsföreningen. I stället får han kontakt med en katt på semesterresan till Mallorca. Katten blir en tröst i det obehagliga som Elling tycker resan och uppbrottet från all vardag innebär för honom. Jag tror många barn kan känna igen sig i detta att en katt blir en vän i nöden.

Katter väljer ju ofta ut de som inte är gåpåiga och självsäkra till sina förtrogna. Jag har fått glädjen att lyssna till hörboken om sjukhuskatten Oscar som väljer ut de döende patienterna för att inte lämna deras bädd innan de inträtt i evigheten. Den bygger på verkligheten och det förvånar mig inte alls. Vi hade en katt som var en riktig tröstekatt, Tyson. Våra katter  ska i teorin vara utekatter (i teorin eftersom vår Modesty nu är en riktig stugsittare) och han var verkligen det. Men när han kände att någon behövde tröst var han genast där. Till exempel när min vän Sonja sagt sitt sista farväl och sorgen kändes bottenlös.

 

Presentation av våra nuvarande katter:

Vår Tyson är inte ofta hemma vi får acceptera delad vårdnad med grannen, där heter han förresten Oscar.  Han hatar att jag ska borsta honom på våren när han byter päls så det är vintertid han kommer hem. Han har varit en straycat från början och har blivit värre med åren men han vet vilka vi är och kommer alltså hit på vintern tills pälsbyte och musfödslar sätter in på våren.

Modesty är vår huskatt och min följeslagare på gården. Hon berättar ofta för mig om det är något som behöver åtgärdas. En jul funkade inte telefonen, därmed inte heller internet,  och med huset fullt av vänner och fränder var det lite besvärligt. Telia hade ingen lösning att erbjuda men Modesty visste. Hon berättade och pratade och såg till att jag följde med ut i djupsnön där telefonkabeln låg avblåst. Vi kunde kontakta Telia som skickade en man att koppla upp oss mot omvärlden igen. Det är typiskt Modesty. Det är också typiskt för Modesty att mest bo inomhus, speciellt vintertid.

Modesty är den av Modestys enda kull ungar som vi behöll. Hon är snart tio år gammal. Numera bor hon hos mellansyster Linnea i Skellefteå/ Piteå, där hon pluggar på universitet till musik - och engelsklärare och hennes fästman jobbar inom datorteknikbranschen. Nemi blev väldigt blyg när hon flyttade söderut och blev enbart innekatt. Men nu sitter hon ofta i famnen på sitt husfolk eller studerar sin nya kompis i hans terrarium, ormen Polidori, som är den sötast tänkbara av sin sort. På så sätt liknar de varandra Nemi och Polidori, de är båda sötast tänkbara av sina sorter.

Här kan ni läsa om alla våra fyra katter och mer kattrelaterat.

Tredjedag jul Johannes, örnen och Lukas oxen

Johannes med sin örn*

 Innan kungen på 1700-talet bestämde sig för att göra något åt bullriga staffansupptåg och allmän slöhet hos allmogen genom att ta bort en lång rad helgdagar var denna dag alltid en söndag: tredjedag jul. Evangelisten Johannes har sin helgondag idag, troligen eftersom julen ha en anknytning till Chanukka, ljusets högtid i judendomen som firas den 25 Kislev enligt den judiska kalendern alltså nio månader efter att Maria blivit gravid med Jesus enligt Lukasevangeliet i sjätte månaden (Adar )(februari-mars enligt gregorianska kalendern). Johannes talar ju mycket om Kristus som världens ljus, men Johannesprologen tar ju också upp Jesu födelse:

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud.

Det fanns i begynnelsen hos Gud.

Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till.

I Ordet var liv, och livet var människornas ljus.

Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

Det kom en man som var sänd av Gud, hans namn var Johannes.

Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, så att alla skulle komma till tro genom honom.

Själv var han inte ljuset, men han skulle vittna om ljuset.

Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen.

Han var i världen, och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte.

Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom.

Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn,

som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud.

Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.

