Maria blev den sista i raden av dem som fick tro utan facit i hand. Hon hade dock lagen och profeterna och ett folk omkring sig som kunde löftena och historien om det lilla ökenfolket som skulle få se Gud själv träda in i historien för att ändra dess gång för alltid. Och hon sa ja till att ta på sig den stora uppgiften att föda honom in i världen. Tur hon var ung. Det krävs nog både mod och lite dumdristighet, just det som unga människor har fullt av, för att ta sig an detta uppdrag.
Ska du vredgas på oss för alltid, skall din vrede vara från släkte till släkte? Ps. 85:6
Daniels bok i gamla testamentet handlar, förutom om Daniel själv, även om andra judar som förts bort i fångenskap. Det verkar som om Gud har övergivit folket som en gång valts ut för att lämna slaveriet i Egypten för att flytta tillbaka till landet som Gud lovat dem som evigt hemland. Men plötsligt gäller inte löftet längre, verkar det som. Invånarna besegras krig och stormakten Persien fördriver eliten, dit Daniel hörde, i landsflykt. Inte nog med detta att de drivs bort från sitt land, det som är så viktigt för en jude: Israels land, de förs bort i fångenskap. Daniel och hans vänner, tillika förmyndare: blir hovmän. Alltså, de jobbar för kost och logi med rikets administration.
Daniel verkar aldrig vackla, han tänker inte svikta i sin judiska tro som ju är väldigt praktisk. Han ber sju gånger om dagen och äter enbart grönsaker för att inte av misstag få i sig något som inte är kosher. Jag kan tänka mig att denna adventstids psaltarpsalm var något både Daniel och övriga fångar, stavade på rätt ofta. Den tröstar även mig med sitt raka tilltal till Gud. Samtidigt lever vi Anno Domini, så vi vet att det är kaos-makterna som plågar oss, inte Gud. Det är också mot dem Guds vrede vänder sig och i den kampen mot ondskan drar han sig inte för att riskera allt genom att själv födas som ett vanligt barn. Jesus är människosonen som Daniel såg långt i framtiden.
