Storfamilj

Aron lär ut sadlingens konst till morbror.

Psaltaren 133:

Vad det är gott och ljuvligt

att bröder är tillsammans!

Det är som när den fina oljan på huvudet

rinner ner i skägget, i Arons skägg,

som faller ner över dräktens linning.

Det är som när Hermons dagg

faller över Sions berg.

Där skänker Herren välsignelse,

liv i alla tider.

Plötsligt blev vårt barnrikehus en storfamilj. Den äldsta generationen dog för tidigt för att vara med om detta, men nu är bror och jag en familj som delar gård och kök. De medellösa har bara varandra och det är inte så lite. På många sätt är vi lika de som flyr i en gummibåt på upprört hav. Vi har inte mycket att lita på, bara att de andra inte vräker oss överbord och hoppet bär oss över djupen. Vi hjälps åt med det vi kan och det  är inte heller så lite.

 Kalla nätter skrämmer inte när man faktiskt kan tränga ihop sig och hjälpas åt med vedplockandet, brödbakandet och barnvaktandet. Vi ser den annalkande vintern an med tillförsikt nu när vi har varandra igen.

Alla svenskar utom ett litet fåtal härstammar från Mellanöstern. Där bodde en gång urmödrarna Ursula och  Helena. Ursulas barn började vandra från Mellanöstern mot Norden innan Helenas. De var mestadels jägare och fiskare.  Helenas barn hade hunnit börja med jordbruk innan de gav sig av norrut. Deras  barn vandrade vidare mot nordväst och till slut nådde de det som nu kallas Sverige. Nu är nästan alla svenskar släkt med Helena och några är också släkt med Ursula. 

När nu människor från Mellanöstern åter kommer hit till det glesbefokade Norden är det alltså syskon som flyttar ihop igen efter att länge ha varit skilda från varandra. Synergieffekterna torde vara lika stora som för vår storfamilj för landet i stort. Speciellt vi som inte äger så mycket materiellt sett har glädje av att vi blir fler som kan dela med varandra. Så fungerar nämligen hushållning. Vi hjälps åt med det vi kan och det är inte så lite.

Det där med pengar

Chili i höstsolen. Katter kan verkligen ta emot utan sårad stolthet. En förebild.

Dagens sannaste citat hittar jag i denna krönika, lyssna också på dagens morgonandakt:

 […]som teologen John Haughey uttryckte det: ”Vi läser evangelierna som om vi inte hade några pengar, och spenderar våra pengar som om vi inte kände till evangelierna.”

Det här med pengar och ägodelar i evangeliets avslöjande ljus har för mig ständigt stått i fokus,  men ju äldre jag blir, ju längre jag vandrar med Gud , ju mer jag får se av vad överflöd på och brist på pengar kan göra med människor och samhällen desto viktigare blir frågan.

Nu är jag inte så fattig som jag var när jag växte upp, ibland både brödlösa och rådlösa. Men vi behövde aldrig svälta för alltid fanns en medmänniska som gjorde Guds jobb och hjälpte till när nöden var som närmast. Sedan växte vi ju också upp med gratis skolmat och barnbidrag som ju är i princip samma sak: medmänniskor som ställer upp för varandra.

Sedan som unga utan fasta jobb och en familj som började växa blev detta att vi behöver varandra så tydligt; a-kassa och vänliga människor som ger bort avlagda barnkläder, barnvagnar, leksaker och bjuder på mat har ofta fått vara Guds sändebud, dvs änglar, i mitt liv. Inte minst mina föräldrar har gett allt och lite till, ja över sin förmåga till den grad att det sedan blev ombytta roller när vi fick någorlunda fasta jobb.

Att "ge så det härmes" / ge så det känns, sa en man i Sorsele under Världens barn -galan,  det gör att man ger mest i Sverige till världens alla behövande barn år efter år i just Sorsele. En kommun med låg medelinkomst och hög medelålder. En kommun där man för hundra år sedan själva fick ta emot nödhjälp under svåra lappländska svältår. Mina föräldrar gav också så det kändes och de gjorde helt rätt. Så ska det vara. 

