Storfamilj

Aron lär ut sadlingens konst till morbror.

Psaltaren 133:

Vad det är gott och ljuvligt

att bröder är tillsammans!

Det är som när den fina oljan på huvudet

rinner ner i skägget, i Arons skägg,

som faller ner över dräktens linning.

Det är som när Hermons dagg

faller över Sions berg.

Där skänker Herren välsignelse,

liv i alla tider.

Plötsligt blev vårt barnrikehus en storfamilj. Den äldsta generationen dog för tidigt för att vara med om detta, men nu är bror och jag en familj som delar gård och kök. De medellösa har bara varandra och det är inte så lite. På många sätt är vi lika de som flyr i en gummibåt på upprört hav. Vi har inte mycket att lita på, bara att de andra inte vräker oss överbord och hoppet bär oss över djupen. Vi hjälps åt med det vi kan och det  är inte heller så lite.

 Kalla nätter skrämmer inte när man faktiskt kan tränga ihop sig och hjälpas åt med vedplockandet, brödbakandet och barnvaktandet. Vi ser den annalkande vintern an med tillförsikt nu när vi har varandra igen.

Alla svenskar utom ett litet fåtal härstammar från Mellanöstern. Där bodde en gång urmödrarna Ursula och  Helena. Ursulas barn började vandra från Mellanöstern mot Norden innan Helenas. De var mestadels jägare och fiskare.  Helenas barn hade hunnit börja med jordbruk innan de gav sig av norrut. Deras  barn vandrade vidare mot nordväst och till slut nådde de det som nu kallas Sverige. Nu är nästan alla svenskar släkt med Helena och några är också släkt med Ursula. 

När nu människor från Mellanöstern åter kommer hit till det glesbefokade Norden är det alltså syskon som flyttar ihop igen efter att länge ha varit skilda från varandra. Synergieffekterna torde vara lika stora som för vår storfamilj för landet i stort. Speciellt vi som inte äger så mycket materiellt sett har glädje av att vi blir fler som kan dela med varandra. Så fungerar nämligen hushållning. Vi hjälps åt med det vi kan och det är inte så lite.

Det där med pengar

Chili i höstsolen. Katter kan verkligen ta emot utan sårad stolthet. En förebild.

Dagens sannaste citat hittar jag i denna krönika, lyssna också på dagens morgonandakt:

 […]som teologen John Haughey uttryckte det: ”Vi läser evangelierna som om vi inte hade några pengar, och spenderar våra pengar som om vi inte kände till evangelierna.”

Det här med pengar och ägodelar i evangeliets avslöjande ljus har för mig ständigt stått i fokus,  men ju äldre jag blir, ju längre jag vandrar med Gud , ju mer jag får se av vad överflöd på och brist på pengar kan göra med människor och samhällen desto viktigare blir frågan.

Nu är jag inte så fattig som jag var när jag växte upp, ibland både brödlösa och rådlösa. Men vi behövde aldrig svälta för alltid fanns en medmänniska som gjorde Guds jobb och hjälpte till när nöden var som närmast. Sedan växte vi ju också upp med gratis skolmat och barnbidrag som ju är i princip samma sak: medmänniskor som ställer upp för varandra.

Sedan som unga utan fasta jobb och en familj som började växa blev detta att vi behöver varandra så tydligt; a-kassa och vänliga människor som ger bort avlagda barnkläder, barnvagnar, leksaker och bjuder på mat har ofta fått vara Guds sändebud, dvs änglar, i mitt liv. Inte minst mina föräldrar har gett allt och lite till, ja över sin förmåga till den grad att det sedan blev ombytta roller när vi fick någorlunda fasta jobb.

Att "ge så det härmes" / ge så det känns, sa en man i Sorsele under Världens barn -galan,  det gör att man ger mest i Sverige till världens alla behövande barn år efter år i just Sorsele. En kommun med låg medelinkomst och hög medelålder. En kommun där man för hundra år sedan själva fick ta emot nödhjälp under svåra lappländska svältår. Mina föräldrar gav också så det kändes och de gjorde helt rätt. Så ska det vara. 

