Bergtagen

Min pappas bästis kyrkoherde em. Janne Kuoksu hävdar att alla bör ha ett eget berg att gå till. Ett eget berg som, liksom Sinai för Mose, ger kontaktytor mot Gud och evigheten mitt i det timliga. Aron och jag har ett sådant berg. Av en lycklig slump hittade vi det när det kommit för mycket snö i hemmafjällen för en veckoslutsutflykt. Maken hittade det på nätet och det visade sig vara "vårt" berg. Det heter Bredselberget men kallas i folkmun och på nätet Fredriksberg.

Vi sov över i den fina kaffestugan de byggt där och fick mysa med att elda hela natten. Det var så kallt att vi mitt i natten fick fylla på förrådet fast vi hade med oss mycket ved hemifrån. Då föll stora snöflingor stilla och natten var mild, bara någon minusgrad. Den närbelägna Storforsen med sitt lugnande brus gjorde nattron komplett.

Fick jag en större kontaktyta med Gud? Jag vet inte. Men Aron sa: "Det är så bra att vara här för vi är alltid tillsammans och i samma rum och om en går ut ur rummet så man blir ensam kvar är ändå Elva här." Det är kanske en del i att få en större kontaktyta med Gud, att komma närmare varandra.

 Och när vi kom till toppen av berget såg vi selet nedanför Storforsen. Pite älvdal är så vacker och ändå minst befolkad av de stora älvdalarna här i norr. Vänder jag blicken mot det nära lyser röda lingon fortfarande i det frostiga riset. Ibland behöver jag det storslagna och det nära på samma gång. Jo, det är definitivt en kontaktyta mot Gud som man lättare får på ett berg än på många andra platser.