Sviken och besviken

Giotto di Bondone: Judaskyssen

Johannes evangelium 12: 27-30 Nu är min själ fylld av oro. Skall jag be: Fader, rädda mig undan denna stund? Nej, det är just för denna stund jag har kommit. Fader, förhärliga ditt namn.” Då hördes en röst från himlen: ”Jag har förhärligat det och skall förhärliga det på nytt.” Folket som stod där och hörde detta sade att det var åskan, men några sade att det var en ängel som hade talat till honom. Jesus sade: ”Det var inte för min skull som rösten hördes, utan för er skull.

Mitt i Stilla veckan brukar man minnas bland annat hur Judas Iskariot säljer ut Jesus för trettio silverpengar. Det har blivit lite av en trend att ta Judas parti i denna historia. Det är lovvärt och jag har själv mediterat över Judas Iskariots tragiska liv för att försöka förstå. Men tänk om det inte finns något att förstå? Tänk om allt handlade om girighet? Om något har väl historien ändå lärt oss att girighet förblindar fullständigt.

På samma sätt som Judas Iskariot fått någon slags psykologisk renässans och det gnostiska Judasevangeliets tes om att Judas var mest mystiskt insatt i Jesu hemliga läror och blev uppmanad av Jesus till att sälja honom, blivit en slags "allmän" sanning, har sveket mot Jesus tonats ner. Man menar att Jesus ju visste allt och därför inte sårades av att den lärjunge som fått så mycket förtroende, han var ju hela lärjungaskarans* kassör, valde att sälja honom för 30 silverpenningar.

I gnostisk anda har det blivit mode att anta att Jesus var osårbar mot svek. Gnostikerna menade ju att Jesus inte rådde under mänsklighetens lagar "eftersom han visste allt". Men enligt kristendomen var Jesus fullkomligt och helt en människa. Hans kropp kunde skadas och blöda och hans själ kunde såras intill den djupaste förtvivlan. Som Magnus Malm uttrycker det: "Jesus är inte en ersättning för det mänskliga – han är föreningen av det gudomliga och det mänskliga." Så klart är han ledsen och maktlös inför vännens svek.

Även om inte alla människor kan bottna i en girighet som  låter alla normala mänskliga hänsyn vika så kan vi alla känna igen oss i att bli djupt sviken och besviken av någon vi litat på helt och fullständigt. Vi vet hur fruktansvärt ont det gör. Så fysiskt ont så det rent praktiskt hjälper med värktabletter för att lindra smärtan. Där kan jag lära mig något av Jesus för mitt eget liv:

När han är så ledsen och ängslig som han är, delvis därför att han kanske vet att Judas och även Petrus, snart ska svika honom, ber han. Svaret kommer direkt genom en röst som uppfattas som åska eller en ängels röst. Men det är inte det svaret som stärker Jesus, det är själva bönen: "Fader, förhärliga ditt namn." Svaret är för åhörarna.

Så är bön för mig och om jag skulle ge ett self-help råd som verkligen varit till ovärderlig nytta och läkedom för mig när någon svikit och sårat mig djupt så är det FÖRBÖN ; för den som skadat, förbön för mig själv och tillbedjan inför Jesus, som sannerligen också vet hur det är att svikas så hjärtat brister av sorg.

Anonym ikon av Judaskyssen från 1100-talet, finns i Uffizierna i Florens idag.

 

Vill du läsa hela texten av Magnus Malm finns den här. 

* de sjuttiotvå plus, inte bara de tolv närmaste.

Bordsbön och andra papistiska traditioner

Välsignad surströmming förbereds för förra helgens kalas.

Jag fick veta något helt nytt i veckan. Nämligen att det är "katolskt" att be Gud välsigna maten. Visste mina föräldrar det? Vi bad alltid Gud välsigna maten innan vi åt och tackade Gud efteråt. Jag glömmer ofta bort det och då påminner Aron eller Ann-Helen om det. Men hon tackar bara Gud för maten. Jag har inte tänkt på det speciellt. Men är jag egentligen uppfostrad av smyg-papister och hon av rättrogna laestadianer? Ja, är svaret på Ann-Helens uppväxt men var mina föräldrar och farföräldrar verkligen katoliker under den väckelsekristna lutheranytan?

Och så mycket annat som välsignades: resor, nya skolåret, ny skola, nya barn, döende släktingar, hundvalpar, arbetsdagen, bärplockningen. Var allt det katolskt. Men hur kommer det sig att varje gudstjänst avslutas med välsignelse?

Hur ska jag få veta? De dog ju så hastigt innan jag hunnit fråga sådana frågor. Minns någon mer än jag hur det var när de var barn? Bad ni Gud välsigna maten före och tackade Gud för maten efter? Vi sjöng också till bords ibland, mest i stora sällskap, först välsigna sedan tacka:

Välsigna Herre vad du ger, Din nåd är stor ditt bröd är ett. Och när det delas räcker det åt alla.

Tack Herre för vad du oss ger och låt oss en gång vara med vid alla släktens måltid i ditt rike.

Vi sjöng också Glädjens Herre som är mer frifräsig i ord och ton före: ingen välsignelse, efter: tack:

Glädjens Herre var en gäst vid vårt bord idag. Gör vår måltid till en fest efter ditt behag.

För de gåvor som du ger tackar vi dig nu. Gud som hör förrän vi ber, prisad vare du.

En gång kom pappa hem från en körhelg och lärde oss en judisk bordsbön (hittar ingen melodi till den på nätet):

Lovad vare du Herre vår Gud jordens konung. Som låter bröd framgå ur jorden, som låter bröd framgå ur jorden.

Vad ska jag tro? Var vi smyg-papister där vid Torneälvens strand? Eller var vi bara väldigt gammaldags precis som min farmor som firade namnsdagar i stället för födelsedagar. En fin sed eftersom vi ofta har tre namn var. Men sedan läser i Svenska kyrkans dagbok att kristna inte alls borde ha flera förnamn, det är för-kristet alternativt snobberi eftersom kungligheter höll på med sådant. Och att fira namnsdagar är katolskt! Man firar sin helgondag för det helgon som man fått namnet av.

Var vi helt enkelt fast i urgamla traditioner sedan före Luther? Har det då skadat oss allvarligt? Inte som jag kan se det. Kanske är jag uppfostrad av kristna som helt enkelt inte var så noga med att dra upp sekteristiska gränser mellan "vi och de"? Jo, det vet jag med bestämdhet att de var. Och det vill jag särskilt tacka  för.

Så här låter melodin till "Välsigna Herre vad du ger":

Så här låter Glädjens herre i SvK-version: