"Här börjar evangeliet"

Gläd dig och jubla, dotter Sion! Se, jag kommer och tar min boning hos dig, säger Herren.

Många folk ska den dagen sluta sig till Herren och bli mitt folk. Jag tar min boning hos dig, säger Herren. Jag tar min boning hos dig. Då skall du se att Herre Sebaot har sänt mig till dig.

 Herren skall ta Juda i besittning som sin del av den heliga marken. Än en gång utväljer han Jerusalem.

 Var stilla inför Herren, allt levande, han bryter upp från sin heliga boning.

                                                                                                           Sakarja 2:10-13 

Markus evangelium börjar med de storslagna orden: " Här börjar evangeliet/glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son."  han har så klart rätt, men jag vill påstå att det började tidigare exempelvis här hos Sakarja, redan när beslutet var taget om att Jesus skulle bryta upp från sin boning och bli människa.

Texten ur Sakarja som i år (tredje årgången och Johannes-serien) inleder Stilla veckan, manar till stillhet. Under denna fastetid när jag närläst Sakarja har jag upptäckt att denna profet berättar hela evangeliet i sammandrag. Att Sakarja ofta citeras i Nya Testamentet är verkligen inte konstigt. Ibland är det inte rena citat men NT utvecklar samma tema till exempel episteltexten från Paulus brev till församlingen i Filippi:

Låt det sinnelag råda hos er som fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Fil.2: 5-8

Vi påminns av "herren minns", Sakarja, om att detta var början på den plan den treenige guden tänkt ut för att rädda sin skapelse: Jesus valde att födas som ett spädbarn i en hantverkarfamilj i Nasaret. Han är telningen som Maria bär. Han blir barfotapredikanten som rider in på en arbetsåsninnas föl när han proklamerar sitt rike, och berättar för alla som kunde sin Sakarja på djupet:" Jag är Messias, den levande gudens son, kungen som ni väntat på som ska befria skapelsen, besegra ondskan och ge fred och upprättelse åt människorna."

 Inför det storslagna evangeliet om Jesus Kristus finns bara en relevant reaktion: 

att vara stilla inför Herren.

Harpa Dei har spelat in sitt eget arrangemang av en 800-talshymn skriven av  biskopThéodulf av Orléans, i Jerusalem just vid Betfage där åsnan han lånade till sitt intåg bodde.

Den heliga Wivina 1109 ca-17 december 1168 ca

 Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er.
Låt alla människor se hur fördragsamma ni är. Herren är nära.
Fil. 4: 4

Sankta Wivina är lite av en belgisk motbild mot Michael Bajus mörka människosyn. Den tid vi kallar medeltiden var som bekant mer positiv och framtidstroende än renässansen som vi kallar Michael Bajus epok, men de var säkert också en personlighetsfråga. Däremot tror jag inte alls att det hade att göra med de könsstereotyper som styr kvinnor och män eftersom det i stor utsträckning var kvinnor som drogs till Blaise Pascal som inspirerats av Bajus och jansenismen. Det berodde självklart inte på etnicitet, båda var fransktalande belgare även om Wivina föddes i Oisy i Frankrike. Jag är rädd att detta är viktigt att påpeka eftersom rasismens fula hydra börjar dyka upp igen i spåren av "identitetsvansinnet" som just nu förmörkar det intellektuella klimatet i västvärlden.

Sankt Wivina var en gladlynt kvinna som mitt i det optimistiska 1100-talet  valde att inte gifta sig eftersom hon kände sig kallad till eremitliv i sena tonåren. Efter några år som eremit blev hon benediktinernunna. Hertigen Godfried av Brabant ville senare donera mark till ett kloster som hon skulle grunda och bli första abedissa för. Dets tår att hon accepterade att motta denna gåva av Godfried, inget tyder på att hon tjatade sig till gåvan. Det kan ju finnas många orsaker till att en hertig som ständigt krigade och intrigerade för att behålla och öka sin makt absolut vill ge en storslagen gåva till en nunna. Men en orsak till att just Wivina fick denna donation kan kanske ligga i att hon var en ljus och vänlig person.

Hennes kloster grundades 1125 och fungerade väl fram till den franska revolutionen 1789 då klostret såldes på öppna marknaden. Wivina var omtyckt som abedissa. Det enda nunnorna hon ledde anklagade henne för var att hon sades vara för mild i sitt ledarskap. Wivina svarade på detta att man kommer längst med mildhet enligt Ordspråksboken 15:1 "Mjukt svar stillar vrede/hårda ord väcker harm." Hon menade bestämt att man fångar fler flugor med honung än med ättika. Och det har hon ju definitivt rätt i. 

