Tre familjebilder II

Bartolomé-Esteban Murillo (1617 - 1682) "Johannes Döparen och den heliga familjen".

Hundra år efter Bonifacios storfamij verkar Murillo. Han målade flera underbart varma familjebilder från Jesu barndom. Gårdagens lucka visar en där Maria, Jesus och Josef är ensamma med en liten hund. Hundra år efter att reformationen fört in familjen i konsten är även den heliga familjen anpassad till borgarskapets ideal med mamma , pappa , barn. Här ovan ser vi kusinerna Jesus och Johannes Döparen tillsammans med de unga makarna Maria och Josef. Av fränkan Elisabeth syns inte ett spår och ovidkommande helgon saknas.

Timmermannen Josef håller i en bok och det är förstås Bibeln, timmermän var ju kända för att kunna skrifterna bra och han tillhör ju Juda stam, prästernas släkt så St. Hieronymus behövs inte. Men till och med den viktiga boken är mindre viktig än att bry sig om de små barnen vid hans fötter. Barnen ser dock på Maria, liksom det lilla lammet. Josef står där lite ensam men med fullt fokus på barnen. De teologisk studierna får vänta för den verkligheten han står mitt uppe i. Här sker helig skrift framför hans ögon och han förstår att koncentrera sig på det viktiga som händer i nuet. Bibelns auktoritet är oomstridd men den levande traditionen försvaras av Josefs attityd. Det är som om katoliken Murillo målat devisen "vi bryr oss mer om Jesus, det levande ordet, än boken om honom." En attityd som jag finner sympatisk.

I målningen nedan ser vi också den heliga kärnfamiljen med Johannes Döparen. Här står kusinerna på helt olika plan. Trots det realistiska måleriet finns en känsla av världsfrånvänd självtillräcklighet hos Maria och Jesus som ser lite nedlåtande på sin sex månader äldre kusin. Det mänskliga och varma representeras av Josef som  håller Johannes lilla knubbiga arm i sin breda hantverkarhand. Som vanligt hos Caravaggio är inte alltid den madonna-blå färgen framträdande. Här bär Maria i stället martyriets röda färg medan de två blivande martyrerna Johannes och Jesus ännu är nakna småbarn sånär som på Johannes kamelhårsfilt som delvis skyler ryggen. Här är det Maria som har Bibeln men hon lutar sig på den snarare än håller i den för att kunna läsa den. Josef ramar in familjen med en vandringsstav och han ser inte sjuk och urgammal ut, precis som den kärleksfulle Josef i Murillos samtida måleri är han en ung man i sin krafts dagar. Josef är här en riktig familjefar , inte en impotent familjefarfar som i Bonifacius storfamiljsmålning.

I Caravaggios teknik chiaro-scuro framträder de enskilda familjemedlemmarnas egen individualitet betydligt starkare än i Murillos pastellfärgade barockmåleri där Maria ser på barnen medan hon ser rakt på betraktaren med en min av totalt självförtroende i Caravaggios bild. Jämför man med Bonifacius målning där figurerna ser ut att vara nära släkt med sina små runda huvuden medan de interagerar i ett livligt samtal, utom Fransiscus som är uppslukad av boken, ger de båda 1600-talsbilderna ett lugnare intryck. 1600-talet är också det århundrade där familjen i vår bemärkelse får sitt uttryck i kulturen. Främst tänker jag då på Molière som formar sina pjäser runt små borgerliga familjer med mamma, pappa , barn i centrum. Till skillnad från Shakespeares teaterkompani 50 år tidigare, spelas kvinnorollerna av kvinnor hos Molière och en stilla gryende feminism börjar ta fastare former.

Jag tycker det syns i de två målningarna från barocken att Molières familjer börjar bli idealet; den välmenande pappan, den betydligt smartare mamman, busiga barn, flickor som inte vill gifta sig med vem som helst som pappan väljer åt henne, barn som börjar agera som barn och inte minivuxna. Barn som får namn och syns och hörs. Och vad än som sagts om denna familj med alla dess brister är det en rätt hållbar social konstruktion. Därför behöver vi timmermannen Josefs ödmjukhet för att få en sådan konstruktion att fungera så den inte förtrycker den svaga utan blir en plats att växa på.

Caravaggio "Den heliga familjen med Johannes Döparen" målad ca. 1603

Tre familjebilder I

Veronese Bonifacio "Den heliga familjen med helgonen" ca. 1530

Den heliga familjen har varit ett älskat motiv i konsten sedan renässansen. Medeltidens kristna konst visade i allmänhet bara Maria och Jesusbarnet men med den gryende renässansen och dess intresse för det mänskliga kom också bilder på Jesus familj, men då alltid när han var enda barnet, ibland kompletterades familjen med kusinen Johannes. Med reformationen exploderade intresset för Den heliga familjen i katolsk konst, reformationen skydde avbildandet av kristna helgon och den reformerta kyrkan förbjöd och förstörde till och med bilder i kyrkliga sammanhang.  Lutheraner var däremot inga bildstormare, många fick vara kvar även om en del målades över eller gömdes undan, men det märkvärdigaste protestantiska måleriet var det nederländska profana där borgerskapets liv dokumenterades. Den katolska motreformationen intresserade sig också för familjen men helgon och Maria förblev de populäraste motiven. 

Medeltidens ensamma Madonna med barnet försvann inte men fick sällskap av den heliga familjen. Först i form av den utvidgade storfamiljen med olika helgon i familjegemenskapen och var kusin Johannes med på bilden var hans mamma Elisabeth också med. Som i den här bilden från Venedig ca 1530 där Maria bilder triangelkompositionens högsta punkt på hennes vänstra sida syns hennes fränka Elisabeth omfamnandes sin lille Johannes Döparen. Bakom Elisabeth syns en mycket åldrig Josef. På Marias högra sida knäböjer St. Katarina. Betydligt mindre fokuserad på Maria och Jesusbarnet är St. Fransiscus som i stället är försjunken i den bok som St. Hieronymus håller framför sig. Det är naturligtvis Bibeln, det var ju han som översatte Bibeln till latin, Versio Vulgata – den folkliga versionen, som kunde förstås även av dem som inte kunde grekiska och hebreiska. En tydlig släng åt reformatorerna och deras "sola scriptura" där de kyrkliga beställarna av konstverket vill visa att Katolska kyrkan visst bryr sig om Bibelns ord genom att poängtera att det är den katolska kyrkan som varit ordets förvaltare i 1500 år.

Guds barn och Guds pappa på samma gång (reblogg inspirerad av Klaus)

Bartolome Esteban Murillo målade 1645-1650 denna underbara familjeinteriör med Josef och Jesus i förgrunden och mamma Maria i bakgrunden, en mycket ovanlig komposition.

Josef hade sin namnsdag här fram till 1901.Då tänkte man på Josef, patriarken Jakobs son, men jag tänker på Josef som blev Jesu pappa. Vi får väldigt få uppgifter i NT om Jesu föräldrar, varken Josef eller Maria får framträda på det sätt som man tycker att de kanske borde fått. De diskuteras aldrig i breven till församlingarna och vi vet inget om dem mer än att de var en from hantverkarfamilj och att Jesus senare fick syskon. När Jesus dör verkar redan Josef död eller så sjuk så Maria ensam får följa sonen till korset och graven. Kanske hade han skadats eller förolyckats i ett husbygge?

Timmermannen Josef, har vi lärt oss att säga, men han kallas i evangelierna τεκτων en människa som bygger och konstruerar i trä, sten och järn. Judarna höll inte på Aristoteles uppdelning i tekniker och teoretiker så timmermän var också ansedda för sin stora kunnighet i skrifterna. Jesus fick alltså en god utbildning både inom teknik och teologi av sina föräldrar.

