Sorgesånger

Nu orkar jag inte skriva eller ens skrika, bara gråta. Aleppo pulvriseras , skräck på alla sidor. Och det enda som passar sig är sorgesånger:

Bordsbön och andra papistiska traditioner

Välsignad surströmming förbereds för förra helgens kalas.

Jag fick veta något helt nytt i veckan. Nämligen att det är "katolskt" att be Gud välsigna maten. Visste mina föräldrar det? Vi bad alltid Gud välsigna maten innan vi åt och tackade Gud efteråt. Jag glömmer ofta bort det och då påminner Aron eller Ann-Helen om det. Men hon tackar bara Gud för maten. Jag har inte tänkt på det speciellt. Men är jag egentligen uppfostrad av smyg-papister och hon av rättrogna laestadianer? Ja, är svaret på Ann-Helens uppväxt men var mina föräldrar och farföräldrar verkligen katoliker under den väckelsekristna lutheranytan?

Och så mycket annat som välsignades: resor, nya skolåret, ny skola, nya barn, döende släktingar, hundvalpar, arbetsdagen, bärplockningen. Var allt det katolskt. Men hur kommer det sig att varje gudstjänst avslutas med välsignelse?

Hur ska jag få veta? De dog ju så hastigt innan jag hunnit fråga sådana frågor. Minns någon mer än jag hur det var när de var barn? Bad ni Gud välsigna maten före och tackade Gud för maten efter? Vi sjöng också till bords ibland, mest i stora sällskap, först välsigna sedan tacka:

Välsigna Herre vad du ger, Din nåd är stor ditt bröd är ett. Och när det delas räcker det åt alla.

Tack Herre för vad du oss ger och låt oss en gång vara med vid alla släktens måltid i ditt rike.

Vi sjöng också Glädjens Herre som är mer frifräsig i ord och ton före: ingen välsignelse, efter: tack:

Glädjens Herre var en gäst vid vårt bord idag. Gör vår måltid till en fest efter ditt behag.

För de gåvor som du ger tackar vi dig nu. Gud som hör förrän vi ber, prisad vare du.

En gång kom pappa hem från en körhelg och lärde oss en judisk bordsbön (hittar ingen melodi till den på nätet):

Lovad vare du Herre vår Gud jordens konung. Som låter bröd framgå ur jorden, som låter bröd framgå ur jorden.

Vad ska jag tro? Var vi smyg-papister där vid Torneälvens strand? Eller var vi bara väldigt gammaldags precis som min farmor som firade namnsdagar i stället för födelsedagar. En fin sed eftersom vi ofta har tre namn var. Men sedan läser i Svenska kyrkans dagbok att kristna inte alls borde ha flera förnamn, det är för-kristet alternativt snobberi eftersom kungligheter höll på med sådant. Och att fira namnsdagar är katolskt! Man firar sin helgondag för det helgon som man fått namnet av.

Var vi helt enkelt fast i urgamla traditioner sedan före Luther? Har det då skadat oss allvarligt? Inte som jag kan se det. Kanske är jag uppfostrad av kristna som helt enkelt inte var så noga med att dra upp sekteristiska gränser mellan "vi och de"? Jo, det vet jag med bestämdhet att de var. Och det vill jag särskilt tacka  för.

Så här låter melodin till "Välsigna Herre vad du ger":

Så här låter Glädjens herre i SvK-version:

Ig Nobel, svarta hästar och bromsar

Thomas och jag kommer hem från en ridtur en regnig höstdag. Just när det regnar är det lugnt på insektsfronten.

Ig nobel prize delas ut varje höst. Det är riktig forskning med en förvånande touch som först kan verka lätt skrattretande och jag brukar aldrig missa vilka forskningsprojekt som valts ut. Jag är väldigt förtjust i blandningen av forskning, humor och allvar. Inte så sällan får jag en synvända och lika ofta får jag svar på frågor jag länge funderat på. En sådan fråga är hur det kommer sig att min svarta Smilla plågas så enormt mycket mer än sina ljusare kompisar.

Jag har tänkt att hästar luktar så mycket mer än människor, är varmare och släpper ut mer koldioxid än människor för rider man är det hästarna som attackeras av myggen, inte vi människor.  Men det förklarar ju inte varför vackra Smilla plågas så enormt mycket mer än de övriga hästarna.