Jag tycker mig märka hur många av dem som gjort avtryck i den kristna historien varit just som Wivina, glada, trevliga och ljusa till sinnet med ett sinnelag som Paulus tyckte skulle råda i en kristen. I sin tjänst som abedissa åberopade hon just Paulus brev till efesierna 6: 9 "Och ni som har slavar , handla på samma sätt och använd inga hårda ord. Ni vet ju att de och ni har samma Herre i himlen, och han tar inte hänsyn till person." kanske var det något som Godfried tog intryck av och därför ville han att Wivina skulle be för honom i sitt kloster så som nunnor än idag ber för dem som vill ha deras förböner.

Eller var det bara för att han i Wivina mötte en människa som var exceptionellt lämpad att leda ett kloster? Det som berättas om Wivina gör att jag får en känsla av att hennes kloster skulle kunna benämnas som "det sista hemlika huset". Att lyckas med att bygga ett stort kollektiv som ändå får hemmet att vara just hemtrevligt kräver starkt ledarskap. Det slags ledarskap som vi lärare strävar efter verkar ha varit just Wivinas lott. Hon sägs också ha varit en bönemänniska vilket jag också ser som en stor ledarskapsgåva. Hur många gånger har inte knutar i lärarlivet lösts upp av just förbön?

1100-talet var också en tid när även stormän med stor makt och förmögenhet ännu fruktade Gud och visste att de inte var mer värda i Guds ögon vid den stora domen än den fattigaste tiggare. Att  ge bönemänniskor kloster sågs nog som en livförsäkring inför evigheten. Jag önskar de mäktiga fortfarande hade den ödmjukheten. Än idag vänder sig pilgrimer till Wivina för att genom hennes förböner bli lika ljusa och vänliga som hon var. Hennes ljusa karaktär kommer också fram i det under som hon förknippas med: hon tände ljus utan någon form av elddon. Det passar ju bra med ett sådant helgon mitt i advent då vi här i norra hemisfären lever i ett mörker som sannerligen behöver ljus till det inre och yttre.

St, Wivina med herdestav, psalmbok och kloster i bakgrunden

Klostret i Groot-Biijgarden nära Bryssel är fortfarande en av byns attraktioner. Vid hennes grav finns också hennes psalmbok bevarad och vid denna brukar pilgrimer be. Hon är därför, liksom min kära Lucia, ett så perfekt adventshelgon som innefattar allt som gör denna tid till en tid att längta till och mysa i: sång, musik, hemtrevnad, värme, bön och ljus.

Virginia Centurione Bracelli 2 april 1587- 15 december 1651

 Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er.
Låt alla människor se hur fördragsamma ni är. Herren är nära.
Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar.
Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus. Fil. 4: 4-7

Virginia Centurione Bracelli helgonförklarades så sent som 2003 av påven Johannes Paulus II. Hon var
på många sätt lik de nunnor som vi möter i Nonnatus-huset i Poplar, Londons East End under 1950 och 60-talen i TV-serien "Barnmorskan i East End" men hon kom från en mycket förmögen familj och gifte sig också rikt. Hon ville absolut inte gifta sig utan ville leva som nunna men hon kom inte undan giftermål så som Lucia gjorde. Hon fick i stället ett 64 år långt liv vilket hon använde till att starta en nunneorden som ägnade sig åt fattigvård och sjukvård i det offentliga sjukhuset i hemstaden Genua. Hon hade nämligen tur, som en del andra kvinnor; hon blev änka tidigt, redan 20 år gammal.

Samtida målning av Corrado Mazzari av St,Virginia

20 år gammal kunde hon så bestämma själv över sitt liv och sin förmögenhet. Halva förmögenheten gav hon till fattigvård och när hon gift bort sina döttrar ägnade hon sig helt och hållet åt detsamma som Nonnatus-systrarna i Poplar: sjukvård och fattigvård i Genua med stadens beskydd och godkännande. Mitt i allt hårt arbete var hon också  en mystiker som upplevde Andens närvaro på ett påtagligt sätt i form av exempelvis lyckorus. Något som åter bevisar att ettvarmt och innerligt andligt liv går hand i hand med glädje, goda  gärningar och hårt arbete.

  .