Nimrod, den första staden och den största jägaren

 Jag är ju en inbiten radiot och i stallpysslandet har jag ofta med mig vetenskapsradion historia som sällskap. Nu senast hörde jag detta intressanta program om utgrävningar i nuvarande Turkiet som genast fick mig att tänka på denna korta bibelpassage från 1 Moseboken 10:8-12

Kush blev far till Nimrod, som var den förste härskaren på jorden. Han var en väldig jägare inför Herren; det är därför man säger »som Nimrod, en väldig jägare inför Herren«. Hans rike omfattade från början Babel, Erek, Ackad och Kalne i Shinar. Från detta land kom han till Assyrien och byggde Nineve, Rechovot Ir, Kelach och Resen mellan Nineve och Kelach; det är den stora staden.

Den urgamla platsen som grävs ut i Turkiet verkar ha varit en samlingsplats där jägare och manlighet hyllades och dyrkades. Arkeologerna menar också att så här byggdes de första städerna och det vi kallar civilisation tog sin början.  Den kortfattade berättelsen i Bibeln och legenden verkar stödja den tanken. Nimrod* ses ju som den första stadsbyggaren och den första som bygger upp en slags stadsstat-han var också jägare.

De hyllade jakten fast det redan blivit så att det näringsfång som gjorde stadsbyggandet möjligt inte alls var jakten utan det första jordbruket och det urgamla samlandet av rötter, bär, frukt och grönsaker. De hyllade mannen fast det var kvinnorna som samlade in den mesta maten och jobbade i jordbruket. Så klart födde de också barnen. Om man ska vara lustig så var det på den här tiden kvinnor födde barn och endast kvinnor. 

Lämningarna av staden som nu grävs ut ligger på en kulle som ändå alltid dragit till sig kvinnor som vänt sig dit för att be om att få barn. Lite märkligt att de valde en plats som hyllade jakt och manlighet, död och makt. Så såg jag ett fasansfullt klipp från Gaza när de små mördade kropparna av Kfir och Ariel Bibas, samt en okänd kvinna från Gaza och den gamle fredsaktivisten Oded Lifshitz lämnades över till Israel. En ung kvinna hyllade Hamas under festligheten och ropade jublande att hon är så lycklig över att de valde just hennes födelsedag 7 oktober för det hjältedåd som lett till att de små barnen strypts till döds.

Barnens små kroppar hade efter döden slagits sönder av stenar och den okända kvinnan från Gaza, var förmodligen en av de många som protesterat mot Hamas.  Nu lämnade de tre denna dödens ort ut i specialdesignade kistor så de skulle bäras så nära fötterna som möjligt tillsammans med fredsaktivisten som ägnat sitt liv åt att skapa fred med människorna i Gaza. Kistorna var låsta men nycklarna som följde med passade inte till låsen.

Respekt för människoliv och kvinnors rätt saknas helt hos dessa manliga jägare. De älskar bara död och makt. Ändå tycker den unga kvinnan som inte kan räkna med mycket till frihet och glädje i livet på grund av hennes föraktade kön att dessa män är värda att fjäskas för. Kan hon föda barn har hon ju ett värde, kan hon det inte är hon fullkomligt värdelös. Det har gått ca 11 500 år sedan Göbekli Tepe var bebodd och  Nimrod var den store jägaren. 

Mycket lite har dock förändrats. Maktlösa kvinnor söker fortfarande godkännande från män som ser dem som halvapor. De försöker liera sig med döden och makten i stället för att solidarisera sig med andra kvinnor och deras barn. Den enda vägen som leder till drägliga liv för dem själva och deras barn vågar inte många beträda av rädslan för dessa dödens väldiga jägare. I stället söker de sig till dödens män i hopp om att åtminstone få barn. Barn som dödens män gärna offrar för att behålla jägarmännens makt.

Utgrävningen i Göbekli Tepi foto: Tobias Svanelid

*Ordet nimrod fanns i SAOL fram till 2006 med betydelsen, "ivrig, stor jägare" med notisen "skämtsamt".