Här reflekterar Smilla rött kvällsljus i våras innan insekterna kommit igång med sin plågsamma verksamhet.

Nu har en forskare på Lunds universitet, Susanne Åkesson, knäckt gåtan och hon får sitt rättmätiga Ig Nobel pris eftersom hon med sitt forskarlag funnit att det har med ljuset att göra. Lunds universitet berättar:

När solen lyser på en mörk, svart eller brun päls så reflekteras ett polariserat ljus. Den signalen är densamma som då solljus reflekteras mot en vattenyta. Signalen kan upptäckas av hästbromsar (Tabanider) som letar efter vatten där de kan lägga ägg på vattenväxter och i buskage nära vatten. Men det polariserade ljuset som reflekteras från en mörk päls ger också signalen till honorna att här kan det finnas blod att suga sig mätt på.

Detta förklarar också fenomenet att trollsländor och andra insekter flockas kring svarta gravstenar. jag har tänkt att det har med värmen att göra men på sommaren är ju det avigt för värme är ju då inte så viktigt. Vita hästar plågas allra minst av blodsugande insekter. Zebror klarar sig ännu bättre. Darwins teori om att randigheten är kamouflage för att skydd emot rovdjur stämmer inte. Det är de mindre, men minst lika dödliga insekterna som hålls på avstånd av randigheten. Här verkar de ha hittat orsaken till detta. Men helvita hästar klarar sig alltså nästan lika bra som zebror.

Nu är det höst, idag var det inga knott som störde när vi red ner till träsket med tre hästar.

Nästa sommar blir det vitt solreflekterande täcke på Smilla. Jag hade funderat på zebratäcke men tänkte hon skulle bli för svettig av det, hon är verkligen en svettig häst. Men ett solreflekterande vitt täcke borde vara perfekt. Fast hur gör jag när vi rider ut? Kanske får jag blondera henne inför sommaren.

Gyllir äter i lugn och ro, Smilla viftar bort knott med svansen.

Sven Dufva

Vykort med skolplansch av Sven Dufva som obildbar rekryt.

Av litterära gestalter jag älskar finns Sven Dufva i Runebergs sorgesång över Sveriges förlust av den östra rikshalvan: Fänrik Ståhls sägner. *Lille Sven som föds som yngst i en stor familj och därför hade ett klent förstånd fascinerade mig när min gamla farmormor ur minnet reciterade Fänrik Ståhls sägner (jo hon hade under några års folkskola hunnit lära sig mer än de flesta gymnasister idag däribland långa stycken litteratur utantill, det var så hon lärde sig svenska).

Om gubben haft förstånd, han själv, att dela med sig av
Tillräckligt åt en sådan svärm, det vet man ej utav;
Dock visst lär han de äldre gett långt mer än billigt var,
Ty för den son, som sist blev född, fanns knappt en smula kvar.

Sven Duva växte opp likväl, blev axelbred och stark,
Slet ont på åkern som en träl och bröt opp skog och mark,
Var from och glad och villig städs, långt mer än mången klok,
Och kunde fås att göra allt, men gjorde allt på tok.

Redan som liten rös jag när Sven Dufva ansågs duga till intet utom att dö för kung och fosterland. Jag förstod inget om kriget, det var som ett sagokrig, vilket som helst. Jag förstod inget av den historiska bakgrunden. Men jag förstod att det inte skulle sluta väl för lille Sven redan här:

Den åldrige sergeanten log föraktligt dock till slut:
"Du slyngel, skulle få gevär och bli soldat, vet hut!"
"Ja", mente gossen, "här går allt helt avigt mig i hand;
Kanske det mindre konstigt är att dö för kung och land."

Den gamle Duva häpnade och grät helt rörd en tår;
Och Sven han tog sin säck på rygg och gick till närmsta kår.
Målfyllig var han, frisk och sund, allt annat sågs förbi,
Och utan prut blev han rekryt vid Dunckers kompani.

