Selfie fast inte riktigt

 


På min födelsedag red jag förstås och när jag kom tillbaka från ridturen ville Aron att jag skulle sätta på mig min födelsedagspresent, en ljuvlig klänning från Olars Ulla så han kunde ta bilder på mig och Smilla.

Jag brukar inte överflöda bloggen med bilder av mig själv men jag följer @melissablake81på Instagram och hon har inspirerat mig på många sätt, även detta. Sedan är ju Smilla så snygg, även med mig på ryggen.

Uppdatering om hästarna

Jag har inte haft möjlighet att lägga ut egna bilder här på länge. Men nu är det ordnat så detta blir en bildbomb om hur hästarna har det. Bilderna här togs i september.

Gyllir har hunnit fylla 21.

Här kommer Elva, 9 och Chateaux, 28 år gammal.

Smilla är också 9 år nu. Jag har ingen unghäst längre.

Lady är också 21, som Gyllir, men hon är den mest slitna av hästarna i flocken. Dock har hon stor livsglädje och är väldigt populär bland oss som hänger i stallet. Många barns förstaval att rida.

Efter att Gyllir fick astma har han också fått eksem så han kliade av sig manen i somras eftersom det var så ohemult mycket knott, mygg och bromsar i år.

 

Sent i oktober

Nu är det lov för ungdomarna, Allhelgonalov sa vi när jag var en av de som hade lov, nu försöker många med mig lansera namnet Läslov. Men för mig är det allhelgonatider speciellt som min pappa dog för sju år sedan just en fredag före detta lov. De elever jag skulle ha den morgonen ligger mig extra varmt om hjärtat för alltid, 16-åriga byggelever som inte alltid var de lugnaste och snällaste tvärtom, visade hänsyn och värme och beklagade sorgen med just de orden när jag mötte dem i affären. De vet nog inte, jo kanske någon av dem, hur mycket de kommer att betyda för mig i resten av mitt liv. Jag mötte så mycket värme och deltagande av så många men det var denna oväntade omtanke som ger mig mest hopp i denna mörka tid när man ännu envisas med att beröva oss daylight saving time, just när den behövs som allra mest. 

 

Lovet kom och med det var det lättare att ta ledigt en stund, åka till Lannavaaras kloster med min vän. men jag ville inte stanna där länge, bara över natten, jag ville vara nära mamma. Att pappa dog när han gjorde det förde med sig att vi hade ljuständning för honom två år i rad i kyrkan. Dödsfallet hann inte registreras officiellt till 2013 års Allhelgonagudstjänster. Vi var förstås i chock men den gemensamma minnesgudstjänsten bäddade in oss i varma filtar mot mörkret och snöslasket. Nästa år var det pappas tur att nämnas vid ljuständingen och året därpå, 2015 fick vi tända ljus för mamma. Det hjälps inte att jag vet att vi lever både i tid och evighet samtidigt. Sorgen är lika påtaglig ändå. 

 

Tidens modefilosof, Martin Hägglund-litteraturvetare i USA men född i Sverige, påstår då att jag inte tror som jag gör utan han kommer med sina totalitära anspråk på att veta bättre än jag själv om min tro. Han menar att jag inte fattar att jag inte tror på evigheten. Han "vet" att eftersom jag vill leva ett gott liv och göra världen så bra jag förmår är jag ingen kristen utan tror i stället på det han presenterar i This Life som det bästa alternativet för alla: ateistisk demokratisk socialism. 

 

 Det retar mig mer än jag borde bli retad. Men sent i oktober är jag skör och mindre tolerant mot totalitära anspråk. Jag har aldrig kunnat med folk som säger: "ja, det märks att du är född i jungfrun" eller de som oombedda ger mig sin psykoanalys av mig och andra människor de aldrig ens pratat med. Freud retar mig med sina tvärsäkra påståenden om vad människor "egentligen" menar, vad som "egentligen" driver oss, fast han själv så uppenbart var fast rotad i just sitt lilla segment av tiden på en pytteliten del av planeten: Wiens övre medelklass med sina livshotande traditioner av att lägga locket på misshandel och andra övergrepp mot barn.