Mig äger ingen-utom Jesus

 

Bilder ur ACT SvKs kampanj mot tvångsäktenskap för  unga flickor

Bryt en tradition!

Lucia,  Lucia, älskade flicka som vägrade påtvingat äktenskap, bad sin mor till helande vid St. Agatas grav och delade ut det som skulle blivit din hemgift och brudkista till de fattiga i Syracusa, både i fängelset och i fattigkvarteren.

 Jag skriver detta öppna brev till dig denna mörka adventstid 2023. Nyss såg jag en kvinna som dött i ett bombanfall i Gaza och på hennes kropp skrevs det "martyr". Så klart var hon inte det, hon dog inte på grund av att hon vittnade om sin tro. Hon dog därför att hennes regering består av galna terrorister som räknar människoliv för intet. Deras  sk. "egen" befolkning är kanonmat och sköldar som kallas martyrer, i deras propaganda.  Och deras grannar i Israel är i deras ögon inte ens människor, de är Jahoud och de ska utrotas för att domedagen ska påskyndas genom det kaos deras terror skapar. Hamas övergripande mål är en värld helt utan judar och helt under deras fascistiska kontroll.

Du, Lucia, är däremot martyr på riktigt. Du valde själv, helt aktivt att inte avsäga dig din tro. I stället bejakade du din längtan efter ett liv i celibat. Kanske längtade du efter att grunda ett kloster?  Kanske skulle du ha grundat ett kloster i Gaza om du fått leva? Nu pulvriseras gamla kyrkor och kloster där av bomber avsedda för terrorister som gömmer sig bland civila. Civila som absolut inte har valt att lida och alltså inte alls är martyrer. De är sorgliga dödsoffer för en nihilistisk dödssekt som hatar kvinnor, barn, bögar  och alla "otrogna". 

Ja, dig också Lucia, du representerar nästan allt som Hamas hatar: frihet att välja själv fast du är kvinna, olydnad mot föräldrar, opassande beteende genom att ensam vandra runt med mat till både män och kvinnor och framför allt var du otrogen,  kristen och enbart Jesu egendom, absolut ingen mans, inte kejsarens. Du gladde dig åt att enbart vara Kristi brud och du erkände honom som din Herre Gud. Du hade blivit martyr även idag om du hade bott i Gaza, det hade Hamas "modiga gossar" sett till. Med eller utan hjälp av israeliska bomber.

Francis Poulenc 7 januari 1899- 30 september 1963

 Francis Poulenc var fransk kompositör av musik lite i stil med Eric Satie och Claude Debussy men jag
känner honom bäst i hans senare kyrkliga repertoar, som han själv upplevde som viktigast , och svårast, att skriva då han skriver mindre modernistiskt mer tonalt. Hans opera Karmeliternunnorna/ Dialogues des Carmelites är en gripande berättelse som bygger på händelser under skräckväldet efter den franska revolutionen. Ett karmilterkloster för nunnor skulle tömmas, befrias enligt revolutionärerna*, och nunnorna skulle prompt avsäga sig sin tro men vägrade. De blev då giljotinerade en efter en. Men de dog sjungandes Psaltaren 116 "Laudate Dominum" och "Veni Creator Spiritus" vars text märks i de absolut sista raderna av operans final som finns här nedan.

Poulenc var själv djupt troende katolik och lyckas med sin musik och sitt libretto byggt på kortromanen Die Letzte am Schafott(Den sista på schavotten, min ord för ord översättning) av Gertrud von Le Fort som skrev om martyrerna från Compiègne i norra Frankrike, förmedla sin tro i denna opera. Eftersom Poulenc använde det tonspråk som han själv använde i sin religiösa praktik blev inte operan snabbt omodern som så mycket modernistisk 1950-talsmusik. Den räknas numera som en av mycket få moderna operor som alltid uppförs någonstans i världen. Av naturliga skäl är det kvinnorna som hela tiden finns i centrum. Deras böner och samtal inför det oundvikliga slutet är stommen i intrigen. Väldigt mycket i operan är därför recitativ och ändå blev den genast en succé. När den uppfördes i Stockholm 2011 skrevs denna artikel som än idag är läsvärd. 

