Patrik Hagmans olika bidrag till Oktoberfesten var oerhört värdefulla och talade rakt in i mitt liv, det första föredraget jag lyssnade på med honom var detta:
För bara några decennier sedan frågade ingen ”Vem är jag?” Så sent som på 1980-talet skriver uppslagsböcker helt andra saker om uppslagsordet ”identitet” än de gör nu. Sanningen är att begreppet inte har behövts tidigare.
Charles Taylor har kallat 1900-talet för ”mobiliseringens tid” som ledde till ”autenticitetens tidsålder” på 1960-talet. När man före 1960-talet styrdes av ”du ska göra din plikt” ska vi sedan 1960-talet lyda uppmaningen ”Du ska bara vara dig själv” .
Hagman illustrerade skillnaden mellan dess två övergripande samhällskontrakt med skillnaden mellan USAs ungas inställning till två krig under 1900-talet. När USA gick med i Andra världskriget gjorde de unga ”sin plikt” utan större ifrågasättande trots att kriget bedrevs på andra kontinenter. Med Vietnam-kriget var det helt annorlunda eftersom de unga värnpliktiga då styrdes av principen att ”göra det som är sant för mig.”
När detta skedde med Woodstock-festivaler, hippies och 68-rörelsen började unga identifiera sig med andra grupper än tidigare. Förr var familjen, byn, landskapet, landet, religionen självklara ”flockar” nu började unga söka sig egna flockar av likasinnade unga. Ett drömläge att kapitalisera på för modeindustrin och dess kommersiella tvilling livsstilsindustrin. Nu började politisk åsikt, mode, hobbies och annat köpbart identifiera mig.
Autenticitet kan alltså köpas och säljas. Grupp- och flockidentiteter är lätta att identifiera genom kulturella artefakter. Hagman visade på sin egen klädsel som lätt identifierar honom som den universitetslärare på Åbo akademi som han är. Ofta tror sig flocken stå fri från mode etc men vem som helst ser med en enda blick exakt med vilken grupp en person känner samhörighet.
Nu kan vi nämligen vara födda var som helst och ”välja flock” utifrån yttre och inre attribut. Detta fenomen har skapat en stor mängd subkulturer där vi visar vår identitet genom vår konsumtion. Detta kallar Hagman att leva i en ”Kapitalistisk hederskultur” (läs boken, så befriande!) där identitet och kapitalism lever i fullkomlig symbios. Jag tänker på hur min farfar läste tidningen Land därför att han i grunden var född lantis och där fick de nyheter han behövde medan jag längtade efter att bli en lantis och därför prenumererar på tidningen Land.
Hagman pekar ut denna centrala problematik i individualismen, och hela den psykologiserande teorin om ”identitetsskapande” (som först lanserades av den inflytelserike amerikanske psykoanalytikern Erik H Eriksson på 1950-talet), som att: vi är någon genom födelse och uppväxt och vi befriar oss från detta ”ok” av medfödd gruppidentitet till att ”bli oss själva”. Men vi är fortfarande flockdjur så vi hamnar i en annan flock där vi anpassar oss till gruppens kultur.
Vi tror alltså att vi är fria men vi är flockdjur som inte kan leva som solitärer därför är individualismen en fantasi. Fantasin är tanken om individualismen. Verkligheten är att det fortfarande är det sociala sammanhang vi ingår i som definierar oss. Medan vi lever i en kultur som kräver av oss: ”var dig själv!”. Så vi låtsas att vi är den vi är genom ”individuella val” i alla möjliga frågor som vi inte bett om att få välja: skola, elbolag, telefoni, pensionsfonder etc. vilka tröttar oss.
Ett mer frivilligt sätt vi har att definiera oss, men som är tröttande det också, är sociala medier. Hagman skämtar om hur han definierar sig som en man i femtioårsåldern om han nämner Facebook så därför nämner han fler olika plattformar men specifikt Instagram (som ju ägs av Facebook) där vi gör vår ”brand building”(bygger upp vårt varumärke). Instagram dokumenterar och kvantifierar vår individuella gruppidentitet.
Antalet likes betyder så mycket för många att forskningen visar att det finns starka samband mellan psykisk ohälsa och Instagram. Snart kommer säkert också forskning om andra sociala medieplattformar med liknande resultat.
Idén med ”gratis” sociala medier är att hålla oss kvar så länge som möjligt. När vi stannar upp lagras fakta om oss och många har också appar som mäter allt från antalet steg till puls och blodtryck och tar ut våra exakta GPS-positioner(nåja, jag irrade runt efter små skogsstigar en kväll i jakt efter min son som gått till en konfakompis efter konfan och leddes till en bondgård en bra bit från den korrekta positionen. GPS är alltså inte så exakt i norra glesbygden). Algoritmerna skapar genom den insamlade informationen en modell som liknar mig för att kunna rikta reklam som tilltalar just mig.
Det som får oss att stanna upp längst är upprördhet vilket lett till att Instagram funderat på att ta bort gillaknappen, med den stannar vi inte lika länge som om vi måste skriva en gillande kommentar för att visa vårt gillande. Ju längre vi stannar på en bild desto mer information samlas in. Ilskna kommentarer tar en stund att skriva och läsa. Men denna förkärlek för upprördhet hos sociala medieplattformar gör att olikheter mellan oss blir tydligare än likheterna. Hagman exemplifierar med en student som är trevlig och som han trivs bra med men på sociala medier uttrycker han åsikter som gör att Hagman nästan börjar tycka illa om honom. Algoritmerna förstärker alltså olikheter mellan oss och drar upp tydliga gruppgränser.
