Sanning och konsekvens

Sparktur på en frusen sjö en söndagsmorgon i november är bra för hjärnan.

Kolosserbrevet 3: 9- 10  Ljug inte för varandra, ni har ju klätt av er den gamla människan och hennes vanor och klätt er i den nya, som förnyas till verklig kunskap och blir en bild av sin skapare. 

Jag har fördjupat mig i hjärnan de senaste dagarna, det är så intressant lite som att "se Gud på ryggen" som Linné uttryckte saken. En sak jag lärde mig var att hjärnan ständigt förnyas men aldrig helt byts ut eftersom vi då skulle förlora våra minnen. Om man varit utsatt för ett hårt tryck som resulterat i hjärnskador blir de inte permanenta om trycket upphör och stresshormonet noradrenalin går ner i nivå. Då sätter förnyelsen av nervcellerna i hjärnan igång igen.

Om man dessutom hjälper hjärnan med att motionera, promenera eller springa är det som man testat och det fungerar utmärkt man behöver inte bli elitidrottare. Att läsa böcker ostört och att lösa korsord av ständigt ökande svårighetsgrad är också bra för hjärnan och hjälper den att bilda nya nervceller hela livet ut. Ja, det är sant, hjärnan kan förnyas och utvecklas om man så blir 100 år gammal.

En speciell del i hjärnan, amygdala, har hand om vårt känsloliv och där kan man också säga att vårt "samvete" finns. Om en ljuger, stjäl eller gör annat som vi vet är fel blir amygdala påverkad så att det syns vid scanning av hjärnan. Om ljugandet fortsätter och stölderna blir värre förändras amygdala så att denna reaktion upphör, samvetets röst har tystnat.

Detta låter ju mindre kul. Särskilt som Jessika Gedin i "Spanarna" tagit reda på att vi ljuger väldigt ofta. Den vanligaste lögnen känner vi alla igen; det är svaret "Ingenting" på frågan "Vad är det?" En annan vanlig lögn är att säga att en sett filmen Gudfadern, vilket skvallrar om att undersökningen gjorts i USA. *

Men den stora trösten är det som vetenskapsradions veckomagasin rapporterade i söndags: om man biktar sig återgår amygdala till ursprungsläget (hörs vid 20 minuter in i programmet).

Bikten har väl alltid ansetts som god själavård men nu kan man alltså se det rent fysiologiskt. Som kristen är det svårt att inte associera till Paulus ord: 

Därför skall ni sluta leva som förut; ni skall lägga av er den gamla människan, som går under, bedragen av sina begär. Se till att ni förnyas i ande och förstånd och att ni klär er i den nya människan, som har skapats efter Guds bild, med den rättfärdighet och den helighet som hör sanningen till. Efesierbrevet 4:22-24

Lögner sätter spår i hjärnan, men de kan utplånas igen. Vi kan börja om igen med nya celler i amygdala.

*Maken och jag spekulerade i vilken film som skulle skapa samma behov av lögner i Sverige och kom inte fram till någon alls. Kanske är det Det sjunde inseglet som vi båda såg i snuttar på TV som barn och unga, men vi tappade intresset efter några minuter så ingen av oss har sett hela. Men vi tror att det inte är någon större merit att ha sett hela filmen på samma sätt som Gudfadern kanske räknas som någon slags "Great American Movie". Vi har ju inte heller samma behov av "The Great Swedish Novel" som USA söker "The Great American Novel".

Alma om Alma

Julen är för mig den självklara tiden för läsning. I julklapp får jag oftast minst en bok. I år fick jag tre och alla tre är underbar lustläsning.  Bara en var en roman, men vilken roman! Knappast kommer någon roman att överträffa denna 2016. Och typiskt nog var det min svärmor som gav mig den. Hon har en häpnadsväckande förmåga att hitta rätt romaner till mig. En skön förmåga att strunta i snobbfaktor och mångårig bokcirkelerfarenhet ligger nog delvis bakom denna begåvning.