Jag får ta emot så det härmes, det är inte alltid jubel och klang att vara den som tar emot, det sliter i stoltheten att vara en som får utan rimlig möjlighet att betala tillbaka. Förr var det svårt men jag har lärt mig av tiggarna utanför affärerna som sitter där i kylan och bjuder på att jag får ge utan att de kan betala tillbaka med mer än ett tack. Utanför en stor affär i stan* fick jag också en välsignelse, väl så mycket värd som mina slantar.  Kan de så kan jag, tänker jag och det går mycket bättre nu med stoltheten.

Visst är det ett under att få leva med alla dessa sköna människor på jorden! Nu i allhelgonatid tänker jag på mina föräldrar. Jag är så glad att få ha haft dessa som förebilder, som utan tanke på belöning eller beröm gav så det härmdes. Sådan vill jag bli, so help me God!

Pappa gillade Elvis och hade massor av hans tidiga EP-skivor bl.a denna:

* Den stad som utsocknes kallar Kiruna, man känner igen en som hör hemma där med att de säger "stan" utan vidare referenser.

Ute med Aron

 Hösten är perfekt för ridning innan det blir halkigt och nu har halkan dröjt länge vilket vi tackar för. Till och med barnen kan tänka sig att sticka näsan utanför dörren då och då, med lite övertalning förstås. Aron slets från skärmen och sadlade sin ädla springare för att följa med mig och Smilla på en fin höstpromenad. Smilla tog det långa benet före så Aron red hem medan Smilla och jag tog en tur på egen hand. Precis som med barnen och skärmen kräver det en del övertalning att få Smilla att fortsätta utan sin gamla kompis, men sedan gick det bra. Hon blir mer och mer självständig, lilla gumman. Fotograf var Hr. Bråddjup som fick en frisk och mycket rask promenad på köpet.

Den förlorades återkomst

Lukas evangelium 15: 4-6: ”Om någon av er har hundra får och tappar bort ett av dem, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och letar efter det borttappade tills han hittar det? Och när han hittar det blir han glad och lägger det över axlarna. Och när han kommer hem samlar han sina vänner och grannar och säger till dem: Gläd er med mig, jag har hittat fåret som jag hade förlorat."

Nu får ni, mina kära följare, agera liknelsens grannar och glädja er med mig för Nemi som varit borta hela sommaren var på fredag morgon här igen, lite tunnare, jättehungrig och kelsjuk. Det var svårt att ta bilder på henne pga det så jag fick anlita en av sönerna som fotograf för att bildbevisa denna händelse. Förra året höll Nemi oss i ovisshet ända till själva nyårsafton, jag är så glad att hon inte upprepade den bravaden i år.

Omöjligt att fota när hon är så kelsjuk.

≈

Välkommen hem, Nemi!

Vackra Nemi, med sin mörka sköldpaddsfärg.

Lars Lerin-landskap

 Jag skröt om Lars Lerin landskapet jag vandrar runt i både här och längre norrut men oftast glömmer jag kameran, inte idag när solen dessutom sken över frostade ängar. Så varsågod, jag målar inte akvarell men ni kan ju föreställa er hur det skulle se ut målat av Lerins penslar.

Där alfabetet tar slut

Ibland räcker inte mina ord, ja, väldigt ofta tar  de slut numera. Som om mamma tog mina ord med sig in i evighetens glädje, hon kanske behövde dem bättre, jag har så många. Tacksamt tar min omgivning emot min största möjliga tystnad. Jag tar i så mycket mer när någon talar om "volymer" i stället för levande människor, vilsna i en värld som vänt Gud ryggen och därför också varandra. En värld som inte ser att vi måste ta vara på vår broder. En värld som inte ser att vi har bara varandra, vi är Guds händer på jorden, vi är Kristi kropp – rent bokstavligt. 