Ingenting i texten antyder annat än att Josef och Maria är unga och förstagångsföräldrar, alla som varit det vet vad det innebär av oro och förväntan. Josef har dock en fördel gentemot alla andra blivande pappor han vet att barnet är Guds son och att både barnet och modern kommer att överleva förlossningen. Det vet han genom att han är en sådan man som har närkontakt med Himmelriket så han får änglabesök i drömmen. Han vet alltså att barnet inte är hans men han ger honom all sin fadersomsorg ändå. Men Josef verkar också förstå att han är priviligerad. Han får vara med vid mysteriets ankomst : universums skapare föds som ett spädbarn i ett stall.

Med Jesu födelse var det välplanerat in i minsta detalj, två unga människor med stark tro och djup fromhet väljs ut Att hitta en fosterfar till Jesus borde ha varit ännu svårare än att hitta en lämplig mor (säger jag helt fördomsfullt). Att vara den där mannen som tar hand om en annan mans barn har aldrig varit speciellt meriterande i den tokiga världen där små pojkar ska växa upp till "män". Han avstår t.ex. från sex med Maria tills Jesus fötts: "Han rörde henne inte förrän hon hade fött en son." och den lilla meningen talar om en ömsint hänsyn som vi inte förknippar med traditionell "manlighet". Dessutom blir hans biologiska barn småsyskon till Marias son. Vi vet ju hur mycket mer respekt syskon visar storebror än sina föräldrar och sedan får han stå ut med att höra "du är inte min riktiga pappa" när storsonen blir 12, den där åldern då vi börjar hitta vår egen identitet genom att temporärt förneka våra föräldrar.

Målningen ovan visar den Josef jag läser om i Bibeln och jag tycker så mycket om den. Murillo har fångat den man som så lyhört blev Marias man och Jesu fosterfar. Han borde vara alla människors förebild. Jag tycker Anders Piltz beskrivit Josef lika väl i ord: "Han är himlens vän, änglarnas förtrogne, den tystlåtne arbetaren, mannen med ett inre liv. En nobel man, ett sant föredöme, öppen för Guds vilja, villig till uppoffringar, en motbild till patriarkatet, där männen vill härska, genomtrumfa sin vilja mot andras bästa och andras önskningar, förtrycka kvinnor och barn."

Staffansvisa med Folk och rackare

Tips från Rebella, en staffansvisa med Folk och rackare där de förmodligen tagit in olika visor och låtit den bli en egen variant i den levande tradition som inte ser låtar som artefakter på ett museum utan som musik.

Stenfinn var en missionär–vi tackom nu så gärna

Märta Måås-Fjetterströms gobeläng Staffan Stalledräng från 1909, ytterligare ett exempel på hur den livskraftiga staffanstraditionen uttryckts i Norden.

Till Sverige kom staffansvisorna och legenderna som ett paket tillsammans med diakonen som stenades av Saul/Paulus och andra fariséer i Jerusalem ca år 35, eftersom vi var så sena med att få höra om Jesus. De första beläggen för att Staffanslegenden om Herodes stalldräng var känd i Sverige har vi i kyrkokonst från medeltiden, äldst är en altarmålning från 1100-talet i Broddetorpskyrkan i Västergötland. Men redan innan det hade Sverige stött på en egen Staffan. Biskop Stenfinn som av biskop Adalbert av Hamburg-Bremen skickades till det fjärran Hälsingland för att kristna skridfinnarna längst i norr. Detta berättar Adam i sin krönika över stiftet Hamburg-Bremen som berättar att Stenfinn fick namnet Simon av biskopen. När Adam skriver sin krönika 1075 är Stenfinn fortfarande i livet. 

På 1400-talet berättas i den prosaiska krönikan också om Stenfinn med Adam av Bremen som uppenbar källa men biskopsnamnet ändras där från Simon till Staffan vilket låter som en efterkonstruktion för att få denne Stenfinn att mer likna den mycket populäre Staffan som hade så trevliga processioner i sin kult där bygdens ungdom sjöng staffansvisor och tiggde ihop till staffansgillen på annandagens kväll.

För just i de nordiska länderna blev staffansritterna mäkta populära eftersom vägnätet var undermåligt och vagnar var mindre vanliga än i sydligare delar av Europa så ridningen var inte något reserverat för överklassen utan även bonddrängar, och till och med en del pigor, kunde rida. Stenfinn, missionären som sökte upp de raska skridfinnarna i Hälsingland och dessutom omvände flera av dem, enligt Adam av Bremen, blev enligt sägnen stenad till döds liksom Stefanos.  För hur legenden än hade knådats ihop med Nya Testamentet till oigenkännlighet bestod ingrediensen med steningen. Att en biskop blir ihjälslagen av stråtrövare i Ödmården verkar dock vara det minst otroliga draget i helgonlegenden. På 1600-talet broderas legenden ut, trots den protestantiska ortodoxins höjdpunkt, eller kanske just därför.

Nu blir Stenfinn nämligen ridande missionär bland skridfinnarna med fem hästar utplacerade för att snabbt kunna röra sig i sitt stora missionsområde. Han stenas av uppretade hedningar när han förstör avgudabilder och sedan dras hans sargade kropp av en unghäst till den plats där man begraver honom. Legenderna drygas ut med att Stenfinn har uttalat en profetia om att världen skall gå under* när den tredje stupan över honom blivit ruiner. Tuppundret finns bara kvar i vissa Staffans-sånger, och då oftast i sydligare delar av landet,  från den katolska medeltiden som fortfarande sjöngs av ungdomar som den tidens variant av "bus eller godis": Jan-Öjvind Swahn citerar en föga konstfull variant: 

Får vi inte brännvin i vårt krus
slår vi era fönster ut! **

 Så uppkommer en tradition som kan spåras tvåtusen år bakåt i tiden. Först nya testamentets torra redogörelse för en människa som stenas till döds pga avvikande religion i Jerusalem och sedan legenden om stalledrängen Staffan i Herodes tjänst som får sin berättelse om Jesus bekräftad av en stekt tupp, vilken först upptecknas i Engöand och Frankrike. När sedan katolska sedvänjor skulle kväsas plockas den verklige missionären Stenfinn fram som en modig förebild från den tid när kyrkan ännu var en odelad katolsk (i betydelsen allmännelig)  gemenskap i Europa. När man reformerar den svårutrotade populära katolska sedvänjan staffansritter, framställs Stenfinn, med sitt Staffansnamn, som modigt föredöme i sin strid mot vidskepelse och avgudadyrkan vilket de ortodoxa protestanterna menade var just och jämt vad Romerska katoliker pysslade med.

 Legenden och dess firande måste också passa ihop med ett vardagsliv som gör festen efterlängtad och möjlig. Bland ridande bonddrängar som längtade efter ryttarlekar och gillen passade Staffanslegenden perfekt i tid. Också för hälsingarnas nationalkänsla satt Staffans/Stenfinnlegenden fint. Och glada turistentreprenörer och kommuninformatörer i Hälsingland sjunger: "Vi tackom nu så gärna!"

I vår tid har staffansföljet blivit dagisens, skolornas, scouternas och ungdomskörernas luciaprocessioner för det passar in i vår vardag. Staffansritter på Annandag jul kommer dock starkt i den växande världen av hobbyryttare fast då anpassad till vår tids behov av fest. Samtidigt binder sångerna och traditionerna oss samman med Tyskland och Brittiska öarna. Så ser vi hur tanken på att den lilla västliga halvön på den stora Eurasiatiska kontinenten blir ett sammanhållet Europa kommer med kyrkan och fortfarande hålls samman av gemensamma sånger och fester. Stefanus, diakonen som tog hand om de grekisktalande i Jerusalemförsamlingen där majoriteten var infödda arameisktalande judar tjänar fortfarande som en sammanlänkare av människor med olika bakgrund i den kosmopolitiska kyrkan.