 

 Freud var alltså österrikare och dessutom sekulär jude. Det påverkade helt klart psykoanalysen. Hägglund är en tydligt protestantisk ateist men försöker framställa sig som helt fristående från all religion. Därmed ger han sig själv den intellektuella rätten att bunta ihop Dalai Lamas gnostiska tankar kring kroppen med CS Lewis sorg efter hustrun Joy för att kunna dra exakt alla trossystem, utom hans eget,över en kam. 

 

Jo, sent i oktober orkar jag inte med intellektuell ohederlighet och fördömanden utan minsta ansats till att vilja förstå andra. Hägglund borde jag vara mer sympatiskt inställd till än tex Margareth Thatcher men jag får exakt samma vibbar av hans demokratiska socialism som av hennes benfasta tro på att kapitalliberalismen var "den enda vägen". Det var den inte. Hon, och många med henne, gjorda tokiga val som lät kapitalet löpa amok och försätta världen i ett tillstånd av ökande fattigdom och klassklyftor i de länder som haft fungerande välfärdssystem utan förödande revolutioner; som Storbritannien ,Sverige och Västtyskland. I de andra länderna förnyades slaveriet och nådde sin mest raffinerade form: slavarna betalar själv för resan till slavhandeln och blir så skuldsatta för livet hos slavägaren som inte ens tar det rudimentära ansvar för sina slavar som de gamla slavägarna gjorde. 

 

Hägglund står för den motsatta politiska visionen, men han är lika övertygad om lagbundenheten: det kommer att ta tid att införa hans demokratiska socialism, men till slut blir det så.Men han har inga tydliga idéer om hur detta ska gå till i praktiken. Hägglund har också en mycket grund och illa genomtänkt religionskritik som går ut på att bygga en halmdocka som ingen troende känner igen sig i. Jag är säker på att Dalai Lama inte heller gör det. Kristendomen buntas ihop med vår huvudmotståndare gnosticismen och polyteistiska hinduer med hypermonoteisterna inom islam. Till och med judendomen fördöms av Hägglund trots att denna religion i generationer bars av människor som inte trodde på ett liv efter döden och, på samma sätt som de flesta kristna, ser ett hederligt liv i jordisk praktik som det centrala i trosutövningen. 

 

Alla dessa enda vägars politik, Thatchers såväl som Hägglunds, som bara leder till en passiv acceptans av orättvisor tills deras utopiska lyckoland uppstått av sig själva är ju väldigt lik den religion som Karl Marx kritiserade som "ett opium för folket". Han hade mycket på fötterna där, till skillnad från Hägglund som verkar ha svårt att både tolka och förstå texter från andra ideologiska källor än sin egen, trots att han är just litteraturvetare. Men Marx hade rätt; ofta talade präster om för fattiga att de skulle hålla sig lugna och invänta den rättvisa domen efter döden på hans tid. 

 

Det finns naturligtvis något mycket sunt och själavårdande i vetskapen: "Ty den fattige är ej för evigt glömd, de förtrycktas hopp inte borta för alltid. Herre, grip in! Låt inte människor ta makten! Ställ folken inför din domstol!" Men att ställa detta hopp om rättvisa som ett istället för att agera här på jorden är bara gnostisk rappakalja som leder till all slags ondska: kristna som har slavar, kristna som röstar på Donald Trump, kristna som inte står upp för sina egna mänskliga rättigheter. Tur då att de flesta kristna genom alla tider, i de första kristnas efterföljd, inte gjort så utan påverkat samhällen i en mer rättvis, fredlig och människovänlig riktning precis som klassisk kristendom lär. 

