Lukas 13:6-9 Och han gav dem denna liknelse: ”En man hade ett fikonträd i sin vingård, och han kom för att se om det fanns någon frukt på det men hittade ingen. Då sade han till sin trädgårdsmästare: ’I tre år har jag kommit och letat efter frukt på det här trädet utan att hitta någon. Hugg bort det! Varför skall det ta upp mark till ingen nytta?’ Han svarade: ’Herre, låt det stå kvar ett år till, så skall jag gräva runt det och gödsla. Kanske bär det frukt nästa år. Om inte, kan du hugga bort det.’”
Björnbären fanns här när vi köpte huset och de var planterade av förra ägaren av skott från Södermanland. Förra året var min björnbärsbuske nästan dödsdömd. Vass och otrevlig utan minsta tillstymmelse till bär och efter förra vintern återstod bara några vassa grenar, det mesta verkade ha dött under snötyngden. "Det är för kallt här, sommaren är för kort. Björnbären bara sticker och skär oss med sina vassa törnen, nu tar jag bort den."
Nu är jag en blödig typ. Inga växter räknas ut innan de varit dokumenterat och ohjälpligt hädangångna i minst några månader. Så jag gjorde som bonden i Jesu liknelse: ansade rensade och klippte ner döda grenar och lät den hänga med ett år till. Jag fick riklig lön. Det är som om den hört mig förra sommaren för nu är den överdådigt överhopad med bär. Aldrig trodde jag att vi kunde få en sådan stor skörd björnbär här i nordliga norr.
En gång åt jag björnbär i norra Tyskland, vilken besvikelse. De smakade inget alls, insåg att det behövs socker för att få björnbär att smaka. Men våra björnbär här som lever på gränsen av det möjliga, flyttade från mildklimatet i Mälardalen är underbart söta och goda. När jag skördade bär idag kom jag att tänka på hur förunderlig en björnbärsbuske är; den har vidriga taggar, som små vassa knivar, överallt utom vid bärklasarna där finns bara mjuka lena gröna stjälkar och härliga bär. Den bjuder på det den vill att vi ska låta oss väl smaka av, bär är ju något så ovanligt som en biologisk varelse som vill bli uppäten och är skapad till ett livsmedel, men dess vitala delar är den rädd om. Den är inte snål och ogin, tvärtom generös med det den mår bra av att dela med sig av.
En björnbärsbuske har integritet. Det som med ett missförstått ord också kallas kyskhet. Den är inte heller ett hopplöst fall fast den lever på gränsen till sin förmåga, flyttad från ett varmare klimat. Tvärtom blir den som allra bäst i midnattssol med tidig nattfrost och snötyngda vintrar. Inte varje år, men den tål att väntas på ett år till.