Om nu Barockbloggen med närstående tala för sena tiders hälsingar och skridfinnar  längst i norr måste vi säga att vi  är så glada för att Stenfinn och andra missionärer länkade ihop oss med den stora berättelsen kyrkan när de kom hit och lät oss få höra om Jesus, för detta klämmer vi i från tårna : "Vi tackom nu så gärna!" Här på samiska med Alit Boazu som just när de gör denna nordliga variant av Staffansvisan kallar sig Alit Banjo .

* den protestantiska ortodoxin var lika fascinerad av eskatologin som alla unga väckelserörelser har för vana att vara.

**En engelsk Staffansvisa i typisk matglad tiggartradition kan låta så här:

 And, the Lord be praised,
My stomach is well eased,
    My bones at quiet may go take their rest;
        Good fortune surely followed me
        To bring me thus so luckily
    To eat and drink so freely of the best.

Här kan man läsa mer om Stenfinn: https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=20075

Här mer om Staffansvisorna: http://runeberg.org/nfcf/0501.html

Här om traditioner i allmänhet och Staffansskede/Staffansritt: Den svenska julboken av Jan-Öjvind Swahn

Staffan var en stalledräng-vi kapprider så gärna

St. Stefanos martyrium enligt Bernardo Cavallino (1616-1656) oljemålning från 1645.

När Stefanos, den förste martyren eller protomartyren som han också kallas, fick sin martyrdag var den 26 december självklar eftersom han skulle hyllas direkt efter Jesu födelse som den förste som dog för Jesu skull. Detta datum blev då speciellt för alla som höll hästar i norra Europa eftersom juldagen var en så helig dag att hästarna inte fick vattnas den dagen på den tid då vatten inte fanns i en kran i väggen utan man tog hästarna till en källa eller bäck som inte bottenfrös för att dricka på vintern, berättar Jan-Öjvind Swahn i Den svenska julboken.

Medeltiden flödade över av källor med mirakulösa egenskaper som ofta kopplades till ett helgon. Sankt Olofsleden har med jämna mellanrum heliga källor vars vatten ansågs kunna hela sjukdomar och ge hälsa och långt liv. Om detta är en hednisk sedvänja som alltid funnits i norra Europa eller kommer av Bibelns många berättelser om vatten med helande och frälsande egenskaper och ritualer som dop och vigvatten, tvistar de lärde. Det är väl som vanligt lite av varje. Dagen forskning är mindre benägen än 1800-talets att utnämna exakt alla sedvänjor till hedniska riter som kristnats och det är väl mycket som tyder på att den senare forskningen har rätt på den punkten.Min egen åsikt är att Bibeln uppkom i ett land med vattenbrist på ett helt annat sätt än norra Europa så troligt är väl att vattnet fick en utvidgad betydelse i och med kristendomen.

Norrströmmande vatten är däremot ovanliga i Sverige och har därför alltid ansetts märkvärdiga och snart nog kopplades den folktron ihop med Staffansdagens vattnande av de jultörstiga hästarna. Allra helst skulle hästarna vattnas i en sådan källa, i brist på norrströmmande vatten skulle en annan källa med mirakeleffekter användas och den som kom först i kapplöpningen till källan ansågs bebåda att gården där häst och dräng hörde hemma skulle bli först klar med allt arbete under året som låg framför. För hästhälsans skull var det också bra om källans vatten "fradgade" dvs skummade och rördes upp. Jag tänker på Betesda-dammen i Johannes evangelium.*

Denna sedvänja blev särskilt populär i England** där kapplöpningar till häst länge varit populära. De äldsta staffansvisorna och legenderna kommer därifrån och är gemensamma med våra svenska staffansvisor. Det är också i England vi först hittar legenden om Herodes stalledräng Staffan nedtecknad i mysteriespel på 900-talet. Då var ju också delar av England under dansk överhöghet och seden med staffansritt samt historien om tuppundret och Herodes stalledräng som Vittskövlevisan bygger på kom hit. Bibelns Stefanos och legend-Staffan var då redan helt hopblandade och passade in i det hästälskande Norden. Här har seden överlevt på olika sätt in i våra dagar. Nu är Staffan en stjärngosse i Lucias följe., men vid en enkel bildsökning på ordet staffansritt hittar jag mängder av ridskolor och enskilda ryttare som tar tillfället i akt att rida lite mer högtidligt på denna dag.

Även bilder från Barockbloggen finns där, för naturligtvis hålls seden i ära här även om mina hästar får vatten även på juldagen.

Dädesjö gamla kyrka har ett av de äldsta beläggen för Staffan-traditionen i Sverige. Här syns Staffan med sina hästar målad av mästaren Sighmunder under senare delen av 1200-talet.

* Johannes evangelium kap.5 : Sedan inföll en av judarnas högtider, och Jesus gick upp till Jerusalem. Vid fårdammen i Jerusalem finns ett bad med det hebreiska namnet Betesda. Det har fem pelargångar, och i dem låg en mängd sjuka, blinda, lama och lytta. Där fanns en man som hade varit sjuk i trettioåtta år. Då Jesus såg honom ligga där och fick veta att han varit sjuk länge frågade han honom: ”Vill du bli frisk?” Den sjuke svarade: ”Herre, jag har ingen som kan hjälpa mig ner i bassängen när vattnet börjar svalla. Medan jag försöker ta mig dit hinner någon annan ner före mig.” Jesus sade till honom: ”Stig upp, ta din bädd och gå.” Genast blev mannen frisk och tog sin bädd och gick.

-

** I Irland kapplöptes det också på Annandagen men där jagar man en stackars gärdsmyg, inte en källa att vattna sina hästar i och fågeln sattes på en käpp och bars runt i husen för att skaffa mat och pengar till en danskväll för byns ungdomar. Vilket borde indikera att själva staffansseden har mer med ledigheten och mindre med helgonet Sankt Stefanos martyrium att göra.

Terroristen som blev kristen tips från Lars

Möt en modern Saul/Paulus:

Staffansdagen

Paolo Ucellos bild av hur Stefanos stenas, målad  ca. 1435.

Mitt i julglädjen över att Gud besöker sitt folk som ett spädbarn i ett stall i Betlehem kommer den förste martyren i kyrkoåret. Sankt Stefanos blir stenad till döds av en uppretad renlärig folkmassa och en av dem som inte kastar stenar men stöder våldsmännen genom att hålla reda på deras kläder i tumultet och heja på, kallas ännu Saul. Han var en renlärig jude från Tarsos i nuvarande Turkiet. I sin renlärighet sökte han sig till den store rabbinen Gamaliel och det var därför han var i Jerusalem. Bibelskolorna i Jerusalem kunde alltså med fog jämföras med talibanernas madrassor i Pakistan idag. Lärarna själva är bara inspiratörer, men de unga männen som hör det tillspetsade budskapet utför terrordåd för att rena det muslimska samhället från allt västerländskt.

Precis som i fallet med Stefanos är talibaners och andra jihadisters första mål trosfränder som inte tror exakt som de själva i Daesh fall är målet också att skapa krig och kaos så den yttersta dagen påskyndas, men det gör de först och främst genom att förfölja andra muslimer, sedan andra troende judar, kristna etc. och först på sista plats kommer ateister i väst. Bataclan i Paris var inget tillhåll för radikala ateister utan för unga människor bl.a från den muslimska världen men de levde inte enligt Daesh förståelse av islam.

