Kristi Himmelsfärd- en självupptagen betraktelse över min självupptagenhet

Johannesevangeliet 16: 7-11  Ty om jag inte lämnar er kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går skall jag sända honom till er, och när han kommer skall han visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är. Synd: de tror inte på mig. Rättfärdighet: jag går till Fadern, och ni ser mig inte längre. Dom: denna världens härskare är dömd.

En sak slog mig på Långfredagens gudstjänst i Kiruna kyrka: Jesus dog under den judiska påsken och enligt traditionen precis när påskalammet slaktades till minne av befrielsen från Egypten. Kalla mig gärna trög och obildbar, för det är precis vad jag är. Hur har jag kunnat bortse ifrån detta? Varför slog det mig först nu? Jag inser att jag ett långt liv blandat ihop påsken med Jom Kippur, som firas på hösten. Påsken är ju firandet av den stora befrielsen; Exodus, uttåget ur Egypten. Medan Jom Kippur handlar om synd där försoningen sker genom att man skickar ut en syndabock i öknen för att ta bort folkets skuld.*

Påsken var triumfens högtid en triumf för hela folket ett nytt rike bildas när slavarna lämnar det gamla riket, Egypten-eller det som Jesus kallar "Denna världen" . I min självupptagenhet har påsken handlat om att gräva i mig själv , vilket ju har sin tid, men inte under påsken. I nya testamentet nämns mycket riktigt Jom Kippur inte förrän i Apostlagärningarna  , efter Jesu död , uppståndelse och himmelsfärd.

Påsken handlar alltså inte om mig personligen, som individ, utan om Guds rikes seger och hela folkets befrielse. Guds rike manifesteras i Exodus av ett folk av trashankar som lämnar det rika Egypten "där vi satt vid köttgrytorna och där brödet räckte till för oss." men de vandrar ut i friheten in i ett rike där helt andra lagar råder än det Egypten de lämnat.

Så här talar Gud genom Mose: "Jag är Herren, och jag skall föra er bort från tvångsarbetet hos egypterna och rädda er ur slaveriet hos dem. Jag skall lyfta min arm till väldiga straffdomar för att befria er. Jag skall göra er till mitt folk och jag skall vara er Gud, och ni skall inse att jag är Herren, er Gud, som för er bort från tvångsarbetet hos egypterna. Jag skall leda er till det land som jag svor att ge åt Abraham, Isak och Jakob: jag skall ge det åt er till arv och egendom. Jag är Herren.” Det är alltså inte folkets synder som är påskens fokusomåde utan Guds makt att befria.

Sedan känner jag hur texten läser mig med orden: "Allt detta framförde Mose till israeliterna, men de var så tyngda av sitt hårda arbete att de inte orkade lyssna." Jag känner så igen mig. Orkar inte lyssna, orkar bara navelskåda över hur ovärdig jag är. Hade jag varit Mose hade det inte blivit något Exodus

Jesus i centrum.***

. Jag hade stannat på tryggt avstånd från slavarna i Egypten i Midjans land och firat Jom Kippur dag ut och dag in, tills min flock inte hade haft kvar en enda getabock att sända ut i öknen. Som om Påsken handlar om min rättfärdighet när den handlar om Jesu rättfärdighet.

Det är heller inte jag som döms i Påsken och självklart inte heller Jesus**, utan Guds rikes motståndare "denna världens härskare". Det är alltså Farao, som står för ondskans herravälde, som döms och besegras. När Gud talar om Exodus säger han till Mose: "Den natten skall jag gå fram genom Egypten och döda allt förstfött i landet, både människor och boskap, och alla Egyptens gudar skall drabbas av min dom – jag är Herren." Som ett tecken på att man inte tillhör Egypten utan vill vara med i Guds folk ska man stryka blodet från det i all hast slaktade lammet på dörrposten för att "det förödande slaget skall inte träffa er när jag slår Egypten."

Detta lärde vi oss redan i lågstadiet och jag ännu tidigare, i söndagsskolan. Ändå gick det först nu upp för mig hur kollektivt påskens budskap är. Inte säger Gud åt dem som vill befrias från sina tunga liv att sitta ensamma på sina kammare och rannsaka sig för att om möjligt befinna sig själva värdiga att utvandra. Nej, han säger bara åt dem att vara beredda att gå och ger dem instruktioner för hur de ska visa att de är resklara.

Jag lärde mig denna påsk att allting har sin tid. Påsken är segertiden, Guds rikes seger över det onda rike där gudarnas antal är legio och slavarnas ännu större. Tids nog blir det tid för självrannsakan. Nu är tiden för segerfest "vi är ett folk på vandring i tro på livets Gud." Påsken är alltså en kristocentrisk högtid, kung Jesus är i fokus. Tänk att det skulle ta ett halvt sekel att fatta? Och tänk att jag ändå bara fortsätter själrannsakandet! Nej, nu sjunger jag i stället!

Sv. Ps 743 Var glad, för Kristus lever!

1. Var glad, för Kristus lever! Ny framtid vill han ge.
Ur vetekornets offer skall växa livets skörd.
Vi sörjer ej hans minne. Han är vår morgondag.
Han är ej bland de döda. Han är vår framtids Gud.

2. Var glad, för Kristus lever! Han öppnar livets port.
Den tunga natten vändes i evighetens ljus.
En enda har oss frälsat till ett gemensamt hopp.
Ett dop oss visar vägen igenom död till liv.

3. Var glad, för Kristus lever! Han hälsa åt oss vann.
I hans försoning strömmar den nya livet fram.
Vi tillber inga läror och ingen from idé.
Vi är ett folk på vandring i tro på livets Gud.

4. Var glad, för Kristus lever! Kom låt oss gå med bud.
I trångmål eller framgång, vi går i Jesu namn.
Kom med och låt oss sjunga om hans uppståndelse.
En enda lovsång ljuder nu och i evighet.
Text: Tore Littmarck 1976


Rebella länkade till detat spännande samtal i just denna fråga och hon tipsar särskilt om N.T Wrights kommentar som börjar strax före 7 minuter:

*3 Mosebok 16 
** Inte ens jag har någonsin varit så korkad så jag trott på JDS-liknande idéer.
*** Andrea Mantegnas bild av Jesu Himmelsfärd målad 146