Denna målning betyder mycket för mig. Den visar hur Gud släpper på dikotomier mellan Gud och skapelse, djur och människa. Liksom när Johannes får bevittna den himmelska gudstjönsten och får veta att han ska få se segraren, Lejonet av Juda. Lejonet av Juda som var en kunglig titel. Ingen tänkte sig ett riktigt lejon utan en mäktig kung när de hörde de orden. Absolut ingen väntade sig det Johannes fick se: ett lamm som såg ut att ha blivit slaktat.
Den här veckans texter handlar om Jesus som den gode herden och det gör detta budskap ännu starkare, tycker jag. Herden ger sitt liv för fåren genom att själv bli ett får. För att ingen enda ska gå förlorad i hans flock blir han det lamm som ska offras. Alla andra slipper slakten. Nu är de får utan Herde? Nej, Herden har i stället besegrat den som krävde att fåren slaktades. Och jag menar INTE Gud Fader jag menar Satan, synden och döden. Jesus är Gud, Fadern är Gud, Anden är Gud, tre sidor av samma väsen,
Den som besegras är fienden det är INTE Gud som bevekas. Hur många profeter tjatar inte in detta budskap: JHWH vill inte ha offer, han vill ha kärlek, vänlighet, rättvisa och solidaritet. Ändå finns fortfarande folk som inbillar sig att Jesus offrades för att Gud behövde se sonen dö på ett plågsamt sätt för att kunna älska mänskligheten. Gud är subjektet, den som handlar i Jesu död, inte objektet, den som påverkas av Jesu död. VI är objektet som påverkas, Satan och döden är ett annat objekt som påverkas. Men det är Gud som handlar. I Jesus på korset är Fader , Son och Ande verksamma. När Jesus besegrat döden och uppstår igen på Påskdagen är det JHWH som uppstår och har besegrat döden.
Vår gode Herdes handlingar räddar oss när han besegrar ondskan. Vi behöver bara följa hans röst för att få del av denna seger.
Den gode herden , rysk ikon från 1800-talet. Jag tycker om hur lammet ser så tillitsfullt på Jesus, den gode herden.
Agnus dei från Bach H-mollmässa är bland det vackraste jag vet och Meg Braigle har en så intressant röst och diktion, det hörs vad hon sjunger. Den här lilla barockensemblen Voices of Music tycker jag också mycket om.
Den gode herden är i Jesus inte bara herden som försvarar sina får till sista blodsdroppen utan också den herden som så helt identifierar sig med sina får att han själv blir ett av fåren: det offerlamm som räddar fåren ur döden och slaveriet.
Frågar man honom då vad det är för sår han bär på kroppen, så svarar han: "Dem fick jag hos mina vänner." Sakarja 13:6
Denna söndag som avslutar påskveckan (stilla veckan är före påsk, påskveckan är efter påsk) och inleder andra veckan i påsktiden minns vi hur Tomas propsade på att få se Jesu sår efter korsfästelsen. Han kallas "tvivlaren" men jag har ju många gånger hävdat att han är en naturvetare och källkritiker som vi alla borde ta rygg på. De olika reaktionerna på den otroliga händelsen, uppståndelsen, kan lära oss något. Tomas reaktion fyller en viktig funktion här. Vi är nog många som tvivlar ibland och är glada åt hans kritiska syn på vännernas berättelser. Vi får ju dessutom veta att vi är saliga, vi som tror utan att ha sett allt med egna ögon.
Jag är också säker på att kvinnorna som fick bli de första påskevangelisterna tyckte det var skönt att Tomas vågade röra vid Jesus. De fick ju inte göra det eftersom Jesus förklarade att de inte kunde göra det så direkt efter uppståndelsen. Och vi som lever nu och därför får tro på deras vittnesbörd är förstås djupt tacksamma för att såren fanns kvar och att Tomas vågade undersöka dem grundligt.
Återigen får jag också förundras över hur exakt de drömspelsliknande profetiorna hos Sakarja stämmer in på Jesus. De inledningsvis citerade orden kan också översättas, mer ordagrant, mindre elegant översatt: "Vad är dessa sår mellan dina händer?" "Det är de skador jag fick i min väns hus." Sådana upptäckter gör att jag när jag läser Sakarja och då utropar jag, som Tomas: "Min Herre och min Gud!" På många sätt är detta att "se" på liknande vis som Tomas gjorde.