Den muslimska fundamentalismens grundläggande omvärldsförståelse är märkligt nog ett arv från 1800-talets tyska intellektuella sfär. De romantiska idéerna om occidentalismen som innebär att österlandet står för renhet och skönhet medan den franska upplysningen stod för allt ont; industrialism, rationalism, naturförstöring och människornas materialistiska livsstil, har helt anammats av olika jihadister. I denna romantiska mylla växte också idéer om den renande revolutionen och den starke ledaren fram, demokrati sågs som förlegat och ogenomförbart utan osäkerhet och folkvandringstidens* kaos som följd. Nationalismen var en självklarhet medan t.ex. kristen mission var en styggelse.

En av de mest inflytelserika bland romantikens filosofer var Johann Gottfried Herder vars tankar om nationalstaten och varje folkgrupps egen "själ" inspirerat till att leta upp sk. folkmusik, folksagor och folkminnen. Men Herders idéer blev också den filosofiska grunden till Hitlers Tredje rike. Dessa tankar påverkar ännu tex talibaner och nationalistiska partier i Europa. Herder förkastade franska och amerikanska revolutionens tro  på universella värden och det var en grund för hans motstånd mot kristen mission. Han hade antagligen förkastat det Daesh gör idag på samma grunder, men hans idéer om en stat byggd på likadana människor som inte blandas upp med andra folkgrupper är en idé som bär Daesh på samma sätt som de bar Nationalsocialismen och dess nutida förlängning i partier som Front National i Frankrike och Sverigedemokraterna i Sverige.**

Men av dagens evangelietext ser vi att Herders tankar var långtifrån nya på 1800-talet.  Saul, som senare blev Paulus (=den lille) blir inspirerad av mordet på Stefanos och reser runt och förföljer de kristna för att rena och ena det judiska folket: 

Den dagen började en svår förföljelse mot församlingen i Jerusalem, och alla utom apostlarna skingrades över hela Judéen och Samarien. Några fromma män begravde Stefanos och höll stor dödsklagan över honom. Men Saul for hårt fram mot församlingen. Han trängde in i hus efter hus, släpade bort män och kvinnor och lät sätta dem i fängelse. (Apg. 8: 1-3).

 Flykten från Judéen och Samarien åstadkommer motsatsen till Sauls intentioner, de kristna sprids och sprider därmed ordet runtom i världen. Saul själv blir snart en av dem och får sprida evangeliet om Jesus till hedningarna. Raka motsatsen till vad han ville som Gamaliels lärjunge då han såg all blandning av folk, traditioner och livsstilar som ond. 

Berättelsen om Stefanos, Saul och hans förvandling är ett tecken på hopp i vår mörka tid. Gud är större och kan ändra på den mest envetna och mordlystna terrorist.  Det kan vi lära oss av dagens texter.

* Den tid som man förenklat sett som förfallen och kaotisk mellan 375 när germaner började slå till mot Romarriket som fick sin kulmen vid Västroms fall 476 då Pax Romana bröts i Västeuropa, fram till  568 då de nordgermanska Langobarderna intog Italien och den egentliga medeltiden tog sin början. Märkligt nog var Pax Romana en frukt av ett multikulturellt tolerant rike med en stark ledare medan folkvandringstiden präglas av olika folkslag som hävdar sin egen rätt gentemot den romerska universella rätten; den rätt och det rike som trots tider av förföljelse också möjliggjorde kristendomens snabba spridning över hela världen. Nationalister brukar ändå hävda att tolerans och multikulturalism skapar kaos.

** Jag får ofta höra varianter av dessa Herder-citat från SD-sympatisörer:

”De största kosmopoliterna är ofta de mest desperata tiggarna och de som säger sig omfamna hela universum med sin kärlek, älskar oftast bara sig själva.”

”Vilden som älskar sig själv, sin fru och sitt barn och som på sitt eget stillsamma sätt arbetar för sin stams bästa, han är enligt min mening en sannare varelse än den skugga av en människa, den förfinade världsmedborgare, som inlindad i sin allomfattande kärlek till andra skuggmänniskor, bara älskar en chimär.”

Bland de mest tokiga tankarna hos Herder återfinns denna:
”Det finns bara en klass i staten. Folket. Kungen och den enkle bonden tillhör båda denna klass”

Som om jag har mer gemensamt med en kung som aldrig behövt betala för sig och ändå skamlöst söker socialbidrag till barnens bostäder trots att han är mångmiljonär, än med en kvinna i Norge som lever under samma villkor som jag. Som om en fattig ensamstående förälder med försörjningsstöd lever under samma villkor och tillhör samma kretsar som prinsessan Viktoria men saknar gemensamma intressen med en ensamstående mor i Finland. Som om alla unga par som gifter sig kan göra det på samma överdådiga villkor som prins Carl-Philip och prinsessan Sofia men inte har något gemensamt med ett ungt par i Danmark.

Juldagsmorgon glimmar hos Klaus

Så här fin är Klaus konstfärdigt ljussatta julkrubba:

God jul till er alla från oss alla

Lite svårt att få till en bra julhälsningsbild med många inblandade.

Elva och Kapten tvekar.

Vi fick ge upp försöken att få båda hundarna med, men god jul önskar vi er!

Eva

Evas barndomshem i Kangos.

Hur ska jag kunna berätta om Eva? Var ska jag börja? Hon kom tidigt in i mitt liv men jag kom sent in i hennes liv. Det visste vi inte då jag sov på golvet i vad som skulle bli toaletten i hennes stuga på hennes hemgård i Kangos. Jag skulle fira Midsommar med Hr. Bråddjup när han ännu var blott en ungersven och jag var stolts jungfru Barock-Olga. Jag trodde, precis som Eva att detta var början på en lång bekantskap som tack och lov hann fördjupas till vänskap innan cancern tog hennes liv alldeles för tidigt för oss som blev kvar.

Eva var min käre Bråddjups moster, den enda han hade eftersom de var blott två systrar med sex bröder i familjen. Min svärmor var lillasyster och Eva storasyster. Hon agerade också som en sådan i allt. Hon lagade mat och bjöd på stora kalas så alla kunde samlas kring ett enda bord. Hon var särskilt mån om att även den brorsdotter som aldrig kunnat bo med sin alkoholiserade far kom med i familjegemenskapen. Evas kristna tro tog sig också uttryck i teologiska studier som slutligen ledde till religionslärarjobb på högstadiet. Hon tyckte om sitt arbete och var en omtyckt lärare fast det säkert fanns en och annan som ogillade hennes omutlighet, rättvisepatos och karisma av naturlig auktoritet. Hon var, med en populär kliché, en lärare som brann för sitt arbete.

Hon pluggade en gång i tiden tillsammans med min pappa som fick komplettera högstadium och gymnasium i vuxen ålder. De blev kompisar och pappa hyste stor respekt för henne och hennes stadiga tro. Eva hade visserligen redan läst motsvarande högstadiet, men till gymnasiestudier hade inte de ekonomiska förhållandena räckt innan hon blev vuxen och självförsörjande med make och tre guldlockiga barn. I tidiga tonåren hade hon fått bo hos sin barnlösa moster Ilona som stödde den begåvade flickans iver att studera så hon fick fortsätta plugga efter folkskolan trots den stora syskonskaran som också drygats ut med inhyst kusin som bodde för långt från skolan för att kunna bo hos föräldrarna under terminerna.

Alla som mötte Eva fick lära sig något av henne. Jag upplevde aldrig detta som ansträngande, hon var en född pedagog som berättade lika fängslande om antikens mysteriekulter som om släktens historia. Det var helt naturligt för henne att , när hon drabbades av en sällsynt cancerform, ställa upp för forskning och utbildning om den sjukdom som sedan tog hennes liv. När hon låg på sitt yttersta och krafterna började domna planerade hon sin begravning tillsammans med den präst som stod henne närmast, Kristina.  Eva ville ha en tydlig kristen prägel på begravningen och att Kristina som besökt henne på sjukhuset och gett henne nattvarden skulle hålla den.* Musiken hade hon valt ut: "Come Sunday" från Duke Ellingtons Sacred Concert med Torbjörn Jakobsson på saxofon och jag skulle sjunga Lär mig du skog att vissna glad .