Jag får ta emot så det härmes, det är inte alltid jubel och klang att vara den som tar emot, det sliter i stoltheten att vara en som får utan rimlig möjlighet att betala tillbaka. Förr var det svårt men jag har lärt mig av tiggarna utanför affärerna som sitter där i kylan och bjuder på att jag får ge utan att de kan betala tillbaka med mer än ett tack. Utanför en stor affär i stan* fick jag också en välsignelse, väl så mycket värd som mina slantar.  Kan de så kan jag, tänker jag och det går mycket bättre nu med stoltheten.

Visst är det ett under att få leva med alla dessa sköna människor på jorden! Nu i allhelgonatid tänker jag på mina föräldrar. Jag är så glad att få ha haft dessa som förebilder, som utan tanke på belöning eller beröm gav så det härmdes. Sådan vill jag bli, so help me God!

Pappa gillade Elvis och hade massor av hans tidiga EP-skivor bl.a denna:

* Den stad som utsocknes kallar Kiruna, man känner igen en som hör hemma där med att de säger "stan" utan vidare referenser.

Ute med Aron

 Hösten är perfekt för ridning innan det blir halkigt och nu har halkan dröjt länge vilket vi tackar för. Till och med barnen kan tänka sig att sticka näsan utanför dörren då och då, med lite övertalning förstås. Aron slets från skärmen och sadlade sin ädla springare för att följa med mig och Smilla på en fin höstpromenad. Smilla tog det långa benet före så Aron red hem medan Smilla och jag tog en tur på egen hand. Precis som med barnen och skärmen kräver det en del övertalning att få Smilla att fortsätta utan sin gamla kompis, men sedan gick det bra. Hon blir mer och mer självständig, lilla gumman. Fotograf var Hr. Bråddjup som fick en frisk och mycket rask promenad på köpet.

Den förlorades återkomst

Lukas evangelium 15: 4-6: ”Om någon av er har hundra får och tappar bort ett av dem, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och letar efter det borttappade tills han hittar det? Och när han hittar det blir han glad och lägger det över axlarna. Och när han kommer hem samlar han sina vänner och grannar och säger till dem: Gläd er med mig, jag har hittat fåret som jag hade förlorat."

Nu får ni, mina kära följare, agera liknelsens grannar och glädja er med mig för Nemi som varit borta hela sommaren var på fredag morgon här igen, lite tunnare, jättehungrig och kelsjuk. Det var svårt att ta bilder på henne pga det så jag fick anlita en av sönerna som fotograf för att bildbevisa denna händelse. Förra året höll Nemi oss i ovisshet ända till själva nyårsafton, jag är så glad att hon inte upprepade den bravaden i år.

Omöjligt att fota när hon är så kelsjuk.

≈

Välkommen hem, Nemi!

Vackra Nemi, med sin mörka sköldpaddsfärg.

Lars Lerin-landskap

 Jag skröt om Lars Lerin landskapet jag vandrar runt i både här och längre norrut men oftast glömmer jag kameran, inte idag när solen dessutom sken över frostade ängar. Så varsågod, jag målar inte akvarell men ni kan ju föreställa er hur det skulle se ut målat av Lerins penslar.

Där alfabetet tar slut

Ibland räcker inte mina ord, ja, väldigt ofta tar  de slut numera. Som om mamma tog mina ord med sig in i evighetens glädje, hon kanske behövde dem bättre, jag har så många. Tacksamt tar min omgivning emot min största möjliga tystnad. Jag tar i så mycket mer när någon talar om "volymer" i stället för levande människor, vilsna i en värld som vänt Gud ryggen och därför också varandra. En värld som inte ser att vi måste ta vara på vår broder. En värld som inte ser att vi har bara varandra, vi är Guds händer på jorden, vi är Kristi kropp – rent bokstavligt. 