 Speciellt denna vinter som präglats av iranska kvinnors uppror mot den förtryckande revolution som bestal dem på alla deras mänskliga rättigheter känns denna berättelse och opera om nunnor som "befrias" ur sitt älskade kloster aktuell. Poulenc såg förstås också likheter med den nyss avslutade tyska ockupationen och det andra världskrigets bottenlösa ondska. När den uppfördes i Stockholm för 12 år sedan såg man på slöjdebatten och kvinnors val att bära den som då diskuterades i total motsats till vad de iranska kvinnorna nu dör för. Detta tycker jag är ett typiskt tecken på en klassiker. Det klassiska verket är så existentiellt allmängiltigt att den kan förklara och fördjupa aktuella skeenden av många olika slag.

Just nu pågår en fasansfull sönderslitande debatt, direkt ifrån avgrunden, inom delar av den svenska frikyrkligheten om homosexuellas rätt att leva och verka i en församling på samma villkor som alla andra. Där tycker jag då denna opera av den öppet homosexuella och lika öppet djupt katolske Francis Poulenc visar på det jag anför i debatten: på frukten ska trädet kännas. Lyssna  och se, avgör själva om Anden talar till oss i denna opera av Poulenc:

* I C-kursen i franska läste jag Diderots La Religieuse där han i sin upplysningsfilosofiska utilitaristiska anda beskrev klosterlivet som en ändlös tortyr och dessutom improduktivt eftersom en massa kvinnor inte födde barn när de nu valde musik och kontemplation i stället för att föda barn tills de dog i barnsäng. En förfärlig historia skriven ur ett stadigt manligt perspektiv där kvinnors fria vilja verkar vara icke-existerande. Samtycke var inte heller överst på de manliga revolutionärernas agenda. Så avrättade de inte bara dessa karmeliternunnor utan också Olympe de Gouge som var en av revolutionärerna men ville att kvinnor och män skulle ha samma rättigheter. Guess what? Kvinnor fick det sämre efter revolutionen och hennes giljotinering 1795,  än de haft det under monarkins sista hemska år.  Detta legaliserade kvinnohat höll i sig och Frankrike fick rösträtt och medborgarrätt för kvinnor 1946. Ja, du läste rätt, efter andra världskriget! 

Tahar ben Jelloun född 1 december 1944

 När jag läste franska och italienska på gymnasiet hade vi en underbar lärare Lotta Nordström, som verkligen utmanade oss. Vi fick till exempel läsa en helt vanlig roman på italienska i trean och flera romaner i franskan. Jag läste La Ragazza di Bube på italienska och L'Enfant de Sable och Les Yeux Baissés av Tahar ben Jelloun. La Ragazza di Bube har jag aldrig glömt fast jag tyckte vädligt illa om den italienskt sexistiska boken. Bubes flickvän var vacker och sexuellt tillgänglig för Bube medan den kvinnliga skurken var så vidrig att hon hade hårstrån runt bröstvårtorna. Jag minns inte om hon var sexuellt tillgänglig, antagligen inte, eller så var hon sexuellt utlevande med fler än kommunisten Bube. Jag har också glömt bort författarens namn. Det känns barmhärtigt, låt honom svepas i en barmhärtig glömskas slöja..

