torsdag 30 december 2021

Förunderlig nåd: John Newton 24 juli 1725- 21 december 1807

 Må han värna de armas rätt,
rädda de fattiga, krossa förtryckaren. Ps. 72: 3

Författaren till den odödliga "Amazing Grace/ Förunderlig nåd" är välbekant för att ha först jobbat som slavskeppare och sedan han omvänt sig från sin fasansfulla profession och funnit nåd blev han en präst som bekämpade slaveriet. Strax före sin död fick han uppleva hur slaveri och slavhandel förbjöds i Storbritannien 1807. Jag tycker det känns väldigt symboliskt att han dog just detta datum kring vilket vintersolståndet brukar inträffa. Nu går vi mot ljusare tider, året har vänt. Precis som Newton vände om från det mörkaste mörkret, den vidrigaste ondska som kan tänkas till att skriva den ljusaste av psalmer. Men det är också denna dag, Tomasdagen som julefriden bryter in och slaveri hör verkligen inte till de företeelser som hör julfreden till.

"Amazing grace how sweet the sound, that saved a wretch like me 
I once was lost but now I'm found, was blind but now I see."

 



 

Katharina von Bora 29 januari 1499 - 20 december 1546

 Låt rättvisa grönska i alla hans dagar
och fred och välgång råda,
tills ingen måne lyser mer.
  Ps. 72:7
Frau Käthe  brukar hon kallas, den självständiga begåvade nunna som lämnade klostret och gifte sig med den avhoppade augustinermunken Martin Luther. men skulle jag fått kalla hennes det? Vad jag än hör och läser om denna gigant i reformationshistorien känner jag att jag nog hade väntat på hennes tillåtelse att ge henne smeknamn. Få historiska personer känns lika levande och vördnadsbjudande som Katharina von Bora. Jag tänker på hur CS Lewis beskriver den första drottningen av Narnia i Min morbror Trollkarlen och Den sista striden. Katharina von Bora framstår som praktisk och rejäl, hederlig och full av pondus som den som får barnen Pevensie att niga och bocka inför anblicken av drottning Helen i Den sista striden, trots att de också varit kungar och drottning av Narnia.
Tre olika målningar av Katharina von Bora, lägg märke till hennes bestämda min på alla tre. Inför henne vill jag niga djupt.

Katharina von Bora var nunna men fungerade perfekt som härskarinna i det välbesökta Lutherska hemmet som var det gamla augustinerklostret i Wittenberg vilket nu fungerade som hem för familjen Luther och många vänner som bodde där under kortare och längre perioder. Där skötte Katharina djur, hushåll och grödor, de sex barn hon födde , samt fyra fosterbarn. Martin Luther kallade henne Wittenbergs morgnstjärna eftersom hon alltid gick upp fyra på morgonen för att hinna med alla sysslor. Hon såg till att famijen och den reformatiosngemenskap de samlade i det före detta klostret fick mat på bordet när Luthers lön inet räckte till. På alla sätt framstår hon som en idealisk hustru som förutom allt det praktiska också var en samtalspartner för sin man och andra teologer, hon var nämligen mycket bildad eftersom hon bott i och utbildats i kloster sedan fem års ålder. Hennes första kloster var ett dominikankloster och de har ju alltid prioriterat bildning och kunskap.

I klostret lärde sig Katharina sjukvård och tog därför hand om sjuka i sitt hem. Hon bryggde öl och idkade handel, På alla sätt framstår hon som vördnadsvärd, klok och flitig utöver det vanliga. Hon har därför blivit något av en förebild för den lutherska hustrun. Jag känner igen hennes levnadsteckning i otaliga tornedalskvinnor som först och främst prisades för att de var goda "arbetsmänniskor" och trogna kristna som förde sina barn till tron. Min goda vän Åsa Larsson berättade om en sådan Katharina von Bora-kvinna i sitt Vinter 25 december (ja jag ligger efter med adventskalendern!!!). Lyssna och lär, lyssna och njut!

Att jag känner en sådan bävan och vördnad inför Katharina von Bora beror säkerligen på att jag omgivits av den sortens kvinnor med pondus och självkänsla men också en god portion luthersk stränghet. I jämförelse med dem som gick upp 4 på morgonen , tände eld i spisen, mjölkade korna, lagade frukost till alla barnen, bäddade alla sängar, gick ut i skogen och högg sig ved, skottade framför dörrarna, tvättade jättebykar vid älven och sköljde i upphuggna vakar, födde barnen  i bastun, odlade rovor och potatis, slaktade renar och sydde blötnäbbar åt hela familjen, samlade skohö och hässjade vinterfoder till alla djuren, ystade ost, beredde bark och bakade bröd, spann ullgarn och vävde tyger, stickade sockar och sydde kläder, plockade hjortron och samlade löv till vinterns behov av tillskott åt korna och ängsull till att fylla barnens kuddar och täcken... kan jag bara känna mig som en nigande undersåte likt Lucy Pevensie inför drottning Helen av Narnia. Och denna kvinnostandard var det Katharina von Bora som satte eftersom laestadianismen är en mycket luthersk rörelse.

 Förutom att hon var flitig var hon också självständig, det var i praktiken hon som friade till Martin inte tvärtom. Äktenskapet verkar av allt att döma ha varit ett lyckligt och förhållandevis jämställt sådant. Luther kallade henne utan ironi för sin Herre Käthe. Tyvärr har ju detta med "regeringen" sedan blivit ett föraktfullt sätt för män att dissa sina fruar. men det verkade aldrig föresväva Luther att göra det. Kanske för att han genom sitt äktenskap trotsade påven och satte en luthersk standard för det goda kristna äktenskapet, men jag tycker mig också finna spår av en sann vänskap och respekt mellan makarna Luther.

Frau Käthe avbildad sitt dödsår 1546*

Smolket i i den lyckliga äktenskapsbägaren var att Katharina var betydligt yngre än Luther och det skulle visa sig vara fatalt för henne. När hon gifte sig var hon 26 och Martin 41 år. Han dog alltså före henne och hade sett till att testamentera allt till henne men det godtog inte Sachens lagar och hon fick utfattig börja ett besvärligt kapitel i livet. Hon flyttade runt i Tyskland men inte ensam. De barn som överlevde barndomen var hennes stöd och den dotter som levde till sitt 36:e år, Margaretha, blev förmoder till en ätt som fortfarande har levande medlemmar i rakt nedstigande led från Katharina.

Vid denna tid var man noga med att dokumentera vad folk sa som sista ord på dödsbädden . I Katharinas fall var det: "Jag kommer att hänga fast vid Jesus som en noppra på ett tyg." vilket visar hur väl förtrogen hon var med vardagen i ett hushåll. Noppror släpper ju aldrig godvilligt taget om våra kläder. Det visar också att hon inte hade en tanke på att leva genom sin berömde make på dödsbädden utan hon såg sitt liv som sammanlänkat direkt med Jesus. Den delen av hennes föredöme kan jag nog ta till mig även om hennes enorma flit är omöjlig att matcha.


* Lägg märke till munskyddet!

Edith av Wessex ca. 1027 - 19 december 1075

 Gud, ge kungen dina lagar, kungasonen din rättvisa ordning, så att han rättrådigt dömer ditt folk och låter dina betryckta få sin rätt. Psaltaren 72:1

 

Edvard Bekännaren är den regent som banade väg för vikingaättlingarna i Normandie att inta England och därmed föra in England i högmedeltiden till hästar, riddare, portabla reseborgar och det franska köket, samt en stor del av ordförrådet i dagens engelska. Han gifte sig med Edith av Wessex 1045 när hon var ca 20 år gammal och, till skillnad från de flesta anglosaxiska kungagemåler, kröntes hon till drottning vid sin mans sida.

Hon blev också sin makes rådgivare men födde honom inga barn vilket ledde till att hennes bror blev kung när Edvard dog kort innan Wilhelm Erövraren anföll vid Hastings 1066. Att hon hade denna starka position berodde på att hon var dotter till Godwin, Englands mäktigaste greve och Gytha som var släkt med Knut den store av Danmark. Hon var alltså av mäktig släkt. Men det hände att kvinnor av mäktiga släkter gifte sig med anglosaxiska kungar och de blev som sagt var sällan drottningar. 

Ediths kröning gestaltad av en samtida anonym konstnär

Jag tror dock att det som bidrog mest till hennes ovanliga maktposition var att hon växte upp och utbildades vid klostret Wilton Abbey. Där lärde hon sig allt de allra lärdaste vid denna tid kunde , bland annat talade hon ett flertal språk. Hon beskrivs också som intelligent men med ett "dåligt" humör, sådant har ju visa kvinnor alltid fått höra så det är kanske inget att fästa sig vid. Hon beskrivs som from i sin makes levnadsteckning Vita Edwardi och det verkar stämma. Vid Edwards hov ansågs den fromma vara den kloka och det kan jag ju hålla med om. 

Samtidigt drog sig inte Edith för att göra motsatsen till vad Hilma Borelius pläderade för: hon blandade ihop världsliga maktanspråk med sin inre fromhet. Hon stod sin bror Tostig nära och intrigerade i bästa Game of Thrones -stil för att säkra makt och rikedom till honom. Absolut inget tyder på något otillbörligt incestuöst i deras förhållande men hon gjorde vad hon kunde för att behålla sin far Godwins stora makt och rikedom inom familjen. Om hon haft något Game of Thrones -förhållande till sin bror hade vi nog hört ryktas om det i så fall eftersom det går en del rykten kring Ediths barnlöshet. Kyrkliga samtida hävdatecknare menar att Edward ingått ett vitt äktenskap med Edith av religiösa skäl. Men historiker betvivlar att detta stämmer eftersom just kungar hade en närmast gudomlig plikt att få tronföljare.  

Ett tag sändes Edith till ett nunnekloster och det tolkar en del historiker som att Edward funderade på skilsmässa pga barnlösheten och pga att han tyckte Ediths maktlystna familj var jobbig. Men det verkar vara vilda spekulationer för snart återkom Edith och då hade hon flyttats fram till att vara en av kungens närmaste rådgivare. Hon satt till och med i högsätet , snett bakom Edward. Jag tolkar dessa händelser fritt, det får jag ju, och tänker att det var mode vid denna tid med kyskhetslöften inom äktenskapet och vad hindrar att de åtminstone under en begränsad tid levde på detta sätt?

