Dymmelonsdag- parfym

Jesus smörjes i Simon fariséens hus (Lukas 7) målad av Dieric Bouts (1420-1475)

 De betryckta skall se det och glädjas,/ ni som söker er till Gud skall få nytt mod, /ty Herren lyssnar till de fattiga/ och föraktar inte de fångna.  Ps. 69 : 34

 Under påsken firar både kristna och judar befrielsen ur slaveriet i Egypten den formativa händelse som skapade judendomen med Mose som förgrundsgestalt. Jag har redan tagit upp hur Jesu möte med den samariska och samaritiska kvinnan vid Sykars brunn visar hur Jesus är den sanna Andra Moses. Precis som Mose leder också Jesus ut ur slaveri, befriar och formar ett folk. 

Men Jesus är inte bara en befrielseledare utan också präst och kung. Denna dag i stilla veckan brukar man minnas hur Maria av  Betania smörjer Jesus med dyrbar Nardusbalsam. Detta smörjande händer första gången just när Jesus ska börja sin aktiva predikogärning.  Då är det en okänd "hamartolos" synderska av något slag, kanske en som sysslade med den populära konsten att förutsäga framtiden med hjälp av magiska ritualer eller genom att rådfråga döda. En synd som förstås var avgrundsdjup eftersom hon på så sätt brutit mot det viktiga budet att inte ha andra gudar vid sidan av Herren JHWH. 

Denna smörjelse påminner om hur David blev smord till kung av Samuel långt innan han verkligen blev krönt till Israels andra kung efter Saul. (1 Sam.16). Sedan smörjs Jesus åter av en okänd kvinna enligt Markus och Matteus. I Lukas evangelium är det den pinsamheten att en kvinna som dessutom är en offentligt erkänd syndare  (jag måste understryka av kyrkohistoriska skäl att inget i texten tyder på att hon var prostituerad, hamartolos betyder inte det) de övriga i sällskapet irriterar sig på. Men när Jesus smörjs i slutet av sin gärning är det nardusbalsams dyra pris som upprör. Först i Simon den spetälskes hus och sedan hos vännerna i Betania av lillasystern Maria. Detta dyrbara nardusbalsam var inte för vanligt folk utan kungar, självklart verkade det överdådigt att dessa Jesu vänner som han älskade satsade på en så dyrbar och fåfäng, i ordets alla bemärkelser, present. Men precis som den första smörjelsen gjorde kvinnorna profetiska handlingar denna sista vecka i Jesu liv.

Jesus säger till dem som klagar att "de fattiga har ni alltid hos er" och han kunde lagt till att "när jag kommer in i min kungavärdighet är mitt rike det bästa skyddet för fattiga i alla tider." Han kund eicterat mängder av psalmer exempelvis den som citeras idag här ovan. 

Jesus säger också att han smörjs till sin begravning men Jesus har ju tre roller: profeten som smordes i början av sin gärning, prästen och kungen som han nu smörjs till. Det är ju just på korset han får sin kungavärdighet. Och det märktes även på doften. Parfym har blivit en innegrej och just i vår tid blir detta så tydligt att doften bär ett budskap: Jesus luktade som en kung när han svettades blod i Getsemane, när han torterades hos Pilatus och när han korsfästes och dog. Starka orientaliska parfymer hänger ju kvar väldigt länge och tydligt, som vi doftöverkänsliga hosttanter vet nu när modet föreskriver tungt parfymerade gossar i skolans korridorer.

När Jesus vacklade genom Jerusalems gator  fick varje person han passerade en förnimmelse av hans kungavärdighet. Soldaterna som hånfullt klätt honom till kung hade tydligt känt doften , som kanske triggade idén att håna honom som kung med mantel och törnekrona. In i döden doftade Jesus det han var: universums enda riktiga kung. 

Sviken och besviken

Giotto di Bondone: Judaskyssen

Johannes evangelium 12: 27-30 Nu är min själ fylld av oro. Skall jag be: Fader, rädda mig undan denna stund? Nej, det är just för denna stund jag har kommit. Fader, förhärliga ditt namn.” Då hördes en röst från himlen: ”Jag har förhärligat det och skall förhärliga det på nytt.” Folket som stod där och hörde detta sade att det var åskan, men några sade att det var en ängel som hade talat till honom. Jesus sade: ”Det var inte för min skull som rösten hördes, utan för er skull.

Mitt i Stilla veckan brukar man minnas bland annat hur Judas Iskariot säljer ut Jesus för trettio silverpengar. Det har blivit lite av en trend att ta Judas parti i denna historia. Det är lovvärt och jag har själv mediterat över Judas Iskariots tragiska liv för att försöka förstå. Men tänk om det inte finns något att förstå? Tänk om allt handlade om girighet? Om något har väl historien ändå lärt oss att girighet förblindar fullständigt.