En av de tolv, Tomas, som kallades Tvillingen, hade inte varit med när Jesus kom. De andra lärjungarna sade nu till honom: "Vi har sett Herren.", men han sade: "Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag inte. " En vecka senare var lärjungarna samlade igen, och Tomas var med. Då kom Jesus, trots att dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem och sade: "Frid åt er alla." Därefter sade han till Tomas: "Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!" Jesus sade till honom: "Du tror därför att du har sett mig. Saliga är de som inte har sett men ändå tror." Johannes evangelium 20:24-29
En påsksång från Tanzania, det land där halva mitt hjärta bor. Mfurahini:
Gladaste påsksången; "Tom är graven i klippan" med barnkör och 70-talsarr, som det ska vara! Text: Margareta Melin Musik: Lars-Åke Lundberg
På kvällen samma dag, den första i veckan, satt lärjungarna bakom reglade dörrar av rädsla för judarna. Då kom Jesus och stod mitt ibland dem och sade till dem: "Frid åt er alla." Sedan visade han dem sina händer och sin sida. Lärjungarna blev glada när de såg Herren. Jesus sade till dem igen: "Frid åt er alla. Som Fadern har sänt mig, sänder jag er." Sedan andades han på dem och sade: "Ta emot Helig Ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, om ni binder någon i hans synder, så är han bunden." Johannes 20:19-23
Jag har ju utmanat mig till att läsa den drömlikt strukturerade (alltså ostrukturerad som en dröm) Sakarjas bok under fastan. Det visade sig att det inte bara var en hästbok utan också en bok som från början till slut går igenom hela frälsningshistorien med en mängd olika mycket specifika och exakta referenser till evangelierna om än inte i helt kronologisk ordning, man kan lugnt säga att fabel och intrig inte är desamma i Sakarjas bok. Nu firar vi kristna påsk och samtidigt har judarna precis avslutat sitt Pesach-firande. Då kom jag att tänka på att även Moses är en förebild till Jesus. När Emmausvandrarna fick veta varför Messias måste lida och dö var det ju "med början hos Mose och profeterna" som den främling, som de senare förstod var Jesus, avslöjade detta.
Moses är alltså en förebild till Jesus. Och när jag lyssnade på andakten på Pesach sista dag kom jag att se flera tydliga likheter som dessutom ger tröst när kristendomens existens tycks prekär. Det första jag kom att tänka på var att båda två formerade den första församlingen för respektive religion. Jesus ägnade inte mycket tid åt, vad det verkar, organisationen av den första kristna församlingen men det gjorde sannerligen Mose, det tycks ha varit hans huvudsakliga syssla att få ihop det följe av slavar, trashankar och torpare av olika etniciteter som drog upp ur Egypten den första påsknatten i världshistorien.
Jesus överlämnar just den biten till oss, sina lärjungar. Det kunde han ju också göra relativt lugnt eftersom det var judar som sedan tusentals år hade en beundransvärd uthållighet i att bevara Guds ord på sitt CV. Det hade dock inte den blandade skara av slavar som knotande och motvilligt leddes runt i öknen av Mose i fyrtio år. Ändå är det just den rollen jag insåg passar så bra in på oss kristna och Jesus. Men Jesus går åt motsatt håll TILLBAKA i Mose fotspår. Och Jesus hade också ett trumfkort på hand som Mose saknade, vilket jag återkommer till senare.
Jesus går tillbaka i Mose spår. Han börjar i öknen i fyrtio dagar, leder en skara lärjungar och gör många mirakel i tre års tid. Sedan går han mot Jerusalem. Mose börjar i faraos hov som lillprins adopterad av faraos dotter. Mose kan sedan leda ut folket ur Egypten och det måste ha varit en triumfmarsch på många sätt. Jesus går rakt in i maktens centrum och börjar med att rida in in i ett triumftåg på en åsna som Sakarja hade förutsagt. Sedan blir han själv påskalammet som slaktas i Egypten för att dödsängeln ska avväpnas. Han tar striden med alla tiders "farao" , ondskans makt bryts på korset och dödens makt visar sig vara lika besegrad som ondskan på påskdagens morgon.
Jesus går alltså tillbaka i Mose fotspår och besegrar, inte bara en mäktig kung som gör gudomliga anspråk: Herodes/ farao Ramses II, utan all ondskas ursprung och samlar ett folk kring sig av mestadels slavar, trashankar och marginaliserade från hela världen som blir Guds husfolk. Och vi, Guds husfolk, kan lära oss mycket av den förste Mose och hans tappra arbete med att organisera Guds folk. Men vi har trumfkortet som Mose saknade: den Heliga Ande. Mose och folket han ledde hade eldpelaren på natten och molnstoden om dagen. Nu har vi både elden och vattnet inom oss, var och en i det knotande, bångstyriga folket.
Visst bygger vi också guldkalvar och längtar till Egyptens goda lök ibland. Vi svamlar till det på otaliga sätt. Vi har till och med varit rasister och anstiftat folkmord på vår färde genom öknen. Men aldrig förstummas sången från Himlen helt och bönen. "Befria oss! Fräls oss ifrån ondo!" besvaras oupphörligen.
Vi har sett på Prinsen av Egypten denna "la semaine de huit dimanches" som den heter på franska. 8 söndagar eftersom man på medeltiden gav folk en hel vecka ledigt på grund av att detta är den viktigaste festen under kyrkoåret. De första kristna var ju också judar och påsken är även i judendomen en stor fest då man firar flykten från slaveriet i Egypten. Även i den kristna påsken firar vi detta uttåg ur Egypten och formandet av den judiska identiteten.
