Isak

 Isak är den där patriarken mellan Abraham och Jakob/Israel. Det finns massor av historier om hur Abraham drar ut i krig och flyttar runt i det som nu är Israel, Jordanien, Libanon, Palestina, Egypten, Syrien och Irak. Likadant får vi veta en massa om Jakob/Israel, hans kaotiska familjeliv och brottning med sin kallelse. Isak mest bara är. Efter att Abraham tar med sig sin lille löftesson till Moria för att offra honom händer inte mycket dramatiskt i hans liv. Men detta ögonblick måste ha varit traumatiskt för barnet.

Jag tjatar om detta tillfälle för det är så konstigt. Gud hatar barnaoffer, hela GT är fullt av förbud och fördömanden av denna sed som fanns i folken omkring judarna. Hörde Abraham verkligen rätt? I så fall var det förstås bara för att pröva hans tro. Gud ger ju Abraham en bock att offra i stället för Isak. Jag tror absolut att detta blev en jättetydlig illustration för Israels folk som visar att Gud absolut inte vill ha människooffer. Ja senare talar ju profeterna om att djuroffer inte heller är något Gud vill ha. Men ändå?

Vi har nu en Gud som vill offra sig för oss, inte tvärtom. Kunde inte detta ha gjorts på något mindre brutalt sätt? Om man läser vidare verkar det som om Abraham och Isak inte stod varandra så nära, däremot är Isak tydligt förbunden med sin mamma. Var det ett resultat av traumat han utsattes för? När Sara dött kallar Abraham till sig en tjänare föratt denne ska hämta en fru åt Isak från deras släkt i nuvarande Irak. När tjänaren återkommer med Rebecka läser vi att: "Isak förde Rebecka till tältet, han tog henne till hustru, och han älskade henne. Så fann Isak tröst i sorgen efter sin mor."

Sedan är Isak med om mer vardagliga saker som att han ber om barn med Rebecka* och efter tjugo år får han tvillingar. Sönerna Jakob och Esau slåss redan i moderlivet, som hertigarna i årets radiokalender, men Isak själv lever i fred och ro. De flyr pga hungersnöd, får asyl hos filistéerna , får två odrägliga sonhustrur eftersom  Esau gifter sig utan deras medverkan med filisteiska kvinnor.  Det är faktiskt som att han får ett liv som är ett leende, inte ett gapflabb, men ganska fridsamt, detta tjatar jag också om. Ett lugnt medelklassliv i jämförelse med hans föräldrars stora uppbrott, vandringar och strider. Det kan man väl unna honom som en gång nästan blev mördad av sin egen pappa.

 

* de envisas med att gifta sig med nära släktingar i familjen , vilket ju aldrig varit bra för fruktsamheten. Rebeckas föräldrar är enligt släkttavlan Milka och Nachor, Milka var dotter till Haran , brorsdotter till Nachor. Eftersom Haran och Nachor var bröder till Abraham blir Isak och Rebecka synnerligen inavlade kusiner.  Mose mor och far var också nära släkt, hans mamma var också hans pappas faster. Ja ni hajar varför Tamar, Rachav och Rut behövdes!

Abraham

 Barnlöshet har alltid varit en stor sorg och det var ännu värre förr. Det största problemet har aldrig någonsin varit oönskade graviditeter utan att de önskade inte vart. Missfall och fruktsamhetsproblem har man alltid lagt på kvinnans skuldror. När Abram och Saraj förblir barnlösa tar Abram Hagar, Sarajs tjänsteflicka , till surrogatmamma. Jag undrar verkligen över denna ofruktsamhetshistoria där kvinnan alltid får skulden och mannen alltid "lyckas" med en annan kvinna. Just i detta fall blir denna skuld lagd på Saraj dessutom extra märklig. Det står ju tydligt att Saraj är biologisk halvsyster till Abraham. Vad säger att hon inte hade kunnat få massor av barn med en annan man?