Och det hade hon lärt sig. Hon gav ännu på sitt yttersta ett lugnt och tryggt intryck trots att livet behandlat henne ovarsamt många gånger. Det var som om hon alltid levt i himmelriket och resan redan var avklarad. Och precis så var det ju. Guds rike är ju mitt ibland oss. Hos var och en som tror finns Himlen. När Jesus föds in till oss i ett nyfött barn visade han just himmelrikets riktning, inåt inte uppåt. Himlen finns redan här inom oss. Så var det verkligen med Eva och det passar så bra att hon fick just det namnet.**

Hon har sin namnsdag på julafton och det är lika passande det. Moster Eva bjöd alltid på stora julkalas och trivdes i rollen som matriark. Varje julafton ägnar jag henne därför en tacksam tanke. Tack Jesus för Eva som sannerligen gjorde skäl för sitt namn!

Den här sången händer det att jag framför i juletid och texten passar Eva-dagen precis.

* Eva stod den laestadianska väckelsen när men var helt och hållet för att kvinnor kan inneha vilken andlig tjänst som helst, bara Gud kallat och rustat en människa har hon all rätt, ja till och med skyldighet, att följa sin kallelse och använda sina gåvor.
**Eva/ Chawwa betyder ge liv, livgiverska.

Nu vänder det

En liten glimt av solen dagen efter att vi uppnått vintersolståndet som i år var vid femtiden på morgonen den 22:a december.

Alla dessa sjöar som blir till inbjudande galoppsträckor. Årets mörkaste dagar blir ljusa av all snö och is.

Vacker grynings- och skymningshimmel.

Johannes: "Hade man inte redan varit religiös så blev man det nu."

Jo, äntligen går vi mot ljusare tider och vi hoppas väl alla att detta inte bara ska gälla jordaxelns lutning utan också hjärtats angelägenheter. Underbara Clara brukar ha en årssammanfattning i Advent. Kanske något för er också mina kära läsare? Jag tycker det kan passa en dag som denna när jordaxelns lutning vänder mot våren. För min egen del ser det ut så här, en del av svaren kopierar jag av Clara för de stämmer helt på mig:

Gjorde du något 2015 som du aldrig gjort förut? Galopperade uppsutten på Smilla.

Genomdrev du någon stor förändring? Genomdrev och genomdrev, mitt liv blir aldrig detsamma efter 2015.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Nej, men igår fick jag se en ultrajudsbild på en liten människa som föds i maj 2016. Hen tycks ha ärvt mina kindben, alltså ett litet barnbarn! Och Ulla blev farmor till söta lilla Love som bor i Tokyo så jag får se filmklipp på honom ofta. Att se honom äta grönsaker är en fröjd!

Vilket datum från år 2015 kommer du alltid att minnas? Den 15 augusti. Och veckan innan då min mamma låg på sitt yttersta och stilla gick in i sin sabbatsvila 3 minuter över midnatt lördagen 15 augusti.

Dog någon som stod dig nära? Ja, se ovan. Samt en elev i min Sv3 -grupp, en annan elev i den gruppen blev faderlös, två av mina svenskelevers lillasyster, en svenskelevs pappa som också var "vår" kantor i Björkfors, tre av mina närmaste kollegor miste en av sina närmaste: barn, man , förälder. Det har varit dödens år i år.

Vilka länder besökte du? Höll mig inom Sveriges/Finlands gränser, eftersom mamma var sjuk i cancer ställdes planerade resor in.

Bästa köpet? Smillas träns som den käre Bråddjup hittade till vrakpris på den sorgliga utförsäljningen på Hööks i Haparanda. Ledsen över att de duktiga ägarna inte kunde fortsätta, men tränset är perfekt!

Gjorde någonting dig riktigt glad? 1. Mammas sista vecka blev oerhört vacker för oss som var där med henne.  Begravningen och minnesstunderna i Jukkas och Björkfors. 2. Att min bror och hans familj flyttade hem. 3. Fredriks, Kristinas och Signes nya lägenhet i Umeå. 4. Venetiansk afton hos Lotta och Signar på Seskarö. 5. Smillas galopp!

Saknar du något under år 2015 som du vill ha år 2016? Goda nyheter. Vila. Solsken.

Vad önskar du att du gjort mer?  Sovit, ridit och varit ensam mer. Sånt som jag återhämtar mig av.

Vad önskar du att du gjort mindre? Oroat mig för sånt jag inte kan påverka.

Favoritprogram på TV? Barnmorskan i East End.

Bästa boken du läste i år? Inte bästa bok , men bästa läsupplevelse var när vi läste The Notebook på engelska 5 i BA 1a. Så roligt att pojkarna engagerade sig och lärde sig så mycket! Vi satt ibland och läste tyst i "kuddrummet" ibland läste vi ett kortare kapitel högt tillsammans och så hittade vi låtar som kunde vara sound track till boken och diskuterade frågor om kom upp under läsningen. Så ska jag alltid göra i fortsättningen. Rar roman också där man får veta vad det där happily ever after innebär. Tack Gunnar, för lästipset! Bara att hitta en som bygger hus i huvudrollen i en roman är en bedrift!

Största musikaliska upptäckten? Måndagskören i grannbyn. Kul att sjunga i kyrkokör igen!

Vad var din största framgång på jobbet 2015? FN-skolan är en succé och den engagerar de flesta program på skolan!!!! Att läsa the Notebook med BA 1a, att elever med svårigheter klarade kurserna, att jag fick kramar av mina Sv 3-elever, att en från början strulig elev skrev "Thank you for making English fun!"

Största framgång på det privata planet? Att jag orkat med det här året. Det var bra jobbat av mig!

Största misstaget? Oräkneliga men nämnas kan att vi glömde kolla vattendjupet i brunnen så pumpen översvämmades och var ur funktion i två veckor, mellan domsöndagsveckan och onsdagen i andra advenstveckan, tills vi fick en ny motor till pumpen. Jag fick hinka vatten med rep som i gamla dagar och barnen och jag fick samarbeta för att få vardagen att fungera på gammaldags vis. I backspegeln två nyttiga veckor för familjen, men jag vill helst inte att det ska upprepas alltför ofta.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Ledsnare. 

Vad spenderade du mest pengar på? Hästarna, barnen, mammas begravning och gården, skäms, det borde vara mer på fadderbarnet, flyktinghjälp och tiggare. Fast det har förstås blivit mer där också detta hårda år.

Något du önskade dig och fick? Galoppera Smilla.

Något du önskade dig och inte fick? Jobba en dag i veckan i Kiruna, min sura chef sa NEJ.  Regeringen sviker flyktingarna och Sveriges själ. Min mamma blev inte frisk.

Vad gjorde du på din födelsedag 2015? Hade ett mycket enkelt kalas för närmsta familjen.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Mindre stress, sorg och oro.

Vad fick dig att må bra?  Att springa med hundarna till Näverträsk, TC-träningen (axelskadan är så bra så jag kan gruppträna igen!) och att rida! 

Vem saknade du? 1. Mamma. 2. Pappa. 3.  Sonja.  

De bästa nya människorna du träffade? I FN-förbundet har jag stött på intressanta personer och alla nya fina elever jag fick i höstas, men det bästa har varit dem jag återknutit en nära kontakt med: min brors familj, Johannes II, Lotta och Signar, Maj, Eva och alla släktingar som kommit särskilt nära i sorgen efter mamma. Träningskompisarna på TC. Det sista året med mamma blev också en tid när vi kom varandra ännu närmare än tidigare.