Edith blev i alla fall barnlös änka tidigt och hennes intelligens och beläsenhet har gjort att konsthistorikern  Carola Hicks av olika skäl tänkt sig att hon är kvinnan bakom den mäktiga och märkliga väggbonad som kallas Bayeux-tapeten. Hicks tänker sig inte att hon ensam broderat detta jätteverk, men att hon stått för idén och berättelsen i bonaden. Om det var så, är det kanske hennes sätt att både ställa sig in hos de nya härskarna, normanderna, och framställa sin framlidne make Edvard Bekännaren , samt hans efterträdare hennes likaledes döda bror Harald, i ärofull dager. Det kan också ha varit hennes sätt att bearbeta de svåra förluster hon led under den korta tidsperiod som skildras i Bayeux-tapeten först dog hennes make av sjukdom, sedan fyra av hennes bröder i slaget vid Hastings och hennes ende överlevande bror fördes som gisslan till Frankrike efter slaget.

Vi kan dock veta att Edith av Wessex var en mycket speciell person; drottningar var som sagt mycket ovanliga under anglosaxisk tid och en kvinnliga rådgivare till en anglosaxisk kung var ännu mycket mer ovanligt. Med tanke på den dramatiska omvälvningens tid då Edith levde och den mångkultur hon representerade i sin person som släkt både till anglosaxare, danskar och sedermera en intellektuell gigant under normandiskt styre är hennes liv en god utgångspunkt för att förstå insidan av hovlivet och andligheten under denna brytningstid i Engelsk historia. Wilhelm Erövraren, den nye kungen, såg till att hon fick en ståtlig begravning vid sidan av sin make Edvard när hon dog av sjukdom som den rikaste kvinnan i hela England sex dagar före jul 1075.


PS. På Annandagen såg jag denna spännande dokumentär om Bayeux-tapeten. De franska forskarna i dokumentären har dessutom en sådan tydlig och vacker franska att bara det gör det värt att söka upp denna TV-dokumentär.


lördag 25 december 2021

Hilma Borelius 18 december 1869- 28 januari 1932

 Maria sade till ängeln: ”Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man.”
Men ängeln svarade henne: ”Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son.
Luk 1: 34-35

Läser man Wikipedia och liknande får man om Hilma Borelius veta att hon kämpade för kvinnlig


rösträtt, kvinnliga akademiker, mot låga kvinnolöner och allra först nämns att hon var Sveriges första kvinnliga doktor i litteraturvetenskap men ingenstans nämns att hon hade en utvecklad kristen teologi om manligt och kvinnligt där kvinnans moderlighet sågs som en gudomlig kraft till fred och försoning, rättvisa och räddning i hela samhället. Det nämns inte ens att hon var kristen. 

Efter årets Lucia från Tällberg* kan man se detta som en del av en medveten trend att tiga ihjäl kristendomens inflytande på kulturen. Eller så är det som med förtigandet av kvinnors existens medelst ord som "personer som menstruerar" ett löjeväckande försök att "inkludera". Ett "inkluderande" som exkluderar kvinnor som ännu inte, eller inte längre menstruerar men för den skull inte vill behandlas som onämnbara och odefinierade cellklumpar. Luciatåget i Tällberg exkluderade alltså alla som ser Lucia som en kristen körsångshändelse vi följer varje år med stor glädje och förväntan, medan de inkluderar en liten minoritet av dem som ser Luciatåget varje år.

Hilma Borelius hade alltså sitt allra mest originella och meningsfulla bidrag till feminismen och samhällsdiskussionen i en teologi kring manligt och kvinnligt som helt jämlikt som tar sin utgångspunkt i hennes tro. I artikeln "Kristendomen och kvinnofrågan" skrev hon att Jesus alltid ger lika djupa sanningar till kvinnor och män och anser att varje själ är värd att frälsa. Därför menade Borelius att det "kristna samhället" aldrig varit kristet ditintills.

Hon säger i ett föredrag:

"Den djupaste olikheten mellan staten och hemmets presentationer, hittills tror jag dock beror på något annat än staten tekniska svårigheter, och jag vågar inte lägga för stark vikt vid den kvinnliga osjälviskheten blott såsom kvinnlig. Hemmet där det har i ojämförligt högre grad än staten ställts under den kristna livsåskådningens välde.Där ligger den djupaste olikheten."

Hilma Boelius liksom otaliga rösträttskvinnor, tex Lydia Wahlström som presenterades i fjolårets adventskalender,  inspirerades alltså främst av sin kristna övertygelse. Det får vi aldrig veta om vi inte gräver i arkiven själva eftersom det råder en förförståelse om kristendomen som ond och kvinnofientlig i samhället idag. Vare sig man älskar eller hatar feminismen ser man kristendomen som ett bålverk emot oss kvinnor och feminismen. Båda sidor har exakt lika fel.

Sanningen är att de första feministerna i Sverige till stor majoritet var kristna och sökte argument för exempelvis kvinnlig rösträtt från sin tro och Jesu undervisning och föredöme. Men om detta råder en närmast total mörkning i svenskt kulturliv. Ovanstående fakta har jag därför mestadels hämtat från andra källor än de vanliga encyklopedierna, främst denna publikation från Lunds universitet:Döda och levande ting- Genus och religion i Hilma Borelius föredrag och artiklar 1905-1930  läs gärna vidare där. Det är spännande och ögonöppnande läsning!

Så här i adventets avslut kan jag också tillägga att Hilma Borelius tanke om rättvisa och jämlikhet i Guds ögon är ett budskap som enligt henne skulle gälla hela världen.  Så skulle fred och välstånd berika alla folk genom Jesus, den son den alldeles vanliga kvinnan Maria födde. Jag vidhåller att detta att Gud valde att födas på detta sätt av en kvinna är emanciperande mest för kvinnorna men i förlängningen för hela mänskligheten.

Genom att kvinnan skule få sin rättmätiga plats i samhällslivet skulle kristendomen bli en kraft som enade folken. Borelius sörjde hur den lutherska tvåregemntsläran skadat samhället i grunden med den sekularisering som blev följden. Även kyrkan ansågs hon hade "förmanligats" i hård och känslokall riktning. Borelius förespråkade ett enande utifrån kristen tro som skulel gälla allt gemensamt liv i krykan liksom utanför den. Kristna ska alltså inte behöva leva som personlighetskluvna fångar till en sekulär stat. Hon skriver:

Det är reformationens jubelår. Man firar den religiösa frigörelsen, samvetets suveränitet, den kristna människans myndighetsförklaring i förhållande till kyrklig auktoritet. Hur förhåller det sig i verkligheten med samvetets suveränitet? Det myndigblivna individuella samvetet finner sig i den moderna folkkören ställt under en annan herre än den kyrkliga auktoritetens:statens,som befaller att dräpa, bränna och plundra. Är det verkligen en fri ställning?

Och vägen till att lämna tvåregementsläran och nå fredlig samverkan  är att kvinnorna intar sin rättmätiga, gudomligt givna ställning som mannens totala jämlike i samhället överallt i världen. Till detta, kära Hilma Borelius, kan jag bara säga JA och AMEN!


 

 

 




 

* En stympad "Koppången" utan sin tydligt adventsinriktade** sista vers har vi fått lära oss utstå efter Helen Sjöholms töntiga stympversion som fokuserar döden, döden, döden och undviker advent Men "Det är en ros utsprungen" enbart på fiol borde varnat oss inför den verkliga kristofobiska dubbel-cringeslakten  av "Giv mig ej glans , ej guld, ej prakt" med text av Zacharias Topelius och melodi av Jean Sibelius. Cringe, säger de unga, piiiiiiinsamt säger vi åldringar. 

Att de dessutom lät en kvinna kula men avbröt efter ca 7 sekunder, eftersom de hyser Lucia -skräck var det väl för hemskt med den starka kvinnokraft som kulning representerar så även denna måste stympas och lämnades dessutom helt oförklarad. Ja, jag var sur och besviken på årets TV-luciatåg som löjligt nog gjorde en fullkomlig ripoff på jukkasfirandet förra året men med allt kristet utrensat. HALLÅ! Lucia är ett kristet helgon! Vill ni fira midvintersolståndet, fine! Offra nio gotlandsruss och nio slavar till Oden.  Drick öl i mängd och framför fornyr∂islag-kväden om tapperhet i fält, men gör det den 21 december och lämna Lucia ifred!!!!

**Här i stillhet och tystnad
Nu när psalmen tonat ut
Men jag bär de gamla orden
I mitt hjärta som förut
Och jag sjunger för himlen
Kanske någon mer hör på
Hosianna i höjden
Och sen så börjar jag att gå
Och jag går till de andra
Jag vill känna julens frid
Jag vill tro att han föddes
Och finns med oss här i tiden
Det är jul och det finns ett barn i mig
Som vill tro att det hänt
Och som tänder ett ljus
Varje Söndag i advent


lördag 18 december 2021

Den heliga Wivina 1109 ca-17 december 1168 ca

 Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er.
Låt alla människor se hur fördragsamma ni är. Herren är nära.

Fil. 4: 4

Sankta Wivina är lite av en belgisk motbild mot Michael Bajus mörka människosyn. Den tid vi kallar medeltiden var som bekant mer positiv och framtidstroende än renässansen som vi kallar Michael Bajus epok, men de var säkert också en personlighetsfråga. Däremot tror jag inte alls att det hade att göra med de könsstereotyper som styr kvinnor och män eftersom det i stor utsträckning var kvinnor som drogs till Blaise Pascal som inspirerats av Bajus och jansenismen. Det berodde självklart inte på etnicitet, båda var fransktalande belgare även om Wivina föddes i Oisy i Frankrike. Jag är rädd att detta är viktigt att påpeka eftersom rasismens fula hydra börjar dyka upp igen i spåren av "identitetsvansinnet" som just nu förmörkar det intellektuella klimatet i västvärlden.

Sankt Wivina var en gladlynt kvinna som mitt i det optimistiska 1100-talet  valde att inte gifta sig eftersom hon kände sig kallad till eremitliv i sena tonåren. Efter några år som eremit blev hon benediktinernunna. Hertigen Godfried av Brabant ville senare donera mark till ett kloster som hon skulle grunda och bli första abedissa för. Dets tår att hon accepterade att motta denna gåva av Godfried, inget tyder på att hon tjatade sig till gåvan. Det kan ju finnas många orsaker till att en hertig som ständigt krigade och intrigerade för att behålla och öka sin makt absolut vill ge en storslagen gåva till en nunna. Men en orsak till att just Wivina fick denna donation kan kanske ligga i att hon var en ljus och vänlig person.

Hennes kloster grundades 1125 och fungerade väl fram till den franska revolutionen 1789 då klostret såldes på öppna marknaden. Wivina var omtyckt som abedissa. Det enda nunnorna hon ledde anklagade henne för var att hon sades vara för mild i sitt ledarskap. Wivina svarade på detta att man kommer längst med mildhet enligt Ordspråksboken 15:1 "Mjukt svar stillar vrede/hårda ord väcker harm." Hon menade bestämt att man fångar fler flugor med honung än med ättika. Och det har hon ju definitivt rätt i. 

Jag tycker mig märka hur många av dem som gjort avtryck i den kristna historien varit just som Wivina, glada, trevliga och ljusa till sinnet med ett sinnelag som Paulus tyckte skulle råda i en kristen. I sin tjänst som abedissa åberopade hon just Paulus brev till efesierna 6: 9 "Och ni som har slavar , handla på samma sätt och använd inga hårda ord. Ni vet ju att de och ni har samma Herre i himlen, och han tar inte hänsyn till person." kanske var det något som Godfried tog intryck av och därför ville han att Wivina skulle be för honom i sitt kloster så som nunnor än idag ber för dem som vill ha deras förböner.

Eller var det bara för att han i Wivina mötte en människa som var exceptionellt lämpad att leda ett kloster? Det som berättas om Wivina gör att jag får en känsla av att hennes kloster skulle kunna benämnas som "det sista hemlika huset". Att lyckas med att bygga ett stort kollektiv som ändå får hemmet att vara just hemtrevligt kräver starkt ledarskap. Det slags ledarskap som vi lärare strävar efter verkar ha varit just Wivinas lott. Hon sägs också ha varit en bönemänniska vilket jag också ser som en stor ledarskapsgåva. Hur många gånger har inte knutar i lärarlivet lösts upp av just förbön?

1100-talet var också en tid när även stormän med stor makt och förmögenhet ännu fruktade Gud och visste att de inte var mer värda i Guds ögon vid den stora domen än den fattigaste tiggare. Att  ge bönemänniskor kloster sågs nog som en livförsäkring inför evigheten. Jag önskar de mäktiga fortfarande hade den ödmjukheten. Än idag vänder sig pilgrimer till Wivina för att genom hennes förböner bli lika ljusa och vänliga som hon var. Hennes ljusa karaktär kommer också fram i det under som hon förknippas med: hon tände ljus utan någon form av elddon. Det passar ju bra med ett sådant helgon mitt i advent då vi här i norra hemisfären lever i ett mörker som sannerligen behöver ljus till det inre och yttre.

St, Wivina med herdestav, psalmbok och kloster i bakgrunden

Klostret i Groot-Biijgarden nära Bryssel är fortfarande en av byns attraktioner. Vid hennes grav finns också hennes psalmbok bevarad och vid denna brukar pilgrimer be. Hon är därför, liksom min kära Lucia, ett så perfekt adventshelgon som innefattar allt som gör denna tid till en tid att längta till och mysa i: sång, musik, hemtrevnad, värme, bön och ljus.


Michael Bajus 1513- 16 december 1589

 

Psaltaren psalm 145, vers 8-13


Nådig och barmhärtig är Herren,
sen till vrede och rik på kärlek.

Herren är god mot alla,
barmhärtig mot allt han har skapat.
Herre, allt du har skapat skall tacka dig,
dina trogna skall lovsjunga dig.

De skall tala om ditt rikes ära
och förkunna din väldiga kraft,

så att alla lär känna din makt,
ditt rikes ära och härlighet.

Ditt rike står i alla tider,
ditt välde från släkte till släkte.

Gud håller sina löften,
kärleksfull i allt han gör.

En av mina stora läsupplevelser är Stengrunden av Bo Giertz. Jag var 14 år och en galen bokslukare betydligt mer än nu, och det vill inte säga lite. Mycket i den boken har berikat mitt liv men en sak var jobbig att läsa och gav mig ångest: när han säger att människans hjärta är en rostig plåtburk utan värde, som jag uppfattade saken, för Gud. För mig hade alltid detta att Gud såg mig som övermåttan underbar varit en livlina när döden kändes som den enda utvägen från ett övermäktigt utanförskap.

Jag tror fortfarande att Giertz hade gravt fel just där. Men i min ungdom var jag inte lika säker. Tack och lov fanns inte bara Stengrunden i min bokhylla. Bibeln gav ju förstås moteld, inte minst den psaltarpsalm som läses den fjärde advent och citeras ovan. Mången annan god bok drev också ångesten på flykten men vad som hjälpte allra mest mot denna fasansfulla ångest var Ylva Eggehorns texter och tidningen Nytt Liv

Jag sög i mig varje nummer och slog upp bibelorden som hänvisades till i fotnoter under artiklarna. Magnus Malms artiklar var mina favoriter och nu lyssnar jag på och läser Malm så ofta jag hinner. Han tog ganska nyligen upp detta ångestframkallande avsnitt i Giertz klassiker vid en Hönö-konferens och påminde om hur fel metaforen är ur kristen teologisk och mänsklig psykologisk synvinkel. Jag tror inte ett dugg på den bilden längre och hoppas ingen annan heller gör det.

Men en gång i tiden var detta en spridd uppfattning. Och en av dem som spred denna uppfattning var dagens kalenderperson: Michael Bajus en fransktalande belgare och teolog som förfäktade Guds nåd som det enda som är viktigt på riktigt-helt sanningsenligt. Men han gick i Giertz-rikting så extremt att han såg syndafallet som så genomgripande att den mänskliga naturen blev helt igenom ond och fördärvad. Eftersom människan skapadas god blev syndafallet en total negering av allt i människans natur. Syndafallet inte bara förnekade människans sanna natur utan gjorde också så hon blev en rostig och värdelös, farlig och förgiftande plåtburk rakt igenom utan minsta frö till gott i sig. Tomheten kunde bara fyllas av Guds nåd som verkligen inte berodde på Guds kärlek till sin skapelse utan på att Guds nåd är sådan att knappt ens Gud kan stå emot den.

Ett av Bajus vackraste uttryck är därför "Guds oemotståndliga nåd". Jag tänker mig det uttrycket som att den kärleken och nåden överväldigar mig på ett positivt sätt så att jag bara vill välja den men Bajus har också tolkats i "plåtburksriktning" människan kan motstå Guds nåd lika mycket som ett vacuum kan motstå att luften strömmar in i tex en rostig plåtburk om tillslutningen bryts. Jansenismen* som inspirerades av Bajus läror drog en mycket radikal slutsats och menade att ingen gjorde egna val, människans fria vilja är en villfarelse. Det är Gud som väljer och en strikt predestinationslära blev ofta följden av detta resonemang.

Här håller jag självklart inte med Bajus. Reformationens diskussioner kring vilja och frihet, nåd och försoning ledde till extrema åsikter på båda sidor om stridslinjen. Bajus och jansenismen* höll den extremnådiska predestinationsflanken medan fransiscaner och jesuiter höll fri vilja-flanken med Marie obefläckade avlelse som extrem villoläreposition. Påven tog ställning för fri vilja-flanken mest därför att Bajus lära om arvssynden också innebar att han menade att jungfru Maria var född i arvssynd och därmed förnekade den obefläckade avlelsen av Maria.

Som trogna läsare vet är jag också emot den doktrinen som fastslogs 1870. Jag anser dock att om inte Maria var fullt mänsklig förstörs en grundprincip i kristologin, den om att Jesus är helt och håller människa lika mycket som han är helt och hållet Gud. Jesus är ju enligt Paulus den nye Adam, den första människan i den nya mänsklighet som alltid har nåden inom räckhåll och har rätt att bli Guds barn genom Jesu. Om Jesus är född av en halvgud med Gud till far finns det ju ingen försoning, på det sätt som Paulus predikar i alla fall. I stället blir Jesus bara en Osiris, Herkules eller Achilles dvs någon som fötts genom en guds samlag med en människa i egyptisk/grekisk/romersk mytologi.

Det är absolut inte klassisk kristen tro att Maria inte föddes på normalt vis, utan ett inflytande från den i Egyptens 300-tal populära Isis.kulten. Det problem teologin borde ha med Bajus är istället hans gudsbild och därtill hörande människosyn. Den kan dras ut i sin konsekvens till att vi ska sluta bry oss, det är meningslöst med exvis jesuiternas missionsiver, människor är ändå predestinerade till antingen undergång eller nåd. Livet är dessutom inte alls beroende av om människan gör som Jesus säger att vi ska: sträva mot att bli lika Gud dvs mot att göra goda gärningar.

Jag läste den bästa intervjun någonsin av Horace Engdahl i en artikel i Dagen denna vecka. Där framförde han den i dagens debattklimat mycket udda åsikten att man aldrig ska straffa brottslingar. Han hänvisar till nåden och att Gud är den enda domaren. Jag är inte säker på att Engdahl dragit ut varken den samhällsvetenskapliga eller teologiska slutsatsen här men jag kan tänka mig att en slags radikalförståelse av Bajus människosyn ligger bakom hans "släpp fångerne loss"-teologi. 

Om människan inte kan göra något gott utan Guds intervention, som dessutom är helt predestinerad utom människans inflytande, är ju straff bara elaka eftersom människan inte kan välja om hon ska mörda eller hjälpa en medmänniska. Engdahl menar också att en människa aldrig kan förändras utan är alltid sig lik hur hon än försöker. Då blir ju också straff meningslösa även om man ser straffet inte som repression utan som en möjlighet till rehabilitering för brottslingen.

Jag är inte säker på att Michael Bajus skulle känna igen sin lära om den oemotståndliga nåden i Horace Engdahls tappning. I reformationens svallvågor bröts åsikter mot varandra och när sjöarna lagt sig flöt insikter upp till ytan och annat sjönk till botten så vi förhoppningsvis såg nya sidor av den hela sanning som den Heliga Ande ska visa oss tills Jesus kommer åter i härlighet. Det är ju inte säkert att Michael Bajus och de övriga som diskuterade teologi på 1500-talet fortfarande står fast vid sina allra radikalaste teser. Men jag är djupt tacksam för att fortfarande kunna ta del av deras tankar och på så sätt tvingas fundera själv under mitt läsande av de heliga texter som vi kallar Bibeln och så förhoppningsvis fördjupas i tro och teologi.