Trots kvinnans enastående viktiga position , bara hon kan föda nya människor, lyckades patriarkala system bryta ner henne till den punkt där barnafödandet var det enda kvinnan verkligen dög till , förutom tunga, repetitiva och smutsiga slavsysslor som mannen var för fin för, så all hennes självkänsla berodde av hennes fruktsamhet samtidigt som barnafödande var livsfarligt. Speciellt för de mycket unga flickor som giftes bort innan puberteten för att då bli gravida så tidigt i livet att bäckenet ännu inte var färdigvuxet.

Under 1900-talet kom Freuds misogyna teorier om penisavund att få en slags folklig förankring i avfärdandet av feminismen som en rörelse driven av avundsjuka grundad i att vi hatar männen eftersom vi är avundsjuka, inte på deras ekonomiska och politiska makt, utan på deras snoppar. Att kissa stående i grupp med andra snoppbärare anses vara kvinnans stora längtan och eftersom hon inte kan få en snopp längtar hon efter att föda en son. Därför underordnar hon sig villigt männen för att bli befruktad.

Det mest uppenbara vore väl att män avundas och räds kvinnors förmåga att föda och amma barn och därmed har ett extremt behov av att förtrycka kvinnor och begränsa hennes existens till just avelsdjur. Och precis så ser det ut. Kvinnor som Sara var inget undantag. Fast hon var härskarinna över de övriga slavarna var hon bara en slav i guldkedjor som skulle föda sin man/bror en son och arvinge. Och blev det inga arvingar var skulden och skammen hennes. 

De män som är tillräckligt kloka, mogna och tänkande för att vägra inordna sig i detta system, män som exempelvis vägrar skilja sig från en fru som inte föder söner eller har ett mer välbetalt arbete, kallas knapsu och räknas som kvinnliga =värdelösa eftersom de är som kvinnor men utan förmåga att föda barn. Mognad, eftertänksamhet, omhändertagande, ledarskap utan våld, mod och flit räknas som kvinnligt. De många män som är sådana föraktas ännu mer än kvinnor. Vem vinner på det? Eftersom mänskligheten är skapad till samarbete och godhet, det är det naturliga för oss och utan dessa egenskaper skulle vi inte finnas, är det ju rent vansinne att inte eftersträva dessa egenskaper . Ändå upphöjs "manliga dygder" som våldskapital, hänsynslöshet och svekfullhet till eftersträvansvärda  och de ges alla former av belöningar: pengar, makt och respekt.

Kristendomen ser detta dysfunktionella förhållande som ett resultat av syndafallet. Så fort Eden stängdes för människan begicks det första mordet. Den som inbillar sig att berättelsen om syndafallet och Kain och Abel på något sätt stödjer den nuvarande patriarkala ordningen är antingen inte läskunnig eller så förblindad att de inte ser hur detta står i motsats till skapelsens godhet . De fattar inte att hela Guds frälsningsplan handlar om att göra tvärtom.

Den som inbillar sig att Gud står bakom en patriarkal ordning där endast män ska styra, ställa och kontrollera alla ekonomiska resurser och hålla kvinnor som slavar i sitt hushåll, har alltså inte fattat ett jota. Kain kan ensam inte ge liv bara ta liv. Abraham är ingenting utan Saras äggceller och livmoder. Utan henne hade Guds livgivande frälsningsplan inte blivit av. Enligt Hebréerbrevet var de "överåriga". Abram blev Abraham, far, därför att Sara* i verkligheten inte var en slavinna utan en furstinna som var modig nog att föda en son trots det livsfarliga i att föda sitt första barn som "överårig".

Kains mord på Abel är ju motsatsen till det Sara gör: han dödar en son medan hon föder en son,  en

mirakelunge. Hela Guds frälsningsplan utgår från kvinnans äggceller och livmoder. Jesus föds också av en kvinna, men i detta fall inte på det mirakelvis som man börjat vänja sig vid i judendomen, av ett gammalt överårigt par som längtat länge efter ett barn. Nej, den här gången träder födelsemiraklet in i historien på ett nytt sätt. Ett ännu mer tydligt feministiskt sätt: Gud själv föds av en kvinna utan inblandning av någon man överhuvudtaget.