 

Sjukhus, skolor, universitet och folkrörelser har alla sprungit ur kristendomen så även om Marx kritik var rättvis, var den bara delvis rättvis. Trumpanhängare existerar men det är fler som hängivet gör det rätta i Jesu namn. Denis Mukwege tar sin tro på största allvar, Frälsningsarmén likastt nämna två exempel. Marx bortsåg också ifrån att tron på en kommande rättvis dom fungerade så att slavskeppare omvände sig och blev slaverimotståndare. Medeltida länsherrar byggde kloster som var detsamma som skolor, barnhem, sjukhus och fattighus, just med tanke på en kommande rättvis dom. 

 

Det är alltså inte bara ett hopp för de fattiga att Bibeln ständigt tar de fattigas parti, det är också en hämsko på de rikas roffarmentalitet. Det är ju de rika förtryckarna som ska dömas enligt Bibeln. Marx "glömmer" detta faktum. Kanske för att fler och fler rika inte längre fruktade Guds rättvisa dom i Marx London. Men trots allt är Marx religionskritik mer välgrundad än Hägglunds. Kan det vara för att Hägglund lever för långt borta från den misär som Marx såg omkring sig varje dag i industrialismens London? Hägglunds enda liv förutsätter ju att detat liv levs ganska bekvämt och smärtfritt. 

Marx kritiserade också välgörenheten som ett plåster på ett infekterat sår, ett sår som bara rättvisa kan hela. Men Hägglund tycks inte fientligt inställd till "aktivism", som välgörenhet ibland kallas idag (utan att all aktivism är välgörenhet). Hägglund och jag har ju en längre historia att studera nu med fler nyanser än den Marx stötte på. Vi har sovjeterna och Pol Pot, fascism och nazism att komplettera med. Vi har också FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna och påven Fransiscus. Därför är det så underligt att Hägglunds religionskritik är så lam: ytterligare en halmdocka att bränna där de flesta troende i världen glatt skulle bidra till bålet utan att alls känna igen sig i den prasslande figuren. 

 

Jag har något annat som Hägglund också tycks sakna: anhöriga som är goda kristna förebilder. Mina föräldrar var inte alls ointresserade av att göra denna värld bättre, väl medvetna om att det vi inte hinner nu kan nästa generation fortsätta med och till slut kommer fullkomlig rättvisa när evigheten och tiden möts. I en recension av Hägglunds bok uttrycker sig recensenten :

I Hägglunds värld är utopin inte en framtida horisont, utan en radikal betoning på nuet. Ingen nåd finns i oändligheten. Det skär mot andra möjliga uppfattningar, där förmågan att agera ansvarsfullt beror av en förmåga att sträcka ut sitt jag i tiden och omfamna också kommande generationer.

"Tidevarv komma, tidevarv försvinna. Släkten följa släktens gång." det var alltid självklart för min släkt och det är det för mig också. Jag ska inte lämna en sophög efter mig, jag vet både att det kommer generationer efter mig på denna blå planet och att evigheten både redan är här men också kommer med helande och rättvisa, precis som mina föräldrar trodde. Mina föräldrars världsbild var betydligt större , öppnare och mer positiv än Hägglunds bergfast rik, medelklassmänniskas själv - och nucentrerade åskådning. Jag sörjer mina föräldrar och längtar efter återseendet. Och jag vägrar låta Hägglund definiera min tro, det gör jag allra bäst själv.

Höst hemma hos oss.

Sublimerad Gudslängtan

Jag har just börjat min dag med Andliga sånger i P 2. I slutet av programmet spelades en fin version av psalm 228 . Denna psalm betyder mycket för mig. Innan den kom med i psalmboken var den en stamsång i min familj där mina föräldrar båda var storsångare och spelade piano och gitarr. Min farmor var dessutom kantor så musiken var en ständig ledsagare genom barndomens outforskade landskap. Denna sång får mig alltid att gråta av den starka närvaron av Helig Ande och gemenskap med hela kyrkan i den. Tid och rum upphör att existera, jag och Gud dansar i ett tillstånd av den gränslöshet som kallas evigheten eller himmelriket. Jag sjunger "den sällsamt nya sången likt stora vattens brus" tillsammans med alla de heliga.