Men Tahar ben Jellouns böcker var som raka motsatsen till den italienska romanen. Från ett stabilt kvinnligt perspektiv där kvinnorna är riktiga och hela människor med fel och förtjänster beskriver han en verklighet så långt från min man kan komma och ändå kände jag igen mig. I L'Enfant de Sable /Sandbarnet följer man den åttonde dottern till en nordafrikansk man. Han skäms och mår dåligt av folks ironiska "mabrouk" när han får sin sjunde dotter. Därför kallar han sin åttonde dotter Ahmed och uppfostrar henne som en pojke. Omskärelsen fixar han genom att skära bort en bit av tummen, jag minns inte om det var på honom själv eller imamen som mutats. På liknande sätt blir Ahmed hela tiden behandlad som en pojke med helt andra privilegier än sina äldre systrar. När hen blir vuxen lämnar hen hemmet och börjar leva som kvinna vilket så klart visar på kvinnans låsta position i samhället jämfört med hennes fria pojkår. Hon blir historieberättare på torget i Marrakech. Hela romanen påminner om en sådan historia som berättas på marknader , den sorts historier som tarkinan Aravis i Hästen och hans pojke lärt sig berätta i skolan. 

 Titeln syftar på den gamla seden som fanns i de gamla hedniska samhällena i Nordafrika och Mellanöstern (enligt boken) att begrava nyfödda flickor levande  i het ökensand för att bli av med dem. Jag blev så förtjust i boken att jag sedan också läste Les Yeux Baissés/ Med sänkt blick som också behandlar kvinnans situation i Nordafrika. Den boken handlar om en ung berberflicka i en liten by i Marocko som tillsammans med sin familj blir hämtad till Paris av sin far. Hon har lärt sig som liten att en kvinna aldrig får se rakt på en man utan hennes ödmjukhet ska synas i att hon alltid sänker sin blick och aldrig ser någon i ögonen. 

Jag kom ihåg denna bok när vi hade en pytteliten flyktingfamilj boende hos oss ett tag, mor och dotter från den kristna minoriteten i Irak var frispråkiga , inte minst dottern. Hon frågade en dag varför vi alltid ser folk i ögonen i Sverige när vi pratar. Jag hade inte tänkt på att vi gör det, men det är ju sant. Vi uppfattar ju en person som aldrig ser på oss när vi pratar som en lögnare eller imbecill. Men även denna föga blyga 10-åring hade uppenbarligen också blivit lärd detta men levde inte efter denna regel, vilket vi alla uppskattade, så klart. När hon sa det blev Tahar ben Jellouns bok levande för mig igen och jag förstod vidden av det hela, hur förtrycket blir accepterat, normaliserat och internaliserat av offret, det som ben Jelloun beskriver så tydligt i boken..

Dagens lucka innehåller alltså en marrockansk manlig författare som skriver mästerligt på franska ur ett kvinnligt perspektiv. Låna eller leta upp på ett antikvariat om du vill läsa intressanta mångkulturella och intersektionella romaner.

Första december passar förstås en underbar mash up mellan "Gläd dig du Kristi brud" och en grekisk julsång "Christos Jinieti" från Ale Möllers skiva December. Just detta musikstycke väckte mig i går morse. Jag drömde alltså om det, ingen okänd välgörare hade smugit in i mitt hus med en radioapparat. Jag uppfattade detta som en uppmuntrande hälsning från himlen efter att min svärmor stilla somnat in kvällen innan. Dessa båda sånger handlar om ett efterlängtat barn som inte grävdes ner levande i sanden och honom som vuxen när han rider in i Jerusalem på en åsna. Kanske passerar följet en historieberättare på något torg? Kanske var denna historieberättare en av dem som gav oss evangelierna genom att hen tränat upp sin minnes- och berättarförmåga? Jag är så tacksam över alla dem som förde evangeliet vidare och sedan skrev ner de goda nyheterna så de till slut nådde även mig.

10 mars Edlas namnsdag vad hände med St. Ethelburg (ca 601-647)

 

Utgrävning av saxisk kyrka i Lyminge där Ethelburg grundade sitt kloster och dog.