 

 

* 1 Mos 17: 15 »Din hustru Saraj skall du inte mer kalla Saraj: hon skall heta Sara." Sara betyder furstinna, hon är alltså inte längre den livegna kvinnan som kallas hustru, utan en furstinna som ska bli mor till kungar. Vi kristna ser det ju som att hon blir stammoder till Jesus, Messias, kungen lik Melkisedek; Fredsfursten.

Stig

 Återigen kommer ett namn i kalendern som borde vara namn på alla kristna, igår Assar och idag Stig, som ju förstås hör ihop med den där smala upptrampade vägen i skogen som kan leda oss hem. Stig är en vandrare. Det stämmer ju på kristna, vi som följer "den vägen". Jag vill därför i dagens lucka dela en bön som tillskrivs Mose:

Herre vandra mitt ibland oss.

Förlåt oss vår synd och skuld och

gör oss till din egendom.

Denna lucka, Stig-dagen, blev 2014 synnerligen intressant på grund av kära följares kloka kommentarer gå gärna in och återläs.

 

 

Assar är vi alla

 Assar, med sin kvinnliga form Assarina, kommer av det fornnordiska Andswarur= den som svarar. Den som svarade för räkenskaper till exempel, var en andswarur, likaså den som avgav svaromål i andra frågor och av detta har vi sedan fått ordet ansvar som blivit verbet ansvara. Folk kunde instämmas till ansvar för mord och fram till 1900-talets början var det helt enkelt en rättegång som avsågs i denna användning av ordet.

Jag tänker nu på vad jag nyss läste i 100 dagar med Jesus. Niklas Piensoho föreslår att korset ska ses som en brottsplats, Jesus blir mördad på korset och ansvariga är många. Det är alltså  Gud själv som har utsatts för ett brott men det är också ett brott mot mänskligheten , mänskligheten i oss. För vi är skapade till godhet och samarbete, inte till mobbing och mord. Så här när vi närmar oss jul och festen för att fira det nyfödda Jesusbarnet blir kanske det brott som begås ännu tydligare. Herodes vill komma åt Gud i det nyfödda barnet och låter massakrera barnen i Betlehem med omnejd förutom sina egna söner. 

För de allra flesta framstår brott mot barn som extra vedervärdiga. Om något kan locka fram det mänskliga i oss så är det nyfödda barn. Alla, ung som gammal, blir jollriga solsken i närheten av ett nyfött barn. Den som i stället ser ett enkelt offer i ett litet barn räknas med rätta som omänsklig. När Gud själv blir människa blir det i en vanlig kropp, ett litet barn fött av en människa på vanligt sätt. När Gud torteras till döds är det ett brott mot en vuxen man men också där mot mänskligheten i oss alla. För en oskyldig som bara hatas på grund av sin snällhet, vi känner alla igen situationen där en elak mobbare ger sig på den snälle som ingen törs försvara, är ju lik detta spädbarn som borde locka fram vänlighet och inte grymhet i oss.

Men ett spädbarn lockar oss också till att ta ansvar. Den absolut vanligaste, friska, reaktionen på ett spädbarn är att vilja ta hand om det, ansvara för det tills det kan svara för sig själv. Mötet med godhet och vänlighet är nästan alltid som i Bamse: något som gör människan vänlig och god. Vi måste göra våld på oss själva för att göra motsatsen. Var och en har att svara för hur vi reagerar på snälla människor och försvarslösa, barn som gamla. Just nu när Corona-kommissionen kommit fram till det för alla uppenbara : att Sverige inte skött sina äldreboenden som vi borde, blir det dock tydligt hur få med stora ansvarsområden som vill ansvara.

Folkhälsomyndigheten trodde covid-19 var en vanlig influensa som vi skulle få stopp på genom att tillåta samhällsspridning medan vi isolerade riskgrupper, vilket ledde till massdöd i kvävning på äldreboenden eftersom man inte trodde på asymtomatisk smitta och hoppades att flockimmunitet skulle göra Sverige starkare än alla andra länder till hösten, när virus sprids lättare.

