Daniel

 Lita aldrig på mäktiga män,
människor som ingen hjälp kan ge.

De ger upp andan och blir jord igen,
då går deras planer om intet.

Lycklig den som har sitt stöd i Jakobs Gud
och sätter sitt hopp till Herren, sin Gud. Psaltaren 146:3-5

Daniel var profeten som drömde långa apokalyptiska profetior om tidens slut samtidigt som han bodde på Nebukadnessar IIs hov i det judiska folkets fångenskap i Babylon, där de satt vid floderna, hängde upp sin harpor i träden och grät, oförmögna att ställa upp med exotisk sång och dans för sina fångvaktare, den stora kolonialmakten Babylonien, enligt Psaltaren 137.

Daniel gör samma motstånd mot  den inre koloniseringen som Psaltaren 137 ger uttryck för. Däremot tjänar han kungen så gott han kan med sina drömmar, som ämbetsman och med rådgivning. Han äter bara grönsaker för att inte råka få i sig något som inte är kosher och han protesterar inte vilt när han döms till lejongropen för att han inte tillbett kejsaren som en gud utan hållit fast vid sina egna bönerutiner. Men han ger aldrig upp sin innersta tillhörighet till Guds folk.

Judarnas förhållningssätt till nationsgränser och inre tillhörighet borde vara ett riktmärke för alla kristna. Den som kallar sig kristen men ändå är nationalist måste fundera på sina prioriteringar och kan man i denna reflektion inte komma fram till att släppa nationalismen ja då ska man nog släppa sin kristna bekännelse tills vidare. Jag hoppas ju att Guds kärlek och vägledning ska leda denna person rätt, men det skämmer det kristna namnet att en person inte kan välja sida här och kallar sig "kristen nationalist".

Jag menar att Björn Ulveus, hur antikristen han än är, har förklarat just denna tanke perfekt i denna sång: "Jag korsar gränser men jag är alltid där....låt männsikans futtiga nationer sliter sönder varandra: mitt land enda gränser går runt mitt hjärta" vi tillhör Guds rike alltid och enbart.

Missionsbefallning

Esters bok 8:17 I varje provins och i varje stad dit kungens befallning och förordning nådde blev glädjen stor bland judarna: de höll fest och firade högtid. Många ur de andra folken i landet utgav sig för att vara judar, eftersom de hade gripits av fruktan för judarna.

Shah Xerxes hade nog inte alls tänkt sig att utfärda en missionsbefallning när han lyssnade till Esters nödrop och utfärdade den förordning som räddade det judiska folket från Hamans utrotningsförsök. Men så blev det. En alternativ översättning till att "utge sig för att vara judar" är "konverterade till judendomen". Kanske var det nu den stora judiska proselytgemenskapen uppstod.

Vi vet att det fanns judiska proselyter i hela shah Xerxes forna rike när Jesus och hans lärjungar firade påsk i Jerusalem. Vi vet också att judarnas landsförvisning till Babylonien och Persien påverkade judendomen på många sätt; det vi kallar Gamla testamentet skrevs ner  och zoroastriska tankar om livet efter döden, änglar och demoner, himmel och helvete utmanade den judiska föreställningen om livet och döden. Esters bok ger ett tidigt vittnesbörd om hur kulturer berikar varandra till och med när den ena gruppen är tvångsförvisad och den andra har ett stort övertag. 

Vi har ju färskare exempel på detta hur "man är mans gamman" även i fasansfulla övergrepp och bråddjupa sociala klyftor. Det som de flesta tänker på är väl den afroamerikanska kulturens oöverblickbara inflytande på hela världens kultur trots att kulturmötet var allt annat än frivilligt. Så har också afroamerikaner genom tiderna identifierat sig med judarnas landsförvisning till Babylon där

 "De som höll oss fångna
bad oss att sjunga,

de som släpat bort oss

bad om glada visor:

”Sjung för oss en sång från Sion!”

 Men det var ju, som Esters bok visar, inte bara fångvaktarna som  påverkade fångarna. Precis som den amerikanska religiösa och sekulära musiktraditionen skulle vara en helt annan utan de forna slavarnas bidrag, skulle Mellanösterns, och i förlängningen hela världens, kultur påverkas i omätligt stor grad av den lilla hatade och envetna folkgruppen som dömts till generationer i landsflykt.

Här i Esters bok ser vi alltså ett tydligt exempel på hur redan hundratals år innan Jesus firar sin sista påsk i Jerusalem  Gud förbereder och söker upp alla människor på alla möjliga och upptänkliga sätt. Gud är inte bara intresserad av ett fåtal hängivna anhängare, hen vill nå hela världen med sin kärlek (läs här hos Underbara Clara vad hon skriver om den saken idag). och det har alltid varit Guds ärende men när Jesus går kärlekens svåra väg till Jerusalem blir detta ärende tydligt på ett nytt sätt. Vi får se hur Gud inte drar sig för något när det gäller att visa sin kärlek till hela skapelsen och samtidigt besegra hela skapelsens fiender.