I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.
Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn. Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.
När Jesus hade fötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid kom några österländska stjärntydare till Jerusalem och frågade: ”Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom.”
Här börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son.
Inledningen till Markusevangeliet, codex Rossanensis, 500-talet.
Så här börjar de fyra mest ingående skildringarna av Jesu liv och verksamhet de så kallade evangelierna. De skiljer sig rätt mycket åt som synes. Om , jag säger om, det handlade om riktiga skildringar av verkliga händelser borde de inte vara överens om: 1. Hur han föddes. 2. Viktiga händelser vid hans födelse. 4. Att hans födelse var viktig. 5. Att hans pre-existens var viktig? Men nej, Johannes stryker födelsen och berättar bara på ett symbolmättat filosoferande sätt om Jesu pre-existens. Matteus betonar att Herodes var kung när Jesus föddes och att persiska zoroastriska mager kom på besök, medan den detaljerade Lukas berättar mycket men missar magerna medan några lokala jordbruksarbetare nämns i stället. Markus evangelium bryr sig över huvud taget inte om vad som hände Jesus innan han börjar predika.
Ovanstående diskrepanser räknas bland historiker som starka bevis för att personen som beskrivs har existerat. Stämmer olika källor med varandra bör man misstänka att källorna utgår från en enda urkund som förlorats och då blir bevisen svagare för att det hänt som beskrivs i dokumenten. Så har jag lärt mig på grundkurs i historisk källkritik på den forskningsinriktade utbildning jag välsignades av på LTU 2003- 2008. Fast i fallet med just evangelierna brukar det vändas MOT deras trovärdighet, speciellt då av icke-historiker.
När man vill veta vad som hänt under antiken vill man hitta så tidiga dokument som möjligt som skrevs ner så snart efter de skildrade händelserna som möjligt eftersom man antar att berättelserna inte hunnit förvrängas så mycket över tid. Lyckan är att hitta dokument där det fortfarande kan finnas levande vittnen till händelserna när de skrevs ner. Vi litar på Thukydides historieskrivning om de antika grekerna som vi antar skrevs av honom medan han levde men de äldsta bevarade handskrifterna vi har av hans verk nedtecknades ca 1350 år efter hans död. Mot evangeliernas trovärdighet brukar anföras att de skrevs ner så långt tid efter Jesu verksamhet kring 30 e.Kr, nämligen mellan ca 45 e.Kr- ca. 70 e.Kr.*och att de äldsta bevarade handskrifterna är nedtecknade 45 till 100 år efter deras tillkomst.
Thukydides enda bok, hans historia om krigen mellan Athen och Sparta finns i åtta antika avskrifter och liknar speciellt Lukas evangelium och Apostlagärningarna eftersom den delvis bygger på egna erfarenheter men till största delen består av intervjuer och tal från ögonvittnen. Om Jesus och de första kristna finns flera sinsemellan fristående skrifter av olika författare i tusentals bevarade handskrifter från de första två århundradena efter Jesu död, t ex Ryland-fragmentet, en del av Johannesevangeliet, från år 125 e.Kr. Fortfarande hittar man skrifter från både Tanach och Nya testamentet eller så kan man läsa förut oläsliga texter med ny teknik så att fastställa den äldsta bevarade handskriften är omöjligt, men den vi just nu är medvetna om är detta Ryland-dokument. Just i Nya testamentets fall räknas det av många som ett tecken på påhitt och lågt bevisvärde att texterna är nedtecknade så "lång tid" efter händelserna och att de äldsta nu existerande textfragmenten är skrivna ca. 50-100 år efter att urdokumenten skrevs. Som sagt är de äldsta bevarade texterna av Thukydides skrivna ca 1350 år efter hans död. Och vi litar både på hans existens och historieskrivning.
Historiker vill också hitta källor som citerar antika dokument eller talar om dem så nära i tiden som möjligt. Ingen skriftsamling kommenteras på samma sätt som Nya testamentets skrifter eftersom de kristna redan 100 e.Kr började diskutera vilka skrifter om Jesus som skulle godkännas som kanon, rättesnöre för tron. De första kristna bestod till stor del av judar som såg det som viktigt att bevara Ordet men inte vad som helst av det, man var kräsen i urvalet. Av denna mängd med dokument valdes 27 texter ut som kring år 200 räknades som kanon av de flesta kristna.
Under olika synoder diskuterades skrifterna. Biskop Marcion (född mellan 85 och 110, död 160) som tidigt blev gnostiker, upprättade en kanon där de fyra evangelierna skulle sammanfattas till ett enda för att förenkla och ta bort motsägelser i texterna samt få dem att passa hans gnostiska antijudiska världsåskådning. Tio Paulusbrev valde han också ut och redigerade efter sin trosuppfattning. Irenæus av Lyon (född cirka 130 i Smyrna, död 202 i Lugdunum), lärjunge till Polykarpos (född cirka 69, död cirka 155) som i sin tur var lärjunge till aposteln Johannes, var motståndare till gnosticismen. Han ansåg att en kristen kanon utan redigeringar behövdes som svar på Marcions kanon. Irenæus fastställde att bara fyra evangelier bestod provet att verkligen vara ögonvittnesskildringar från samtida till Jesus och grundare av kyrkan: apostlarna. De oredigerade pastoralbreven och Uppenbarelseboken behölls av samma anledning.