Då blev jag påmind om att det vi alla innerst önskar av erotiken inte är att bli ett par eller föröka oss utan att bli uppfylld av Helig Ande. Det vi längtar efter är gemenskap med Gud. Denna totala uppfyllelse som psalm 228 ger mig upplever jag inte alltid lika tydligt, men det är den verklighet jag lever i jämt. Endast den treeniga kan motsvara den längtan som vi söker uppfylla i erotiken. Inget är fel eller dumt med denna längtan. Den är och den ska vara, den är oundviklig. Erotikens mål är att uppfyllas av Anden. Men när vi inbillar oss att vi kan fylla denna längtan med att hitta "den rätte" och låta denne komma in, går vi alltid fel. Såvida nu inte den vi släpper in är just Gud. Det vanliga är dock att vi tror oss bli uppfyllda och totalt älskade på det sätt Gud älskar oss, av en människa som är lika bristfällig som vi själva. 

Hela vår kultur bygger på denna villfarelse. Kärlekssånger och konstens alla övriga uttryck handlar ständigt om detta: pojke möter flicka och då blir allt bra. Inte konstigt att vi blir besvikna för vi är bara människor allihopa. Och även om vi lever lyckliga i alla våra dagar kommer vi till slut att berövas varandra av döden. En människa räcker inte till.

Jag har ägnat en del lästid i sommar åt Ulf Lundells Vardagar 3 och om något blir tydligt i denna spretiga, pratiga, näst intill oredigerade, text så är det att romantisk kärlek par om par bara är sublimerad Gudslängtan. Lundell söker det han endast kan finna i den Heliga Ande hos kvinnor som i förhållande till honom blir allt yngre. När de gör honom besvikna tar han till alkoholen som betecknande nog kallas "spirits" på engelska (och många andra språk). Hans forna "kärlekar", hans alkoholism och hans hat mot religion är tre röda trådar i denna härva av olikfärgade garntåtar i Vardagar 3  och de visar sig, ju mer jag försöker reda ut härvan och och nysta upp dessa tre trådar, att de egentligen är en och samma tråd.

Ulf Lundell på sin ålders höst är inte alls ensam om detta misstag: att söka Gud och leta på fel ställen för att om och om igen bli besviken. Vi får ständigt itutat i oss att vi behöver sex för att må bra och intressenter i den stora slavhandel som kallas prostitution av hederliga, och "sexarbete" av dem som tjänar pengar på denna form av slaveri ,hävdar ju att de fyller ett mänskligt grundbehov. Fast det säger ju sig självt att just sex inte är ett basbehov. De flesta människor lever i decennier utan sex både i början av livet och i slutet och i perioder däremellan. Många lever helt utan sex hela livet. Men testa hur många decennier du kan leva utan vatten.

Sex är alltså inte ett grundbehov, det är att bli vidrörd som är behovet. Spädbarn far direkt illa av sex men dör utan beröring. Precis som vatten släcker törsten, släcker beröring "hudhungern" som Lundell kallar det i boken. Det är lätt att leva ett gott liv utan sex och förökning ,men utan gemenskap är det lika omöjligt som att leva utan vatten. Jag tror många skulle bli oerhört mycket lyckligare om vi vågade säga som det är: "Du kan aldrig få detta behov av kärlek helt tillfredsställt av en människa och sex har mycket litet med saken att göra. Men ditt behov av vänlig beröring och gemenskap kan du få uppfyllt av en vän, en hund, en församling. Ditt djupa behov av kärlek och bekräftelse kan däremot bara Gud fylla. Allt annat kommer alltid att göra dig besviken. "

Kristus och den samariska kvinnan samtalar om livets vatten av Angelika Kauffmann 1796 Lägg märke till hur de ser varandra i ögonen, detta är vad vi behöver: ögonkontakt med någon som vill oss väl.