Och nu, när jag är på döhalvan av livet (det är vi ju vid fyllda fyrtio, fast vi inte tänker på det till vardags) och vet att det fanns mången Sven både i det kriget och många, många andra, fäller jag en tår för både Sven och alla barnsoldater som anses som nyttiga idioter för att resa diverse våldsmäns karriärstegar.

Jag vet inte om min farmorsmor kom ihåg alla stroferna om Sven, jag gör i alla fall inte det, här citeras dem som gav bestående intryck.  När jag nu läser den eftersom Finland är fokusland i Svenska 2 nu, ser jag att en hel del har jag missat/glömt. Men den del som grep mig allra mest var denna, som vi också fick läsa i skolans antologier:

Att störta denna jätte ned var mer än arm förmått,
Och ständigt var hans närmsta man hans skygd mot andras skott;
Dock djärvare blev fienden, ju mer hans hopp bedrogs;
Då syntes Sandels med sin flock och såg hur Duva slogs.

"Bra, bra", han ropte, "bra, håll ut, min käcka gosse du,
Släpp ingen djävul över bron, håll ut en stund ännu!
Det kan man kalla en soldat, så skall en finne slåss.
Fort, gossar, skynden till hans hjälp! Den där har räddat oss."

Tillintetgjort fann fienden sitt anfall innan kort,
Den ryska truppen vände om och drog sig långsamt bort;
När allt var lugnt, satt Sandels av och kom till stranden ned
Och frågte var den mannen fanns, som stod på bron och stred.

Man viste på Sven Duva då. Han hade kämpat ut,
Han hade kämpat som en man, och striden, den var slut;
Han tycktes hava lagt sig nu att vila på sin lek,
Väl icke mera trygg än förr, men mycket mera blek.

Och Sandels böjde då sig ned och såg den fallne an,
Det var ej någon obekant, det var en välkänd man;
Men under hjärtat, där han låg, var gräset färgat rött,
Hans bröst var träffat av ett skott, han hade ren förblött. 

Och den här delen kan förstås många ännu citera utantill:

"Den kulan visste hur den tog, det måste erkänt bli",
Så talte generalen blott, "den visste mer än vi;
Det lät hans panna bli i fred, ty den var klen och arm,
Och höll sig till vad bättre var, hans ädla, tappra barm."

Och dessa ord de spriddes sen i hären vitt och brett,
Och alla tyckte överallt, att Sandels talat rätt.
"Ty visst var tanken", mente man, "hos Duva knapp till mått;
Ett dåligt huvud hade han, men hjärtat, det var gott."

Jag tänker på en gosse som kunde blivit barnsoldat men hade den osannolika turen att bli kvotflykting. Han har så svårt för skolan och språk. Han kommer troligen aldrig att kunna delar av Fänrik Ståhls sägner utantill, men han sjunger glatt "I ett hus vid skogens slut, liten tomte tittar ut.". Och när hans lärare får en jobbig hostattack hämtar han genast ett glas vatten till henne. " Ett dåligt huvud hade han, men hjärtat, det var gott."

Älskade ungen! Hoppas du slipper Sven Duvfas öde och får bli stor/undertecknat en extra-mor.

*Jag kan inte dessa sägner utantill som en pensionerad kollega gjorde. men delar fick jag tidigt till mig genom farmorsmor, farmor och pappa.

Teologi som håller när livet går sönder-en pilgrims bekännelser

Hur ska vi leva, tänka och handla? Hur klarar vi det kristna livet som individ, församling och mänsklighet. Praktiker och vanor ska vi koncentrera oss på, snarare än på vem som ska bli pastor eller präst eller hur vi får en "ren" församling och leva ett "rent" liv. Så säger Patrik Hagman i det första samtalet i läsarpodden sedan i våras, läsningen denna gång är John Bunyans barock-klassiker Kristens resa (Pilgrim's Progress). Jag kommer då att tänka på nästa del av gudstjänsten i Hagmans, kanske blivande klassiker*: trosbekännelsen.