Alma Whittakers betydelsefulla upptäckter (The Signature of All Things) heter romanen Jag skriver sällan om de böcker jag läser, inte för att de är betydelselösa, men de kommer ibland upp i "Desperately Seeking Dorothea" om jag hinner med, där har jag min läslogg. Men med Alma är det annorlunda, det var som att läsa när jag var tio år då alla böcker blev livsavgörande. Alma Whittakers livshistoria var ett underbart läsäventyr skrivet i den stil som alla stora romaner är skrivna i, nämligen 1800-talsromanens. Den där romanen som mer  tar sin läsare på allvar än sig själv. Självupptagna modernistiska experiment kan också ha sitt värde men vill man verkligen ha ett läsäventyr där berättelsen är i centrum så är det den stora romanen som stilbildades på 1800-talet som gäller.

Jag har aldrig hört talas om författaren till denna ljuvliga historia, hon heter Elizabeth Gilbert och hade en delvis likadan barndom som Alma, full av böcker. Precis som min. Min familj var snarare fattig än förmögen, men ändå känner jag igen mig i Almas välbärgade barndom, vilket ju visar att välfärdssamhället fört med sig en revolution i barnens vardag. Hade jag varit född 1800 precis som Alma Whittaker hade min sociala ställning gjort att jag troligen aldrig kommit i närheten av andra böcker än Psalmboken och någon postilla, med lite tur kanske en Bibel och då knappast en illustrerad utgåva.

Men nu föddes jag under andra hälften av 1900-talet och fick gå i skolan och böcker flödade över i mitt hem. Många var billiga små PIXI-bilderböcker, men de gav mig viktiga läsupplevelser i all anspråkslöshet. Jag hade massor av ritpapper, ibland riktiga ritblock, ibland baksidan av dokument eller valsedlar för Kyrkans väl som min farfar var engagerad i och därtill kritor och pennor i överflöd.  I min skola fanns också byns bibliotek och jag hade ett eget exemplar av Ursings Fältflora med mig på långa utflykter med mina hundar. Jo, även de mindre bemedlade kan ge sina barn en stimulerande barndom tack vare den altruism som uttrycks i en generell välfärdsstat.

För Alma Whittaker var just denna altruism gåtan hon aldrig löste. Genom studier av mossornas fascinerande liv kom hon fram till en evolutionsteori men vägrade publicera den eftersom hon aldrig blev färdig med den. Hon kunde nämligen aldrig förklara "Prudence-problemet" dvs varför människor tar sig an hundar, vårdar sjuka trots risken att smittas, hjälper barn de inte är genetiskt släkt med, vågar livet för andra i krig och katastrofer och tar beslut som de förlorar på för att någon annan ska bli lycklig. I denna altruism ingår också välfärdssamhället. Alma Whittaker kunde, liksom Darwin och andra evolutionsbiologer, inte ge svar på den frågan. Hon kunde inte heller förklara konsten, litteraturen och religionen genom sina teorier kring transmutationer och den starkastes överlevnad.

Som jag ser det har ingen evolutionsbiolog gett någon tillfredsställande förklaring på det problemet ännu. Men jag är glad att företeelserna finns och jag inser också att allt inte kan förklaras med naturvetenskapliga metoder. En viktig orsak till att jag ser kristendomen som det mest intellektuellt hederliga alternativet för livshållning är just att den svarar på frågan Alma Whittaker inte kunde finna svaret på. Kristendomens svar är att kärleken är skapelsens yttersta drivkraft och om vi människor inte får uttrycka kärlek förvrids vi till en karikatyr till varelse. För oss är ingen plåga större än att leva utan kärlek och utan någon att visa den till. Det tror jag beror på att  vi är skapade till Guds avbild och Guds väsende är kärlek och gemenskap. Som det står i 1 Mosebok 1: "Låt oss göra människor till att vara oss lika." 

Jag håller alltså till 100% med om Elizabeth Gilberts åsikt som hon uttrycker i en intervju kring romanen om Alma Whittaker: 

Jag har gott om plats i mitt sinne och min själ för att vara både vetenskaplig och andlig. Jag förstår inte varför de två måste stå i motsats till varandra. Jag kan mycket väl leva i en rationell värld där fakta är fakta – samtidigt som jag är öppen för livets magi och mysterium. Jag tror att man måste omfamna båda sidorna – det rationella och kreativa, det verkliga och drömmarna – om man vill leva ett rikt och helt liv. Så jag har inga problem med att tro på Gud samtidigt som jag tror på vetenskap.