Då är poesin en tröst. En outsäglig tröst att andra säger de rätta orden. Som Göran Greider i Världen efter kommunismen:

 "De körde ihjäl sig på Riksväg 66 i södra Dalarna./ Hala sommardäck slungade åtta levande ur detta liv./          Och barn./ Gud, gud, det får aldrig hända sådana saker./ Ändå hände det och vem ska nu bära det ansikte du fått. / Du gömmer dina ögon hjälplöst i händerna./ Om utsidan av dina händer är världen som den nu är, då/ är du äntligen dold.
[– – –]
Allt vi har när vi talar med varandra är ord/ vi inte ens tror på; Gud säger jag där alfabetet tar slut. / Som många andra vet jag; fattigdomen är en lögn. / Den behöver inte finnas. Och vad människor gör med varandra / – de gör i vissa lägen vad som helst – är en sak. / Men vem tvingar oss att spela med?/                         / Även det vet du. Du har mycket att skylla på./ […]"

Höstvecka

En hel vecka utan bloggposter ger mig anledning att vara lite trist privat här, inte personlig utan rent pinsamt privat. Att bloggstoppet kom berodde på en resa norrut som liksom stannade i kroppen. Snön hade inte lagt sig än, kan jag meddela, inte ens längst i norr förrän idag men om den ligger kvar vet vi inte. 10-11 grader varmt var det förra helgen och växlande molnighet rådde hela helgen. Inget att gråta över för oss som älskar att vandra i senhöstens Lars Lerin-landskap. Så vackert att det nästan gör ont.

Elva i Lars Lerin -landskapet senhösten bjuder oss på.

Ridturer blev det inga under helgen men i veckan har det blivit av, min gamla ponny är superpigg och bjuder på alla möjlig styrkeprov som piaff och skolgalopp utan krus. Detta är hösten när den är som bäst-ingen halka, inga mygg men pigga hästar. Och nu börjar barnens skollov.

Det är ju annat än ridning på kvällarna också: vävstuga i Lappträsk och barmarksträning* för pojkarna liksom slutet på "Tro, hopp och kärlek". Vi trivdes så med den mysiga sista delen där de flesta av våra nyvunna bekanta präster och pastorer kom i hamn. Den enda av deltagarna jag har koll på, Eva, har också fått gå ut offentligt med sitt civilstånd som redan i somras gick från singel till engaged med en nykter och snäll man. 

Människor drunknar visserligen på Medelhavet, flyr för sina liv, men vi kan ta emot dem som kommer och det är en välsignelse att tacka Gud för. Vi bor i ett tryggt land som får dela med sig av tryggheten. Blivande flyktingförläggningar brändes i södra Sverige och det oroade förstås, men ingen människa skadades.

Fredlig svensk lekplats, ingen vill skada, ingen vill döda.

Mest var det idel vardagsfred och ro här hemma. Kris var bara ett överdrivet ord i retoriken, krig och terror något långt borta. Så sticker en främlingsfientlig man sönder höstlunken med två långa knivar. Norden fick ytterligare en galen massmördare med rasistisk agenda men denna gång gav han sig på skolbarn, Ahmed 15 år och elevassistenten Lavin 20 år är döda, två andra är skadade och massmördaren är lika död han, 21 år gammal, hans föräldrar gav honom namnet Anton när han föddes, Anton som betyder "den ovärderlige" . Fem familjer söndertrasade , en hel skola sörjer, hela Trollhättan är i chock och vi är många med dem i Sverige som sörjer. På skolan där jag jobbar tändes mängder av ljus för offren och deras nära och kära idag fast vi bor så långt från dem.

Chili solar sig i höstens sneda solstrålar, en bild av frid och ro.

Inget känns relevant att säga längre. Min lugna höstlunk verkar närmast hånfull i skenet av de tända ljusen på skolgården i Trollhättan. Vi ska fira Allhelgona om en vecka, så mycket saknad så stor akut sorg hos så många ska manifesteras i tända ljus i höstmörkret på kyrkogårdar och i kyrkor runt hela landet. Inte konstigt att människor i alla tider har hoppats på att få möta sina kära om så bara denna enda natt, All Hallows Eve eller Samhain Night kallas den på engelska respektive Iriska. 

Tänk att få säga de där osagda orden till Ahmed, Anton och Lavin, en kram, ett samtal om all saknad. Att hinna ta farväl på riktigt sätt. Nu fick inte deras anhöriga det jag fick göra med  min mamma i en veckas tid; tacka för livet som varit, sjunga psalmer, be med henne, läsa för henne, pyssla om henne, hålla om henne,  hålla hennes hand när hon stilla andades ut för sista gången. Den trösten berövades tre familjer igår.

Kyrie eleison!

* i väntan på snön som kommer med slalom till oss.