Hagman ser även trosbekännelsen som ett uttryck för församlingens samlade erfarenhet, varje individ behöver inte skriva under på varje punkt. Det är en gemensam trosbekännelse från kyrkans första tid och inbegriper därmed alla kristna nu och i alla tider. Trosbekännelsen som kollektiv företeelse är en lösning när livet går sönder. För när livet går sönder-vad gör vi med den? Jag har för länge sedan släppt tron på att Gud verkligen är allsmäktig i bemärkelsen att Gud kan intervenera och fixa allt precis efter sin tanke och så ska jag säga "Vi tror på Gud Fader allsmäktig..."

Gud är kärlek men enligt Bibeln är inte allt som händer efter Guds vilja, så i den gängse bemärkelsen är inte Gud allsmäktig. Den muslimska och kalvinska uppfattningen att allt är förutbestämt och styrt in i minsta detalj av Gud är inte fungerande teologi i dagar av sorg, helt enkelt. Så under perioder när det är extra viktigt att klamra sig fast vid en Gud som vill väl blir bekännelsen till "Gud Fader allsmäktig", en börda. Men då kan resten av församlingen bära min börda att säga ut dessa ord.

Patrik Hagman har ju minst sagt goda anledningar att söka en teologi som håller när livet går sönder. hans far dog i cancer när Hagman var 20 år , medan han skrev den bok jag närläser just nu dog hans lille son i cancer och i somras, innan samtalet om Kristens resa genomfördes, dog hans fru av en stroke.

Hagman fick mer hjälp av medeltida mystiker i sin sorg än av Bunyan och jag är nog beredd att hålla med honom om att den medeltida mystiken fungerar bättre i sorg än Kristen och hans vandring genom England. Puritanerna med sin fokusering på renhet och avskildhet från allt världsligt erbjuder en klen hjälp att överleva det svåra. Lidandet som slår blint finns inte i den föreställningsvärld som Bunyan vandrar genom. Allt är enkelt och förutsägbart. Orsak och verkan är alltid tydliga: lever du rent och går på den smala vägen blir allt bra till slut. Gör du tvärtom blir allt dåligt till slut. Prövningarna är bara till glädje och nytta.

Kristens resa är ju en allegorisk roman där frestelser, prövningar och heresier beskrivs som allegoriska personer i det medeltida mysteriespelet Spelet om Envars stil. Bunyan är dock inte alls en medeltida katolik utan en 1600-talspuritan.  Engelska läseriet, kan man kalla puritanismen. En reformationsrörelse av mest lekmän och en del präster som strävade efter renhet och skarpa gränser mot världen. Det skulle märkas vem som var en riktig kristen och den som bara var herr Munväder eller den mesigt tvekande Velig.

Fienderna som satte Bunyan i fängelset, där han skrev boken, var lätta att identifiera och därför att mentalt hålla sig undan. Men Hagman tar upp frågan om de prövningar vi möter i livet som inte beskrivs i Kristens resa. Kristen möter inte herr Barncancer på vägen inte heller fru Stroke. Prövningarna för Kristen är mer, för mig,  frestelser. Där är jag helt med Bunyan, Fåfängans Marknad är absolut en frestelse för mig, men en prövning? Prövningar är något annat. Jag kan inte visa bort fru Stroke, jag måste på något sätt ta itu med henne på annat sätt än med Fåfängans Marknad. Jag kan inte gå runt fru Stroke som jag kan göra med Fåfängans marknad. Hagman får gå rakt igenom lidandet med både fru Stroke och herr Barncancer som följeslagare på vägen.

Tyvärr satte Bunyan en standard med Kristens resa som innebar att man började avvisa verkliga personer på ett kategoriskt vis utifrån mönster där de allegoriska karaktärerna avvisades och avslöjades av Kristen, misstänker Halldorf och Hagman och det anser jag finns fog för. Jag tänker på alla uteslutningar av "orena" element i efterföljelse till Bunyans puritaner. Det var som att människor inte kunde skilja på allegori och roman och lät Bunyan inspirera till avståndstagande från människor snarare än företeelser. Hagman och Halldorf tar upp ett samtal med Okunnig som personifierar alla som enligt Bunyan, omfattar fel lära om rättfärdiggörelsen. Okunnig är svår att se som bara en allegorisk framställning av fel lära, han är för mycket av en romankaraktär. Man ska ju se alla figurer i boken som egenskaper eller läror men de liknar alltför mycket någon Bunyan mött för att riktigt fungera som allegorier, Okunnig är en av de mest älskvärda av dem.