Pieter Brughel d.y (1564-1658) målade en ögonblicksbild från den belgiske byjuristens kontor, en onödig inrättning om man tar talet om predestination på allvar. Mycket riktigt var, och är , många av anhängarna till denna lära radikalpacifister, liksom Horace Engdahl förvånande framstår i intervjun i Dagen.

 

* Jansenismen menade att inte ens alla kristna människor skulle bli frälsta, inte ens de själva var säkra på detta trots att de uppfattade sig som de som lärde helt rätt om nåden och teologin. Guds fria vilja att välja och vraka berodde inte alls på människans inställning eller eventuella goda gärningar. Den starka inledningsscenen i Bo Giertz Stengrunden går till starkt angrepp mot denna lära som håller en stackars döende, mycket from man, i ett fasansfullt ångestgrepp. Som sagt, det mesta i Stengrunden är både god litteratur och dito teologi.

fredag 17 december 2021

Virginia Centurione Bracelli 2 april 1587- 15 december 1651

 Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er.
Låt alla människor se hur fördragsamma ni är. Herren är nära.
Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar.
Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus.
Fil. 4: 4-7

Virginia Centurione Bracelli helgonförklarades så sent som 2003 av påven Johannes Paulus II. Hon var
på många sätt lik de nunnor som vi möter i Nonnatus-huset i Poplar, Londons East End under 1950 och 60-talen i TV-serien "Barnmorskan i East End" men hon kom från en mycket förmögen familj och gifte sig också rikt. Hon ville absolut inte gifta sig utan ville leva som nunna men hon kom inte undan giftermål så som Lucia gjorde. Hon fick i stället ett 64 år långt liv vilket hon använde till att starta en nunneorden som ägnade sig åt fattigvård och sjukvård i det offentliga sjukhuset i hemstaden Genua. Hon hade nämligen tur, som en del andra kvinnor; hon blev änka tidigt, redan 20 år gammal.

Samtida målning av Corrado Mazzari av St,Virginia
20 år gammal kunde hon så bestämma själv över sitt liv och sin förmögenhet. Halva förmögenheten gav hon till fattigvård och när hon gift bort sina döttrar ägnade hon sig helt och hållet åt detsamma som Nonnatus-systrarna i Poplar: sjukvård och fattigvård i Genua med stadens beskydd och godkännande. Mitt i allt hårt arbete var hon också  en mystiker som upplevde Andens närvaro på ett påtagligt sätt i form av exempelvis lyckorus. Något som åter bevisar att ettvarmt och innerligt andligt liv går hand i hand med glädje, goda  gärningar och hårt arbete.


  .


onsdag 15 december 2021

Jean Charlier de Gerson 14 december 1363 - 12 juli 1429

 

Jubla, dotter Sion,
ropa ut din glädje, Israel!
Gläd dig, dotter Jerusalem,
fröjda dig av hela ditt hjärta!

Herren har upphävt domen över dig
och undanröjt dina fiender.
Herren, Israels konung, bor hos dig.
Du har ingenting mer att frukta.
Den dagen skall Jerusalem få höra:
”Sion, var inte rädd,
låt inte händerna sjunka i missmod.

Herren, din Gud, bor hos dig,
hjälten och räddaren.
Han jublar av glädje över dig
i sin översvallande kärlek.”
Högt skall de fröjda sig över dig,

Sefanja kapitel 3, vers 14-17

När vi studerar de olika litterära epokerna är man ju alltid förenklad intill lögnens brant men jag undrar om inte gränsen mellan renässansen och den långa medeltiden är den mest felaktiga. Man brukar säga att medeltiden börjar 476 e.Kr. när Västrom faller och den avslutas 1453 när Östrom faller. Men om vi ser på vad som hände  på "senmedeltiden" i Europa märker vi lätt att renässansens alla särdrag var tydliga betydligt tidigare än så. Dantes Gudomliga komedi (fullbordad 1321 Dantes dödsår) tex är proppfull med allusioner till antiken.

Dagens kalenderpojke är en renässansmänniska i så motto att han var mångbegåvad och sysslade med reformation inom både teologi och universitetsvärlden. Man kan lugnt säga att han var en riktig humanist, dessutom var han också en teologisk reformator med en längtan efter en djupare och innerligare evangeliskt varm tro. Han reformerade därför sitt universitet i riktning mot en djupare andlighet. Man skulle kunna kalla det en karismatisk reformator i stil med Jesus-väckelsens förgrundsgestalter på 1970-talet. Han hette Jean Charlier de Gerson, en begåvad bondpojke med elva syskon och föräldrar som ändå satsade på att låta honom studera.

Gersons samlade verk
Gerson stödde helhjärtat renässansmänniskan Christine de Pizan och hennes anspråk på att kvinnor och män hade samma värde, begåvning och ansvar inför Gud, en tanke som hon utvecklade i sin mest berömda text Kvinnostaden. Christine de Pizan var en produktiv författare som ensam försörjde hela sin familj; tre barn och sin mor sedan hon blev änka vid 25 års ålder. Barockbloggen har tidigare uppmärksammat henne och hon kommer garanterat att återkomma här. Många lärda män anslöt sig till hennes idéer om kvinnans likvärdighet med mannen varav Jean Charlier de Gerson alltså var en.

Det är en sak som placerar de männen i medeltiden mer än i renässansen, för tyvärr blev kvinnan mer föraktad och hatad under den perioden vilket jag antar har med ifrågasättandet  av klosterväsendet och Jungfru Marias position inom reformationen. Trenden med att låta kvinnor som Beatrice vara hjältinnor i litteraturen under medeltiden,  byts mot Cervantes renässanscyniska angrepp på riddaridealens upphöjande av kvinnor. Inte minst förlöjligas den Dulcinea som Don Quijote dyrkar på, ännu mer förlöjligat, vederbörligt ridderligt avstånd.

Jean Charlier de Gerson var alltså inte så moderniserad ännu att han höll med om de allt tätare angreppen mot kvinnan som en ond och syndfull, obegåvad och farlig varelse vilka började dugga allt tätare under århundradena som ledde till reformationen och det vi kallar renässanshumanismen. Förutom att han stödde Christine de Pizan var det också han som såg till att återupprätta Jeanne d'Arcs rykte som ledde till hennes helgonförklaring. Jag kan förstås bara spekulera om detta, men utifrån lång erfarenhet ser jag att med ett nära inre liv med Jesus blir människor mer vidsynta och kärleksfulla och släpper all sexism, rasism, nationalism och andra fördomsfulla murbyggen mot medmänniskor.

Han var dock inte tolerant mot dem som lade tunga bördor på andra. Han var mycket kritisk mot de gisslarrörelser, flagellanterna, som drog genom städer och byar i 33 dagar långa tåg för att efterlikna Jesu 33 år på jorden. Under tåget slog de varandra med piskor (flagellum) och klagade högt för att avvärja pestens härjningar. Han kritiserade dem skarpt för att lägga tunga bördor på människor som inte alls stämde med Kristi kärleks lag eftersom de betonade synd och smärtsam botgöring utan nåd. Nåden som kommer gratis utstrålande från Jesu kärlek var en hjärtesak för Gerson.

 Den stora schismens tid inföll under Gersons livstid. Det var den tid när Västkyrkan hade två konkurrerande påvar. Som lösning på detta såg han inte ett dödande av påvarna som slogs utan ekumeniska koncilier, församlingar som tillsammans skulle diskutera lärofrågor som man gjorde på Nya Testamentets tid. Koncilierna skulle ha den egna auktoritet som påvarna sökte ensamrätt på. Gerson var ledstjärna för koncilierörelsen som i början var framgångsrik men tyvärr dog med konciliet i Basel 1431-1449 som jag också tagit upp här i bloggen men här finns en utförlig redogörelse för den sorgliga historien. Gradvis infördes istället Påvedömet som högsta andliga auktoritet. Konciliarismen bannlystes under högrenässansen vid ett kyrkligt koncilium 1512-17 men det var så sent som 1870 vid första Vatikankonciliet som Påvens ofelbarhet ex cathedra slutgiltigt fastslogs.

Gerson väcktes för behovet av fridsamma koncilier när Dominikanerna* slängdes ut från universitetet i Paris eftersom de menade att Maria var som alla andra människor född med arvsynden från Eden och inte genom den obefläckade avlelsen** . Gerson trodde på Marias obefläckade avlelse men pläderade ändå för att Dominikanerna skulle få vara kvar och för universitetens frihet att prövande diskutera lärofrågor. Han sändes till påven i Avignon tillsammans med en dominikan som blivit relegerad, Johannes de Montesono, för att plädera för den saken.  Efter den händelsen var konciliarismens den väg han såg för kyrkans enande. Gerson såg kyrkans liv som en del av hela världens därför var han också en av de första i världen att tala om universella, "naturliga " rättigheter som inte beror på någon kultur, eller något lands lagar, i sin avhandling De Vita Spirituali Animae.

Ack om hans väg hade blivit kyrkans! Kontrafaktisk historieskrivning är inte vetenskaplig men jag är blott en lekman och törs därför spekulera även i detta: om påvarna hade fått vara hur många som helst, om koncilier hade varit sättet kyrkan styrdes på , om män som Gerson hade fått starta den stora reformationen så vi svenskar hade kallats gersonister istället för lutheraner, hur mycket bättre hade det då inte varit? FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna hade gällt ända från 1400-talet. Inga religionskrig, inget slaveri, inga koloniala utrotningskrig, kvinnohatet bannlyst och en karismatisk väckelse långt innan 1970-talet hade gällt sedan medeltiden. Det är kanske lite så det blir när Himmelen landar, men ack och ve att Gersons tankar inte fick större inflytande.

 

* Dominikanerna är en orden ägnad åt predikan och bön. De är också en orden som tror på och bygger på utbildning. De startade kloster , skolor och sjukhus var de än etablerade sig. De är också nära knutna till franciscanerorden "gråbröderna" medan dominikaner har svarta kläder "svartbröder". Bloggtips Godzdogz

 

**som i sagolegendform och folklig fromhet beskrevs med att hennes mamma fick en puss på kinden av hennes far och därmed kom undan den "äckliga" sexualakten och därmed arvssynden från Adam genom att Anna också jungfrufödde Maria utan manlig inblandning.




