Minne

Just nu letar jag på alla sätt jag kan komma på efter vännen Lars. Det innebär också att jag letar genom alla spår i min dator efter honom. Om det inte vore så oroligt i mig hade det varit lite småtrevligt, som att vara privatdetektiv.

Då hittade jag detta you tube tips från min älskade lilla H-f. Ett kärt minne:

Påsktiden: livets ord

Ibland förlorar ord sin innebörd genom att de slitits ut. Därför borde det var lag på att ingen får ta bibelcitat som namn på sin kyrka eller sammanslutning. Snacka om att saltet mister sin sälta när maranatha, Guds barn och livets ord missbrukats som namn på mer eller mindre obskyra sekter. Nej tacka vet jag självförhärligande, alternativt hoppfulla, namn som Filadelfia* eller Katolska kyrkan.**

Det ska mycket till för att få liv i dessa missbrukade bibelcitat, men det hände mig just denna söndagsmorgon i påsktiden. Jag lyssnade på Andliga sånger i P2 och dagens fördjupning har varit Lena Hellström. Bland annat spelades hennes inspelning av psalmen "Jag kom inte hit för att jag tror" men hon kallar den "Mer än ord".

Jag har sjungit denna sång så många gånger att jag kan den utantill, vilket är både en välsignelse och ett effektivt sätt att inte höra vad sången säger.  Nu hörde jag den. Antagligen på grund av den annorlunda titeln, var det kanske Hellströms intention med namnbytet? Jag hörde orden " Man har sagt att du är livets ord, mer än ord jag ber om i min nöd." Plötsligt var det som om jag hört "livets ord" för första gången och förstod dess innebörd.

Det är Jesus som är livets ord, genom detta ord skapades allt. Jesus har gett liv åt allt och upprätthåller livet här på den planet han önskade och talade, kanske sjöng som Aslan i Narnia, fram.  Lika säkert som amen i kyrkan uttalades orden  "Låt det bli liv!" och det blev liv. Och döden har inte övervunnit livet, tvärtom. Det lär oss påsken varje år.

Bilden kommer från denna församlings hemsida: Lefkoşa Protestant Church . Detta är ett exempel på ett föredömligt namn på en församling. Informativt : vi får veta var församlingen bor, i en stad i Cypern, och vilken gren på kyrkans vinträd hon tillhör. Ödmjukt: inga utfästelser eller storvulna önskningar om att vara den enda församlingen i Cypern, eller världen. Och det bästa av allt: inga bibelcitat urvattnas och mister sin sälta.

* få församlingar vill kalla sig Efesos (förlora sin första kärlek är inget man vill ska hända) eller Thyatira (känna Satans djup är inget en någorlunda sund församling sysslar med) men Filadelfia "har bevarat ordet" och det är förstås en fin önskan för sin närmaste kristna gemenskap.

** det var när jag kom till Tanzania och stämde in i trosbekännelsen på kiswahili som jag insåg att katolsk betyder allmännelig för där bekänner vi oss tro på kanisa katolika fast det var den lutherska kyrkan som var mitt kyrkliga hem där.

Kvinnliga* kardinalsynder

Dagen har ibland en rent bisarr rubriksättning på sina debattartiklar skrivna av fristående skribenter.Nu senast fick en stackars intressant debattör sin artikel slaktad av rubriken:

"Gud som mor obegripligt". Artikeln handlar alltså inte om den åsikt Anders Gerdmar  förfäktar;  Gud som man och inget mer, utan om hur patriarkalt kyrkan har styrts vilket lett till allehanda oönskade konsekvenser. Debattörens huvudsakliga fokus hamnar i hur till och med synden blir skevt presenterad som ex-vis kardinalfelen (dödssynderna) tydligt visar. Saker som den styrande manligheten gör men den underordnade kvinnligheten sällan förfaller till räknas upp i medeltidens lista över kardinalfel som kan leda till synd:

Girighet, avund, lättja, högmod, lusta (latinets luxuria säger mer vad det handlar om), vrede och frosseri menar debattören är mer manligt inriktade medan de motsvarande dygderna i sin tur förknippas med kvinnlighet sedan medeltiden. 

