Jane Austen 16 december 1775- 18 juli 1817

 

Jane Austens skrivbord

Ett liv utan Jane Austen är svårt att föreställa sig för mig. Citat och episoder i hennes romaner är så fastetsade , välrepeterade som de är genom många omläsningar, i mitt minne att jag ofta känner mig som den iakttagare jag föreställer mig att Austen var. Och det är hon som gjort detta med mig. Austen lyssnade in konversationer omkring sig och omvandlade dessa till stor litteratur vid sitt pyttelilla skrivbord som fortfarande finns kvar i hennes sista hem, nu förvaltat av Jane Austen-sällskapet i Chawton. Där trivdes Austen och skrev. Det är ett fint minnesmärke över Austen.

 I Bath finns också ett Austen-museum som känns mycket större, mer påkostat och mer spekulativt än den lilla hembygdsgårdsliknande stugan i Chawton. Austen trivdes aldrig i Bath, där hon bodde en kort och olycklig tid i livet, däremot gör hon vass satir av det sociala livet därstädes men visst förstår jag att även Bath vill ha en del av Austen-kakan. Hon är ju oemotståndlig som alla hennes läsare vet. Nu för tiden har väl de flesta stött på henne genom filmerna, som sannerligen är legio, både de rena överförandena av romanerna och alla de adaptioner som gjorts av romanerna till modern indisk film,  TV-serier med fantasy-inspirerade tidsresor som Lost in Austen (I love it!) och ännu mer långsökta idéer som zombie-Austen . Det finns också filmer om att älska Austen som The Jane Austen Book Club. Filmer om Jane Austens liv finns förstås också till exempel Becoming Jane Austen. En faktabok om Austen som ger värdefulla inblickar i hennes liv som jag äger är Jane Austens liv i brev och bilder, urval och kommentar av Penelope Hughes-Hallett, 1994 (My Dear Cassandra). Romaner skrivs också om att älska Austen, snart blir väl de flesta film eftersom vi som går på bio, vi som bär kulturen, är medelålders damer och fortfarande fullt litterata plus att vi även går på bio. Men också eftersom Jane Austen dog så tidigt att hon inte hann med att skriva så mycket som vi Austen-älskare skulle önska.

Senaste filmen en vän och jag såg tillsammans var Emma. Underbart välgjord och Austenvärdig tappning av en av de romaner jag älskar mest. Men å andra sidan är min favoritroman av Austen alltid den jag för tillfället läser eller senast har läst. Varje Austen-roman är ett mästerverk, troligen just på grund av att de skrevs för hand vid ett pyttelitet bord. Ska jag ändå drista mig till att lyfta en speciell roman av Austen blir Mansfield Park mitt val. Ridning spelar en viss roll i romanen och klassanalysen är tydligare utmejslad än i någon annan av Austens romaner, till och med mer än i Emma. Fanny Price är också en gestalt som är mycket fruktbar i litteraturen, det ensamma fosterbarnet. I många fall är fosterfamiljen underbart bra för barnet som hos Anne på Grönkulla, Kajsa Kavat och Stina Aronsons Sanningslandet (och på riktigt i hennes eget liv) men lika ofta är det mindre bra som hos Kulla-Gulla. 

Fanny Price är definitivt mer lik Kulla -Gulla vad gäller hur hon behandlas i familjen men båda två är de lika Anne Shirley och Kajsa Kavat till personligheten. På grund av att Mansfield Park är en vuxenroman är den prekära situationen hos fosterbarnet tydligare beskriven; Fanny Price kan ju inte vara lika tydligt egensinnig och självständig som Anne Shirley eller Kulla-Gulla. Fanny tillåts aldrig glömma bort sitt enkla ursprung och sin tacksamhetsskuld och hon får aldrig känna sig så kroppsligt stark och duglig som Kulla-Gulla eller lika älskad som Anne Shirley. Genom romanen förtydligas hennes roll som lite bättre sorts tjänstefolk. Hon blir sällskapsdam utan  uppvärmt rum och ridningen får ske i smyg. Hon reser också hem till sin fattiga familj.  Austen visar i Mansfield Park sitt mästerskap i samhällsskildring med hjälp av sin karaktäristiska lågmälda satiriska ton.

Austen själv var väldigt lik Fanny Price i det att hon var fattig men av samhällets konventioner förhindrad att arbeta som  annat än sällskapsdam eller guvernant vilket var ett fasansfullt socialt isolerat balanserande mellan den "riktiga" arbetarklassens tjänstefolk, som varken ville eller kunde umgås med henne, och herrskapets föraktfulla maktfullkomlighet. Vi brukar tala om lärares prekära rättslöshet i dagens skola men en guvernant hade naturligtvis inget alls att sätta emot en otrevlig, lat eller våldsam elev. Om hon ställde krav på gjorda läxor rök hennes anställning med ett nedsättande rekommendationsbrev som enda lön. 