 

Christine de Pizan Kvinnostaden

måndag 13 december 2021

Lucia

 

Luciatåget i gårdagens gudstjänst från Karlskrona. Underbart kompetenta körer jag såg bilden efter gudstjänsten och förvånas av att de är så få.

En som verkligen liknar Johannes Döparen i vår Adventskalender är Lucia. Vårt mest firade helgon. Kanske mest pga att hennes martyrdag är den 13 december när vintermörkret är som mörkast men jag tror också ett fattigt och ständigt svältande folk som de stilla i landet Sverige fastnade just för Lucia eftersom hon delade ut mat till de fattiga med den hemgift hon inte ville använda eftersom hon fått tillåtelse att slippa gifta sig av sin mamma. Lucia är så fysisk på alla sätt: ljus, mat och sånger. 

Och så är hon olydig, trotsig och bryter mot tidens konventioner, inte bara  mot skrivna lagar, utan det som är mycket svårare: mot oskrivna normer. Hon vill inte bli bortgift, hon vill inte vara rik och hon profeterar om hur hon ska bli Syracusas skyddshelgon medan hon torteras, vilket vem som helst skulle uppfatta som en aning förmätet. Men hon visste att det var sant och sa som det var. Nu är hon också skyddshelgon för en ort på Filippinerna bland andra. Hon förhävde sig inte, nu når hennes namn och tro bokstavligen jorden runt.

Enligt hennes legend blir den romerska ämbetsmannen som ansvarar för hennes rättegång och avrättning själv kallad till Rom strax efter Lucias död. Där döms han till döden för förskingring. En slags poetisk rättvisa skipas alltså i Lucias legend vilket är lite ovanligt i martyrhistorier. Men det stämmer ju väldigt väl till dagens Psaltarpsalm. Ljuset, som lucia betyder, lyste på de dunkla vrår där hans brottslighet försiggick. I legenden tar Lucia upp detta med förtäckta ord. Hon nämner också att kejsaren kommer att dö medan Gud är evig och hon lyder Gud medan den korrupte tjänstemannen lyder kejsaren. 

Vi behöver fortfarande allt det Lucia står för , hon är som en illustration till Psaltaren 146: 1-9

Lita aldrig på mäktiga män,

människor som ingen hjälp kan ge.

De ger upp andan och blir jord igen,
då går deras planer om intet.

Lycklig den som har sitt stöd i Jakobs Gud
och sätter sitt hopp till Herren, sin Gud.

Han som har gjort himmel och jord och hav
och allt vad som finns i dem,
han sviker aldrig sina löften.

Han ger de förtryckta deras rätt,
han ger de svältande bröd.
Herren befriar de fångna,

Herren öppnar blinda ögon,
Herren rätar krökta ryggar,
Herren älskar de trogna,

Herren ger främlingar skydd,
stöder faderlösa och änkor
men korsar de ondas planer.

Lyssningstips radiogudstjänsten igår med luciafirande.

söndag 12 december 2021

Tredje advent:vägröjaren


 Han som har gjort himmel och jord och hav
och allt vad som finns i dem,
han sviker aldrig sina löften.

Han ger de förtryckta deras rätt,
han ger de svältande bröd.
Herren befriar de fångna,

Herren öppnar blinda ögon,
Herren rätar krökta ryggar,
Herren älskar de trogna,

Herren ger främlingar skydd,
stöder faderlösa och änkor
men korsar de ondas planer.
Psaltaren 146: 4-9

Johannes döparen står i centrum idag. Han som röjer vägen för Jesus. Han som är Jesu kusin men också representerar profetordens Elia, enligt Jesus. Maria Küchen i gårdagens helgmålsbön verkar Johannes Döparen vara helt omöjlig i möblerade rum. Aldrig skulle ha, som Greta Thunberg, hamna på omslaget till Vogue. Jag håller med, Johannes talade för en folkmassa av "vanligt folk" och när han fick tala inför makthavare var han fängslad, inte fick han stå på tribunen. Han skulle i så fall troligen skrika så saliven sprutar i kameraljuset, gorma så mickarna får rundgång och hytta med näven så bildvinklarna blir osmickrande. Nej, Johannes är inte fotogenisk och stryker faktiskt ingen medhårs. Han vägrar till och med i förstone att döpa sin kusin Jesus. Hela hans person är trotsig och ifråga sättande av "mäktiga män"han visar att han förstått dagens Psaltarpsalm 146 vars tre första verser redan citerats i kalendern:

Lita aldrig på mäktiga män,
människor som ingen hjälp kan ge.

De ger upp andan och blir jord igen,
då går deras planer om intet.

Lycklig den som har sitt stöd i Jakobs Gud
och sätter sitt hopp till Herren, sin Gud.

På många sätt är Johannes Döparen den där "Vildmannen" som européer kan längta efter att vara, kanske var det honom Lawrence of Arabia  såg framför sig när han föst förälskade sig i öknen. Prins Feisal sa till Lawrence i filmen ungefär så här: " Europèer älskar öknen men araber älskar gröna träd och vattenrika. lummiga trädgårdar." På samma sätt har många människor könt sig som Johannes, inte meinst vår egen Lars Levi Laestadius som kallade sig "Ens ropandes röst" liksom Johannes Döparen sa sig vara "Rösten av en som ropar i öknen:bana väg för Herren."

Den tredje Advent ska jag jobba på att våga vara mer obekväm och vild. Mer en ropande röst i öknen än en mild viskande stämma. Min strävan har förstås aldrig varit att hamna på Vogues omslag, men inte har jag vågat ta ut svängarna som Johannes gör. Jag litar på mäktiga män och kvinnor och känner mig vilsen utan Angela Merkel i Europas ledning. Jag behöver verkligen höra dessa ord ur psaltaren. Jag behöver bli en obekväm och kantig vägröjare. Jag behöver inte älska öknen, jag kan få älska den gröna lummiga trädgården, men jag måste lära mig att tuffa till mig så jag kan vandra i öknen när det är det enda alternativ som finns för att göra det motstånd som denna världen förtjänar.


 

Daniel

 Lita aldrig på mäktiga män,
människor som ingen hjälp kan ge.

De ger upp andan och blir jord igen,
då går deras planer om intet.

Lycklig den som har sitt stöd i Jakobs Gud
och sätter sitt hopp till Herren, sin Gud.
Psaltaren 146:3-5

Daniel var profeten som drömde långa apokalyptiska profetior om tidens slut samtidigt som han bodde på Nebukadnessar IIs hov i det judiska folkets fångenskap i Babylon, där de satt vid floderna, hängde upp sin harpor i träden och grät, oförmögna att ställa upp med exotisk sång och dans för sina fångvaktare, den stora kolonialmakten Babylonien, enligt Psaltaren 137.

Daniel gör samma motstånd mot  den inre koloniseringen som Psaltaren 137 ger uttryck för. Däremot tjänar han kungen så gott han kan med sina drömmar, som ämbetsman och med rådgivning. Han äter bara grönsaker för att inte råka få i sig något som inte är kosher och han protesterar inte vilt när han döms till lejongropen för att han inte tillbett kejsaren som en gud utan hållit fast vid sina egna bönerutiner. Men han ger aldrig upp sin innersta tillhörighet till Guds folk.

Judarnas förhållningssätt till nationsgränser och inre tillhörighet borde vara ett riktmärke för alla kristna. Den som kallar sig kristen men ändå är nationalist måste fundera på sina prioriteringar och kan man i denna reflektion inte komma fram till att släppa nationalismen ja då ska man nog släppa sin kristna bekännelse tills vidare. Jag hoppas ju att Guds kärlek och vägledning ska leda denna person rätt, men det skämmer det kristna namnet att en person inte kan välja sida här och kallar sig "kristen nationalist".

Jag menar att Björn Ulveus, hur antikristen han än är, har förklarat just denna tanke perfekt i denna sång: "Jag korsar gränser men jag är alltid där....låt männsikans futtiga nationer sliter sönder varandra: mitt land enda gränser går runt mitt hjärta" vi tillhör Guds rike alltid och enbart.



Malin, Malena

Nu kan vi ännu mer lita på profetorden. Dem bör ni låta lysa för er som en lampa i ett mörkt rum, tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan.
Och framför allt skall ni tänka på att man aldrig kan tyda en profetia i skriften på egen hand.
Ingen profetia har förmedlats genom mänsklig vilja, utan drivna av helig ande har människor talat ord från Gud. 
1 Petrusbrevet 1: 19-21
Malin och Malena är kortformer av Magdalena, Maria från Magdala en av de främsta bland Jesu lärjungar. Hon var ett av vittnena till uppståndelsen och kanske var det därför Jesus kallade henne just Magdala/Magdalena eftersom det finns flera Magdala i dåtidens romerska provinser Galiléen , Judeén och Samarien, nutidens Israel och Palestina(fd. Jordaniens västbank). Magdala är nämligen ett torn som används för att se ut över Gennesarets sjö för att lokalisera fiskstim, ungefär som älgtorn idag är till för att spana på älgar. Tornen är numera borta, men namnen finns kvar på vissa platser. 

Teorin är att Maria kom från en sådan plats, men jag tycker en annan teori stämmer bättre. Den att Maria liksom Simon Zeloten, Simon Petrus, bröderna Boanerges och många fler, fick tillnamn av Jesus med en speciell betydelse. Hon heter alltså Magdalena eftersom hon är ett torn som ser fiskstimmen långt borta. Hon kan hitta de förlorade fåren som genast kommer att känna igen Jesus när de hör hans röst. Hennes långsynthet var en viktig faktor när de första kristna skulle samlas till sin herde.

Hennes plats som en av de kvinnor som följde och försörjde Jesus och lärjungarna är också viktig. I Lukasevangelie är de nu nämnda i början av kapitel 8. För judendomen var talet åtta ett mycket viktigt tal. Veckan hade sju dagar, den åttonde dagen började en ny vecka och stod därför för framtiden och för kristna också evigheten när Himmelriket landar fullt synligt på jorden. Vi är vana vid att se på de tolv som ett viktigt tal eftersom de representerar alla judiska stammarna.