Beda slutar inte sin berättelse om Edwin av Northumbrien med hans död utan vi får följa med Ethelburg (AEthelburh)av Kent tillbaka till Kent. När Ethelburg av Kent gifte sig med Edwin var det på villkor att han skulle omvända sig till kristendomen och acceptera prästmissionären Paulinus vid hovet. Som vi nu vet kom också diakonen Jakob med på köpet, vilket visade sig vara det stora kapet i sammanhanget. Edwin var ju tveksam till att hålla löftet och som gregorianska missionärer var bundna av regeln att ingen skulle tvingas till tro tog det ett tag för kungen att uppfylla villkoret. 

Både Ethelburgs mamma Bertha och Ethelburg själv hade däremot fått stränga order från påvarna Gregorius respektive Bonifatius att deras makar skulel omvända sig till kristendomen. Som sagt var, dett var mönster i den tidiga kyrkans historia att en kristen kvinna fick en hedning till man att omvända sig. Hur de så ofta lyckades i en tid och kultur som inte alls såg upp till kvinnor som föredömen i något alls är ett mirakel i sig vilket jag tar som ett gudbevis men ofta berättar Beda och andra om hur olika mirakel fick männen att ta sig samman och erkänna Jesus som Herre.

Ett av de mirakel som ledde till Edwins omvändelse var att när han en gång sårades i strid och räddades till livet av Paulinus var Ethelburg gravid och hon blev så chockad av Edwins skada att hon förlossningen satte igång i förtid. Jag kan tänka mig att det faktum att hennes man ännu inte omvänt sig gjorde att tanken på att Edwin skulle dö utan att ha räckts Guds frälsning genom ånger och tro gjorde henne skräckslagen. Edwin blev alltså mirakulöst räddad men både Ethelburgs och barnets liv var i fara. Även i detta fall inträffade ett mirakel när Paulinus smorde dem med olja och bad för dem om helande. 

När de så tillfrisknade gav kung Edwin tillåtelse, ja han till och med begärde, att barnet, dottern Eanflaed, och många medlemmar av hans hovstat, det heliga talet 12 hushåll i kungens tjänst nämns, döptes. Den första som döptes i Northumbrien sägs alltså ha varit lilla för tidigt födda flickan Eanflaed. Så kan det förstås ha varit, men jag misstänker att det fanns en och annan kristen kelt/britt i Northumbrien redan eftersom, som vi vet, ju Paulinus fördrev brittiska/keltiska präster från riket i sin sekteristiska nit för den romerska kyrkan.

Den nyfödda kyrkan fick alltså en tuff början på grund av Paulinus sekterism precis som lilla Eanflaed fick. Men det blev ju ett lyckligt slut för både Northumbriens kyrka och Ethelburgs dotter Eanflaed. Det sår sekterismen skurit upp helades liksom den lilla flcikan. Till slut dog ju dock Edwin i strid 633, men nu som kristen och det ansåg förstås Ethelburg inte alls vara en katastrof på samma sätt som när han sårades som odöpt. Men Ethelburg var inte korkad. Den hedniska kung som tog makten litade hon inte på så hon flydde med barnen och Paulinus tillbaka till hemmet i Kent. Men som vi vet stannade Jakob kvar till välsignelse för Northumbrien.

I Kent fostrade hon sina fyra barn men skickade senare sönerna till att fostras hos sin släkting kung Dagoberts hov i Frankerriket eftersom hon inte ens litade på den nye kristne kungen i Northumbrien trost att han till och med av den kräsne Beda* ansågs som helgonlik. Därefter grundade hon ett kloster i Lyminge för nunnor och munkar där de följde den Benediktinska regeln. Det var ett av de första klostren för kvinnor i England och hon ledde detta kloster fram till sin död 647. Det finns eventuellt kvar rester av själva byggnaden under kyrkan i Lyminge , som anses vara en av de äldsta kristna byggnaderna i England, den kanske till och med varit en romersk basilika från början. Kyrkan i Lyminge är än idag helgad åt Maria och Ethelburg som räknas som helgon.