Då är poesin en tröst. En outsäglig tröst att andra säger de rätta orden. Som Göran Greider i Världen efter kommunismen:

 "De körde ihjäl sig på Riksväg 66 i södra Dalarna./ Hala sommardäck slungade åtta levande ur detta liv./          Och barn./ Gud, gud, det får aldrig hända sådana saker./ Ändå hände det och vem ska nu bära det ansikte du fått. / Du gömmer dina ögon hjälplöst i händerna./ Om utsidan av dina händer är världen som den nu är, då/ är du äntligen dold.
[– – –]
Allt vi har när vi talar med varandra är ord/ vi inte ens tror på; Gud säger jag där alfabetet tar slut. / Som många andra vet jag; fattigdomen är en lögn. / Den behöver inte finnas. Och vad människor gör med varandra / – de gör i vissa lägen vad som helst – är en sak. / Men vem tvingar oss att spela med?/                         / Även det vet du. Du har mycket att skylla på./ […]"

Höstvecka

En hel vecka utan bloggposter ger mig anledning att vara lite trist privat här, inte personlig utan rent pinsamt privat. Att bloggstoppet kom berodde på en resa norrut som liksom stannade i kroppen. Snön hade inte lagt sig än, kan jag meddela, inte ens längst i norr förrän idag men om den ligger kvar vet vi inte. 10-11 grader varmt var det förra helgen och växlande molnighet rådde hela helgen. Inget att gråta över för oss som älskar att vandra i senhöstens Lars Lerin-landskap. Så vackert att det nästan gör ont.

Elva i Lars Lerin -landskapet senhösten bjuder oss på.

Ridturer blev det inga under helgen men i veckan har det blivit av, min gamla ponny är superpigg och bjuder på alla möjlig styrkeprov som piaff och skolgalopp utan krus. Detta är hösten när den är som bäst-ingen halka, inga mygg men pigga hästar. Och nu börjar barnens skollov.

Det är ju annat än ridning på kvällarna också: vävstuga i Lappträsk och barmarksträning* för pojkarna liksom slutet på "Tro, hopp och kärlek". Vi trivdes så med den mysiga sista delen där de flesta av våra nyvunna bekanta präster och pastorer kom i hamn. Den enda av deltagarna jag har koll på, Eva, har också fått gå ut offentligt med sitt civilstånd som redan i somras gick från singel till engaged med en nykter och snäll man. 

Människor drunknar visserligen på Medelhavet, flyr för sina liv, men vi kan ta emot dem som kommer och det är en välsignelse att tacka Gud för. Vi bor i ett tryggt land som får dela med sig av tryggheten. Blivande flyktingförläggningar brändes i södra Sverige och det oroade förstås, men ingen människa skadades.

Fredlig svensk lekplats, ingen vill skada, ingen vill döda.

Mest var det idel vardagsfred och ro här hemma. Kris var bara ett överdrivet ord i retoriken, krig och terror något långt borta. Så sticker en främlingsfientlig man sönder höstlunken med två långa knivar. Norden fick ytterligare en galen massmördare med rasistisk agenda men denna gång gav han sig på skolbarn, Ahmed 15 år och elevassistenten Lavin 20 år är döda, två andra är skadade och massmördaren är lika död han, 21 år gammal, hans föräldrar gav honom namnet Anton när han föddes, Anton som betyder "den ovärderlige" . Fem familjer söndertrasade , en hel skola sörjer, hela Trollhättan är i chock och vi är många med dem i Sverige som sörjer. På skolan där jag jobbar tändes mängder av ljus för offren och deras nära och kära idag fast vi bor så långt från dem.

Chili solar sig i höstens sneda solstrålar, en bild av frid och ro.

Inget känns relevant att säga längre. Min lugna höstlunk verkar närmast hånfull i skenet av de tända ljusen på skolgården i Trollhättan. Vi ska fira Allhelgona om en vecka, så mycket saknad så stor akut sorg hos så många ska manifesteras i tända ljus i höstmörkret på kyrkogårdar och i kyrkor runt hela landet. Inte konstigt att människor i alla tider har hoppats på att få möta sina kära om så bara denna enda natt, All Hallows Eve eller Samhain Night kallas den på engelska respektive Iriska. 

