"Jag skall skipa rättvisa bland fåren"-kärlekens väg

Min lilla rymling Gyllir

 Människa! Profetera mot Israels herdar, profetera och säg till dem: Så säger Herren Gud om herdarna: Ve, Israels herdar, som bara vallar sig själva! Är det inte fåren som herdarna ska valla? Ni använder mjölken, gör kläder av ullen och slaktar de bästa djuren. Ni vallar inte fåren. Ni har inte hjälpt de svaga, inte botat de sjuka, inte förbundit de skadade. Ni har inte hämta hem de bortsprungna, inte letat efter de vilsegångna. Och de starka fåren har ni behandlat hänsynslöst. [---] 

Så säger Herren Gud till fåren: Jag skall själv skipa rättvisa mellan de feta och de magra fåren. Ni knuffar de svaga med bog och länd, ni stångar dem tills ni har trängt bort och skingrat dem. Men jag skall rädda mina får så att de aldrig mer blir till byte. Jag skall skipa rättvisa bland fåren.

                                                                                            Hesekiel 34: 2-4, 20-22

Idag är det fastlagssöndagen med temat "Kärlekens väg". Vi, till skillnad från Hesekiels samtida, har facit i hand. Vi vet vem den gode Herden är och vilket pris han betalade för att skipa rättvisa bland fåren. Nu ska vi snart följa honom till Jerusalem där han ska dö utanför stadsmurarna. Jesus skipar rätt bland fåren genom att själv bli det slaktade offerlammet och den gode Herden. 

Det är intressant att det viktiga med Gud som herde för fåren är att hän ska skipa rättvisa mellan fåren. De svaga som knuffas runt och trängs ut ut flocken ska hän ta i försvar. Här i Hesekiels långa herde-profetia handlar Guds herdeskap om rättvisa och om att rädda de svaga fåren från rovdjuren och de giriga bockarna och baggarna.

Jag har de senaste åren fått en mycket handgriplig undervisning i herdeskap av min kära islänning Gyllir. Han är de fria viddernas Islands son. Där levde han helt fri i fem år och han tycker vår hage är honom för liten så han rymmer direkt när det börjar finnas något att äta i markerna. Då är inget hö, inget gräs så underbart lockande som det utanför hagen. Han blir i allmänhet glad när jag kommer för att plocka in honom till kompisarna innanför stängslet. Jag förstärker hagen där han krupit under eltråden och någon timme senare är han ute igen. Ibland vill han ivrigt in och då raserar han stängslet utifrån.

Så där fortgår sommartiden och varje gång jag ropar på honom kommer han till mig. Men ändå lockar livet utanför hagen så fort jag är utom synhåll. Självklart kan jag inte lämna honom åt sitt öde. Så jag hämtar honom 7 gånger 70 gånger, minst. Så gör goda herdar. Och det är, vad jag förstår, ännu fler rymmare i en fårskock. Jag börjar fatta vilken fantastiskt metafor den gode herden är för Guds omsorg och tålmodiga kärlek. 

Jag går gärna upp till Jerusalem med den herden.

Kärlekens väg

Psaltaren 86: 1-7

En bön av David

Hör mig, Herre, och svara mig,

jag är hjälplös och fattig.

Beskydda mig, jag är trogen,

rädda din tjänare, som förtröstar på dig.

Du är min Gud, förbarma dig, Herre,

jag ropar till dig hela dagen.

Låt din tjänare glädjas,

Herre, jag sätter mitt hopp till dig.

Ja, Herre, du är god, du förlåter,

rik på kärlek till alla som åkallar dig.

Herre, lyssna till min bön,

hör mig när jag ber.

I nödens stund ropar jag till dig,

och du svarar mig.

David sjunger som vanligt blues. Man kan fråga sig hur Sauls depressioner kunde drivas på flykten av Davids vemodiga och/eller ilskna sorgesånger. Spontant tänker jag att det skulle vara bättre med lite Jokkmokks Jokke-eller Tore Skogman-låtar*, om någon behöver dras upp ur depressionens svarta djup.

På väg till Jerusalem vet Jesus vart han är på väg. Men hans lärjungar vet inte. Sjunger de muntra marschsånger i stil med "Vårt stridsrop heter Tjosan" eller psaltarpsalmer, som nästan alla är blues? Är det Jesus som tar upp en psalm blir det kanske denna psalm 86 "Rädda din tjänare, som förtröstar på dig", en blues av David. Det lärjungarna som var med fann viktigt att minnas och berätta vidare var dock inga sånger utan detta:

De var nu på väg upp mot Je­ru­sa­lem, och Je­sus gick först. De var fyll­da av bävan, och de and­ra som följ­de med var rädda. Då sam­la­de han de tolv och ta­la­de om för dem vad som skul­le hända med ho­nom: ”Vi går nu upp till Je­ru­sa­lem. Människo­so­nen skall utlämnas åt överste­präster­na och de skriftlärda, och de skall döma ho­nom till döden och utlämna ho­nom åt hed­ning­ar­na, som skall göra narr av ho­nom och spot­ta på ho­nom, pryg­la ho­nom och döda ho­nom, och ef­ter tre da­gar skall han upp­stå."

