Hur ska vi leva, tänka och handla? Hur klarar vi det kristna livet som individ, församling och mänsklighet. Praktiker och vanor ska vi koncentrera oss på, snarare än på vem som ska bli pastor eller präst eller hur vi får en "ren" församling och leva ett "rent" liv. Så säger Patrik Hagman i det första samtalet i läsarpodden sedan i våras, läsningen denna gång är John Bunyans barock-klassiker Kristens resa (Pilgrim's Progress). Jag kommer då att tänka på nästa del av gudstjänsten i Hagmans, kanske blivande klassiker*: trosbekännelsen.
Hagman ser även trosbekännelsen som ett uttryck för församlingens samlade erfarenhet, varje individ behöver inte skriva under på varje punkt. Det är en gemensam trosbekännelse från kyrkans första tid och inbegriper därmed alla kristna nu och i alla tider. Trosbekännelsen som kollektiv företeelse är en lösning när livet går sönder. För när livet går sönder-vad gör vi med den? Jag har för länge sedan släppt tron på att Gud verkligen är allsmäktig i bemärkelsen att Gud kan intervenera och fixa allt precis efter sin tanke och så ska jag säga "Vi tror på Gud Fader allsmäktig..."
Gud är kärlek men enligt Bibeln är inte allt som händer efter Guds vilja, så i den gängse bemärkelsen är inte Gud allsmäktig. Den muslimska och kalvinska uppfattningen att allt är förutbestämt och styrt in i minsta detalj av Gud är inte fungerande teologi i dagar av sorg, helt enkelt. Så under perioder när det är extra viktigt att klamra sig fast vid en Gud som vill väl blir bekännelsen till "Gud Fader allsmäktig", en börda. Men då kan resten av församlingen bära min börda att säga ut dessa ord.
Patrik Hagman har ju minst sagt goda anledningar att söka en teologi som håller när livet går sönder. hans far dog i cancer när Hagman var 20 år , medan han skrev den bok jag närläser just nu dog hans lille son i cancer och i somras, innan samtalet om Kristens resa genomfördes, dog hans fru av en stroke.
Hagman fick mer hjälp av medeltida mystiker i sin sorg än av Bunyan och jag är nog beredd att hålla med honom om att den medeltida mystiken fungerar bättre i sorg än Kristen och hans vandring genom England. Puritanerna med sin fokusering på renhet och avskildhet från allt världsligt erbjuder en klen hjälp att överleva det svåra. Lidandet som slår blint finns inte i den föreställningsvärld som Bunyan vandrar genom. Allt är enkelt och förutsägbart. Orsak och verkan är alltid tydliga: lever du rent och går på den smala vägen blir allt bra till slut. Gör du tvärtom blir allt dåligt till slut. Prövningarna är bara till glädje och nytta.
Kristens resa är ju en allegorisk roman där frestelser, prövningar och
heresier beskrivs som allegoriska personer i det medeltida
mysteriespelet Spelet om Envars stil. Bunyan är dock inte alls en medeltida
katolik utan en 1600-talspuritan. Engelska läseriet, kan man kalla
puritanismen. En reformationsrörelse av mest lekmän och en del präster som strävade
efter renhet och skarpa gränser mot världen. Det skulle märkas vem som
var en riktig kristen och den som bara var herr Munväder eller den
mesigt tvekande Velig.
Fienderna som satte Bunyan i fängelset, där han skrev boken, var lätta att identifiera och därför att mentalt hålla sig undan. Men Hagman tar upp frågan om de prövningar vi möter i livet som inte beskrivs i Kristens resa. Kristen möter inte herr Barncancer på vägen inte heller fru Stroke. Prövningarna för Kristen är mer, för mig, frestelser. Där är jag helt med Bunyan, Fåfängans Marknad är absolut en frestelse för mig, men en prövning? Prövningar är något annat. Jag kan inte visa bort fru Stroke, jag måste på något sätt ta itu med henne på annat sätt än med Fåfängans Marknad. Jag kan inte gå runt fru Stroke som jag kan göra med Fåfängans marknad. Hagman får gå rakt igenom lidandet med både fru Stroke och herr Barncancer som följeslagare på vägen.
Tyvärr satte Bunyan en standard med Kristens resa som innebar att man började avvisa verkliga personer på ett kategoriskt vis utifrån mönster där de allegoriska karaktärerna avvisades och avslöjades av Kristen, misstänker Halldorf och Hagman och det anser jag finns fog för. Jag tänker på alla uteslutningar av "orena" element i efterföljelse till Bunyans puritaner. Det var som att människor inte kunde skilja på allegori och roman och lät Bunyan inspirera till avståndstagande från människor snarare än företeelser. Hagman och Halldorf tar upp ett samtal med Okunnig som personifierar alla som enligt Bunyan, omfattar fel lära om rättfärdiggörelsen. Okunnig är svår att se som bara en allegorisk framställning av fel lära, han är för mycket av en romankaraktär. Man ska ju se alla figurer i boken som egenskaper eller läror men de liknar alltför mycket någon Bunyan mött för att riktigt fungera som allegorier, Okunnig är en av de mest älskvärda av dem.
Okunnig är Hagmans idol eftersom vi faktiskt inte kan veta speciellt mycket om Gud. Kristen möter dock Okunnig med samma dryga misstänksamhet som alla andra figurer han möter längs vägen och här blir han direkt odräglig, hånfull mot Okunnig som tycker att hans hjärta och hans vilja är i harmoni. Han vill verkligen det goda. Gåtfullt är att puritanerna som var så noga med att kristenlivet skulle synas i handling kunde vara så föraktfulla mot andra som ville detsamma men inte omfattade deras beckmörka människosyn. Hur ofta är jag lika blint kategorisk?
Halldorf stötte ihop med Kristen när han gick i söndagsskolan vilket ju är lite gåtfullt med tanke på människosynen eftersom Halldorf är en yngling runt 40. Boken är spännande, men småbarnsvänlig är den knappast. Han måste haft ett pedagogiskt mirakel till lärare eftersom han fann Kristens resa i flanellograf-version så spännande och tydligen behöll sin tro intakt.
Själv stötte jag på Kristens resa i form av en serie i Dagen** när jag var ca 10 år. Jag tyckte faktiskt också den var olidligt spännande. Samtidigt läste jag serien Peer Gynt i Norrskensflamman och båda var lika lättlurade och gjorde så många felval tyckte jag men Peer var mer elak än Kristen. Tecknaren i Dagen lyckades dessutom göra Kristen unisex så jag trodde det var en flicka.
Och det var ju genialt eftersom Bunyan menade att denna Pilgrim /Kristen representerar Envar i det medeltida mysteriespelet. När jag sedan läste originalet och senast en tonårsversion från England kunde jag inte annat än häpna över hur stark berättelsen är men föga barnvänlig i original. Som ett slags low-fantasy från 1600-talet är den onekligen intressant än idag, denna allegori över det kristna livet i strängaste puritantappning. Otaliga verk har inspirerats av den. En tant-favorit som Mannen som kunde tala med hästar tex, eller mitt bokrea-fynd Harold Fry's Unlikely Pilgrimage/ Harold Frys osannolika pilgrimsfärd (LÄS DEN!)Samtidigt blir jag uppmärksam på hur dumt det var att den blev tidernas bestseller, genom denna podd-sändning.
Olyckliga människor som trasats sönder av överkrav och blivit uteslutna från gemenskaper. Olyckliga överpräktiga fariséer som uteslutit sina medmänniskor pga löjliga brott mot obegripliga paragrafer i digra syndakataloger, hade kanske haft det bättre om Bunyans stridsskrift från fängelset inte blivit så spridd. Fast å andra sidan; en milstolpe på litteraturhistoriens pilgrimsled blev den verkligen och för några, som för mig, blev den också en kort rastplats på väg till himlen och jag tror i alla fall att många av oss som fascinerats av Kristens resa haft någon glädje av ressällskapet, om än inte så speciellt mycket tröst i tillvaron när herr Cancer, fru Stroke, bror Mobbing och syster Missfall mött oss på vår pilgrimsfärd.
En pilgrimssång från medeltiden får avsluta. Här en version arrangerad av Frode Fjellheim av "Härlig är jorden" som blivit hit genom Disneys Frozen:
*Om sann gemenskap-om att leva i en kapitalistisk hederskultur.
** Pappa var stolt postiljon och fick med sig tidningar hem från jobbet varje dag. Vi prenumererade bara på NSD men i mitt barndomshem fanns allt från SvD och Kuriren till Norrskensflamman och Nyheter från Sovjetunionen. Bäst var Dagens Nyheter med Tom Puss!