Mest stolt över? Mina barn och att Smilla blivit en så trevlig häst. 

Högsta önskan just nu? Är så himla ledsen och nedslagen över läget i världen och människor som bär på så mycket hat och rädsla. Det har verkligen varit svårt att känna sig glad den här hösten när världen ser ut som den gör. Så min önskan är något slags gudomligt ingripande i hela den här krisen.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?  Vila mer, be mer, läsa mer och lita på min förmåga.

Adam rider inte ensam

Mina barn och jag har alltid tyckt om att läsa och många böcker har förstås på något sätt haft ett hästtema. En av dessa böcker är Adam rider ensam. Det är en ovanlig hästbok i det att den inte har ett gäng ungdomar som löser mysterier eller vinner tävlingar i bok efter bok i huvudrollen. Adam som rider sin fjordhäst som han fick i den första boken i serien, fast vi stötte på Adam i bok nummer två, är i stället en ensam kille som mist sin mor i en bilolycka. det är då han får sin häst Fjord som han i bok två rymmer till fjälls med när pappan gifter om sig. Adam vill inte ersätta sin mamma med någon alls, hur bra denna person än kan vara så han drar till fjälls med sin Fjord.

I den första boken i serien, Adams häst, får han Fjord som en tröstepresent och där dyker de där hästtjuvarna upp , som så ofta i hästböcker. Men som i de flesta hästböcker är det viktigaste ärendet med boken att genom hästen lära ut ansvar och kärlek som håller. Adams  sorg och inre mognadsprocess är den verkliga intrigen och hästtjuvarna är varken romanens centrala motiv eller tema.  Trots hästtjuvarna är den alltså olik andra hästböcker genom att Adams utveckling står i förgrunden.

 I min ungdoms älskade hästböcker om Jill möter vi Adams motsats. Jill är också barn till en ensamstående förälder men det förklaras aldrig huruvida hon aldrig haft en pappa eller om han dött eller lämnat modern och Jill. Mamman är bara en figur som står för pengarna så Jill kan rida så mycket hon vill med sina roliga och bussiga vännerna Anne och Diana  tillsammans med vilka hon ständigt kolliderar med den rika Susan Pyke och hennes snobbism. Den okarismatiska Bedalia Tråkander, vars paradgren är samlad skritt, är seriens comic relief och ingen av dem utvecklas någonsin utan behåller samma betongfasta karaktär rakt igenom alla dessa böcker av Ruby Ferguson.*

Men Adam utvecklas och hans vänner med honom. Vi får också lära känna hästarna i serien på ett helt annat sätt än i den där "typiska" hästboken som den kära Jill får representera i denna bloggpost. I den tredje boken om Adam, Adam och vildhästen, får han sällskap av sin kompis Jonte på fjället där de stöter på en skygg förrymd vildhäst. Intrigidén känns igen från hundratals andra hästböcker men här finns ett ovanligt fokus på  fjällandskapet och pojkarnas vänskap som utvecklas i mötet med vildhästen som Adam blir så fascinerad av.

Det är väl försent för julklappstips till barn mellan 8 och 14 år, men det kanske finns någon som ännu inte hittat den perfekta gåvan eller kanske har ett födelsedagsbarn att fundera på och då rekommenderar jag böckerna om Adam. Även betydligt äldre barn kan läsa om Adam med behållning. För tvärtemot den andra bokens titel lever inte Adam i ett isolerat universum där birollerna bara ska hålla en stenhård profil: "den glada", "den töntiga", "den elaka rika snobben", här finns många levande och utvecklingsbara människor och djur runt Adam och hans fina häst Fjord. Trots den första bok vi stötte på om honom så rider Adam verkligen inte ensam.

* Missförstå mig rätt, Jill-böckerna är för mig oförglömliga upplevelser, fyllda med brittisk humor och sturska hjältinnor vars mål i livet ingalunda är att bli gifta eller flygvärdinnor. Ja, det är en värld av kvinnor som klarar sig alldeles utmärkt på egen hand  och för vilka ridningen är både karaktärsstärkande och emanciperande. Jämförelsen kommer sig bara av att många har en bild av den typiska hästboken för unga där Jill nog varit stilbildande (första romanen Jill i sadeln kom redan när pappa var barn och den ärvde jag av honom men resten av böckerna har jag i nyare utgåvor med fulare omslag). Och Fergusons humoristiska språk är njutbart, jag tvekar inte att utnämna henne till hästbokens PG Wodehouse. Här ett exempel från en sida om hästböcker och Ferguson så man får originalspråkets överlägset torra humor, mina böcker är förstås på svenska:

Jill and her friends are having tea with Susan Pyke, a snooty, superior sort of girl with wealthy parents. Susan rides very well and is a perennial rival for Jill. Here, Susan's mother waxes nostalgic about her own horseriding past. Source: Jill's Gymkhana, Chapter 16.

“

'When I was a child,' said Mrs Pyke, 'I was the youngest rider to hounds in the county. I remember the M.F.H. once lifted me on to my pony himself, and there I sat in my little habit with my long fair curls hanging down to my waist. Children had the loveliest hair in those days.' Personally I thought (a) it was impossible to picture Mrs Pyke as a child at all, and (b) that curls down to your waist must have looked pretty awful all waving in the breeze like floating cork-screws...I mean, there are always plaits.

Oscar Emrik Natanael Ahlén

Yngste sonen i den vackra Överkalixbygden, namnsdagsbarnets hembygd.

I min samling stenkorkade ordspråk finns naturligtvis "Ju fler kockar dess sämre soppa". Få uttryck är egentligen mer felaktiga det mesta blir bättre om man hjälps åt och gör något tillsammans. Idag tar jag upp en psalm som exempel på det, en psalm som sjungits på de tre begravningar som betytt mest för mig de senaste tre åren: vännen Nias (Elvas matte), pappas och mammas. Det är psalmen "De ska gå till den heliga staden" Sv. Ps. 172. Denna bloggpost ger mig också det stora nöjet att korrigera en Wikipedia-artikel*. I artikeln står att en man vid namn Oscar Ahlén tyckte det stod för lite om Gud och Jesus i psalmen så han skrev en sista vers till den.

Det blev bara halvrätt. Jo, prästen Oscar Emrik Natanael Ahlén, född i den vackra Överkalix-bygden (1906–1995) har mycket riktigt skrivit den sista versen på psalmen som Britt G Hallqvist skrev de tre första verserna på. Men inte var det en klåfingrig gammal präst som själv tog sig före att korrigera en psalm av den folkkära Hallqvist. I den spännande avhandlingen Preaching from Home: The Stories of Seven Lutheran Women Hymn Writers av Gracia Grindal avslöjas att det var kyrkliga psalmkommittéer i Sverige och framför allt Norge ** som redan under skapandet av psalmen tyckte den borde blir mer tydligt kristen.

Hallqvist, som var inspirerad av Martin Luthers brev till sin lille son Johannes "Henschen"*** där Luther målar upp en himmel som är en vacker trädgård där alla dansar och leker i en evig sommar ville inte förändra något utan vara tonen de rara breven från Luther till sonen mer trogen. Efter en långbänk fick Oscar Emrik Natanael Ahlén uppdraget att jobba ihop med Hallqvist. Det var inte första gången, Ahlén skrev psalm 291 redan 1934 som kom med i psalmboken 1937 som nummer 502 och till psalmboken som antogs 1986 gjorde Britt G Hallqvist vissa små bearbetningar av texten. De förväntades jobba tillsammans men enligt Grindal blev det i stället så att de jobbade på varsitt håll och han skrev helt på egen hand fjärde versen som Hallqvist godkände och då tog psalmbokskommittéerna i Norge och Sverige in psalmen i de nya psalmböckerna.