Nu kommer alltså min egen tanke men liksom Paulus anser jag att även jag har Guds Ande: åtta är alltså ett betydelsefullt tal. Framtid, evighet finns med i talet och judiska pojkar omskärs på den åttonde dagen, först då anses de vara fullt mänskliga. Jag anser det för troligt att talet åtta i samband med kvinnorna har samma djupa betydelse som 12 för de närmaste lärjungarna och 72 för alla lärjungarna. De referar till att kvinnorna är fullt mönsliga, vilket antikens lärde inte trodde, som jag många gånger refererat trodde man som Aristotelse lärde: att män var människor och kvinnor utvecklingsstörda män som bara behövdes för att vara en passiv jord där den mänskliga mannens frö lades ner. Om något gick fel under graviditeten blev den lille mannen i livmoderns jord utvecklingsstörd och förvandlad till en kvinna.**

Att Magdalena först nämns i detta kapitel 8 anser jag alltså tyder på att Lukas evangelium vill påpeka att kvinnorna av Jesus ansågs som fullt mänskliga. Detta betydelsefulla tal åtta för att visa på framtid och full mänsklighet återfinns också i många dopkapell och dopfuntar som ofta är just åttkantiga. Talet åtta betyder också i Orienten och kristen teologi att himlens ordning upprättas på jorden dvs Lukas vill visa att himlens ordning är att kvinnorna är jämställda med männen. Jag kan inte se att talen 8, 12 och 72*** är slumpvis utvalda eftersom det babyloniska systemet med talsymbolik levde i högönsklig välmåga när Nya testamentet skrevs och traderades.

Maria Magdalena var alltså ett torn som syntes på långt håll och som såg långt in i framtiden och fann de fiskstim som fyllde nätet när Jesus kom till sina fiskarvänner i Johannesevangeliet, det evangelium som också specifikt tar upp Maria Magdalenas möte med Jesus ensam i trädgården efter hans uppståndelse. När de kastat ut sina dittills tomma nät på andra sidan fick de 153 fiskar vilket ju förstås är ett tal med betydelse för antikens människor. Det symboliserar alla folk på jorden eftersom man då räknade med 153**** olika folkgrupper.

Funfact är det ju i sammanhanget att Sveriges fått sin första kvinnliga statsminister. Hon heter Magdalena, grattis till Sverige!

Ikon av Maria Magdalena av ikonmålaren Lars Gerdmar

*som naturligtvis inte är så originell så mängder av andra inte redan kan ha utlagt denna sanning, men jag kan inte minnas att jag har hört denna teori förut. Kanske eftersom kapitlen kom senare men jag tror den Heliga Ande vakar över ordet och kan se till liknande saker.

** Detta fick enorma konsekvenser för samhällsbygget: småflickor kunde dödas utan att det ansågs som mer fel än den normerande svensken ser på abort före vecka 18. Det innebar också att kvinnors ord var ogiltiga i rättsfall och de hade ingen rätt att tala i de olika parlament som uppkommit i Grekland och Romarriket och kunde inte inneha offentliga ämbeten. De fick dock gå i skola under Jesu tid och hade rätt att skilja sig i Romarriket, vilket de inte hade enligt Mose lag. Detta gäller förstås enbart fria kvinnor liksom allt annat också bara gällde fria män. Slavar var ett slags talande boskap, utom i judendomen som bevarade minnet av slaveriet i Egypten

Att köpa sig en judisk slav ansågs vara att köpa sig en herre. Romarna fann judarna obändiga och självsäkra, slavar som inte förstod sin plats i samhället. De borde vara ödmjuka och känna sig underlägsna men hade inte vett att fatta det utan var outhärdligt styva i korken. De ifrågasatte och diskuterade om det mesta. Dessutom kunde de läsa!

*** 72 är ett vanligt tal med symbolisk betydelse i Bibeln. Det kan dessutom jämnt delas upp i primtal liksom 12 och 8. 72 är ju produkten av 8x9 och åtta kan jämnt delas upp i primtalet 1 liksom 9 kan delas upp i primtalet 3 som dessutom är kvadraten ur 9. ) månader varar en graviditet. Primtalen ansågs ju tidigt speciella och därav blev de tal som kunde delas i jämna primtal speciella och detta 1 och 3 gjorde ju förstås 72 intressant för de tidiga kristna filosofer som ville bevisa treenighetens existens i Bibeltexten. 

Men det räcker egentligen med att veta att den koinägrekiska översättningen av gamla testamentet heter septuaginta, den som oftast citeras i NT,  eftersom den översattes av 72 lärda judar. 72 är ju också jämnt delbart med 12. 12x 6 är sjuttiotvå. 6 personer ur varje judisk stam. För antikens människor var 6 ett viktigt tal eftersom det är ett "fullkomligt" tal. Ett fullkomligt tal är summan av sina delare i 6 fall 1+2+3. I judisk symbolik betyder 6 oerhört mycket, den sexuddiga Davidsstjärnan visar detta. Talet 6 symboliserar människan och den trofasta kärleken mellan man och kvinna eftersom ish och isha skapades på den sjätte dagen. Så antalet lärjungar spelar också en roll. Jag tror dock att referensen till Septuaginta om gjorde GT tillgängligt i den tidens stora linguafranca: grekiska, är den viktigaste. De 72 förde ut evangeliet till alla liksom Septuaginta gjorde GT tillgängligt för alla.

**** 153 är också jämnt delbart i 3 som ju på många sätt är ett viktigt tal i den antika tankevärlden. Sedan kan det endast delas jämnt i 1, liksom man kan komma ner i 1 och 3 som grund till 72 lärjungar.

lördag 11 december 2021

Angela, Virginia och Anna

 Herren ger främlingar skydd,
stöder faderlösa och änkor
men korsar de ondas planer.
Psaltaren 146:9

På grund av stor arbetsbelastning skriver jag kalendern i efterhand. Därför får Angela, Virginia och Anna dela på en lucka eftersom jag tycker att de hör ihop, inte för att de inte är värda minst en lucka var. Angela betyder ju ängel och denna ängel är väl i detta fall Gabriel som kommer till jungfru Maria med det oerhörda budet att hon nu är gravid med Guds egen son, Emmanuel, tecknet som betyder Gud med oss. Jag tror ju inte på den gnostiska myten att Maria blev till genom att hennes pappa kysste hennes mor Anna på kinden och på så sätt blev "obefläckat avlad" som om normalt sexliv i en judisk kontext skulle sees som "befläckat" och rituellt orent.

Det kvinnohat som är grunden till och som sedan frodats på grund av denna myt har jag noll och intet till övers frö, men det är pga denna myt som Virginia har namnsdag dagen innan Anna kommer med kanna. I katolska länder firas "den obefläckade avlelsen" 8:e december. Men jag tänker istället på ett slags kvinnligt triumvirat här, alltså ett trifeminat. Först Angela, den ängel som bringar budet om att helig Ande ska väcka liv i Marias äggcell trots att hon inte har hunnit gifta sig med sin trolovade Josef.

Marias reaktion på budskapet är inte, "ONEJ, så äckligt och befläckat, jag måste då ha sex med min make" nej, hon konstaterar att hon inte har det som krävs eftersom hon inte har hunnit befruktas av sin make, Judendomens historia har många exempel på mirakelbebiser men alla hade tillkommit på det vanliga sättet , det som gnostiskt tänkande senare kom att kalla "befläckat". Det var inet konstigt alls att Maria förutsatte att det skulle behövas eftersom det varit så för mamma Sara, mamma Rakel, mamma Hanna och Simsons namnlösa mor som alla fått barn genom Guds direkta ingripande. Ingen av dessa var ogifta. För Maria var det naturligt att Gud verkade genom sin finurliga skapelse.

Men nu kom ängeln och berättade om något nytt, kvinnan skulle föda barn utan en man inblandad och det barnet skulle bli hela kosmos räddning. Sprang Maria till mamma Anna efter detta besked? Bibeln säger inget om det. Den säger inte vad Marias föräldrar heter över huvud taget. Men antagligen fick hennes föräldrar reda på detta mirakel eftersom Maria besöker sin släkting Elisabeth i början av sin graviditet.

Elisabeth är en i raden av dessa gifta mirakelföderskor vars graviditet bebådats av en ängel. Dessa är antagligen betydligt fler än bara det fåtal som nämns i Bibeln. Gud har nog tröstat barnlösa kvinnor genom historien många gånger genom änglabesked. Jag läste idag om en kvinna som fick kallelse till att bli missionär och att hennes ofrivilliga barnlöshet skulle ta slut när hon kom till det land hon skulle missionera i som blev Sri Lanka. Barnet föddes mycket riktigt i Sri Lanka.

Anna själv tredje, ett ovanligt ikonmotiv.

Kanske ville Gud på så sätt visa att vi tillhör Guds rike inte små mänskligapåfundsnationer. I Jesus vet vi helt säkert att Guds ärende är hela jordens befrielse. Gud som tar sig an de ensamstående kvinnorna och deras faderlösa barn blir själv ett faderlöst barn. Även om Jesus har en perfekt fosterfar i Josef är han ju faktiskt sett bara en kvinnas barn. Gud tar alltså den mest utsatta position en människa kan ha: ett faderlöst spädbarns.

I och med Marias ensamstående graviditet proklameras att kvinnor är oändligt värdefulla och nödvändiga, vilket inte alls var en självklarhet i antikens kulturer. Där och då var det endast män som var riktiga människor och kvinnan var ett nödvändigt ont för att mansfröet skulle ha en jord att växa i. Utsattes det lilla mansfröet för en ond vind eller annat skadligt under fostertiden kunde det bli utvecklingsstört och födas som en kvinna. Men Maria föder alltså Jesus utan att ha haft någon man och detta är inte bara ett mirakel utan också en manifestation från himmelriket om vad som är viktigt på riktigt. Och om vem som är en riktig människa för det är ju vad Jesus också kallas, detta kära barn med många namn, Människosonen.

Sankt Nikolaus

 Han skall vända fädernas hjärtan till barnen och barnens hjärtan till fäderna, så att jag inte viger landet åt förintelse då jag kommer. Malaki 4:6

Sankt Nikolaus är ju en härlig helgongestalt som står för generositet och barnavänlighet. I en fransk barnvisa tas legenden om hur han räddar några fattiga barn som utsätts för en extrem variant av organdonationstrafficking av en girig värdshusvärd; de slaktas och saltas in i kar. Sankt Nikolaus avslöjar värdshusvärden och återuppväcker barnen från de döda.

Tyvärr vet vi med all säkerhet att den första delen av legenden inte ligger långt ifrån verkligheten även idag. Det finns så mycket vi behöver förändra i vår värld och vi kan känna oss maktlösa. Men jag tänker då på att en biskop i en förföljd minoritetsreligion i Smyrna genom sin generositet ännu är högt älskad och skänker mod till miljarder i en värld som på många sätt är betydligt mer rättvis än den var när han levde, ännu gör skillnad.