Okunnig är Hagmans idol eftersom vi faktiskt inte kan veta speciellt mycket om Gud. Kristen möter dock Okunnig med samma dryga misstänksamhet som alla andra figurer han möter längs vägen och här blir han direkt odräglig, hånfull mot Okunnig som tycker att hans hjärta och hans vilja är i harmoni. Han vill verkligen det goda. Gåtfullt är att puritanerna som var så noga med att kristenlivet skulle synas i handling kunde vara så föraktfulla mot andra som ville detsamma men inte omfattade deras beckmörka människosyn. Hur ofta är jag lika blint kategorisk?

Halldorf stötte ihop med Kristen när han gick i söndagsskolan vilket ju är lite gåtfullt med tanke på människosynen eftersom Halldorf är en yngling runt 40. Boken är spännande, men småbarnsvänlig är den knappast. Han måste haft ett pedagogiskt mirakel till lärare eftersom han fann Kristens resa i flanellograf-version så spännande och tydligen behöll sin tro intakt.

Själv stötte jag på Kristens resa i form av en serie i Dagen** när jag var ca 10 år. Jag tyckte faktiskt också den var olidligt spännande. Samtidigt läste jag serien Peer Gynt i Norrskensflamman och båda var lika lättlurade och gjorde så många felval tyckte jag men Peer var mer elak än Kristen. Tecknaren i Dagen lyckades dessutom göra Kristen unisex så jag trodde det var en flicka. 

Och det var ju genialt eftersom Bunyan menade att denna Pilgrim /Kristen representerar Envar i det medeltida mysteriespelet. När jag sedan läste originalet och senast en tonårsversion från England kunde jag inte annat än häpna över hur stark berättelsen är men föga barnvänlig i original. Som ett slags low-fantasy från 1600-talet är den onekligen intressant än idag, denna allegori över det kristna livet i strängaste puritantappning. Otaliga verk har inspirerats av den. En tant-favorit som Mannen som kunde tala med hästar tex, eller mitt bokrea-fynd Harold Fry's Unlikely Pilgrimage/ Harold Frys osannolika pilgrimsfärd (LÄS DEN!)Samtidigt blir jag uppmärksam på hur dumt det var att den blev tidernas bestseller, genom denna podd-sändning.

Olyckliga människor som trasats sönder av överkrav och blivit uteslutna från gemenskaper. Olyckliga överpräktiga fariséer som uteslutit sina medmänniskor pga löjliga brott mot obegripliga paragrafer i digra syndakataloger, hade kanske haft det bättre om Bunyans stridsskrift från fängelset inte blivit så spridd. Fast å andra sidan; en milstolpe på litteraturhistoriens pilgrimsled blev den verkligen och för några, som för mig, blev den också en kort rastplats på väg till himlen och jag tror i alla fall att många av oss som fascinerats av Kristens resa haft någon glädje av ressällskapet, om än inte så speciellt mycket tröst i tillvaron när herr Cancer, fru Stroke, bror Mobbing och syster Missfall mött oss på vår pilgrimsfärd.

En pilgrimssång från medeltiden får avsluta. Här en version arrangerad av Frode Fjellheim av "Härlig är jorden" som blivit hit genom Disneys Frozen:

*Om sann gemenskap-om att leva i en kapitalistisk hederskultur.

** Pappa var stolt postiljon och fick med sig tidningar hem från jobbet varje dag. Vi prenumererade bara på NSD men i mitt barndomshem fanns allt från SvD och Kuriren till Norrskensflamman och Nyheter från Sovjetunionen. Bäst var Dagens Nyheter med Tom Puss!

Språkpolisiär insats: Sexistisk är inte samma sak som sexig

För att förtydliga mitt påpekande i förra bloggposten om att sexistisk och sexig blandas ihop fast de betyder helt olika saker. Sexig= coolt attraktiv. Jämför :"Det är sexigt att betala skatt."