Jag är så glad att det blev så. Liksom Luther har jag en son som heter Johannes i andranamn, jag var nitton och han var två när vi kom att tala om himlen coh vad vi skulle göra när vi kom dit. Jag målade upp berg av jordgubbar och grädde som vå båda skulle kunna äta obegränsat av utan att bli sjuka på en äng där hästar som dött före oss betade och vi kunde rida dem när vi ville. Jag frågade: "Vad ska du göra först när du kommer till himlen?" Min "Henschen" sa kort och gott: "Jag ska prata med Jesus."

Luther , Hallqvist och jag bländades av våra bilder av himlens bekvämligheter och fröjder men min lille son längtade efter den som gör att det är himmelriket, även medan vi fortfarande lever och innan himlen landat till fullo här. Jag är så glad att Oscar Emrik Natanael Ahlén hade något av min sons, eller kanske alla barns, klarsyn när han lade till den fjärde versen: 

De skall möta den levande Herren, de skall se honom sådan han är och förvandlas i ljus till hans likhet. Deras hopp han var, deras liv han är. De skall sjunga, sjunga, ja sjunga en ny, jublande sång.****

Utan den versen hade inte psalmen haft samma betydelse för mig och mina kära. Psalmen 172 visar alltså hur dumt ordspråket "Ju fler kockar dess sämre soppa" är. Luthers brev till sonen och Britt G Hallqvists tre verser blev kompletta med Oscar Emrik Natanael Ahléns fjärde vers på intiativ från psalmboksmommittéer i två länder och Egil Hovland tonsatte verserna. Där ser man, ju fler kockar dess bättre soppa!

Här kan man sjunga denna vers själv till pianokomp.

*Tyvärr vet jag inte hur man gör, men kan någon det får ni nu möjlighet att korrigera artikeln om den här psalmen korrekt.

**Den produktive Egil Hovland har ju komponerat melodin så den var aktuell från start för båda ländernas p/salmböcker.

*** Diminutivform  av Johannes alltså smeknamnsformen "lille Johannes".

**** Men när Hallqvist begravdes utelämnades denna , för mig så omistliga, vers.

WAP

Hästarna mumsar på höet som får ligga i många små högar för att få dem att röra på sig, det där med slowfeed-nät funkade inte, då står Gyllir och Chateau bara och äter oavbrutet. Chateau och Gyllir blir smällfeta direkt bara Smilla rör sig och gör annat än äter-hon som behöver mest mat.

Problemområde ett för Smilla är maten, hon blir lös i magen av hösilage och torrhö är svårt att hitta, dessutom, det torrhö hon får väljer hon sist, silaget verkar så mycket godare. Hon hade ju colit i somras och det gäller att passa på en sådan häst med maten. Vi har bekymrat oss och en dag pratade vi i telefon, som vanligt enär Hr.Bråddjup jobbar 34 mil bort, han påminde då om St. Hippolyts dunderkur Irish Mash som en gång stärkte upp ett dåligt höår för Majan och Chateau. 

Men återförsäljaren lade av och vi har inte hittat en ny. Så den här kvällen tipsade maken mig om att pröva att googla och se om någon börjat sälja fodret längre norrut och till min stora lycka fanns det nu en återförsäljare* i Gällivare! Bättre kan det knappast bli, hon hade dessutom föräldrarna nära vår by så hon kunde ta med foder åt oss så vi slipper åka till Gällivare varje gång vi behöver mat till hästarna. Jag har inte betalt av tjejen i Gällivare hon är så serviceminded att hon får denna reklam helt gratis och dessutom vet jag att andra försökt få tag i detta mirakelfoder/örtmedicin som dessutom luktar så gott att jag måste gömma det från Kapten för att han inte ska äta upp allt själv. Nu finns det alltså att få tag i på nära håll. Det kan rädda vintern och våren efter denna regniga och mulna sommar.

Det låter galet att köpa mat till hästar som egentligen bara ska äta hö, men ett dåligt år som detta räcker inte höet till för en växande unghästs behov och hennes vanliga proteinrika tillskottsfoder som räckte utmärkt förra året räcker helt enkelt inte i år, speciellt inte som för mycket av det ger henne diarré det med. Det är svårt med Smillas känsliga mage hon har ju knappt ätit silage i hela sitt liv, även Chateau är ovan och lite lös i magen medan Gyllir, som ätit sådant jämt, bara frodas och glänser av välmåga och producerar normala "torrbollar". Gamlingarna får ändå en specialvariant för fång/EMS-hästar så de inte faller ur för mycket eller blir sjuka.

När det blir ett så här dåligt skördeår tänker jag på dem som inte kan köpa örtfoder till sina djur efter en dålig skörd, på dem som måste avstå veterinärvård för sina djur, på dem som hjälplösa får se på när djuren dukar under av svält och får se lovande ungdjur bli underutvecklade och svaga. Dessa människor har dessutom djuren som försörjning och kanske enda fordon. En åsna kan betyda skillnaden på liv i misär och en vardag som går ihop. Men när katastrofen drabbar, resurserna sinar, höet blir dyrt och dåligt hotas basen för familjens inkomster. Därför stöder jag World Animal Protection. Kanske du också vill hjälpa djurägare att ge sina djur det de behöver i form av foder och veterinärvård? Och om djuren skulle må bättre av att slippa vara födkrok, tex björnar som används i djurhetsningar eller visas upp i karga dragiga burar av fattiga människor i Rumänien köper WAP lös djuren och placerar dem i reservat.

 Lästips i jul är en bok med en misshandlad åsna i huvudrollen:

*Djurmagazinet i Gällivare.

Härliga häst

Bjumisträsk i gryningen, en trolsk dimma låg över sjön.

Perfekta galoppsträckor utnyttjade vi förstås.

Härliga hästar har vi. Nu var vädret av bästa slag, igår fick Chateau och jag plaska runt i snö som var tungskottad pga ett läskigt regn(!) på eftermiddagen men på kvällen klarnade det upp och ett fantastiskt häftigt norrsken*  utnyttjade situationen till att visa sig från den mest dramatiska sida jag sett. Här i norr är skenet oftast vitgrönt men igår var det grönlila och rött. Det dansade över exakt hela himlen och en ganska lång stund, i norrskenstid mätt, formade det sig till ett hjärta. Guds kärlek manifesterat i ett norrsken, eller var det som Aron sa: det här är mormors norrsken, som förra året när vi såg morfars norrsken.

Ut i djupsnön i obanad terräng med middagsrodnaden på himlen vinterns kortaste dag.

Detta norrsken inledde torrare och kallare väder som vi njöt av idag först red jag ut med Chateau och hundarna i en och en halv timme, sedan tog Johannes och jag ut Gyllir och Smilla som verkligen fick jobba i två timmar i ganska djup snö och ibland i helt obanad terräng, mycket klättring ingick förstås. En stund galopperade vi, fast varsin gång,  men mest blev det trav/tölt. Smilla börjar få kläm på att använda bakdelen och mot slutet av turen gick hon i fin form och sög nöjt på bettet mellan avslappnade frustningar. Sedan blev det förstås lång skritt hem för att de ska få torka och sluta svettas under lurviga vinterpälsar.

Jag passade på att utnyttja Johannes som fotograf för det blir knappt några bilder alls på Smilla när hon rids eftersom det nästan bara är jag som rider henne.

En mycket lyckad tur och konstigt nog kom jag ihåg kameran, det var så vackert på himlen denna årets kortaste dag och det blir roligt att minnas när sämre tider kommer.

Halvmånen, som snart är full, doldes delvis av dramatiska moln som dök upp i gryningen/skymningen.