Turligt nog hade Austen denna fantastiska talent, talangen att skriva böcker och den talenten gav henne en viss inkomst  även medan hon levde men gav sedan hennes familj och efterlevande mångdubbelt mer. Framförallt har Jane Austen berikat den mänskliga kulturen med de livsöden hon skrev fram under sitt korta liv vid sitt minimala skrivbord och för detta är hon en given adventskalenderlucka.

Lucy Maud Montgomery 30 november 1874 - 24 april 1942

 Läsa är ett underbart sätt att leva många liv under detta jordeliv. Ett liv jag verkligen inte vill ha olevt är Anne på Grönkullas. I romanen Anne på Grönkulla/ Anne of Green Gables och de åtta följande romanerna om hennes liv, berättar Lucy Maud Montgomery om en rödhårig föräldralös flicka som mot alla odds är genuint lycklig och därmed sprider denna lycka till syskonen Matthew och Marilla som, i början motvilligt, blir hennes fosterföräldrar. Det är inte bara så att Anne får fosterföräldrar hon gör också Matthew och Marilla till en familj. 

Anne blir en exemplarisk skolflicka, om än med vissa oroande tendenser att råka illa ut på grund av sin livliga fantasi, sitt röda hår och sitt häftiga humör. Hon är en tydlig förebild till Astrid Lindgrens Madicken och Pippi Långstrump. Hon gör till och med ett identiskt bus som Madicken när hon klättrar upp på ett tak och går balansgång men trillar ner och skadar sig. Boken fick sin första översättning just till svenska och den kom 1909. Astrid Lindgren berättar själv: "Anne på Grönkulla, å, du min oförglömliga, för evigt åker du i trillan bredvid Matthew Cuthbert under Avonleas blommande äppelträd! Hur jag levde med den flickan!"

 Precis så är det för mig: jag lever med Anne. För mig fastnade speciellt hennes fröjd över att få lära sig saker i skolan efter elva år som piga och barnhemsbarn utan någon större skolutbildning. Annes lättsamma sinne gör hennes skolarbete, trots stora svårigheter * till en framgångssaga. Till slut blir Anne själv lärare i den byskola hon just lämnat. 

Lucy Maud Montgomery hade en liknande bakgrund som Anne, tidigt föräldralös växte hon upp hos sina morföräldrar och hon var liksom Anne fantasifull och kreativ.  Hon skre hela sitt liv även när hon gift sig med en präst och fött sina tre barn, varav mellanbarnet dog vid födseln. Alla som har en viss koll på hur prästfruar slet och jobbade vid sin mans sida på landsbygden  i början av nittonhundratalet förstår att det var en enastående bedrift att hela livet igenom också kunna skriva dessa mästerverk. 

Tyvärr hade Montgomery inte alls samma ljusa och förtröstansfulla sinne som sin hjältinna Anne. Det verkar som, om man läser hennes dagböcker, som hon skrev för att de skulle publiceras, att hon under långa perioder led av djupa depressioner. I Anne var alla hennes ljusa sidor koncentrerade. Men på både den ljusa och den mörka sidan hade hon sin kristna tro. LM Montgomery är inte alls en författare som Tolkien eller CS Lewis som ville skriva "kristet" utan hon skrev bara det som föll henne in men hennes världsbild är så genomsyrad av en slags söndagsskoletro på allas lika värde, samt hoppets och kärlekens kraft att övervinna svårigheter.

Maud Montgomery klarade också av ett bitvis svårt liv , med en bitter depressiv törntagg i köttet som Anne är lyckligt förskonad ifrån. Jag kan tänka mig att Anne också blev en tröst för Montgomery själv. Det var kanske just Anne som gav henne livsmod i depressionens djupa dalar. Trots denna mentala sjukdom levde Montgomery fram till  67 års ålder. Dödsorsaken var självmord.Det vet man eftersom hon lämnade efter sig ett brev där hon bad om förlåtelse. Men på intet sätt kan man säga att hennes liv blev behöver förlåtas elelr uppfattas som förspillt. Att ha levt i 67 år med en svår sjukdom och dessutom skapat den odödliga Anne som än i denna dag förgyller tillvaronoch stärker självkänslan hos miljontals människor kan knappast ses som ett olyckligt slut. Sjukdom och död drabbar oss alla till slut, men Anne på Grönkulla lever och det är något att vara djupt tacksam för.

* dagens svenska skola hade antagligen passiviserat henne totalt med en räcka åtgärder som inläsningstjänst i stället för att läsa och skriva och diverse olika "anpassningar" dvs förenklingar som hade tagit lusten att lära ur henne på några månader.