På sociala medier kraschar debatten snabbt. Vi talar inte längre med meningsmotståndare och så förstärks gruppidentiteten ytterligare. Hagman exemplifierar med ett citat av Liv Strömqvist där hon nämner hur en enda kritisk fråga kring klimataktivismen får folk att hata Greta Thunberg och motsatsen, om man litar på den solida forskningen på området, då älskar vi Greta till helgondyrkans rand.
Men Hagman förutspår att 1960-talets individualism börjar bli omodern. Han ser tecken på hur unga har flera olika identiteter på olika sociala plattformar. De håller isär olika sociala sammanhang. Man är en person på Instagram med en grupp följare och en annan på Snapchat med en helt annan grupp följare. (vi föräldrar med vuxna och tonårsbarn vet ju att vi inte har tillgång till barnens alla konton).
Hagman menar att vi går från INdividualism till DIvidualism. Individualism= odelbar. Dividualism=delbar. Dividualismen är mer lik verkligheten medan individualismen mer liknar Jane Austens romaner där hjältinnorna och hjältarna alltid är rakt igenom autentiska och odelbara. Trots att de är omgivna av sociala kameleonter med konstlade sociala vanor är de rakt igenom ärliga och kompromisslöst lika sig själva i olika sociala sammanhang.
Hagman drar slutsatsen av sitt resonemang att vi aldrig finner sanningen om oss själva genom att ”hitta in i oss själva”. Att antalet psykiska och mentala diagnoser ökar säger något om vår kultur. Vi klarar inte fler och fler beslut som måste fattas varje dag utan att stressas.
Han menar också att kyrkan måste ta strid med sociala medier samt mot det individualistiska samhället där kyrkans sociala struktur är lika anstötlig idag som den var den gång när Paulus skrev i kyrkans portalparagraf: ”Här är inte man eller kvinna, judar eller greker, fria eller slavar, alla är vi ett i Kristus.”
Det är en farlig väg att försöka ”växa som kyrka” genom att nischa oss. Nej kyrkans idé är gemenskap MOT individualism och fåfängt identitetsskapande. Kyrkan menar ju att vi redan HAR en identitet. Detta utmanar vårt tids övergripande samhällskontrakt genom att kyrkan säger att vi finner mening genom två saker:
1: med att leva i viktiga relationer 2: med att göra viktiga saker
Hagman fortsätter med att vi ska sluta fråga ”Vem är jag?” utan i stället fråga vad som är viktigt att göra. Det är en fråga som inte förlamar oss till den psykiska ohälsans rand. Därför måste kyrkan ta strid vi ska absolut inte anpassa oss. Anpassning till individualism och dividualism leder bara till kyrkans utplåning. För kyrkan är något helt annat. Och den ska inte stressa med att ”finnas på sociala medier”.
Viktigast av allt är att vi samlas fysiskt kring altaret. Vi är en kropp och som kroppar ska vi komma nära kroppsligen, det är helt avgörande att vi inte samlas via skärm. När vi umgås via skärm sitter vi trygga bakom en sköld som gör samtalet krigiskt proklamerande. I personliga samtal, däremot, blir vi sårbara och varsamma och lär oss något både om oss själva och andra.
Hagman påpekar det självklara , men ändå så ovanligt att det uttalas: att vara kristen är inte att vara trygg. Det vi talar om som tryggheten i tron är ingen sann trygghet. Den kristna tron bygger på att tillsammans göra viktiga saker. Vi måste sluta vara trygghetsknarkare, uppmanar Hagman, i stället ska vi upptäcka nattvarden där våra liv ges till oss.
Nattvarden är motsatsen till samhället. Vi får gratis vårt liv i bröd och vin. Vi delar också pengar med varandra utefter tillgång och behov. Vi ges, utan motprestation eller ekonomisk transaktion, vår plats i Kristi kropp. På detta sätt visar Gud sin plan att rädda hela världen och alla människor. Nattvarden frigör oss från fantasin om individualismen, avslutar Hagman.
P.S. Jag köpte sista delen i Patrik Hagmans trilogi som börjar med Om kristet motstånd fortsätter med Liv i gemenskap-Om att leva i en kapitalistisk hederskultur och nu fullbordas med den nyutgivna Om tron att söka den djupa verkligheten. En bok som slutar med att sammanfatta kristen tro på detta sätt:
”Som Fadern, Sonen och Den heliga Anden är en, är också tillbedjan, att bygga gemenskap och att tjäna världen i grunden samma sak. De är tre sätt att närma sig Gud, och tre sätt att bli sann som människa. Det är i dessa handlingar vi finner mening i vårt liv, det är där vi blir medvetna om vilka vi egentligen är. Inga psykologiska test, ingen konsumtion, inga politiska ideologier kan hjälpa oss här. Det är när vi ägnar vårt liv åt att tillbe, bygga gemenskap och tjäna andra som saker får sin rätta plats-våra prioriteringar klarnar. Det är där vi tränas i verkliga dygder, stärker och fördjupar våra relationer med andra människor.
Detta är innebörden i den kristna tron. Den förändrar allt, nu och i evighet.”
P.P.S Medan jag renskriver det sista av mina anteckningar från Hagmans föredrag sätter radions ”App och etikett” igång och bekräftar verkligen vartenda ord som Hagman sa om sociala medier. Lyssna själv här.