På samma sätt som Judas Iskariot fått någon slags psykologisk renässans och det gnostiska Judasevangeliets tes om att Judas var mest mystiskt insatt i Jesu hemliga läror och blev uppmanad av Jesus till att sälja honom, blivit en slags "allmän" sanning, har sveket mot Jesus tonats ner. Man menar att Jesus ju visste allt och därför inte sårades av att den lärjunge som fått så mycket förtroende, han var ju hela lärjungaskarans* kassör, valde att sälja honom för 30 silverpenningar.

I gnostisk anda har det blivit mode att anta att Jesus var osårbar mot svek. Gnostikerna menade ju att Jesus inte rådde under mänsklighetens lagar "eftersom han visste allt". Men enligt kristendomen var Jesus fullkomligt och helt en människa. Hans kropp kunde skadas och blöda och hans själ kunde såras intill den djupaste förtvivlan. Som Magnus Malm uttrycker det: "Jesus är inte en ersättning för det mänskliga – han är föreningen av det gudomliga och det mänskliga." Så klart är han ledsen och maktlös inför vännens svek.

Även om inte alla människor kan bottna i en girighet som  låter alla normala mänskliga hänsyn vika så kan vi alla känna igen oss i att bli djupt sviken och besviken av någon vi litat på helt och fullständigt. Vi vet hur fruktansvärt ont det gör. Så fysiskt ont så det rent praktiskt hjälper med värktabletter för att lindra smärtan. Där kan jag lära mig något av Jesus för mitt eget liv:

När han är så ledsen och ängslig som han är, delvis därför att han kanske vet att Judas och även Petrus, snart ska svika honom, ber han. Svaret kommer direkt genom en röst som uppfattas som åska eller en ängels röst. Men det är inte det svaret som stärker Jesus, det är själva bönen: "Fader, förhärliga ditt namn." Svaret är för åhörarna.

Så är bön för mig och om jag skulle ge ett self-help råd som verkligen varit till ovärderlig nytta och läkedom för mig när någon svikit och sårat mig djupt så är det FÖRBÖN ; för den som skadat, förbön för mig själv och tillbedjan inför Jesus, som sannerligen också vet hur det är att svikas så hjärtat brister av sorg.

Anonym ikon av Judaskyssen från 1100-talet, finns i Uffizierna i Florens idag.

 

Vill du läsa hela texten av Magnus Malm finns den här. 

* de sjuttiotvå plus, inte bara de tolv närmaste.

Fastan och förlossningen

Johannes evangelium 16: 21 När en kvinna skall föda har hon det svårt, för hennes stund har kommit. Men när hon har fött sitt barn minns hon inte längre sina plågor i glädjen över att en människa har fötts till världen.

Fastan påminner mig om att vara gravid. 40 dagar pågår fastan plus söndagarna som aldrig är fastedagar. Graviditeter pågår ca fyrtio veckor men för mig väldigt mycket plus. Inget av mina barn har kommit på beräknad dag utan alla kom minst en vecka över tiden, trean allra mest "försenad"hon var beräknad till 27 mars, jag trodde hon skulle födas 3 april men hon föddes på farfars födelsedag 20 april. Den vånda och ängslan en mamma som går över tiden känner kan helt enkelt inte överträffas. Det är farligt att gå över tiden. Dödsångest blandas med ett svagt flämtande hopp och våndan inför den oundvikliga förlossningen. Alla mammor vet att inte alla mödrar och barn överlever förlossningen. Kroppen vet mer än hjärnan på det området och det märks. Jesus har så rätt i detta att det är svårt att föda.

Jag ser på Palmsöndagen som den jublande senare delen av graviditeten när jag alltid börjat hoppas att barnen skulle leva. Missfallsrisken är förhållandevis låg och lillungen sparkar så man tydligt känner små fötter och andra kroppsdelar genom den tunna bukväggen. Ännu är graviditeten klädsam, håret tjockt och blankt, magen lagom stor och konditionen på absoluta toppen. Vi boar och en del bjuder in till Baby Shower. Är det en omförlossning blir man extra mammig kring de små som redan finns där och de i sin tur gläds åt bebisen i magen: " Hej bebisen, du är gullig. Jag älskar dig!", sa storebror Elis till lillebror Aron (då namnlös), under min sista graviditets jublande Palmsöndagstid. 

Men ganska snart efter denna glädjefulla tid vet ju mamman att det blir svårare och förlossningens vånda är utan återvändo. Dessutom vittnar många söta små hjärtegravstenar med samma födelse- och dödsdatum, nästintill dolda av leksaker och sorgebudskap, om att förlossningen på intet sätt är en garanterad framgångssaga. 

Så måste den första Palmsöndagen ha varit för Jesus. Han som stod så nära många kvinnor som fött många barn, inte minst hans egen mamma Maria, förstod att liknelsen han använde i sitt avskedstal var ytterst relevant i sammanhanget. Världens förlossning och ett barns förlossning var mycket lika, lika oundviklig, men också lika oviss. Varför skulle han annars våndas i Getsemane?

Förlossningen vanns den 20 april och nu är min mest övertida unge stor. 

 

 

Här i en glad aprilgalopp med gamla Chateaux