Ingen skrift nedtecknad efter 90/100 e. Kr. kom därför med i kanon som slutgiltigt fastställdes till de allmänt erkända 27 texterna vid flera synoder på 300-talet. Man ratade exempelvis Diognetosbrevet, skrivet vid mitten av 150-talet. Jag har själv haft glädjen att jobba med detta brev i en
bibelöversättningstävling. ** I min närstudie av Diognetos-brevet fick jag en större respekt för Nya testamentets kanon. Jag förstod att det verkligen var en kritisk granskning av nästan moderna mått som använts. Den judiska respekten för sanningen och Ordet ledde de första kristna till en intellektuell skärpa som kan verka förvånande för den som är obekant med judiskt tänkande eftersom de första kristna absolut inte tillhörde det intellektuella skiktet i Romarriket. Tältmakaren Paulus, en lärd rabbin, var visserligen lärjunge till den kände Gamaliel, men romersk respekt fick bara hedniska filosofer och resten av författarna var hantverkare som skrev en enkel prosa på grekiska och arameiska.
Jesus nämns förutom i de kanoniska skrifterna och kristna texter från 100-talet e. Kr också i en del gnostiska texter. Han nämns även i någon bisats hos romerska historieskrivare som Plinuis d.y och Tacitus. Jesus och de kristna kritiseras och förlöjligas också
av sina motståndare, samt nämns i brev och
myndighetstexter. Med antika mått mätt genererade kristendomen enorma
mängder text; brev, lärosammanfattningar, förordningar, domar, klotter och
berättelser om Jesus och de första kristnas historia. I normala historiska sammanhang är allt det ovanstående räknat som övertygande bevis för att en historisk person existerat. Ändå ställs helt andra krav på källkritik för kristendomens urkunder och grundare än på några andra antika dokument eller historiska personer.
I jämförelse med hur de första kristna urkunderna behandlas framstår till och med Tanach som närmast oomtvistad vilket jag ser som att Jesus är speciell, något måste skapa detta enorma behov av att ifrågasätta just hans existens medan få frågar sig om Sokrates verkligen existerat. Sokrates har inte skrivit ett enda bevarat ord*** och det anses som odiskutabelt att han funnits, men eftersom Jesus inte skrivit något om sig själv ser en del det som fastslaget att han aldrig funnits. Det finns också fler bevis för Paulus och Jesus personer än för Saxo Grammaticus och Valdemar den stores men ingen amatör skriver böcker med många fotnoter om hur Saxo Grammaticus egentligen är Valdemar den store medan Lena Einhorn glatt ger sig i kast med att "bevisa" att Paulus hittat på Jesus, alternativt var "Jesus" själv. Och Einhorn är långt ifrån ensam, vi är många glada amatörer som ger oss på just Jesus och Nya testamentet med frejdigt mod, medan stackars Thukydides och Saxo Grammaticus får nöja sig med ett visst intresse från några enstaka representanter för mestadels kunnigt fackfolk.
Redan i början av 1800-talet upptäckte fransmannen Jean-Baptiste Pérès (1752 - 1840) hur skevt det där med källkritik tillämpas på kristendomens urkunder och skrev den muntra satiren Bevis för att Napoleon aldrig har existerat. Med tillämpande av samma kriterier och fantasifulla analogier som användes för att motbevisa Jesu existens, visade han att Napoleon egentligen var en myt sprungen från en urgammal solkult. Den 17-årige Albert Bonnier gav ut boken på svenska1837 , resten är förlagshistoria.
Detta intresse för att ifrågasätta som saknar faktamässig grund, men aldrig tycks upphöra, unikt för Nya testamentets personer och skrifter ser jag som bevis för att något speciellt måste det var med Jesus. Det är alltså inte nödvändigt att vara helt blåst för att finna evangelierna trovärdiga och lägga mycket tid på att försöka förstå dem bättre.
Självklart måste vi nu lyssna på "den femte evangelisten" JS Bach (Fast vad vet vi? Bach kanske aldrig har funnits han kan lika troligt
vara en forngermansk myt släkt med Näcken och Bäckahästen, det syns ju
redan på namnet och på vad han sysslar med: musik!). Öppningskören till Matteuspassionen med Malmö kammarkör och orkester i ett vilsamt fastetempo en inspelning från Lunds domkyrka. Jag hittade ingen från Helsingborg. Men Skåne är det i alla fall, så Lars känner sig hemma.
* Vilket märks på exempelvis att ingen av texterna räknar med att templet i Jerusalem förstörts och att judarna förskingrats. Templet förstördes år 70 e.Kr.
**Det är en apologi för kristendomen skriven till en uppsatt tjänsteman vid namn Diognetos. Författaren använder argument från grekisk filosofi för visa att kristna är bra människor och kristendomen inte skapar oro utan fred. Mycket känns självklart för en kristen men på avgörande punkter stämmer det inte in på de stränga kriterier som urskiljde kanon: författaren var för ung för att ha levt nära Jesus under hans verksamhet i Judéen, Samarien och Galliléen, vissa tankar är inspirerade av hellenistisk livsåskådning och står gnosticismen för nära, det är dessutom skrivet för sent. Huvudöversättare var min lärare i koinä-grekiska den språkbegåvade Gerard Willemsen som nu översätter Nya testamentet till nordsamiska, vi hjälptes åt eftersom han inte har svenska som modersmål.
*** Enligt Platon tyckte Sokrates inte att man skulle skriva, denna modernitet fördärvade ungdomen och släckte ut människans minne var hans bestämda åsikt.