Det var en usel strategi som inte alls fungerade. Men ingen vill ta på sig ansvaret för detta fatala misstag och kommissionen är så svepande i sin bedömning att alla utpekas och därmed ingen. Som kristen tänker jag då på ansvar. Vem är svarande i rättegången om detta brott mot mänskligheten? Just nu ingen eftersom alla pekar på varandra: FHM på regionerna, regionerna på kommunerna , kommunerna på regeringen, regeringen på FHM. Det liknar onekligen rättegången mot Jesus där Sanhedrin skickar Jesus till Pilatus, som skickar Jesus till Herodes, som skickar Jesus tillbaka till Pilatus, som till slut låter mobben avgöra. Allas ansvar blir ingens ansvar.

 Men i Betlehem föds ändå Gud själv och tas om hand av två unga människor som inte smiter från sitt ansvar. De flyr till Egypten, skyddar och fostrar sin familj, lär upp Gud till timmerman och tar sedan hand om begravningen. Då som nu är det de som inte alls ansvarar för skadan som ansvarar för att vårda och hjälpa.

En riktig Assar/Assarina är inte så sällsynt, men tillhör ändå nästan alltid de som ansvarar för den skada de försöker läka. Jag tänker att det beror på att nära den vårdbehövande tar mänskliga grundinstinkter över och vi gör det rätta med ryggmärgen. Långt från nöden fastnar vi lätt i teoretiska elfenbenstorn där vi drar upp planer, som visserligen påverkar många, men det är så abstrakt där vid ritbordet att vi faktiskt glömmer ömsint försiktighet och vår inneboende förmåga till godhet och barmhärtiga beslut förträngs. Skulle generalerna själva behöva strypa motståndarnas generaler med sina bara händer hade krig varit kortvariga historier. Stod mobbarna ensamma mot resten hade mobbing varit ett avslutat kapitel.

Jag tror helt enkelt att ska vi fatta goda beslut i katastrofsituationer måste de besluten tas tillsammans med dem som står i frontlinjen. Om vi ska lyssna på någons rekommendationer just nu är det den stora grupp av Assarinor och Assarar som kämpar i vård och omsorg. De tar sig ibland tiden att uppmana oss som har andra ansvarsområden att inte sprida smittan, flockimmunitet har ett alltför högt pris. Lyssna till dem. Oassararna i sina elfenbenstorn har förbrukat sitt förtroende, låt dem skjuta skulden på varandra i en evig cirkel. Låt oss alla bli en Assar/Assarina och ta ansvar för att smittan inte sprids vidare. 

Maria och Josef har nämligen miljarder efterföljare, Herodes och Pilatus avsevärt färre. Vi andra kan alltså dominera. Vi ska åtminstone inte skjuta ansvaret ifrån oss på någon annan. Det saknas vetenskaplig evidens för att tvätta händerna men sunt förnuft säger att det hjälper. Det saknas vetenskaplig evidens för att avstånd och vädring hjälper, men det har visat sig göra just det-så håll avstånd och vädra! Hosta och nys i armvecket saknar också evidens men är naturligtvis bättre än att hosta rakt ut och munskydd är ännu effektivare än armveck. Nu måste vi ta ansvar för livet.

Sten och Gottfrid- "om ingen går i fällan och aktar sig för den så får vi allesamman fira jul igen"

 Sune, min morfar inledde denna adventskalender, det gör han inte alltid, men Gottfrid är alltid med och före honom Sten och Sixten. Jag sammanförde Sten och Gottfrid utan att de , mig veterligen, stött på varandra. Men både den helige Sten, som alltid återkommer här, och min morfar är/var pappor. Det finns dessutom drag hos dem som liknar varandra, trots den stora åldersskillnaden. 