Han tar även upp intressanta vinklingar som att äktenskap varit kvinnans enda karriärväg (då måste han rimligen avse reformationskyrkorna där det länge varit omöjligt med kommunitetsliv) och han formulerar sig vasst och tydligt: "den man som inte begriper att det finns strukturer i samhället, språkbruk på arbetsplatser, traditioner i kyrkan och later i hemmet som gynnar män har inte tänkt färdigt."

Läs alltså artikeln och strunta i den mycket missvisande rubriken.

Jag tänkte vidare på det han sa om hur androcentrisk kyrkan är i tex kardinalfelen och jag tycker han verkligen hittat rätt där. Jag försökte skriva en motsvarande lista över det som den kvinnliga könsrollen leder till i stället:

Manlig: Lusta, luxuria                Kvinnlig: skambeläggande (av sig själv och därmed också av andra)

Manlig : Lättja                            Kvinnlig: motsatsen, arbetsnarkomani, att alltid ha något för          händer,                   lägga sig i och styra upp och skämmas om man inte ständigt gör något tills man springer in i väggen (se ovan).

Manlig: Högmod                          Kvinnlig: timiditet och mindervärdeskomplex

Manlig: Girighet                          Kvinnlig: självutplåning

Manlig: Frosseri                           Kvinnlig: självskadebeteenden

Manlig: Avund                             Kvinnlig: behagsjuka, jag gör vad som helst för att duga (se ovan)

Manlig: Vrede                              Kvinnlig: konfliktskräck

Överskriften på de manligt kodade kardinalfelen är som jag ser det aggressiv konkurrens medan överskriften på de kvinnligt kodade är bitterhet.

Här kan man dra många slutsatser. Kardinalfelen ska ju alla leda till synd, och hur mycket lidande och död har inte de manliga kardinalfelen lett till. På samma sätt är det med de kvinnliga: kvinnor som av skam dödar sina barn,  gifter bort sina döttrar, förgiftar andras liv med sin egen skam som de för vidare till andra med elakt skvaller och fördömanden. Skulle vi ens kunna föreställa oss ett patriarkalt samhälle utan den skam vi kvinnor bär med oss från födseln? Vem skulle gå med på att gifta sig i traditionella samhällen där kvinnan enbart är en slav till mannen om det inte vore skamligt att bli över? Vilken kvinna skulle stympa sina döttrar om inte skammen styrde henne? Vilken kvinna skull döda sin ofödda flicka om inte skammen styrde henne?

Vidare: vad går vi inte med på av behagsjuka? Hur många kvinnor skulle stå ut med våld i hemmet om inte den styrde oss? Hur länge hade vi stått ut med ojämlika förhållanden i arbete och hem om vi inte hade som högsta mål i livet att bli accepterade och omtyckta? Kvinnor kommer ju aldrig till punkten "bli fruktade" utan stannar envist kvar i att bli älskade av alla vilket ofta gör oss falska.

Sedan kommer  vår arbetsnarkomani som hör ihop med det andra. Aldrig sitta still. Mormor skämdes om hon satt ner utan en stickning och virkade fick man inte göra innan barnen blivit stora. Att vara blyg och självutplånande hör ihop med detta. "Jag får inte finnas om jag inte gör nytta".  Steget därifrån till självskadebeteenden är inte långt. Det hör ju också ihop med behagsjukan förstås: "Om jag blir tillräckligt smal, om jag opererar mina läppar, om jag skär bort mitt lösa magskinn..."

Vi ger och ger och ger tills inget finns kvar av oss själva.  Vi ger och ger tills inget finns kvar ÅT oss själva. Kvinnan sitter vid spisen för att servera de ätande vid bordet. Själv äter hon smulorna som blir kvar när alla vilar sig och hon fortsätter städa upp efter maten. Den traditionella kvinnorollen konstrueras ju så att vi ständigt får veta att vi aldrig kan vara för unga eller för smala. Vi ska alltså helst aldrig födas och inte väga något alls. Men när det nu är så olyckligt att vi existerar gör vi allt för att ingen ska märka det. Vi förminskar oss och gömmer oss och försöker att inte märkas. Skam över oss när vi misslyckas med detta.