Tänk att få säga de där osagda orden till Ahmed, Anton och Lavin, en kram, ett samtal om all saknad. Att hinna ta farväl på riktigt sätt. Nu fick inte deras anhöriga det jag fick göra med  min mamma i en veckas tid; tacka för livet som varit, sjunga psalmer, be med henne, läsa för henne, pyssla om henne, hålla om henne,  hålla hennes hand när hon stilla andades ut för sista gången. Den trösten berövades tre familjer igår.

Kyrie eleison!

* i väntan på snön som kommer med slalom till oss.

Enhet och mångfald

Johannes evangelium  21:3-11 Simon Petrus sade till de andra: ”Jag ger mig ut och fiskar.” De sade: ”Vi följer med dig.” De gick ut och steg i båten, men den natten fick de ingenting. När morgonen kom stod Jesus på stranden, men lärjungarna förstod inte att det var han. Och Jesus frågade: ”Mina barn, har ni ingen fisk?” De svarade nej, och han sade: ”Kasta ut nätet på högra sidan om båten, så får ni.” De kastade ut nätet, och nu orkade de inte dra in det för all fisken. Den lärjunge som Jesus älskade sade då till Petrus: ”Det är Herren!” När Simon Petrus hörde att det var Herren knöt han om sig ytterplagget, för han var inte klädd, och hoppade i vattnet. De andra lärjungarna kom efter i båten med fångsten på släp; de hade inte långt till land, bara ett hundratal meter. Då de steg i land fick de se en glödhög och fisk som låg på den och bröd. Jesus sade till dem: ”Hämta några av fiskarna som ni just fick.” Simon Petrus gick upp på stranden och drog i land nätet, som var fullt av stora fiskar, 153 stycken. Och fast det var så många gick nätet inte sönder.

Ibland hör man att vi människor ska komplettera varandra och då menas nästan alltid att kvinnor ska komplettera män och det är männen som kan göra vad de vill medan kvinnorna har vissa gränser för vad de ska komplettera, den ju egentligen fullkomlige, mannen.  Studerar man lite närmare så menar dessa komplementteoretiker att alla män inte bara är utan SKA vara lika och de har en stram roll att spela, medan kvinnorna ändå har så lite att komma med att de får lite friare tyglar. Kvinnor kan ha jeans medan män knappast accepteras i klänning.

De där komplementmänniskorna har så fel och så rätt. Jag tror alla människor kompletterar varandra, de två första människorna i Bibeln, Eva och Adam är tillsammans människa , inte var för sig. I dessa två finns hela mänsklighetens fullhet som den då såg ut och de hade inte klarat sig ensamma utan behövde varandra. Men var de totala motsatser till varandra? Nej, mest var de mycket lika varandra.

Sedan får de barn, två pojkar. Kain och Abel blir inte komplement till mamma Eva utan de kompletterar varandra, precis som syskon gör. Abel vallar får och Kain sköter jordbruket. Just Kain ser inte detta som en god arbets- och belöningsfördelning utan gör sig av med Abels bidrag till mänskligheten. 

Jag tror att Bibeln stiliserar de första människorna så här för att visa att olikheter behöver varandra, vi har alla olika gåvor och talanger som är nödvändiga för ett fungerande samhälle. Nu finns inte bara bönder och boskapsskötare, utan också adel, präster borgare och allsköns folk som kör bussar, kokar palt, komponerar musik och vårdar sjuka. Det behövs många olika människor för det kompletta bygget mänskligheten. 

Ändå fortsätter jobbannonser skriva om att en man uppskattas på en kvinnodominerad arbetsplats*  oklart varför. Det man borde säga är att "här finns många födda i medelklassen, du med annorlunda bakgrund saknas för att vi ska göra ett bra jobb" eller " vi saknar folk från Nordkalotten och Asien, så ni får företräde eftersom vi behöver era erfarenheter" för i samhällsbygget behövs många olika legobitar inte bara två sorter.

I det gamla Kina var det förstås nödvändigt med ett yin och yang-tänkande eftersom man skulle hålla kvinnor på sin slavplats och ett helt slavsamhälle i schack. Men nu, vilken nytta gör yin och yang- tänkandet nu? Någon tjänar på det, men det är inte du och jag.