Ethelburgs liv var förstås unikt, som alla liv, men hennes liv var också typiskt för den första kristna historien i norra Europa: hon omvände sin man, hon blev tidigt änka vid ca 30 års ålder, hon valde självklart att inte gifta om sig. Mindre typiskt för majoriteten kvinnor var förstås hennes höga status och stora ekonomiska tillgångar. Men för förmögna änkor var hon inte heller unik. Ordet Lady kommer från old saxons ord för brödknådare: hlǣfdīġe*. Hon  ansvarade alltså för brödbaket i hushållet och hon gav också bröd till hushållet och en god kristen lady gav bröd åt alla som behövde det. De grundade ofta kloster som i sin tur spred evangelium, läkekonst och bildning vidare. Det är ingen feministisk överdrift att påstå att utan kvinnorna hade kyrkans framväxt gått betydligt långsammare. Det är alltså en ytterst passande liknelse när Jesus talar om Gud som en bagerska i synoptikerna, här enligt Lukasevangeliet:

Vidare sade han: "Vad skall jag jämföra Guds rike med? Det är som en surdeg som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl; till slut blir alltsammans syrat."

 

 

* Beda var inte så imponerad av Edwins trosvisshet.

* Hlaf heter nu loaf på engelska och betyder typ limpa, det nordiska ordet bröd är det som numera, efter nordmännenss ankomst till England, betyder bröd på engelska men även nordiska språk har ordet lev och limpa, en brödlev. Namnet Ethel/ AEthel är detsamma som ädel på svenska. Det är lätt att se hur vikingarna kunde göra sig förstådda i England för 1200 år sedan, våra språk är väldigt nära släkt.

Kvinnliga* kardinalsynder

Dagen har ibland en rent bisarr rubriksättning på sina debattartiklar skrivna av fristående skribenter.Nu senast fick en stackars intressant debattör sin artikel slaktad av rubriken:

"Gud som mor obegripligt". Artikeln handlar alltså inte om den åsikt Anders Gerdmar  förfäktar;  Gud som man och inget mer, utan om hur patriarkalt kyrkan har styrts vilket lett till allehanda oönskade konsekvenser. Debattörens huvudsakliga fokus hamnar i hur till och med synden blir skevt presenterad som ex-vis kardinalfelen (dödssynderna) tydligt visar. Saker som den styrande manligheten gör men den underordnade kvinnligheten sällan förfaller till räknas upp i medeltidens lista över kardinalfel som kan leda till synd:

Girighet, avund, lättja, högmod, lusta (latinets luxuria säger mer vad det handlar om), vrede och frosseri menar debattören är mer manligt inriktade medan de motsvarande dygderna i sin tur förknippas med kvinnlighet sedan medeltiden. 

Han tar även upp intressanta vinklingar som att äktenskap varit kvinnans enda karriärväg (då måste han rimligen avse reformationskyrkorna där det länge varit omöjligt med kommunitetsliv) och han formulerar sig vasst och tydligt: "den man som inte begriper att det finns strukturer i samhället, språkbruk på arbetsplatser, traditioner i kyrkan och later i hemmet som gynnar män har inte tänkt färdigt."

Läs alltså artikeln och strunta i den mycket missvisande rubriken.

Jag tänkte vidare på det han sa om hur androcentrisk kyrkan är i tex kardinalfelen och jag tycker han verkligen hittat rätt där. Jag försökte skriva en motsvarande lista över det som den kvinnliga könsrollen leder till i stället:

Manlig: Lusta, luxuria                Kvinnlig: skambeläggande (av sig själv och därmed också av andra)

Manlig : Lättja                            Kvinnlig: motsatsen, arbetsnarkomani, att alltid ha något för          händer,                   lägga sig i och styra upp och skämmas om man inte ständigt gör något tills man springer in i väggen (se ovan).

Manlig: Högmod                          Kvinnlig: timiditet och mindervärdeskomplex

Manlig: Girighet                          Kvinnlig: självutplåning

Manlig: Frosseri                           Kvinnlig: självskadebeteenden

Manlig: Avund                             Kvinnlig: behagsjuka, jag gör vad som helst för att duga (se ovan)

Manlig: Vrede                              Kvinnlig: konfliktskräck

Överskriften på de manligt kodade kardinalfelen är som jag ser det aggressiv konkurrens medan överskriften på de kvinnligt kodade är bitterhet.