Det som släcker kärlekstörsten är det vatten som den Heliga Ande ger och då som en källa inne i oss själva. Ingen människa kan ge oss det vattnet. Inte ens Jesus lovar att alltid stå där och fylla på från utsidan. Nej han säger till kvinnan vid Sykars brunn i Johannes evangelium kap. 4:

Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv.

Det vattnet är den erotiska kärlekens riktiga mål. Det är nog ingen slump att just kvinnan vid Sykars brunn hade fem förhållanden bakom sig. Hon hade sökt det levande vattnet men på helt fel ställe. Om alla kunde förstå det kvinnan vid brunnen förstod skulle världen bli en bättre plats för alla. Besvikna äkta makar skulle sluta kräva det omöjliga av sina makar och eventuella barn. Singlar skulle slippa känna sig halva eller tvingas gå i kloster utan att egentligen ha den kallelsen. Vänner skulle bli generösa mot varandra i stället för att svartsjukt vakta på varandra. Sex skulle få sin rättmätiga lagoma plats vid sidan av bastubad, motion, hjälparbete, körsång och massage. Alla dessa goda aktiviteter utlöser signalsubstanser som ger oss lugn, glädje, belöning och välbefinnande: oxytocin, dopamin och serotonin. Jag inbillar mig också att en del som utnyttjar prostituerade skulle sluta leta tillfredsställelse i att vara slavägare för en stund* och i stället gå till frisören där de kan få en skön massage av hårbottnen och lite mänsklig närhet en stund utan att behöva förnedra eller förnedras. Alla dessa fina signalsubstanser sätter nämligen igång också av hårbottenmassage.

Men det grundläggande behovet av att vara på djupet och villkorslöst älskad kan bara Gud fylla. Filosofen och teologen Augustinus, biskop av Hippo, har ägnat sig mycket åt detta omättliga bekräftelsebehov hos människan och uttrycker saken så här: Du, o Gud, har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt till dess det finner vila i dig. Ju längre jag lever desto mer inser jag sanningen i detta.

Den rätte som vi måste släppa in är alltså Gud själv. Innan vi gjort det kommer vi att famla omkring i en ständigt otillfredsställd jakt efter lycka på helt fel ställen vilket skadar oss själva och den som vi för tillfället sätter i Guds ställe i våra liv. 

Augustinus som utforskade detta tema redan på 300-talet får också avsluta denna bloggpost: 

"Gud älskar var och en av oss som om det bara fanns en av oss."

                               Augustinus som Sandro Botticelli uppfattade honom i detta porträtt målat 1480

* Men de flesta som söker sig till prostituerade är förstås av den sorten som får serotoninpåslag genom mobbing och tortyr av andra så de behöver nog låsas in och gå i terapi i stället.

Kyrkans fixering vid par om par om par

 

 

Noah's Ark Thomas Hicks 1846 De perfekta paren av djur vandrar in i arken: tigerparet ser på kaninparet, björnparet följer kamelparet  i hasorna,  lejonparet mitt bland getter och får. Konstnären sorterar djuren efter par, inget annat system.

 

Noa hade med sig djur på arken som skulle rädda skapelsen från syndafloden. Noa som fick sitt namn, "ge oss lättnad" eftersom hans pappa hoppades på att få en hjälp i jordbruket när han föddes blev i stället en båtbyggare och sjöfarare som gav lättnad till de djur som fick följa med på arken. Gud talar till Noa:

Av de olika arterna av fåglar, fyrfotadjur och markens kräldjur skall ett par av varje komma till dig, så att de kan överleva.

Nürnbergkrönikans (samtida med 10-åringen Martin Luther) framställning av den arbetsamme Noas bygge av arken. Här märks inte att Noa fostrades till jordbruksarbetare. 1493 tyckte man sig se en rik byggförman i Noa som sorterade djuren först och främst i gräsätare och köttätare, paren är inte i fokus här.