Morfar som fick det lyckliga namnet Sune Gottfrid=son och Gudsfreden fick sitt första barn 1930 och Sten fick sina båda döttrar på 1970-talet. Båda tog hand om sina barn så gott de kunde och om en människa gör sitt allra bästa blir det i allmänhet bra, i alla fall ingen katastrof. Men för morfar blev det en smärre katastrof när han som varit söndagsskollärare med sju biologiska barn bara fick ett barn i sin efterföljd och det var mamma.

Morfar var baptist och inget av barnen döptes som små. Det gjorde att jag och mamma döptes samtidigt på Annandagen. Moster Gudrun och moster Solveig döptes också som unga vuxna men dessa, min morfars döttrar, var de enda som gick till dopet. Det var en stor sorg för honom. Inte att de döptes men att de fyra sönerna valde bort tron var , enligt min pappa, en besvikelse som gjorde att morfar lämnade söndagsskoltjänsten och det aktiva församlingslivet när jag var liten. Min mamma var dock aktiv in i det sista som pedagog för massor av barnkullar. hon fostrade också mig till en hardcore kristen*

 Men fyra barn gick i fällan.

Sten är ju det närmaste ett levande helgon jag stött på . En väghyvelförare som avstod från det som åtminstone medelklassens vanligsvenssons anser vara en obestridlig rättighet: att få hälla i sig alkohol utan annan begränsning än att man inte ska bli en föraktad alkis. Gränsen är hårfin men denna fina medelklass känner den, åtminstone hos andra. Sten avstod för sina döttrars skull. Som ett barn till laestadianer hade han lärt sig att spritdjävulen inte vill människor något gott och barn ska skyddas från det onda. Han hade inte inbillningen att barn "ska lära sig umgås" med det onda. Att tas med det onda är att inte umgås med det. Sten ville inte rigga alkoholfällan för sina barn.

Sten och morfar pratade inte om det onda, men visst visade de barnen fällan de kunde fastna i. Ändå gick fyra av morfars barn i fällan han såg den onde rigga för människorna. Ett av barnen blev totalt alkoholiserat dessutom. jo, för det värsta var inte att barnen blev alkisar, det var att de inte valde vägen till livet här i livet. Fällan de skulle akta sig för var att tappa tron på vägen till framgång. Och de gick rakt in i den. 

En kär vän grät vid Luciafirandet eftersom två tredjedelar av hennes barn fallit i fällan att lämna den sunda tron och kasta sig in i drogfällan med hull och hår. Hon grät inte som jag, av rörelse över Lucia som kommer med "ett budskap från martyrers unga kyrka" i byn där jag växte upp, utan av en förälders sorg när barnkören sjöng "Mössens julafton".

Jag hoppas ju att alla älskande föräldrar en dag ska få se Jesus med varsamma händer plocka barnen ur fällan. Jag är så ledsen över att morfar blev utbränd av sin sorg över att se barnen rusa in i fällan utan att få detta i jordelivet. Men jag hoppas att han nu när fem av barnen lämnat jordens alla fällor, att de alla-döpta som odöpta- mött honom och mormor i Gudsfreden  så de får fira jul igen och igen och igen.

 

 

*som inte alls är samma sak som en hardcore ateist som alltid ser som sin mission att aggressivt attackera troende. En hardcore kristen är en sådan som aldrig kan låta bli att sprida ordet om Jesus, kärleken från den himmelska föräldern och kunskapen om vad Anden gör. Bara så inga missförstånd uppstår.

Tredje advent

Johannes Döparen målad av Johannitermunken                Gertgeens tot Sint Jans (1465-1490)

Joh. 1: 6-13 Det kom en man som var sänd av Gud, hans namn var Johannes.

Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, så att alla skulle komma till tro genom honom.

Själv var han inte ljuset, men han skulle vittna om ljuset.

Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen.

Han var i världen, och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte.

Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom.

Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn,

som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud.