Vi kvinnor har som normaltillstånd att vända andra kinden till och hoppas att allt till slut ska bli bra "om jag inte bråkar".  Vi hoppas och hoppas. Vi hoppas att han håller sig nykter, att han inte ska slå barnen, att han ska bli snällare om jag blir en bättre fru, att lönerna ska bli lika till slut, att vi ska få erkänsla för vårt arbete, att någon en gång ska stå ut med oss.  Vi ber i tysthet att kyrkans män  ska släppa taget om makten och formuleringsföreträdet, men stöder sällan ens denna manliga debattör offentligt för att "hålla frid så mycket det kommer an på oss." Vi blir "kvinnliga eunucker", som Germaine Greer så träffande formulerade det, som försöker manipulera oss fram i tillvaron eftersom vi saknar reell makt.

Och allt sparar vi inom oss som en stor stark bitterhet som förgiftar oss och dem vi älskar.

Har ni som läser andra idéer om detta? Kanske alternativa kvinnliga kardinalfel?

 *kvinnligt kodade alltså, jag menar INTE att kvinnor och män är två helt olika arter och har motsatta egenskaper. Självklart, men värt att påpeka.

Nu är det påsk igen och påsken varar intill pingsten!

Jo,nu är det påsk. Världen lever fortfarande i corona-fasta men många länder lättar på restriktionerna och börjar blåsa faran över. Jag känner mig inte helt trygg med den bedömningen. Som de flesta känner jag mig inte personligt hotad, vi vill ju ogärna definiera oss själva som med i en riskgrupp eller "sköra". Med hjärnan vet jag ändå att alla människor är en riskgrupp för detta virus. OCH KATTER!

Framförallt är jag rädd för en andra muterad virusvåg när de flesta länder bottenskrapat sina resurser på denna våg. När de flesta stater som kunnat välja valt att satsa på skattesänkningar för de rika och jobbat med just-in-time leveranser av nödvändig sjukvårdsutrustning. Varken Sveriges eller någon annans beredskap har varit god pga decennier av nyliberal skit-i-framtiden-allt-nu-politik och om alla lagren nu töms till botten...

Men naturen mår bra, jorden fröjdar sig, luften går att andas, delfinerna kan simma utanför Cagliari och svanar simmar i Venedig. I Cornwall filmas utrotningshotade planktonätande hajar som inte synts i vattnen på decennier. Och fler och fler talar om medborgarlön som ett hållbart och stabilt sätt att möta kriser i stället för miljardrullning till kapitalägare vid varje kris.

Fastekalendern 2020 är i alla fall helt slut och här på bloggen råder påskafröjd. Jag måste dock erkänna att fastekalendern har varit en fröjd den med. Den har varit en livlina, en liten platta av kork att flyta på när vardagen hotat med drunkningsdöden. Den har också varit en bokblogg om böcker som läser mig. Och ibland har den varit en kärkommen kontakt med er som trofast läser här, den kontakten är ovärderlig. Tack alla ni som hört av er på olika sätt!

 Bild: @FolkelindForm

11 april 1979 och Påskafton 2020

Den 11 april 1979 vann tanzaniastödda Ugandiska frihetsarmén (UNLA) över Idi Amins styrkor som mestadels bestod av libyska soldater efter ett års krig som börjat med att Idi Amin annekterade den norra Kagera-regionen i Tanzania. Tanzaniska och UNLA-styrkor intog denna dag Kampala där motståndet var svagt, deras största bekymmer sägs ha varit att de saknade kartor över Kampala. Idi Amin var en mycket hatad diktator som blivit mer och mer blodtörstig, paranoid och bisarr de närmast föregående åren. Han flydde förstås landet och levde resten av sitt liv i Saudi-Arabien.