Berättelsen om Noa är slagkraftig och majoriteten barn i världen känner till den eftersom de flesta på

jorden är kristna och denna berättelse finns också utanför judisk-kristen-muslimsk tradition. Den är alltså en del av mänsklighetens gemensamma kulturarv. I kristendomen betyder arken också frälsning. Noa ses som en föregångare till Jesus och vi ser fram emot att jorden än en gång ska gå under och förnyas som på Noas tid. Kyrkan tolkade också berättelsen om Noa som en förklaring av det kristna dopet: genom vatten räddas vi till den förnyade skapelsen som ska komma. Regnbågen och arken är viktiga symboler för det kristna hoppet och dopets kraft i människans liv. Det kristna Armenien identifierar sig starkt med Noa och anspelar därför på denna berättelse i sitt statsvapen.

Men det kyrkan tagit till sig i sin vardag är detta med par om par. I varje kristen församling ses singlar, om de inte är munkar eller nunnor, som "på väg" till parbildning. Familjer är kompletta men singlar betraktas som halva.

Detta kan drabba änkor och änklingar i vissa  radikallutherska sammanhang, men oftast kan änkan/änklingen slappna av mer än den som aldrig "blivit gift". På något sätt hade jag fattat detta när jag var tre år och svarade på frågan i en familjegudstjänst om vad jag skulle bli när jag blir stor: "Jag ska bli änka , för karlar är så besvärliga."

Jag minns tillfället, men det blev ju också nerskrivet av min faster som något roligt ett barn har sagt. Mina tankar då gick till änkan Hanna som möter Jesus när han bärs fram i templet och hade bott i templet hela livet. Jag ville på den tiden bo i kyrkan. Jag längtade efter att vara som Samuel som fick bo i templet. För mig blev ju Samuel aldrig stor, jag hade söndagsskolans bild av Samuel där han var barnet som fick växa upp i templet och talade med Gud. Just då frågan ställdes var det kyndelsmäss och jag fick ytterligare en förebild som bodde i templet, nämligen änkan Hanna.

Detta visar hur även ett litet barn i kyrkan trodde att alla vuxna var par utom de som blivit änkor/änklingar. Detta är så tragiskt på många sätt. Många människor behandlas som ofärdiga, i behov av komplettering vilket leder till mycket ont. De som borde förbli singlar stressas in i äktenskap som förminskar alla inblandade parter. De som inte "lyckas hitta någon" ömkas och skiljs ut från parnormen och befinner sig i ett limbo i ständig väntan på denna "komplettering". Otaliga öknamn finns på denna person: "hen har blivit över", "hemmapojke", "nucka", "gammpojke" etc och alla talar om någon som lite barnslig och efterbliven, ratad och övergiven, om de förblir singlar livet ut.

Jag tror många förlamas i denna situation eftersom omgivningens förväntningar styr våra tankar om oss själva, vad vi än tycker om saken. Hur ska en människa våga använda sina gåvor fullt ut när man bara tycker att hon borde söka sig en partner? Om någon vill fokusera på helt andra saker ses de som konstiga för de borde ju först och främst hitta "den rätta" men ingen människa är halv. Ingen behöver kompletteras. Vi är kompletta som vi är. Komplett kommer ju av latinet och huvudmorfemet betyder att vara fylld. Och alla är helt ifyllda ända ut i våra konturer. Som kristna är vi dessutom fyllda av Helig Ande, var och en för sig, och vi behöver inte fyllas på utifrån för att vara hela människor.

Med detta menar jag inte att vi alla borde vara eremiter. Till en del är den där märkliga väckelsen i Egypten på 300-talet där var och varannan person drog ut i öknen, och kvinnor bara fick respekt genom celibat, ganska osund. Men i en tid när det var minst lika viktigt som nu att bilda familj, och för en kvinna nästan oundvikligt om hon inte fick en celibatkallelse, var det nog ändå mest en befrielse. Men pendeln har definitivt slagit över i motsatsen i dagens kyrkor, även de historiska kyrkorna, där det enda sättet att förbli ogift utan att bli utpekad som inkomplett, är att gå i kloster. 