"Gör det lilla du kan gör det villigt och glatt" skaldade Lina Sandell, ytterligare en person som fortfarande gör enorm skillnad trots oddsen emot sig. Det vill jag ta till mig och fortsätta den goda kampen just på min plast på jorden.



Barbro- främlingar och vänner

 

Hör, dotter, se och lyssna!
    Glöm ditt folk och din faders hus!  Psaltaren 45:11

"En främling är bara en vän du ännu inte lärt känna", ungefär så skriver människor uppmuntrande på sociala medier och vackert textade kylskåpsmagneter. Idag har Barbro eller Barbara namnsdag, ett namn som betyder en barbar, en främling, en som inte är som "vi", en som pratar obegripligt (det lät som barbarbar, tyckte grekerna)och i de första Barbaras fall betyder det någon som inte kom från Romarriket.  

 Sankta Barbara var enligt legenden dotter till en hednisk pappa som låste in henne i huset när hennes kristna tro gav henne mod att stå emot pappans vilja att gifta bort henne. Psaltarorden ovan stämmer så perfekt in på henne. Men också på oss alla som valt att bejaka vårt barnaskap hos Gud, vår tillhörighet till Guds husfolk.

 En av sönerna ordnar filmkväll en gång i veckan och det har blivit lite av ett ökentema i filmerna. "Den onde, den gode, den fule", "Casablanca", "Lawrence of Arabia" och "Bagdad café" har alla öknen som en begränsande och bejakande miljö. I "Bagdad café" är öknen förutsättningen för den mångkulturella harmoni som till slut får tatueringsartisten Debbie att flytta därifrån. I öknen måste man ty sig till varandra, trots olikheter, eller dö. 

Det blir tydligt också i den vackra filmen om Lawrence of Arabia byggd på hans egen självbiografi "Vishetens sju pelare". Lawrence har svårt att riktigt finna sig tillrätta i sin europeiska persona men mår bra när han får trotsa öknens obarmhärtighet tillsammans med arabiska vänner och allierade. Jag tänker att det är en ganska vanlig företeelse; att européer vill bli del av en annan kultur, vill byta etnicitet, vill välkomnas till folk som européer i gemen koloniserat, förnedrat och föraktat. 

Den romantiska idén om den gode vilden lever ännu och ännu mer drömmen att få bli blodsbroder med dessa "goda vildar". I somras lyssnade jag på en podd-dokumentär om en sekt som kalade sig Micmac-indianer och bosatte sig i norra Sverige och Finland för att starta ett utopia i ekologisk balans med naturen. Mannen som ledde dem sa sig vara indian från Kanada men var av europeiskt ursprung utan minsta släktskap med Micmac-folket. Detta blev en hemsk sekt där människoliv krävdes innan de flydde det kalla Finland. Men de flesta av medlemmarna verkar ha varit snälla människor som längtade efter att vara någon annan eller kanske tillhöra en sannare gemenskap.

Nyligen avslöjades en kanadensisk professor som påstått sig tillhöra kanadensisk ursprungsbefolkning och några år tidigare hände en liknande sak i USA. Kvinnan i USA sa sig vara svart medborgarrättskämpe. Och båda kvinnorna har också gjort mycket för de folkgrupper de så gärna ville tillhöra och helt identifierade sig med. Det var inte som med micmac-bedragaren i norra Sverige och Finland, de gjorde, vad jag kan förstå, enbart gott. I filmen om Lawrence of Arabia blir Lawrence mycket deprimerad när han blir torterad, och antagligen våldtagen, av en turkisk officer som tycker han är så ljushyllt och blåögd. Han får en dyster insikt om att han är den britt han föddes till och det kan han aldrig ändra. Då tappar han livslusten för en stund.

Jag tänker på dem som byter kön eftersom de känner sig tillhöra det motsatta könet. Vad det nu innebär att känna sig som ett kön. Vad innebär det att känna sig som han-kines?  Som svensk? Det är nog ingen som vet. Men vad det är att vilja höra till, att få finnas i en gemenskap eller ett landskap "utan att behöva en ursäkt för att vara där" som Joseph Conrad skriver i Mörkrets hjärta om afrikanerna till skillnad från de europeiska kolonisatörerna, det vet vi alla hur det känns. 

De europeiska kolonisatörättlingarna i USA och Kanada som gav sig själv andra etniciteter borde naturligtvis inte hånas för detta såvida de inte förstört för de etniska grupper de sagt sig tillhöra. Tvärtom. Liksom Lawrence of Arabia gjorde sitt yttersta för att ge araberna självständighet i Mellanöstern har de kämpat för "sina" folkgruppers rättigheter, liv och hälsa. Jag ser inte att det ska förhånas. Jag tycker det är fasansfullt att man lägger barn under kniven och proppar dem fulla av hormoner för att de ska "bekräfta sitt riktiga kön". Jag anser att förkastliga könsstereotyper ligger bakom denna epidemi av flickor som känner sig som pojkar men att bemöta dessa som vill anta en annan identitet med hån är ju helt oacceptabelt. 

Lawrence of Arabia i Akaba 1917
På samma sätt är det förstås den avskyvärda rasismen som ligger bakom att människor vill byta etnicitet. Om vi verkligen fick vara oss själva och tillhöra de grupper man känner sig trygg med och känner sig hemma i behövs ju inga korrigeringar. Man behöver inte ljuga som sitt ursprung eller gå igenom livsfarliga och handikappande behandlingar om samhället accepterar variation och skyr rasism och sexism. Den opererade tonåringen och den som korrigerat sin etnicitet för att få tillhöra den grupp de längtar efter att få tillhöra lyckas ju sällan ändå att bli en helt accepterad del av den grupp de vill identifiera sig med.

Jag vet inget annat sätt att helt byta identitet och tillhörighet än att bli Guds barn. Man anses som fullvärdig kristen när man tar emot Kristus. Alla som döpts in i församlingen och bejakar sitt dop är med i församlingen till hundra procent. Det är ingen identitet som ger hög status eller coolhetspoäng någonstans. Det hjälper inte heller mot utvisning fast konvertiter från islam hotas med döden, men man får en fullständig tillhörighet till Guds folk.

Det är därför fint att det finns ett helgon som heter Barbara, en barbar, en som inte räknades av greker och romare, men i kyrkan blev helgonförklarad och fullt tillhörig det nya folket som kallas "De stilla i landet".

 


lördag 4 december 2021

Lydia och Chanukka

 

Sions folk, du som bor i Jerusalem, gråt inte mer. Han skall visa dig nåd när du ropar till honom, så snart han hör din bön skall han svara.

Jes 30:19 

Just nu firas chanukka, den högtid som är förlagan till kristet julfirande. Jag vet, judar firar inte Jesu födelse, men de första kristna var ju judar och såg Jesus som världens ljus. När han red in i Jerusalem på en åsna var det Judas Mackabaios många tänkte på  som sjöng Hosianna Davids son. Speciellt när Jesus red till templet blev analogin uppenbar. Där i templet rensade Jesus ut penningväxlare och allt annat geschäft. Jo, det var inet alls konstigt att de första kristna förknippade Jesus och chanukka. När sedan fler hedningar blev kristna och man började högtidlighålla Jesu födelse var det naturligt att fira världens ljs ankomst under den period när chanukka kan infalla. 

Eftersom Marias möte med Gabriel som förkunnade att hon skulle föda en son, var i månaden Nisan som infaller någon gång i skiftet februari -mars och det traditionella dödsdatumet för Jesus var 25 mars antog man, eftersom heliga personer dör och koncipieras på samma dag enligt folktron, att han föddes 25 december, kanske kring den 25 december men datumet bestämdes utifrån dessa parametrar. Och utifrån Chanukka handlar kyrkoåret mycket om ljus "Det folks som vandrar i mörkret ska se ett stort ljus" profeterar Jesaja och vi som följer Jesus har från början sett honom som det ljuset.

Dagens morgonandakt handlar om Chanukka och om fred. Ljus och fred är också vad kristen jul handlar om. Jo, det märks tydligt att de första kristna var judar, vilket gör den kristna antisemitismen ännu mer horribel och gör antisemitism till något mer och delvis annat än rasism. När Lydia som den första européen blev en kristen hade hon redan en uppriktig tro på Gud, dvs hon kände redan till den enda sanna Guden genom judendomen. Idag firas hennes minne på samma datum som den sista stora "martyrmakaren" Diocletianus dog och därmed lättade förföljelsen av de kristna inom romarrikets gränser. Efter något sekel till befann sig kristna i en trygg majoritetsposition i hela romarriket.

Att man några sekler senare börjar förfölja de judar som inte lät döpa sig i en allt annan än kristlig hämndkulturs onda anda, är helt ologiskt. De kristnas skuld till judarna är därmed enorm: vi fick frälsningen och ljuset från juden Jesus och de första judiska kristna förde ljuset ut i världen. Och när kristna fick en maktposition tog vi chansen att förfölja dem med ursäkter av olika slag. Jag ser bara en demoniska kraft av ren skär mobbande ondska bakom antisemitismen. Kristna ska vara fredsstiftare inte elda på ofred och oförsonligt hat. Ja, jag tänker nu på Kyrkomötets på alla sätt vansinniga beslut om att "utreda apartheid* i Israel". Detta Israel-hat är en äckligt stinkande rutten frukt som för länge sedan borde vara avskuren från den kristna delen av vinstocken vi inympats i.

En vanlig upplevelse i dagarna är att vi hör Dotter Sion ur oratoriet Judas Mackabaios av Händel i kyrkan:




* De delegater som trots avslag på sin motion från utskottet, genomdrev detta sjuka beslut är gamla, det är tydligt. De lever kvar i den tid de älskade att leva i som unga. Då när Sydafrika var en apartheidstat och ont och gott i den konflikten var enkelt och tydligt. Hur kom det sig att den oerhört komplexa frågan om Israel och Arabländerna blev svartvit i vissas ögon? Jo, att hata Israel blev efter anfallskriget av arabländerna mot Israel 1967 plötsligt comme il faut inom vänstern. 1968 började judeförföljelserna i Polen just med ursäkten att ställa sig på Arabländernas sida i sexdagarskriget. Ungefär samtidigt som arabländerna blev oljerika alltså. Då skyllde man arabländernas förluster i krigen mot Israel med USA-inblandning och imperialism. Mer modernt är att nu kalla Israel för en apartheidstat.