I stället för Amin fick Uganda nu tillbaka sin förre president Milton Obote som levt i exil i Tanzania sedan Idi Amins libyska trupper avsatt honom. Han blev nu landets befriare på samma sätt som Tengil i Bröderna Lejonhjärta, dvs en ny diktator. "All makt åt Obote, vår befriare!". 2005 blev Uganda äntligen någorlunda demokratiskt med ett flerpartisystem och fria val.

När jag första gången kom till Östafrika var det till nordvästra Tanzanias Biharamulo-distrikt där kriget ännu märktes genom överfyllda barnhem och kvarvarande ugandiska flyktingar. Ca 20000 flydde landet tillsammans med Milton Obote 1971 och ju mer Idi Amins förtryck mot befolkningen ökade desto fler flyktingar kom över gränsen i norr. Berömd utomlands blev väl mest Amins fördrivning av alla ugandier med indiskt ursprung. Många av dem flydde till Tanzania där det redan fanns en stor indisk-afrikansk befolkning. Östafrikas restauranger är ofta indiska av högsta kvalitet och filmerna är oftast från Bollywood, inte Hollywood eller ens Nollywood.*

Tanzania var den plats på jorden där jag genast kände mig hemma, jag som alltid känner mig som en oönskad främling överallt. Det märkliga är att vi är så många som upplevt detta hemmahörande. Hur kort vår tid i Afrika än varit har den perioden definierat oss som människor mer än mycket annat. Karen Blixen är bara ett av otaliga exempel där den afrikanska erfarenheten blev avgörande. För henne blev den tiden lika kort och avgörande som rallarepoken blev för Malmfälten. Jag minns ännu inledningsorden i filmen med Meryl Streep i rollen som Blixen: "Once I had a farm in Africa." 

Det nyss avslutade kriget, detta var vintern 1979-1980, märktes alltså men det var inte den överväldigande katastrof som krig ibland kan vara. Troligen för att ingen fanns kvar på förlorarsidan. Ytterst få, väldigt militanta, jihadister följde med Amin ut ur landet. Soldaterna från Libyen återvände förstås dit. Ingen saknade boxningsmästaren och muslimen Amin och hans storhetsvansinniga drömmar om en stormakt kring sig själv i Uganda.

När jag återvände till Östafrika senast var det inte till Kenya eller Tanzania utan just till Kampala i ett skolutbyte mellan kommunerna Kalix och Kampala. Kampala var nu en vanlig afrikansk storstad med fattiga och rika sida vid sida. Extrem terrorkontroll råder överallt, väskor och kläder visiteras när man passerar den välbevakade porten in till hotellen där rika (som vi svenskar) bor. Islam har inte blivit mindre militant under åren mellan Idi Amins regim och nutiden. Krigen har inte tagit slut i östra Afrika. Men nu är Uganda landet man flyr till. Uganda har till och med fått beröm av FN för sitt flyktingmottagande. Jag tycker ju Sverige kunde lära av detta lilla land hur man på ett värdigt sätt tar emot människor på flykt.

I Tornedalen finns bördig jord och övergivna gårdar. När de gamla dör vill ingen ta över pga det mödosamma arbete som är vardag på ett småbruk i norra Sverige. Många , framförallt kvinnor, i Afrika och Mellanöstern är vana vid jordbruksarbete. Deras vardag är betydligt mödosammare jordbruksarbete än det som det vattenrika landet i norra Sverige erbjuder. Sedan EU-inträdet har nästan alla jordbruk i norra Sverige lagts ner vilket lett till att Sverige nu inte är självförsörjande med mat. Ugandas flyktingmottagning borde inspirera. men tyvärr vill Sverige aldrig lära sig något av afrikaner. Man framhärdar med en svindyr flyktingmottagning för ett försvinnande fåtal. Ytterligare en effekt av den korkade omedvetna rasism som råder i Sverige.