För kristna slavar har denna berättelse varit en inspiration och mycket musik har det blivit. Här "Wade in the Water" med en ungdomskör i London där många medlemmar har rötterna i Västafrika. Därav den västafrikanska patois de sjunger.
Jesus i Emmaus när han välsignar kvällsmaten målad av Caravaggio 1601.
Den dagen skall det stå helgad åt Herren" på hästarnas bjällror, och grytorna i Herrens hus skall vara som offerskålarna framför altaret. Varje gryta i Jerusalem och Juda skall vara helgad åt Herren Sebaot , och alla som offrar skall komma och ta en sådan och koka i den. Den dagen skall det inte längre finnas några krämare i Herren Sebaots hus. Sakarja 14: 20-21
Så här slutar Sakarjas bok. Med facit i hand, dvs evangelierna , är det lätt att se hur Sakarja talar om Jesus från början till slut. Men det måste ha varit svårt att förstå vad denna bok berättade om Före Kristus, Ante Christum. Man behöver inte vara analfabet för att inte begripa vad Sakarja profeterar om. Jag har under denna fasteutmaning, som jag fick som ett infall pga hästarna som finns med från början till slut i denna bok, känt mig som Kleopas och hans fru, när de vandrade med en okänd man från Jerusalem till Emmaus och började förstå vad profeterna sa om Jesus och främlingen förklarar : "Skulle inte Messias lida allt detta och gå in i sin härlighet?" Och med början hos Mose och alla profeterna förklarade han för dem vad som står om honom i skrifterna.".
Lustigt nog har årets Passionsberättelse har varit Johannesseriens. Alltså berättelsen om Jesu sista vecka i livet fram till uppståndelsen som Johannes evangelium berättar den. De fyra evangelierna turas om och i år var det alltså Johannes tur. Johannesevangeliet som jag nu märkt har väldigt många Sakarja-hänvisningar. Till exempel är det i Johannes evangelium bröllopet i Kana skildras. Välsignade vattenkrukor blir fyllda med gott vin. Och evangelierna berättar om brödundret där Jesu välsignar mat så den räcker åt alla. Heliga måltider ska i framtiden vara vardag, enligt Sakarja. Fårdammen och andra anspelningar på får och herdar finns i alla evangelier, men speciellt i Johannes evangeliums kapitel 10. Det handlar helt och hållet om den gode herden: "Jag är den gode herden och jag känner mina får och mina får känner mig, liksom Fadern känner mig och jag känner Fadern. Och jag ger mitt liv för fåren." Den herde som Herren Sebaot identifierar sig med hos Sakarja är alltså här helt tydligt Jesus.
Men när Sakarjas ganska nyckfulla Herde plötsligt tröttnar på sina får, trots att han är den gode herden, gör inte Jesus det. Hesekiels gode herde (Hes. 34) är betydligt mer lik Jesus. Det dunkla och drömlikt osammanhängande hos Sakarja får stringens, förklaring och relevans i evangelierna. Herden är i Jesus konsekvent trofast in i döden. Jag förstår att Kleopas och hans fru inte förstod innan Jesu förklarade. Profeterna är som en gåta att tyda för den som verkligen behöver förstå hur det kunde bli som det blev. Att Jesus, Messias, såldes för priset av en slav och dödades på vidrigast möjliga sätt och dessutom med ett skamstraff: korsfästelse, vilket gjorde att de som dödar honom också ser upp till honom, måste vara en sådan sak som Jesus förklarar för Emmaus-vandrarna..
De bedrövade Emmaus-vandrarna har mist allt hopp. Den som de hoppats på och följt, åtminstone Kleopas fru, Maria hette hon som så många andra, vet vi vandrade med Jesus och var en av kvinnorna som försörjde Jesus och lärjungarna (Lukas 8) hon hade alltså satsat både tid och ekonomiska resurser på Jesus och det rike han talade om som skulle bryta igenom med honom. Men medan de går där sida vid sida med främlingen "brinner deras hjärtan". Det uttrycket är så exakt beskrivet hur det känns när Bibelns böcker liksom öppnar sig. Så har Sakarjas snåriga bok öppnat sig denna fastetid. Plötsligt ser jag stigen genom den först så ogenomträngliga snårskogen. Och nu ser jag vart stigen ledde: till Jesus som rensade templet från krämare och genom att Gud levt ett vanligt liv mitt i skapelsen, helgat allt i denna skapelse, från hästarna till matlagningen. Som Jesus sa: Guds rike är nära , himmelriket är mitt ibland er. Vi kan välja att leva så redan nu. Även om vi också väntar och längtar.
En sydafrikansk sång inspirerad av Emmaus-vandringen med Fjedur.
,_by_Francisco_de_Zurbaran,_c._1635-1640_-_San_Diego_Museum_of_Art_-_DSC06627.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