Vilket vägsällskap hade jag varit? Hade jag tyckt att Jesus var för grubblande och dyster och Tomas som tycker vi ska gå och DÖ med Jesus i Jerusalem,vilken olyckskorp. Hade jag satt igång med en munter visa när Jesus talat färdigt?

Jag är rädd att det kunde ha blivit något  Gulligullan-liknande för att få sällskapet på gott humör. Det är lätt att glömma att  muntra karnevalsvisor inte låter glada utan hånfulla för en drunknande. Självhjälpsböcker och hurtfriska hälsoråd skadar en deprimerad mer än dystra profetior. Det är en visdom från David att ta vara på att gråta med dem som gråter.

Leonard Cohen var en sentida ättling till David och Jesus. Han sista skiva och denna sång kunde nog lämpa sig för denna lärjungarnas och Jesu sista vandring till Jerusalem: "I'm ready my Lord."

* jag föraktar inte Jokkmokks Jokke , tvärtom, min farmorsmor tyckte mycket om honom och jag ser hans musik som en genuin kulturskatt att hedra och minnas. Han är dock ett gott exempel på konsekvent genomförd musikalisk munter optimism.

Amos ärende fastlagssöndagen 2018

               Amos 1:13 Brott på brott har ammoniterna hopat,
                                  jag vill inte dröja med domen.
                                  De skar upp havande kvinnor i Gilead
                                  när de ville vidga sitt välde.
 
Varför är detta så aktuellt fortfarande?  Hur kommer det sig att mänsklighetens kreativitet för ondska saknar gränser och ändå ständigt upprepar sig? Vi är enligt all statistik snällare mot varandra nu än på Amos tid. Ändå är de brott han får i uppdrag att brännmärka inte alls urmodiga utan upprepas om och om igen.

Jag vet att Guds dom oftast uppfattas, och ska väl också göra det, som skrämmande; men för de havande kvinnor som skurits upp är det förstås helt annorlunda. Medeltidens skräckbilder av domen uppfattas i vår tid som vidriga skildringar av sadistiskt våld men för de som såg målningarna när de knappt torkat var det också satirbilder av välkända makthavare som hopat brott till brott och nu äntligen fick sitt rättmätiga straff. För de överlevande måste det ha varit ett glädjebud att:

Deras kung skall föras bort i fångenskap,
han och hans stormän med honom,
säger Herren.

Fastlagssöndagen ger oss hopp om denna dag: Jesus har gått kärlekens väg. I stället för att skära upp havande kvinnor föddes han av en kvinna. Han har kommit som en helt annan slags kung: fredsfursten.

Jesaja profeterade: 

Man säger till er: ”Fråga de dödas andar och spådomsandarna, de som väser och stönar!” – Ja, skall inte ett folk fråga sina gudar, be de döda om budskap och undervisning för de levandes skull? – Så talar de för vilka ingen gryning finns.

Plågade och hungrande skall de ströva omkring i landet, och i sin hunger skall de gripas av raseri och förbanna sin kung och sina gudar. De må vända sig upp mot höjden  eller se ut över jorden, överallt råder nöd och mörker, en ångestens natt, töcken utan någon ljusning.
Men natten skall vika där ångest nu råder.

Fredsfursten

Det folk som vandrar i mörkret

ser ett stort ljus,

över dem som bor i mörkrets land

strålar ljuset fram.

Du låter jublet stiga,

du gör glädjen stor.

De gläds inför dig

som man gläds vid skörden,

som man jublar när bytet fördelas.

Oket som tyngde dem,

stången på deras axlar,

förtryckarens piska

bryter du sönder,

som den dag då Midjan besegrades.

5Stöveln som bars i striden

och manteln som fläckats av blod,

allt detta skall brännas, förtäras av eld.

Ty ett barn har fötts,

en son är oss given.

Väldet är lagt på hans axlar,

och detta är hans namn:

Allvis härskare,

Gudomlig hjälte,

Evig fader,

Fredsfurste.

Väldet skall bli stort,

fredens välsignelser utan gräns

för Davids tron och hans rike.

Det skall befästas och hållas vid makt

med rätt och rättfärdighet

nu och för evigt.

Herren Sebaots lidelse

skall göra detta.

≈