Här kan man dra många slutsatser. Kardinalfelen ska ju alla leda till synd, och hur mycket lidande och död har inte de manliga kardinalfelen lett till. På samma sätt är det med de kvinnliga: kvinnor som av skam dödar sina barn,  gifter bort sina döttrar, förgiftar andras liv med sin egen skam som de för vidare till andra med elakt skvaller och fördömanden. Skulle vi ens kunna föreställa oss ett patriarkalt samhälle utan den skam vi kvinnor bär med oss från födseln? Vem skulle gå med på att gifta sig i traditionella samhällen där kvinnan enbart är en slav till mannen om det inte vore skamligt att bli över? Vilken kvinna skulle stympa sina döttrar om inte skammen styrde henne? Vilken kvinna skull döda sin ofödda flicka om inte skammen styrde henne?

Vidare: vad går vi inte med på av behagsjuka? Hur många kvinnor skulle stå ut med våld i hemmet om inte den styrde oss? Hur länge hade vi stått ut med ojämlika förhållanden i arbete och hem om vi inte hade som högsta mål i livet att bli accepterade och omtyckta? Kvinnor kommer ju aldrig till punkten "bli fruktade" utan stannar envist kvar i att bli älskade av alla vilket ofta gör oss falska.

Sedan kommer  vår arbetsnarkomani som hör ihop med det andra. Aldrig sitta still. Mormor skämdes om hon satt ner utan en stickning och virkade fick man inte göra innan barnen blivit stora. Att vara blyg och självutplånande hör ihop med detta. "Jag får inte finnas om jag inte gör nytta".  Steget därifrån till självskadebeteenden är inte långt. Det hör ju också ihop med behagsjukan förstås: "Om jag blir tillräckligt smal, om jag opererar mina läppar, om jag skär bort mitt lösa magskinn..."

Vi ger och ger och ger tills inget finns kvar av oss själva.  Vi ger och ger tills inget finns kvar ÅT oss själva. Kvinnan sitter vid spisen för att servera de ätande vid bordet. Själv äter hon smulorna som blir kvar när alla vilar sig och hon fortsätter städa upp efter maten. Den traditionella kvinnorollen konstrueras ju så att vi ständigt får veta att vi aldrig kan vara för unga eller för smala. Vi ska alltså helst aldrig födas och inte väga något alls. Men när det nu är så olyckligt att vi existerar gör vi allt för att ingen ska märka det. Vi förminskar oss och gömmer oss och försöker att inte märkas. Skam över oss när vi misslyckas med detta.

Vi kvinnor har som normaltillstånd att vända andra kinden till och hoppas att allt till slut ska bli bra "om jag inte bråkar".  Vi hoppas och hoppas. Vi hoppas att han håller sig nykter, att han inte ska slå barnen, att han ska bli snällare om jag blir en bättre fru, att lönerna ska bli lika till slut, att vi ska få erkänsla för vårt arbete, att någon en gång ska stå ut med oss.  Vi ber i tysthet att kyrkans män  ska släppa taget om makten och formuleringsföreträdet, men stöder sällan ens denna manliga debattör offentligt för att "hålla frid så mycket det kommer an på oss." Vi blir "kvinnliga eunucker", som Germaine Greer så träffande formulerade det, som försöker manipulera oss fram i tillvaron eftersom vi saknar reell makt.

Och allt sparar vi inom oss som en stor stark bitterhet som förgiftar oss och dem vi älskar.

Har ni som läser andra idéer om detta? Kanske alternativa kvinnliga kardinalfel?

 *kvinnligt kodade alltså, jag menar INTE att kvinnor och män är två helt olika arter och har motsatta egenskaper. Självklart, men värt att påpeka.