Kan vi istället enas om att både parskap och enskap är rätt sätt att vara på? Hela livet eller i perioder kan en människa leva utan partner utan att det på något sätt är en bristsjukdom. Däremot tror jag ingen någonsin kan leva ett helt liv ensam, kyrkan är en gemenskap "de heligas samfund" behöver vi alla oavsett civilstånd. Just därför är det viktigt att vi alla inser att alla hör hemma i kyrkan, gift, ogift eller änka. Evig singel betyder inte ensam, utan bara att just denna person inte är en del av ett par och samtidigt en fullvärdig del av Kristi kropp:kyrkan.

I slutändan är det ändå så att vi var och en och på egen hand mest av allt är Guds barn och en medlem i den kropp som består av många lemmar, var och en direktkopplade till Jesus, som förresten också var singel.

                             Thomas Cole The Subsiding of the Waters of the Deluge 1829

Simon de Myle Noas ark på berget Ararat 1570 här lämnar djuren arken och det utsvultna lejonet kastar sig hungrigt över en drunknad häst.Människorna går två och två men inte alltid i pojke-flickapar. Lägg märke till Hippogrifferna som flyger iväg till vänster i bilden.

Hittar denna debattartikel i Dagen. Ämnet verkar vara aktuellt!

 

Apostlaveckan och det vart afton och det vart morgon den sjätte dagen

Psaltaren 40:

Lycklig den som litar fast på Herren

och inte vänder sig till de trotsiga

och dem som avfaller till lögnens makter.

Stora är de ting du har gjort,

Dina under, Herre, min Gud,

Dina planer med oss.

Ingen kan mäta sig med dig.

Jag vill tala och berätta om dem,

men de är fler än jag kan räkna.

 

Slaktoffer och matoffer önskar du inte,

du har lärt mig att lyssna.

Brännoffer och syndoffer begär du inte,

därför säger jag: Jag är här.

I bokrullen står vad jag skall göra.

Gärna gör jag din vilja, min Gud,

jag har din lag i mitt hjärta.

Jag bär bud om din trofasta hjälp

till den stora tempelskaran.

Jag håller inte tillbaka mina ord,

det vet du, Herre.

Jag tiger inte om din hjälp,

att du är trofast och räddar förkunnar jag.

Jag döljer inte din godhet och trohet

för den stora tempelskaran.

Du, Herre, håller inte tillbaka

din barmhärtighet mot mig,

din godhet och din trohet

skall alltid bevara mig.

Det är det här en Apostel gör: berättar om vem Gud är, vad hen har gjort. En Apostel svarar på frågan "Vart är vi på väg?" med : Till Himmelriket.

Stora är de ting du har gjort,

Dina under, Herre, min Gud,

Dina planer med oss.

Ingen kan mäta sig med dig.

Jag vill tala och berätta om dem,

men de är fler än jag kan räkna.

Och Himmelriket är det tillstånd där Gud är, var och alltid kommer att vara. Himmelriket är evighet, är nu. En Apostel lanserar inte en religion utan berättar om hur det är. Meningen med skapelsen och alla liv i den är att glädja sig, göra gott och leva i gemenskap med skaparen av allt detta liv.

Jag fylls av tacksamhet över sommarens extra allt av överflödande liv och det enda svaret som känns relevant inför livets gåva är att vända sig till den treenige och ge tillbaka det enda jag kan ge:

Brännoffer och syndoffer begär du inte,

därför säger jag: Jag är här.