Sexistisk= att tycka att könen har olika värde, betydelse och uppgift och därmed ska hållas åtskilda utom i äktenskapet där kvinnan ska underordnas mannen och ha ingen eller sämre lön än männen för varje arbete hon utför. Jämför: "Kvinnor är kvinnor och ska räknas som på rymmen om de rör sig fem meter från spis och diskbänk." "En riktig karl läser inte för sina barn och om han råkar göra det kallas det för att han är sina egna barns barnvakt." "Flickor ska kläs i rosa och pojkar i blått annars förtrycks deras innersta väsen."

Sexistisk är analogt med ordet rasistisk. Sexig är analogt med ord som raffig, het, tjusig, snygg, erotiskt upphetsande. Rent teoretiskt skulle en porrfilm kunna vara icke-sexistisk. Rent teoretiskt skulle en porrfilm till och med kunna vara sexig.

Här två förtydligande exempel:
Sexig, men absolut INTE sexistisk artist:

Sexistisk men absolut INTE sexig presidentkandidat:

För feminin för feminism

För kurvig för att vara feminist.

Barockbloggen inspireras av mycket, också andra bloggare. Underbara Clara är en av dessa källor. Hon skriver ofta om feminism och rätten att vara kvinna och feminist. Jo, för det är långt ifrån en självklarhet. Man får inte vara förtryckt, man ska helst vara chef. Och vad du än gör se inte kvinnlig ut!

Här en i raden av debattörer som angriper kvinnligt utseende hos feminister:

[…]stora artister som Rihanna och Beyonce. De uttalar sig ofta om tjejers situation och talar om självförtroende, självständighet och om att stå upp för sig själv. De vill värna kvinnan i en hård värld. Samtidigt är deras musikvideos uttalat sexistiska (sic!)*, gjorda för den manliga blicken, med ett förtingligande av kvinnan. I alla tidigare generationer hade de betraktats som pornografiska och kvinnoförnedrande.

Jag blir så trött! Kvinnor ska bära burka, kostym eller vara Twiggy-magra, helst alltihop, för att duga som feminister.  Ännu råder idealet för modeller som visar kvinnokläder att de ska se ut som unga slanka män, helst ännu magrare. Bröst är förbjudna. Kurvor likaså. Och jag talar inte om "kurvig" som synonym till överviktig, utan just en kvinna med normala kvinnliga former.  Kvinnor med bröst till exempel. Tänk vad män i medelåldern i min närhet reagerade häftigt på unga kvinnors val att bada topless på ett badhus , medan män så länge kommunala badhus funnits badat just topless.

För illa gift för att vara feminist. Notera också urringningen!

De reagerade inte som den italienske borgmästare som förbjöd kvinnor med "fula" bröst att bada topless utan med en panik och ett förlöjligande som verkligen gjorde mig förvånad. Så mycket finns att uppröras över här på jorden. Bara bröst tillhör inte detta. Och att det plötsligt blivit fult att amma barn, förstår jag inte heller. Det ska ske i skymundan om det ska ske över huvud taget. Kvinnor som inte skäms över att bröst har en annan funktion än att dekorera kalendrar på manligt dominerade arbetsplatser-ÅH FASA! Sätt upp förbudsskyltar så det inte händer här!

Är det inte utomordentligt fånigt att kvinnor kan göra uppror med något så enkelt som att visa brösten. Hur kan någon låta sig provoceras av Femen-aktioner? Jag tycker det är kul att de gör det, men fattar inte hur man kan reagera på detta medan horder av män knallar omkring på stan i enbart shorts varma sommardagar, utan att polis tillkallas.

Jag vet KÖNSMAKTSORDNINGEN. Kvinnor ska helst inte finnas och när de nu behövs för att föda fram nya underbart vackra och välskapta män ska de inte synas, åtminstone ska de inte se ut som kvinnor. Kamouflerade till män ska vi smyga runt i mörka hörn och göra allt för att smälta in i tapeten. Ensam och stum hellre än kvinna.

Varför fattar jag inte denna enkla sanning? Och varför accepterar jag det inte? Livet blir ju så mycket lättare då. Man kan till och med bli chef om man opererar bort brösten och bär kostym matchad med sansade frisyrer. Då blir vi äntligen riktiga feminister!

Fel kläder och fel frisyr för att vara feminist.

* Som så många andra blandar Stefan Gustavsson ihop ordet sexig med sexistisk.