Dockornas tid

Predikaren 3: 1- 8 Allt har sin tid,

det finns en tid för allt som sker under himlen:

en tid för födelse, en tid för död,

en tid att plantera, en tid att rycka upp,

en tid att dräpa, en tid att läka,

en tid att riva ner, en tid att bygga upp,

en tid att gråta, en tid att le,

en tid att sörja, en tid att dansa,

en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar,

en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag,

en tid att skaffa, en tid att mista,

en tid att spara, en tid att kasta,

en tid att riva sönder, en tid att sy ihop,

en tid att tiga, en tid att tala,

en tid att älska, en tid att hata,

en tid för krig, en tid för fred.

 

När jag var barn hade jag några dockor, en hund med plyschpäls som kunde gå och skälla* och många plasthästar varav flera med "riktig" päls. En docka hade namn, en blåklädd bebidocka som hette Ernst-Hugo. Två (2) nallar hade jag också: en liten namnlös gulbrun och  och en jättestor i vit teddy som hette Makarius. Ja, ni förstår förstås att de namnbärande leksakerna fått sina namn av två kända män som gjort intryck på mig (Ernst-Hugo Järegård som läste sagor på TV) och mina föräldrar (ärkebiskop Makarios III av Cypern, det fria Cyperns första president). Jag var ett bortskämt förstabarn med många generösa vuxna omkring mig.

Nu har jag riktig hund. Elva simmar.

Mina två gosedjur låg mest i min säng men dockorna och hästarna lekte jag med ofta. Mamma hade sytt så många underbart vackra kläder till en speciellt vacker mörklockig docka och min enda barbiedocka hade en stor garderob den med. Jag sydde och stickade också själv kläder och hästutrustningar till mina dockor/hästar. Jag snickrade ihop uteboxar till hästarna och fick i julklapp när jag var 11 år en mycket efterlängtad BRIO-bondgård med avtagbart tak för alla små plasthästar som tillhörde Fortet (som skulle föreställa ett western-fort från 1800-talet och var gemensamt för mig och min lillebror). Men ingen av hästarna och dockorna hade namn utom den täljda trähästen från Gotland.** De andra hästarna och dockorna var däremot som Curlys fru i Möss och människor; namnlösa symboler. Symboler för olika saker beroende på lek så de fick aldrig egna namn. 

Underbara Clara har märkt något jag också funderat på, nu är det oftast tvärtom; barn har få eller inga dockor men kilovis med gosedjur. Gosedjuren har sällan namn för de är för många. Mina yngsta barn är ju betydligt yngre än mina äldsta och jag kan se förändringen i min barnaskara. Storsonen hade en mycket älskad waldorfdocka som hette Lisa. "Lisa är min bebis" sa han. Hon bäddades ner i min gamla docksäng och bars varsamt omkring överallt. Han hade dock många gosedjur jämfört med mig. Alla hade namn. Makarius levde ännu och var mycket älskad liksom sonens egna drake Mike-Runar. Min gamla barbiedocka, däremot, blev lemlästad och mina hästar skinnflådda av hans flinka små fingrar och hans lillasyster fullbordade slakten på barbiedockan som då varit innerligt älskad sedan min sexårsdag medan dotterns sexårsdag blev hennes dödsdom. 

Pålle som fick namn efter Maj-Britts häst.

Storasyster fick också mjukiskamelen Kameli och grisen Gris-Marie och dockan Hasse Aron och många fler. Hon var suverän på att hitta på träffande namn på sina dockor och mjukisar. Den där svartlockiga dockan med alla fantastiska kläder som mamma sytt hade mina föräldrar skänkt till någon insamling till barn utan svenska resurser. Jag tror det var ett IM- barnhem i Ramallah som söndagsskolan i Jukkasjärvi församling stödde. Det var nog till det bästa för inte hade hon fått behålla garderoben, inte heller alla armar och ben i min äldsta dotters händer. Men kanske hade hon äntligen fått ett namn av min finurliga flicka.

Lilla mittemellan hade en docka som hon älskade men den var som en kombo mjukisdjur och docka, saknade namn och gick inte att klä av och på.***  Resten var mest mjukisdjur allt fler av dem saknade egennamn och de som hade det var dessa som överlevt de äldstas barndom. Mina två yngsta har nästan enbart gosedjur och enbart de som ärvts av de äldre syskonen har namn förutom gosehästen Bruno som används som kudde, Elis-kaninen Kurt och lilla Pålle som fått namn av den häst Maj-Britt ägde när hon gav hästen till min då nyfödde andre son. Sondottern Signe har nästan enbart gosedjur och dockor i hennes närhet är alltid nakna och ofta lemlästade. Kläderna slits av och göms i något hörn av leksakslådan på en minut och sedan är den dockleken slut. 

Jag tänker att barn och deras leksaker avspeglar samhällets förändring. Idag är en jojo kul i högst en dag, sedan glöms den bort. Dockan är kul lika länge som det tar att slita av den kläderna och huvudet; ungefär tre minuter. Säckvis med gosedjur i nyskick bärs upp på vinden inför varje jul och födelsedag när mjukisförråden åter fylls på. Men den leksak som aldrig slutar fascinera är skärmen. Barn med enbart konkreta, analoga leksaker tröttnade på leken av sig själva förr eller senare. Barn med en digital skärm framför sig tröttnar aldrig. De enda pauserna de får från leken är när vuxna tvingar dem till annat: att gå ut och leka till exempel. Utomhuslek gick bra med både gosedjur och dockor men en skärm är värdelös i dagsljus. 

Namnlös gosehäst.

På skärmen gör barnen samma saker som med gosedjur och dockor; de bygger samhällen och sköter bondgårdar, stall eller djursjukhus men på någon annans villkor, interaktionen är bara en chimär den styrs helt av speltillverkarna, inte av barnen. Men leken blir beroendeframkallande och ostoppbar på ett sätt som de analoga leksakerna aldrig blev. Barnen drabbas av raserianfall och ångest utan sina skärmar. Inte ens tonåringar lämnar  sin leksak hemma när de går till skolan, vilket för några år sedan var nästan otänkbart. Lika ovanligt som tonåringar med leksaker på skolan var det med vuxna som lekte med dockor och gosedjur. Men nu är vuxna lika fast i skärmlekarna som de yngsta.

Ibland tycker jag att barn inte får vara barn lika länge som när jag var barn men det är nog snarare så att åldrarna smälter samman och går in i varandra. Inget har längre sin bestämda tid. På skärmen kastar du stenar samtidigt som du samlar dem i en hög. Du bygger ett hus och river ner det i samma stund. Vuxna och barn leker sällan med varandra men de leker samma lekar och det gjorde sannerligen inte jag och mina föräldrar.

Nutida barn behöver inga plasthästar de har tillgång till riktiga och kan dessutom spela Star Stable.

* En stor besvikelse, jag ville ju ha en riktig hund. Den riktiga hunden fick jag först som tioåring.

** Den hette Athos som den första häst jag någonsin ridit på barnridning under Jukkasjärvi församlings Gotlandsresa, då förstod jag att hästar skulle bli min framtid på ett eller annat sätt. Men den hästen var ingen leksak.

**Den leksaken lever fortfarande men nu som dekoration, små barn som hälsar på leker inte med dockor. Linnea-dockan heter den numera eftersom hon fick den av sin mormor på sin ettårsdag eftersom den såg ut precis som hon.