 Evangelisterna har förknippats med fyra djur/varelser: Matteus =ängel/människa, Markus=lejon, Lukas=oxen och Johannes= örnen. Lukas, oxen, är ju en slags extrem :det jordbundna starka djuret som blivit symbol för arbetare i alla tider. Romarna sa : "Quod licet Iovis, non licet bovis" =det som är okej för Jupiter är inte okej för oxen, dvs det en högt uppsatt person får göra är absolut omöjligt för en arbetare, allmogen. Det råder olika lagar för olika människor.

Förutom att oxen lever under hårdare villkor än andra är den bunden till jorden, adam. En örn kan däremot flyga hur högt som helst och trots sin storlek är örnen lättare än luften medan oxen är tung och stark. Oxen finns oftast med i en julkrubba som en symbol för Lukas, den evangelist som gett oss julevangeliet men också därför att en oxe behövdes för det tyngsta arbetet i jordbruket och fanns på alla gårdar och i alla stall. En elev till mig just nu berättade att hans morfar använt oxar på deras styva jord nere vid kusten eftersom varken traktor eller hästar mäktade med den. 

En oxe är också långsam medan örnen flyger kvickt över jorden och på många sätt är det adekvata beskrivningar av det tredje och fjärde evangeliet. Den noggranne läkaren Lukas berättar lugnt och detaljerat om graviditet och förlossning i stallet, medan Johannes börjar högt i himlarymden där Gud sätter  Guds plan med att födas som spädbarn förklaras i poetiska ordalag. Lukas berättar jordbundet i kronologisk ordning om hela Jesu liv medan Johannes flyger högt och dyker ner i vissa specifika händelser som Lukas i sin vilja att berätta så mycket som möjligt missat., eller inte vetat om eftersom han använt andra källor medan Johannes själv var med Jesus från början av hans gärning genom att han verka ha varit Jesu kusin, hans mamma var Jesu moster.

Därför är Lukas evangelium det evangelium som introducerar Jesu allra bäst. Ska man bara läsa ett evangelium rekommenderar jag alltid Lukas medan Johannes är en slags "stjärnbok" (överkursen i Hej Matematik) som mer lämpar sig för den som redan vet grunderna i Jesu liv genom Lukas och de övriga evangelisterna. 

Jag kan förstås inte låta bli att hänvisa till  Erik Axel Karlfeldts , enligt mig, bästa dikt, den storslagna "Oxen i Sjöga" ur Flora och bellona (1918) där örnen, Tyskland får stå för kriget och allmogens oxe, Lukas står för freden som i de två första stroferna limmas över av en protestantisk biskop som menar att " Lukas/ du ska stukas/ditt katolska djur" men biskopen övermannas av styrkan i det fredliga djuret: "Stor är oxen i Sjöga. /Pannan är som ett valv. /Satan, den lede/flyr från hans vrede/lik en ringa kalv." Oxen står för tryggheten: "Månförgylld om horna /går han på himmelens äng, / vaktar de fromma korna, / stor, stark, sträng."

Och i slutet av dikten anknyter Karlfeldt till Lukas julevangelium där oxen mirakulöst nog börjar utveckla vingar. Miraklet i Betlehem vittnar om fredens mirakel. 1918 var det nog många som sa om freden "Ja, ja, när kon börjar flyga." 11 november gjorde två revolutioner; den ryska och den tyska, dock freden till ett faktum. Oxen vann:

"Ängel, blås i basunen/ bryt ditt sista sigill!/ Smattra örn/ kring kyrkans hörn/ din apokalyptiska drill!/ Ryten, I lejonlundar/ ert blodsevangelium!/ Oxen ensam begrundar/Stor, sträng, stum."

Fjärran i fridens ängder

ledd som med solskensgarn,

följer stuten,

                    glansbegjuten

                    himmelens förstfödda barn.

                    Ensam vid drömmande tjärnen 

                    går han i oljeskog;

                    blommor bär han på stjärnen,

                    vingar gro kring hans bog.

Modern kyrkomålning av Lukas , oxen. Svenska Kyrkans hemsida.

* Jacques de Besançon, fin XVe siècle