Apostladagen- kallelsen ges till alla

Markus 3:7-19

Jesus drog sig undan mot sjön tillsammans med sina lärjungar. En massa människor från Galliléen följde med men också från Judéen, Jerusalem ich Uduméen och från andra sidan Jordan från trakten kring Tyros och Sidon kom meännsikor i massor till honom när de hörde talas om allt han gjorde. Han sade åt sina lärjungar att ha en båt till reds, så att han slapp bli trängd av folkmassan. Han hade botat många, och nu kom alla som led av någon plåga och trängde sig på honom för att få röra vid honom. Och när de orena andarna såg honom föll de ner för honom och ropade: "Du är Guds son" Men han förbjöd dem strängt att avslöja vem han var.

De tolv utses

Sedan gick han upp på berget och kallade till sig några som han hade utvalt, och de kom till honom. Han utsåg de tolv som skulle följa honom och som han skulle skicka ut att predika och ha makt att driva ut demonerna. Och de tolv som skulle följa honom och som han skulle skicka ut att predika och ha makt att driva ut demonerna. Och de tolv han utsåg var: Simon, som han gav namnet Petrus, Sebedaios son Jakob och Jakobs bror Johannes, vilka han gav namnet Boanerges, det vill säga Åskans söner, vidare Andreas, Filppos, Bartolomaios, Matteus, Tomas, Alfaios son Jakob, Taddaios, Simon Kananaios och Judas Iskariot, han som förrådde honom.

Jesus hade fler lärjungar än de tolv som här nämns vid namn (lite olika namn hos olika evangelister) , kanske var Junia en av dem som följde Jesus från första början, innan uppståndelsen. Det vet vi inte för de flesta lärjungar benämns inte med namn i evangelierna. Endast den lilla krets utvalda judiska män, som ibland sägs representera de tolv stammarna som såg sitt ursprung i Jakobs/Israels tolv söner.

Vi vet ju att senare skickar Jesus ut 72 lärjungar (jämnt delbart med 12) med samma befogenheter som dessa män att sprida Guds rike. Motsäger inte dessa specifika antal, talet om att alla är kallade? Jesus hade sannolikt fler än 72 anhängare. Varför valdes dessa och inte alla?

Dessa specifika antal har ju symbolisk betydelse i bibliska sammanhang. En av dessa betydelser är just att representera alla judar och judarna representerar mänskligheten precis som mänskligheten representerar hela skapelsen.

Riksdagen i Sverige är representativ och ska representera hela Sverige. Den ska väljas av alla svenska medborgare men alla tio miljoner sitter inte riksdagen. Däremot har vi alla ledamöter som representerar just vår del av landet. Vi har rätt att kontakta "vår " riksdagsledamot som då har skyldighet att lyssna just i egenskap av representant. På så sätt kan man säga att det är Sveriges riksdag och inte bara en debattklubb för drygt 300 personer.

Jesu lärjungar är alltså inte bara sig själva utan också representanter för oss alla. Och bland Jesu lärjungar finns alla möjliga personligheter, även Judas Iskariot, förrädaren och Petrus , förnekaren. Det finns en lärjunge som är en sann israelit, helt utan svek (som i sig blir lite av en motsägelse eftersom Israel var en bedragare och också hette det, Jakob, innan han blev Israel). Det finns en trofast tvivlare och en eldig revolutionär. Det finns också karriärklättrande bröder och före detta kollaboratörer med ockupationsmakten. Vi kan alla hitta någon eller några lärjungar som vi känner igen oss i på olika sätt genom livet.

Kallelsen att sprida Guds rike är alltså en kallelse till alla. Inte bara till tolv, eller 72 personer.

Och varför ska vi lyssna till den kallelsen? Ja ett svar finns i Uppenbarelseboken 4: 10-11, det som jag just nu känner är mest aktuellt för mig:

då skall de tjugofyra äldste falla ner inför honom som sitter på tronen och tillbe honom som lever i evigheters evighet och lägga sina kransar framför tronen och säga:

Du, vår Herre och Gud, är värdig

att ta emot härligheten och äran och makten.

Ty du har skapat världen,

och genom din vilja blev den till och skapades den.