 

Denna söndag hyser idag den vuxne Johannes Döparen, han som föddes i gårdagens lucka, och tonåringen Lucia, helgonet i Syracusa. Det är en oslagbar kombination av två orädda gestalter från frälsningshistorien som vägrade gifta sig. Få tänker väl på hur udda och olydigt det är av Johannes att inte vara gift. Vi lever tvåtusen år senare i Sverige där det länge varit en möjlighet att leva som ogift. Men i den romerska provinsen Judéen för tvåtusen år sedan var det ett väldigt underligt val vilket fick föräldrar att ta till hårdhandskarna. Johannes föräldrar tog dock inte till hårdhandskar mot sonen, kanske var de döda när Johannes var giftasvuxen men jag tänker mig att Zacharias lärde sig en del av ängeln och fick tänka igenom sina prioriteringar under sina drygt nio månader av stum tystnad.

Elisabeth var dessutom nära släkt med Maria och hade mött henne medan de båda var gravida med sina löftesbarn. De hade kunnat prata ostört om sina barn, Zacharias kunde inte ta över han var ju stum,  kanske tog de ovanliga beslut om dem redan där och då. Redan var det bestämt att Johannes inte skulle föra faderns namn vidare utan få namnet Johannes. Elisabet fick kanske genom detta namn förståelse för att Johannes inte kom för att föra just deras släkt vidare utan för fler. Hon visste naturligtvis att det fanns andra kvinnor som fått bönesvarsbarn. Jag antar att hon tagit till både Hanna och Mama Simson som exempel i sina böner om ett eget barn. Dessa kvinnor fick inte behålla sina barn för sig själva.

Simson blev en Guds nasir och krigardomare och Samuel blev prästkandidat redan som litet barn. Johannes blev på många sätt en fredlig kombination av dem båda. Simsons trassliga kärleksliv känner vi till och Samuels familjeliv blev inte det traditionella det heller.  Elisabet och Zacharias kanske sörjde lite men de lät sin son flytta ut i öknen och leva som en nasir utan vin och med vad öknen hade att erbjuda. Kanske tänkte prästfamiljen Zacharias på Psaltaren 110:

"Han dricker ur bäcken vid vägen.

Så lyfter han huvudet högt."

Funderade de på om det var Johannes själv som skulle vara denna Melkisedek som psalmen nämner lite tidigare i texten: 

"Herren har svurit en ed

som han inte skall bryta:

Du är präst för evigt

i Melkisedeks efterföljd."

Eller funderade Elisabet och Maria på dessa ord om den unge timmermannen som inte utmärkt sig alls på samma sätt som Johannes med att bo i öknen utan åt som andra och fortsatte med Josefs hantverksyrke? Troligen, de var ju båda ur prästsläkten som idag kallas Kohen/Cohen i efternamn men på deras tid var beteckningen på en speciell helig tjänst som var släkt i rakt nedstigande led till Aron. Men han gifte sig inte heller. Inte förrän han hade levt 40 dagar som Johannes i öknen trädde han fram som udda i någon ytterligare bemärkelse. 

Lucia levde 300 år senare och var en ung flicka som ville ta sin tro på allvar.  Hon och hennes mamma gav bort släktens rikedomar till fattiga och den hedniske man som var trolovad med Lucia började oroa sig för hemgiften. Detta löste han genom att ange Lucia som kristen och det var just vid denna tid förbjudet. Vi vet ju alla hur det gick, speciellt i Sverige. I år satsar Svenska Kyrkans Mission , som nu heter Act på att samla pengar till flickor så de slipper giftas bort som barn och kan fortsätta gå i skolan.

Det passar alltså utmärkt att den ogifte Johannes adventssöndag och den flicka som mördades eftersom hon vägrade gifta sig delar dag i år, för vi vet ju att även pojkar tvångsgifts runt om i världen. De könsstympas inte men i övrigt är tvånget lika hårt. Så hårt så de tvingas ibland mörda sina systrar i "hederns namn". Barn i en hård familjekultur har inget att sätta emot. Johannes och Jesus hade ovanliga familjer och Lucias mamma stödde också sitt barn. Utsatta barn i familjer som inte stöder dem måste därför få hjälp utifrån. Ett samhälle som bara sluter sig i små familjeenheter är en vaken mardröm som vi inte vill leva i. Det är därför viktigt att bry sig. Att göra det vi kan. Inga fler balkongflickor, inga fler tonårspojkar som mördar på pappas befallning.