Corona har stängt ner världen i fysisk bemärkelse. Detta är en lösning på gott och ont. Till det goda hör att mord och våldsbrott i Sydafrika minskar med hundratals procent och luften går att andas i Kinesiska storstäder. Men i flyktinglägren är denna farsot bara hemsk.Kunde vi denna påskafton fokusera en liten stund på andra än oss själva, liksom Jesus gjorde. Vi kan försöka glömma alla våra umbäranden  och i stället fundera på en lösning på att de fattigaste är de som hjälper de fattigaste och de rikaste bara låser in sig med sin rikedom.Efter påskaftonens tunga sorg kommer en uppståndelse med 40 dagars påsk. 40 dagar som förändrade världen. Den som inte tro på det kan ju bara titta på rubriken: 2020. 

Vår tideräkning räknas efter Jesu födelse. Alla andra kalendrar förhåller sig till denna tideräkning. Om man gillar det eller ej kom något nytt med denna försiktiga början. Vågar vi tro på en påsk som förändrar samhället till det bättre efter Corona-fastan?

Varje Påskafton måste jag lyssna till och sjunga med Ruht wohl ihr heiligen Gebeine avslutningskoralen i Bach Johannespassion:

Billy Butt, den ökände musikproducenten, tillhör denna grupp indier och skrev en insändare 2003 i vilken jag håller med om varje ord (men han glömmer bort att nämna de indier som flydde inom Afrika) om denna humanitära katastrof: https://www.aftonbladet.se/debatt/a/0EQpeg/vi-glommer-inte-idi-amin

Skärtorsdag och Pesach

Vi kristna är de naivaste som finns i vissa lägen och därför kan vi också, liksom barn, bli bottenlöst grymma. Vi tycker att vi firar påsk, samma påsk som judarnas Pesach. Påsk är för oss bara Pesach PLUS.

 Tycker vi. Fråga judarna. They beg to differ.

Just nu firas också Pesach, det är inte så varje år att våra firanden sammanfaller det allra minsta. Båda följer vi månår och solår för att beräkna påsken/Pesach, men på något sätt diffar det oftast. Men detta coronaår som på alla sätt blivit eljest med en fastetid som firats av alla oavsett religion eller livsåskådning är ett undantag. Somliga har firat den med stor motvilja, det är ingen skräll att dessa oftast är kapitalisterna och de andra som sätter sin lit till Mammon. Andra har hållit fasta med större tacksamhet, som jag. Sorg och tacksamhet hör ju ihop. Sorg kan vi bara känna inför det/ den vi tacksamt bär i minnet.

Jag känner också sorg över fascismens återkomst utan att vara det minsta tacksam för det. Detta snack om "riskgrupper" som tar ifrån en stor grupp människor sitt människovärde och samtidigt vaggar in oss andra i falsk säkerhet, är ju de första stegen mot en holocaust av dessa. Inser vi inte att vi människor alltid är en enda stor riskgrupp vad gäller virus som ingen är immun mot, är vi illa ute.

Däremot är jag tacksam för att fascisterna inte har all makten. Det finns så många tecken på motsatsen denna tid. Inte bara Jair Bolsonaro tycker att det är bra att bli av med de gamla och "sköra" som bara är en belastning för unga och starka skattebetalare men de som vill ha speciella koncentrationsläger för "riskgrupperna" för att låta business as usual pågå har ännu inte fått gehör och det är jag djupt tacksam för. Att den judisk-kristna etiken ännu sitter så djupt så kriser ryggmärksreflexmässigt inte får en fascistisk lösning gör mig djupt tacksam.

Jag vet att det jag just skrev "judisk-kristna etiken" retar judar. Vari bestod den judisk-kristna etiken när Holocaust genomfördes? Vilken etik drev kristna pogromer mot judar genom tiderna?

Då svarar jag, det är inte judisk-kristen etik som driver judehatet. Det är dess motsats. Allt viktigt vi lärt oss om hur man är en hederlig människa lärde vi oss av judar.