Hela tanken på endast två olika sorters människor är också ur kristen synvinkel helt fel. Paulus ord om kroppen talar om många olika delar och funktioner, inte två olika. Johannes ord om de 153 fiskarna brukar sägas berätta om alla människor eftersom judarna kände till 153 folkslag och hela hebreiska alfabetets sammanlagda talvärde blir 153.  När Jesus lite tidigare i Johannes evangelium säger ”i min faders hus finns många boningar” antyds att för att hela mänskligheten nu ska bli komplett krävs alla, inte bara två personer, två folkgrupper-svarta och vita/judar ochgreker- eller två kompletterande kön.

Jag tror alltså felet med tanken om komplementaritet är att man inte tar med helheten och fastnar i första början när mänskligheten bara bestod av två personer och dessa dessutom senare fått symbolisera motsatser snarare än komplement: ljus-mörker, värme-kyla, herre-slav, yang-yin.  Och detta resonemang gäller förstås även om man inte tror på skapelseberättelsen i bokstavlig mening. På samma sätt som evangelisten kanske inte var informerad om det dåvarande forskningslägets 153 fiskarter och 153 olika folkgrupper på jorden utan använde summan symboliskt för mångfald så var mannen och kvinnan symboler för ALLA människor som behöver varandra och att alla människor behövs.

Vi har bara varandra och det är inte så lite, tror jag är den sunda komplementaritetsläran.

Två olika hästar gör livet mer komplett, men mest är de ändå väldigt lika varandra.

* Mer sällan motsatsen och det är ju sant, kvinnor uppskattas sällan i mansdominerade miljöer.

Hösthäst finner den rätta vägen

Alla som pysslat med hästar känner igen höstmetamorfosen, när sommarpälsen är ett minne blott och den första riktiga kylan kommer blir en seg flegmatisk ponny plötsligt en eldig springare med stilig hållning och nästan onaturlig framåtbjudning.

Det är en härlig tid speciellt om det , som nu, är stjärnklara kvällar med intensiva norrsken medan man rider på sin närmast självgående fyrbenta kompis. Då kan vi njuta av stjärnhimlen medan hästen går på den rätta vägen åt oss. Det där är också en bra påminnelse om hur viktiga hästarna varit för mig livet igenom. Har jag följt dem har jag gått rätt.

Jag tillhör inte dem som tror att hästar kan förutsäga framtiden och att hästar är någon slags gudomliga väsen mer än andra av Gud skapade varelser. Däremot tror jag hästar, genom att ha varit en så stort del av mitt liv och en så djupt känd kärlek och längtan för mig, har gett mig tillträde till min innersta vilja och Ande mer än mycket annat. I kärleken till hästarna har min vilja varit relativt ren från annat inflytande och därför har Anden kunnat tala tydligt genom dem. 

Sådana tankar får jag när jag rider med blicken fäst på stjärnhimlen, fullständigt trygg med att min älskade häst känner vägen.

Här står alla tre och väntar på att bli fixade för en ridtur, inte under stjärnhimlen men i full höstsol. Bättre tidig söndagmorgon kan man inte få.

Det går fort med hösthästar, det vet numera också Aviel som fick en mycket pigg ponny som bjöd på Aviels första galopp igår.

Efter ridturen smakar det gott med lite lusernhö som sägs vara bra för både unghästar och överviktiga, samt för hästar som, likt Gyllir, haft fång.

Det är också tryggt med hästar, vi har aldrig fullständig kontroll, men deras vänskap är av det trofasta slaget: en gång flockmedlem alltid flockmedlem. Lilla Aviel, för dem ett litet föl att vara försiktig med, kan också umgås med dessa stora godhjärtade djur.

Barockpärlan Sonya

Sonja/Sonya är ett av världens vackraste namn, mjuka vackra ljud som fungerar på de flesta språk, så är det också ett internationellt namn och den mest internationella* jazzsångaren vi haft i detta frusna polcirkelland hette Sonya.

Hon var en underbar sångerska med humor och teatertalang som gjorde henne till en scenartist som få lyckats efterlikna. Och varför ska någon försöka med det?  Av mästarna kan vi lära oss mycket men meningen är att vi i mötet med dem ska bli oss själva, precis som Ruben påminde mig om nyligen. 