Vi kom hem ganska precis tolv på dagen när himlen var som ljusast och alla moln skingrats. Där stod Chateau och åt i godan ro med den vackra himlen i bakgrunden.

*Min vän Ulla fick jättefina bilder på norrskenet, de kan ses här.

Tomas Sjödin: mörkerperspektiv

Tomas Sjödin, Barockbloggens "Vinter"-värd.

Ett av de minst oväntade av namnsdagsbarnen i 2015 års adventskalender är nog dagens person, Tomas Sjödin;  författare, flerfaldig"Vinter"-värd och far till tre barn som betytt mycket för många och med namnet av den apostel som ofta varit min största tröst och viktigaste inspirationskälla när vintermörkret står som mörkast kring mig.

Jag har inte röstat på honom som "Vinter"-värd förrän i år. Jag har liksom räknat med att andra gör det, men i år gjorde jag det, då blir han inte "Vinter"-värd. Ei se kannatte*, frestas jag utbrista i efterhand. Självklart skulle det bli så just när jag kommer ihåg att rösta. Min milt mollstämda läggning får av dylika händelser en välkommen ursäkt för att oja och voja sig lite. Men jag antar att många fler kommer att sakna hans trygga Kramforsdialekt just när julen inletts och kräver stillsam livsnära humor och klokskap så här blir han nu Barockbloggens "Vinter"-värd i år igen. 

De människor som tröstats och inspirerats av Tomas Sjödins offentliga gärning är oräkneliga. Hade han varit katolik kunde han lätt ha räknat med min röst när det gäller att saligförklaras om nu jag också varit det. Men vi protestanter kan ju välja förebilder friare så han är definitivt ett helgon för väldigt många. Paradoxalt nog har han blivit det genom att möta större svårigheter än många svenskar måst ta itu med. Han har lyckats göra guld av detta grus i livets maskineri, kanske eftersom han, med Tomas egna ord, är  "född med en ljus själ".

Ljuset i Tomas själ är dock av det stillsamt brinnande slaget. Ingen bräcklig själ står i längden ut med glättighet medan glädje av det djupa, okomplicerade slaget är den frälsarkrans att klänga sig fast vid när tillvarons stormvågor hotar dränka en. Så heter också en av hans böcker "Den enklaste glädjen". För en "naturligt ljus människa" som Tomas Sjödin blir det aldrig påklistrat med den stillsamma optimism han uttrycker men som aldrig blir påträngande. I frikyrkligheten kan glädje kännas som ett krav, en ansträngning att prestera. Men Tomas Sjödin är helt äkta, kanske eftersom han verkligen är glad trots att han stött på sorger som gör att vi kan lita på att han också vet att en frälsarkrans av enkel glädje ofta behövs i livets mångahanda.

Jag läste Tomas Sjödin redan innan hans söner dött och gjort honom mer allmänt känd utanför kyrkliga kretsar. Både Osminkat- om längtan efter församlingens sanna ansikte. och boken om Frank Mangs, som passande nog heter Den fallna manteln för Frank Mangs varsamma ton har på många sätt övertagits av Tomas Sjödin trots att Frank Mangs sinne var av mycket mörkare materia än Sjödins. Min morfar tyckte mycket om Frank Mangs och läste hans böcker med sådan fröjd att jag, som den bokmal jag är, plöjde flera av dem sedan jag läst Tomas Sjödins bok om honom. Frank Mangs hade en vacker finlandssvensk dialekt, Tomas Sjödin talar som en kramforsbo, men deras andliga "dialekt" är densamma.

Det märkliga med bådas böcker är att man "hör" deras röster när man läser. Jag hade aldrig hört varken Mangs eller Sjödin innan jag läste dem första gången, men när jag sedan hörde dem tala i radion kände jag genast igen dem på rösten. Att skriva så är en ovanlig gåva som jag tror har med integritet att göra. För Sjödin och Mangs var/är deras texter ett med dem själva, inget är tillrättalagt, det de skriver är också det som finns i dem. De försöker sig inte på att skriva på något sätt, i någon stil, de bara uttrycker det som står dem närmast hjärtat och därför blir de sanna. De är fullständigt integrerade. Deras verksamhet och liv är ett för dem.

Samtidigt är deras språk av det skönaste slag. Båda proppar sidorna fulla med citat som stannar i minnet, sådana som vi kallar "flygande citat" men vanligt folk benämner bevingade ord. Slutet på en för mig trösterik krönika om nya perspektiv av Tomas Sjödin ser ut så här: "Värk går oftast över, sorg går över i saknad, fotografier bleknar, men människor går aldrig över. Deras kärlek bara pågår. Jag visste det redan men behövde ner på golvet för att se det igen" Här länk till en krönika om mörker där han skriver :

För kanske är det under de mörka tiderna i våra liv, de efter kännbara förluster, de efter misslyckanden och ältande som livet fördjupas mest. Mörkret har inget egenvärde, det skall självfallet aldrig sökas, men när det drabbar ens liv gör man klokt i att inte fly, utan vila i överlåtelsen. Fortsätta falla i Guds händer. Även om inget synligt tycks ske så pågår något i mörkret. De fina rottrådarna letar sig fram; innerligheten, förtröstan, uthålligheten. Det som inte bullrar och väsnas, men bär. 

För kanske är det under de mörka tiderna i våra liv, de efter kännbara förluster, de efter misslyckanden och ältande som livet fördjupas mest. Mörkret har inget egenvärde, det skall självfallet aldrig sökas, men när det drabbar ens liv gör man klokt i att inte fly, utan vila i överlåtelsen. Fortsätta falla i Guds händer. Även om inget synligt tycks ske så pågår något i mörkret. De fina rottrådarna letar sig fram; innerligheten, förtröstan, uthålligheten. Det som inte bullrar och väsnas, men bär. - See more at: http://www.gp.se/nyheter/kronika/1.2728963-tomas-sjodin-morkrets-fina-rottradar#sthash.Drqe0zmO.dpuf

Och trots att Tomas Sjödin inte blev "Vinter"-värd i år kan man lyssna på honom i efterhand: Vinter 2011, 2013,  2014, han blir också en av de sommarpratare som är med i TVs program med gamla sommarvärdar under julen. Bra att lyssna till när året är som mörkast på Tomas-dagen och julfriden rings in för nu går vi mot ljusare tider igen och vad kan passa bättre än att lyssna till en klok och ljus själ just denna dag.

Dagens sång blir förstås Frank Mangs som sjunger "Nu har jag funnit vila"

Värk går oftast över, sorg går över i saknad, fotografier bleknar, men människor går aldrig över. Deras kärlek bara pågår. - See more at: http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2829505-tomas-sjodin-manniskor-gar-aldrig-over#sthash.eFu3Ejf9.dpuf

Värk går oftast över, sorg går över i saknad, fotografier bleknar, men människor går aldrig över. Deras kärlek bara pågår. - See more at: http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2829505-tomas-sjodin-manniskor-gar-aldrig-over#sthash.eFu3Ejf9.dpuf

Värk går oftast över, sorg går över i saknad, fotografier bleknar, men människor går aldrig över. Deras kärlek bara pågår. - See more at: http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2829505-tomas-sjodin-manniskor-gar-aldrig-over#sthash.eFu3Ejf9.dpuf

Värk går oftast över, sorg går över i saknad, fotografier bleknar, men människor går aldrig över. Deras kärlek bara pågår. - See more at: http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2829505-tomas-sjodin-manniskor-gar-aldrig-over#sthash.eFu3Ejf9.dpuf

Värk går oftast över, sorg går över i saknad, fotografier bleknar, men människor går aldrig över. Deras kärlek bara pågår. - See more at: http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2829505-tomas-sjodin-manniskor-gar-aldrig-over#sthash.eFu3Ejf9.dpuf

*det löns inte