Jag fortsätter alltså, helt naivt och irriterande för en folkgrupp och religion som har all anledning att misstro mig och alla andra hednakristna, fira flykten från Egypten denna Skärtorsdag tillsammans med Jesu sista måltid före avrättningen och instiftandet av nattvarden, vår Seder-måltid. Därför är jag extra tacksam denna Stilla vecka och Påsk som sammanfaller med Pesach, liksom den självklart gjorde för de första kristna, som nästan alla var just judar. Vi kristna har bara glömt det mellan varven. Vår tacksamhet till judendomens förvaltarskap av etiken och de urgamla texterna får aldrig blekna. Antisemitismen är från avgrunden. Även när den kallas anti-globalism eller anti-sionism.

Skärtorsdagsmässans påminnelse om vår tacksamhetsskuld mot judendomen välkomnar jag varje år. Naivt tigger jag brödsmulor från Seder-bordet och blir alltid ljuvligt mättad med bröd och vin i den måltid som skulle riva ner skiljemuren. "Här är inte jude eller grek-alla är ni ett i Kristus."

Judar som idag tar emot Jesus som Messias kallas messianska. En sådan tillbedjan i en Messiansk församling är denna version av något vi ser som julsång, men den är förstås helt och hållet anpassad till Stilla veckans och Påskens budskap. Tack Lars för tipset!

Här kan ni höra Skärtorsdagens morgonandakt som handlar om detta att Pesach börjar idag.

Något stämmer inte med förpubliceringen därav återigen en dag sent inlägg. Inte superviktigt, men lite irriterande.

Stilla veckan den heliga tisdagen och dymmelonsdag

Under Stilla veckan (tisdagens kväll egentligen men något hände med tekniken så detta inlägg publicerades inte och raderades delvis) sjungs nunnan Kassias mest berömda hymn i alla grekisk ortodoxa passionsgudstjänster. Kassia är en av medeltidens mest berömda kompositörer och en av de äldsta kompositörer vars verk går att tolka och framföra idag.

Men hon skrev också annat än musik. Hennes aforismer är berömda och denna är en favorit som i engelsk översättning blir : "I hate the rich man moaning as if he were poor.""Jag hatar den rike mannen som klagar som vore han fattig." Hennes hymn på Askonsdag är också en hymn om när dyrbar nardusbalsam används för att smörja Jesu fötter och Judas klagar på att pengarna kunde i stället ha gått till de fattiga.

Hon var själv långt ifrån fattig. Hon hade till och med avvisat ett erbjudande om att gifta sig med Östroms kejsare men avböjt. En fattig hade aldrig avböjt och en fattig hade så klart aldrig blivit tillfrågad. Hon förblev kejsarens vän livet ut. Lite som Ester-Blenda Nordström som aldrig gifte sig men ändå hade vänner som höll ut till livets slut för någondera av dem. Men fattig var hon inte , den vänfasta Kassia.

Hon skrev alltså "Gnomiska verser" korta aforismer i stil med Bibelns ordspråksbok eller Predikaren som den ovan citerade. Men nu i Stilla veckan tycker jag hennes anvisning till dem som hade hand om sjukstugan, kyrkan , oftast genom klostren, var ju den första institution som gav sjukvård till alla , inte bara till dem som hade råd med en husläkare. I engelsk översättning*:

To the keeper of the infirmary. 

Oh blessed task, to bear the sick man's load!

That work is thine, my child. Then labour well, in diligence and zeal to run thy course.

When daylight dawns, stand thou by every couch, to minister to each with fitting words, and then bring the timely gift of food, to each what suits him best, as reason bids; each one belongs to thee. 

Neglect him not, thus shall thy service reap a rich reward. Light inapproachable, the joy of Heaven.

Kassias hymn:

* Min egen översättning till svenska: Till den som har hand om sjukstugan:
Åh välsignade uppgift att få bära den sjukas börda!
Det verket är ditt, mitt barn.
Därför arbeta väl, med skicklighet och iver för att värdigt löpa ditt lopp.
När dagning gryr, stå vid varje bädd, för att betjäna med passande ord och dela sedan ut den dagliga maten, till var och en det som passar hen bäst, som förnuftet bjuder; var och en hör till dig.
Försumma ingen, så skall din tjänst ge rik belöning.
Det ouppnåeliga ljuset /ljuset ingen kan närma sig, himmelrikets glädje.