Just denna söndag blir det detta Johannes ropar högst om i öknen: Omvänd er! Låt barnen leva! Låt förövarna isoleras! Han ropar också till de förtryckta barnen:

"Herren är vid din sida,

han krossar kungar på sin vredes dag,

han dömer bland folken i sitt majestät,

han krossar hövdingar vida kring jorden."

  https://vimeo.com/user14652877

 

Alexander I-ung påve född i rättan tid

 Vi är vana vid påvar som är minst 70 plus vid tillträdet men den unga kyrkan hade unga påvar. Alexander I var en sådan biskop i Rom. Undre denna tid var påvedömet ingen maktfaktor och det evrkar ha funnits flera påvar samtidigt utan att de var antipåvar, det verkar som om församlingen  Rom styrdes som de flesta församlingar av ett kollektiv. Så oklart var pontificat på denna tid att Göran Hägglund inte nämner Alexander I med ett ord i sin bok Påvarna, den som jag oftast lutar mig mot i dessa sammanhang.

Han var till det yttre en yngling men till det inre en gammal man, eller för att citera Nordisk familjebok, som i sin tur översätter "häfdatecknaren" Platina: "till åren en yngling, men till sina dygder en gubbe".  Uppgifterna går isär huruvida han dog som martyr eller av någon annan orsak. Hans pontificat blev hur som helst kort men har ändå satt en del spår bland annat sägs han vara den som introducerade vigvatten för att tex rena hus och nattvardens instiftelseord sägs ha tillkommit under hans tid som påve.

Det var nu inte detta som fick mig att fastna för denna påve utan det var orden om att han var en gammal man i en ung mans kropp. Det fick mig att fundera över det lite flummiga uttrycket om att vara "en gammal själ". Som lärare möter man många elever som har exakt samma ålder på pappret men mognadsmässigt är de helt olika. I en klass av jämnåriga finns det alltid någon som ser ut och beter sig som om de är avsevärt yngre och avsevärt äldre än övriga elever.

Paul Simon skriver om detta i en sång: 

" His eyes as clear as centuries. [...]

Born at the instant
The church bells chime
And the whole world whispering
Born at the right time."

Men jag tror inte det beror på att deras själar är gamla efter att ha varit många gånger på jorden. Jag tror hjärnan utvecklas olika fort. Draget att vara tidigt mogen och förstå komplexa samband samt kunna ta hänsyn och fungera smidigt i sociala sammanhang utan att hävda sig hela tiden tycker jag verkar ha att göra med det svåra begreppet intelligens, social intelligens. Denna intelligens kan också vara behjälplig i att lära sig andra saker eftersom vi lär oss i socialt samspel och språket är grunden för så mycket lärande. Språket är ju som bekant en social praktik och kommunikation är viktig i alla sociala sammanhang från när du lär valpen att bli rumsren till när partikelfysiker samarbetar för att kunna mäta gravitationsvågor i universum.

Därför är det inte konstigt att Johannes evangelium börjar med det skapande Ordet som är Gud i stället för den bebådelsehistoria som Lukas börjar sitt evangelium med: Zakarias gör tempeltjänst och möter där en ängel som berättar att han och hans fru Elisabet ska få en son. Zakarias tvivlar och straffas för sin otro med att bli stum tills barnet har fötts och han har gett barnet namnet som ängeln gav honom: Johannes. Jesu kusin Johannes föds i ordlöshet men blir en röst som ropar i öknen.

Sex månader efter Johannes föds Jesus, Ordet själv. Här råder inte tystnad, nej änglaskaror sjunger för full hals och i hans ögon syns sannolikt eoner, det är ju Gud själv som fötts i rätt tid, just när allt var redo: "när tiden var inne".

Never been lonely
Never been lied to
Never had to scuffle in fear
Nothing denied to
Born at the instant
The church bells chime
And the whole world whispering
Born at the right time