Apartheid utsatte Sydafrikas majoritet för en sortering i raser vilken bara gav vita ättlingar till holländska och brittiska kolonisatörer, fulla medborgerliga rättigheter, det var endastvita som fick rösta i val och endast vita fanns i parlament och regering. Svarta fick till och med bära pass för att få röra sig inom sitt hemlands gränser och familjer skildes åt när män och kvinnor inte fick arbeta på samma ställe pga att de då lämnade de reservat som de fick ha som "hemland". Självklart diskriminerades även judar i Sydafrika. Giftermål över rasgränserna var förbjudet i lag och svarta/färgade/indier/judar hade väl avgränsade områden där de fick verka där de svarta hade de fattigaste och svåraste markerna att trängas på. Missionärer och kyrkor var de som först började reagera mot detta i Sydafrika och en helt rättfärdig kamp mot apartheid bedrevs runt om i världen, inte minst i Svenska kyrkan.

Det råder dock ingen likhet mellan Israels lagstiftning och Sydafrikas under apartheid-åren. I Knesset sitter till och med islamistpartier och de ingår i den nuvarande regeringskonstellationen. Alla religioner (de är många) är tillåtna och skyddade i Israel; druser, Ammadiyya-muslimer, samarier. maroniter etc.etc- Och det är tillsammans med Libanon, ett av två länder i området där kristna inte förföljs systematiskt. 

Man kan lika gärna använda en karta över Sydafrika för att resa genom Israel som att jämställa deras system. Palestina har ingen fungerande rättsstat men det var inte Palestina som låg i fokus för det antisemitiska beslutet vid Kyrkomötet. Jag hoppas  att när denna generation av övervintrade 68- studentupprorsdelegater avgår på naturlig väg Svenska kyrkan äntligen kan lämna den lutherska antisemitismen bakom sig.

 

fredag 3 december 2021

2 december Beatrice

Dante möter Beatrice enligt en brittisk 1800-talskonstnär, Henry Holiday.

 

 Inte glömmer jag Beatrice. Tidigt i livet blev jag djupt intresserad av Beatrice i Dantes Komedi som i paradiset sätter ihop en plan tillsammans med St. Lucia för att rädda livet på Dante som gått vilse i en skog av medelåldersbekymmer, lockelser och faror.

Beatrice var Dantes barndomskärlek men kanske valde han också henne som hjälte i sitt främsta verk eftersom hennes namn betyder lyckosam. Han kallade inte henne för Beatrix i diktverket, den latinska stavningen, nej han valde den italienska vulgärvarianten. Dante skapade ett italienskt skriftspråk i Komedin. Hans tid som kallas senmedeltid men just i Florens och hela Norditalien i allt väsentligt var en renässansperiod började uppvärdera folkspråken och därmed också uppfinna de språkens skriftspråk.

Man kan tänka att detta var en tragedi för den globala kyrkan. Ett enda språk är ju perfekt för att befrämja kommunikation och globalt samarbete. Men historien lär oss att det inte finns någon återvändo språk kommer alltid att förändras och hela tiden är det maktens språk som dominerar. Från Romarriket och långt fram i Europas historia var det latin i Västeuropa, eftersom det var Västroms språk, och grekiska i öst eftersom Östrom var grekiskspråkigt vilka var språken som gällde som maktens och de bildades kommunikationsmedel. I Västromerska riket genomfördes därför latin som kyrkans språk och i Östrom förblev grekiska kyrkospråk. På olika sätt motiverade man detta språkval men de kunde inte gärna hävda att detta var de första kristnas språk eftersom de, liksom Jesus, talade arameiska. Däremot skrevs Nya testamentet på Koinä-grekiska och på femhundratalet kom Hieronymus' latinska översättning av Bibeln som kallas Vulgata eftersom latin då var folkspråket i resterna av Romarriket och därmed i västkyrkan, mer än grekiskan som började glömmas bort även bland de lärda efter Västroms fall 476.

Men när kristendomen spreds stötte kyrkan ständigt på människor som inte kunde ett ord latin och färre blev de med åren. Bildkonst och predikningar på folkspråk, samt handlingar som att bygga kloster, som ju var både sjukhus, skolor och vårdhem, och självaste gudstjänstens liturgi spred tron bland folk som uppfattade latinet i gudstjänsten som trollformler.

Dante och John Wycliffe som föddes tre år efter Dantes död var bara några av dem som började skriva på folkspråken. Wycliffe dristade sig till och med till att översätta Bibeln till Engelska folkspråket. För detta blev han efter sin död uppgrävd och bränd på bål av den stora katolska kyrkan som blev mer och mer trängd av reformatorer vilket som vi vet kulminerade i Martin Luthers teser.

Att inte beröva männsikor deras språk är därför numera en grundbult i kristen mission och Wycliffe har fått ge sitt namn till bibelöversättarorganisationen som reser runt och ger skriftspråk till de språk som saknar detta. På så sätt gör de en stor kulturgärning för de olika folk man möter, samtidigt som kanske dessa folk utan skriftspråk ser Guds omsorg i dessa bibelöversättares hängivenhet.

Jag hoppas åtminstone att vi som länge varit kristna och länge använt det latinska alfabetet för att skriva vårt folkspråk inser att Gud är Gud överallt och för alla. Däri ligger inget kolonialt förtryck vi är alla fullständigt lika inför Gud. Därför var det så lyckosamt att Dante började skriva italienska, Wycliffe började skriva engelska och några anonyma munkar i Sverige/Finland
började skriva svenska, finska och samiska, men alla med det latinska alfabetet. För alfabetet är ett gott verktyg att nå jorden runt med eftersom alla ord finns i alla alfabeten som bygger på fonem. 

Ska kyrkan vara globalt relevant är det alfabetets flexibilitet, användarvänlighet och samtidigt pålitliga konservativa form som igenkänns genom tid och rum vi måste eftersträva.

Fred 1 december




Otaliga är dina verk, o Herre! Med vishet har du gjort dem alla, jorden är full av vad du skapat.

Ps 104:24 

Costa Rica är ett litet undantagstillstånd i världen. Där bedrivs ett ekologiskt medvetet naturskydd och en av världens blå zoner ligger också där . Dessutom avskaffade landet sin militär just den 1 december 1948. Ska man nödvändigt resa på långresa för att se på Herrens otaliga verk i regnskogen är ett hållbart alternativ Costa Rica om du stannar längre tid än en vecka.

Dagens morgonandakt handlar om ofredens Nordirland där en kristen gemenskap byggdes av protestanter och katoliker. Werner Jeanrond, katolik, var med och fann där sin Betty, protestant, som lärde honom hur kärleken bygger fred på jorden såsom i himmelen.

Dagens namn är Oskar, ett namn frå den keltiska kultur som gett oss både St. Patricks bröstvärn och inbördeskrig på Nordirland. Namnet betyder troligen hjortvän, på engelska heter djuret deer och det är etymologiskt exakt det ord vi använder numera för alla djur. Jag tänker att djurvänlighet är en stor del av den fred som profetiorna talar om.  

Costa Rica är ett exempel att se på när det gäller att fred och djurvänlighet hör ihop. Vi hör ihop. Jorden är full av vad Herren skapat. Vi är också del av den skapelsen.

 

tisdag 30 november 2021

Andersmäss

 Galaterbrevet 4:6


Polarnatten blir lättare att överleva inom Guds rikes globala kärlekspraxis, här råder Guds rike i vårt kök med goda vänner och söner.

Och eftersom ni är söner har Gud sänt sin sons Ande in i vårt hjärta, och den ropar ‹‹Abba, Fader!››."

Den som följt denna 11 år gamla adventskalender genom åren vet ju att idag börjar Kaamos/ Skábma, polarnatten som avslutas 19 januari på Henrik-dagen. Andersmäss är också namnet på första Advent numera. Dessa båda firas samtidigt på första söndagen i Advent. det är traditionellt en stor kyrksöndag och gudstjänsten i Jukkasjärvi kyrka firas då på samiska. Det kan ju låta väldigt lokalt men ändå menar jag att detta är ett bevis på Guds globala avsikter med oss. 

Andreas är ett grekiskt namn som etymologiskt hör ihop med det grekiska ordet för människa anthropos- Liksom i många språk är människa också kopplat till ordet för man andros och man kan hävda att Andreas både betyder mänsklig och manlig. Jag väljer förstås ordet mänsklig som det mest betydelsefulla för teologiska resonemang men i denna text från Galaterbrevet inräknas alla människor i begreppet  söner, eftersom Jesus var den utlovade sonen som skulle komma med fred. 

Genom språket osynliggörs alltså kvinnor och det är jag absolut ingen anhängare av. Men man kan också se det positivt ur min synvinkel: alla är Guds barn och den nu så omdebatterade "könsidentiteten" spelar ingen som helst roll. Att vara Guds barn är att vara sant mänsklig. Vi människor har alltid haft en mörk tid framför oss när vi firar minnet av den första lärjungen Andreas. I relation till polarnatten blir människans utsatthet extra tydlig. Nakna i kylan, utan klor och vinglandes på två spröda ben har vi människor inte mycket annat än varandra att ty oss till-och Gud, universums skapare som i Jesus också är Kosmos rätta kung. 

Vi har alla varit barn och vaknat mitt i natten av någon mardröm eller något skrämmande ljud. Vi har ropat rakt ut och i de flesta fall kom en mamma eller pappa, mormor eller farfar till oss, tröstade och lyfte upp oss i sin famn. Det var då vi började lära oss vad kärlek är och gör.

"Guds rike inbjuder till en omfattande global kärlekspraxis"   säger Werner Jeanrond just nu i dagens morgonandakt. "Guds rike är en kraft som förvandlar våra hjärtan […]Om vi vill ryckas med i denna dynamik" säger Jeanrond, kan vi absolut fira jul med gott samvete. Och jag vill tillägga att denna kärlekskraft hjälper oss att överleva Skábmas/Kaamos svåra tid. När nattens mörker är skrämmande och inget är enkelt i vardagens kyla som gör allt trögt och tungt,  kan vi ropa "Evig Fader!" ut i natten.

Andersmäss påminner oss om att vi är människor med rätten att ingå i Guds rike och familj. Och detta gäller också där denna tid på året är ljus och varm. Som Werner Jeanrond sa är Guds rike är global kärlekspraxis.