Av Sonya kan vi lära oss att en kvinna inte måste vara trådsmal för att bli en artist som sprider sångarglädje till en hel befolkning. Vacker var hon också, påminde min granne mig alltid om. Han älskade Sonya Hedenbratt så hett att han sökte upp henne i Göteborg och häckade utanför hennes hem för att fria till henne. Hon gav honom korgen på ett så vänligt sätt att han fortfarande är kär och bevarar hennes autograf som en klenod.

Här ett fint exempel på hennes konst i en sång som känns dubbelt aktuell. Dels har jag lyckan att ha det där livet med fem vilda ungar som alla badar i fria vatten om somrarna och en nykter man som är snäll. Dels sjunger hon om ett hem som många behöver idag "Jag vill ha ett hem där vi får leva i fred, ingen som klöser , ingen som slåss ingen som öser sitt hat över oss." 

**Herr Bråddjup invänder dock att mest internationell var Alice Babs, men då menar han mest känd internationellt, jag menar att Sonya sjöng som om hon var född i USA. Alice Babs var en annan barockpärla men hennes sångstil var nordisk, inte sprungen ur den amerikanska södern. Sonya kunde lika gärna ha lärt sig sjunga på ett bomullsfält i South Carolina eller genom att underhålla på barer i New Orleans.

Delat bröd

Hästar äter sällan bröd, de äter hö. Nu får hästarna hö serverat i stora högar och nät i hagen för gräset växer inte längre och blir alldeles för sött av nattfrosten. Att gå där i hagen och dela ut maten är rogivande men mattehjärtat blir extra varmt när tre hästar som nyss bildat flock äter från samma hög med hö i hagen. Det är ingen självklarhet i hästvärlden men denna morgon var det ett faktum som dessutom fastnade på bild.

Mini-trip

Ibland styr Barock-Olga kosan söderut mot norra Västerbotten för en liten semester i vardagens mångahanda hos älskade H-f. Så blev denna helg en äppelmoskokarsemester. Västerbottens suraste äpplen blev jordens godaste äppelmos när de kokades.

Röda vinbär, de sista från en stor skörd och två av många burkar supergott äppelmos.

På fredagkvällen avnjöts musikstund med Linnea Teresia som pluggar musik i närheten av storasyster:

Aron myste med storasyster musikstudenten.

H-fs fina akvarium var nu igång, finns det bättre avkoppling än att studera färgglada fiskar i ständig rörelse bland vajande växter?

Vi gjorde höst och vinterbonade trädgården på lördagen. Härligt med en liten trädgård och en lägenhet som ger alla fördelar som ett eget hus ger tillsammans med alla fördelar en lägenhet har tex stor tvättstuga med bastu som bokas på samma sätt som tvättstugan. Dessutom finns ett sophus och utanför det får man slänga trädgårdsavfall när kompostbehovet är mättat. Sverige borde ha plats för fler sådana lägenheter så även unga barnfamiljer får ett barnvänligt boende.

Aron visade mig skogslekparken tidigt på söndagsmorgonen.

Sedan åt vi grötfrukost med gott äppelmos.Härligt att alla samlas och delar samma mat. Något speciellt händer när vi delar samma mat med varandra. Splittring blir aldrig tydligare än när man vägrar dela det dagliga brödet med varandra, samhörigheten blir aldrig tydligare manifesterad än när man gör det.

Sedan åkte vi hem och en fin radiogudstjänst från södra delen av det stora hemstiftet förgyllde resan. En speciell hälsning från himlen var för mig Charlotte Höglund-låten "I fridens vita rum".

Luktärter togs in och spred sin väldoft kring matbordet.

Hoppfull musik

Lars skickade denna fina musikvideo som ytterligare ett hoppets tecken.Min serbiska är skral. Genom barndomens TV-program "Språka på serbo-kroatiska" lärde jag mig att säga 101 på språket men där slutar det så Lars översättning är till god hjälp: Receive the body of Christ, and taste from the source of life everlasting.