5 april 2002

föddes min näst yngste son. Vi firar alltså två barn i faste- och påsktider. I år är det Palmsöndag när vi firar hans 18-årsdag. Stilla veckan inleds med en av de större festerna i kyrkoåret och ett av livets största kalas inleder Stilla Veckan för honom.

När han föddes fanns inget BB i Kiruna längre och eftersom jag som vanligt gått en bra bit över tiden fick åka till Gällivare för igångsättning. Men när vi kom fram var förlossningen igång och vi promenerade runt på stan medan värkarna jobbade på. Den kvällen blev det aldrig minusgrader. Det slaskade och plaskade och på natten föddes vår älskade fyra.

Sedan blev det aldrig minusgrader igen. I slutet av april kom ryssvärmen och jag satt och jobbade med C-uppsatsen i Engelska i järnvägsparken , i skuggan under ett träd med min lilla bebis i vagn och jag ammade mellan hans sovstunder. Ett mer lättsamt barn kan man inte tänka sig. Redan elva dagar gammal skrattade han högt när jag lutade mig ner över honom. Och så bara fortsatte det. Han kom med solsken till oss. Varmaste sommaren i mannaminne ,till råga på allt myggfri, kom han med.

Han har visat sig vara ett solsken till sinnet också. Han visade sig vara allergisk mot nästan all mat och pollen av alla de slag när helamningen tog slut. Han fick eksem överallt även i ansiktet. Vi flyttade efter vår häst ner till en by i Norrbotten pga hans torra hud och astma. Eksemen blev inte mycket bättre av det, men luften i Kiruna var inte bra för hans astma. Ändå var han alltid glad, trots att mungiporna blödde när han log och sjöng, som han gjorde jämt.

Nu är han mycket äldre och kan äta det mesta. Men han är en lugn och glad unge fortfarande. Och även denna hans 18-årsdags morgon skiner solen. Men med 18 minus i natt lär det inte slaska.

Här en Palmsöndagssång som passar min glada humoristunge:

Vill ni se sonen på besök i Kiruna klicka här.

Fastan och förlossningen

Johannes evangelium 16: 21 När en kvinna skall föda har hon det svårt, för hennes stund har kommit. Men när hon har fött sitt barn minns hon inte längre sina plågor i glädjen över att en människa har fötts till världen.

Fastan påminner mig om att vara gravid. 40 dagar pågår fastan plus söndagarna som aldrig är fastedagar. Graviditeter pågår ca fyrtio veckor men för mig väldigt mycket plus. Inget av mina barn har kommit på beräknad dag utan alla kom minst en vecka över tiden, trean allra mest "försenad"hon var beräknad till 27 mars, jag trodde hon skulle födas 3 april men hon föddes på farfars födelsedag 20 april. Den vånda och ängslan en mamma som går över tiden känner kan helt enkelt inte överträffas. Det är farligt att gå över tiden. Dödsångest blandas med ett svagt flämtande hopp och våndan inför den oundvikliga förlossningen. Alla mammor vet att inte alla mödrar och barn överlever förlossningen. Kroppen vet mer än hjärnan på det området och det märks. Jesus har så rätt i detta att det är svårt att föda.

Jag ser på Palmsöndagen som den jublande senare delen av graviditeten när jag alltid börjat hoppas att barnen skulle leva. Missfallsrisken är förhållandevis låg och lillungen sparkar så man tydligt känner små fötter och andra kroppsdelar genom den tunna bukväggen. Ännu är graviditeten klädsam, håret tjockt och blankt, magen lagom stor och konditionen på absoluta toppen. Vi boar och en del bjuder in till Baby Shower. Är det en omförlossning blir man extra mammig kring de små som redan finns där och de i sin tur gläds åt bebisen i magen: " Hej bebisen, du är gullig. Jag älskar dig!", sa storebror Elis till lillebror Aron (då namnlös), under min sista graviditets jublande Palmsöndagstid. 

Men ganska snart efter denna glädjefulla tid vet ju mamman att det blir svårare och förlossningens vånda är utan återvändo. Dessutom vittnar många söta små hjärtegravstenar med samma födelse- och dödsdatum, nästintill dolda av leksaker och sorgebudskap, om att förlossningen på intet sätt är en garanterad framgångssaga. 

Så måste den första Palmsöndagen ha varit för Jesus. Han som stod så nära många kvinnor som fött många barn, inte minst hans egen mamma Maria, förstod att liknelsen han använde i sitt avskedstal var ytterst relevant i sammanhanget. Världens förlossning och ett barns förlossning var mycket lika, lika oundviklig, men också lika oviss. Varför skulle han annars våndas i Getsemane?

Förlossningen vanns den 20 april och nu är min mest övertida unge stor. 

 

 

Här i en glad aprilgalopp med gamla Chateaux