Bartolomé Esteban Murillo döpt 1 januari 1618-18 april 1682

 Liksom hästar har ibland människor inte sin födelsedag registrerad och förr var det vanligt att barnets dopdag blev registrerad men inte födelsedagen William Shakespeare är en av dem och så föremålet för denna bloggpost: den spanske barockmålaren Bartolomé Esteban Murillo. Hans målning av den heliga familjen med en fågel har ni sett här i bloggen förut, men den tål att repriseras:

Den heliga familjen med en fågel

Josef porträtteras här som jag tänker mig honom när jag läser om honom i Matteus och Lukas evangelier. Där beskrivs Josef som en gudfruktig man som inte ville skada sin trolovade trots att han från början trodde att hon väntade barn med en annan man. Josef är också en man som , liksom Maria, lyssnar till änglar. Liksom sin namne i Gamla Testamentet, Josef som blir förman hos farao i Egypten, drömmer han och lyder änglabudskapet i drömmarna. Maria förbereder en väft. Det ska nog bli den vuxne Jesus vita klädnad, den som soldaterna drar lott om när han korsfästs, eftersom tråden är så vit och tunn. När Murillo målade denna bild verkar han ha tagit med allt detta i beräkningen. Murillo gick i slutet av sitt liv, efter att hans hustru dött, in i Karmeliterorden så jag har nog inte fel i att han verkligen hade god bibelkännedom och en levande tro vilket jag tycker syns i ovanstående målning.

Det finns många målningar av Murillo som föreställer just den heliga familjen. Ofta är Josef sysselsatt med Jesus och ibland hans kusin Johannes, som senare kom att kallas Döparen. Murillo växte upp hos sin syster Ana och hennes man sedan hans föräldrar dött när han var tio år. Han höll kontakten med sin fosterfar Juan Agostin Lagares tills denne dog, även efter att storasyster Ana dött. Han tog också sin mormors (sin mammas flicknamn) namn, Murillo, som efternamn, inte faderns. Det anser jag tyder på att han hade en fin uppväxt hos sin fosterfamilj. Han bodde också kvar i hemmet tills han gifte sig med Beatriz Cabrera y Villalobos 1645 vilket tyder på att jag har rätt.

 Tre pojkar

När han gifte sig fick han så småningom en stor familj, tio barn, varav fem blev vuxna. Ett av barnen blev också målare, Gabriele. Att jag tar upp detta med Murillos familjeförhållanden beror på att jag ser en familjefar med goda erfarenheter av fosterföräldrar i hans många bilder av den heliga familjen och barn i allmänhet. Ett fåtal har inte med Josef men oftast finns han med och är då ofta den som, i ovanstående bild, aktivt är med barnet/barnen. Murillo är mest känd för sin sakrala konst men målade också vardagslivet i Sevilla. Ofta barn, det verkar som om han gav gatubarn en inkomst genom att de fick stå modell för honom.

Tre pojkar är intressant bland annat genom att den visar att Europa länge varit mångkulturellt. Den rasism som växte fram för att ursäkta slaveriet hade ännu inte slagit rot i tankevärlden hos konstnärer och författare när Murillo var verksam. Shakespeares Othello är tex inte en studie i etniska motsättningar och i denna målning är inte den svarta pojken på något sätt förnedrad tvärtom står han i kompositionens övre triangelhörn och han är helt realistiskt avbildad liksom de övriga barnen. Hos Murillo ser jag inte heller antisemitiska karikatyrer men tyvärr finns de i  nämnda Othello, där superskurken Jago är just judisk. Antisemitismen är en lång skamlig europeisk tradition.

Som jag nämnde är Murillos familjer, även den heliga familjen, inte rent avskalade mamma pappa barn utan där finns ofta en liten hund eller  kusinen Johannes. Ibland är den heliga familjen bara Maria, Elisabeth och pojkarna Jesus och Johannes. Just på denna bild har de två små kusinerna ett lamm i bakgrunden. I den stora bilden högst upp syns en fågel som Jesus håller undan för hunden som tydligen vill leka, antagligen lite brutalt, med den lilla varelsen.

Josef är ju vanligen en väldigt aktiv pappa men i en bild jag hittat är han en mer 1800-talsmässig man, dvs en som jobbar med sitt lite i bakgrunden medan barnen leker och Maria sysslar med sitt. I Murillos bilder är det tydligt att man och kvinna har olika uppdrag, Maria spinner och Josef snickrar. Men allra oftast är de båda fokuserade på barnen. Ibland arbetar Maria men Josef leker med barnen ovanligast är detta motiv med Josef som snickrar med sitt, det som dagens människor inbillar sig var det normala förr. Detta förr är inte äldre än 1800-talets industrialism då det började bli vanligt att mannen gick till en fabrik utan sin familj och kvinnan gick till en annan fabrik,  eventuellt tillräckligt stora barn till en tredje medan det innan dess var så att familjen arbetade tillsammans på sin gård eller som jordbruksarbetare på samma gård.

 

 Det fanns förstås gruvarbetare innan industrialismen också men då var hela familjen tillsammans i gruvan. Detta pågick länge. Èmile Zola skrev om ett samhälle som bestod av enbart gruvarbetare i norra Frankrike i sin roman Germinal/ Den stora gruvstrejken. Han hade bott med dessa gruvarbetare innan och medan han skrev denna rasande bok. Det är mycket tydligt att det normala var att familjen ännu i slutet av 1800-talet var involverad tillsammans i gruvarbetet. Men vid denna tid hade detta blivit mer ovanligt för fabriksägarna såg familjen som ett problem och ville bara ha produktivt folk i fabriken. Dessutom blev det tillfälle för arbete för familjen på olika ställen och i Sverige tillkom ju folkskolan för de yngre barnen. Under minst 12 timmar av dagen, sex dagar i veckan, var familjerna splittrade. 

Den vansinniga idén att vanliga familjer hade råd med en icke-förvärvsarbetande vuxen medlem en sk. "hemmafru" i ett odefinierat "förr" , var en kortkort parentes  ca 1950-1970 som aldrig nådde min släkt och många, många andra familjer kom aldrig ifråga för en sådan lyxordning. Det syns att Murillo aldrig tänkt sig en familj som splittrades tidigt på morgonen varje dag. Att alla lämnade hemmet och sedan uttröttade återkom på kvällen till dukat bord eftersom kvinnan i huset stannat hemma och städat och lagat mat hela dagen var okänt i Sevilla i mitten av 1600-talet. Varken 1950-talets amerikanska drömfamilj eller dagens stressade småbarnsföräldrar var påtänkta i Murillos måleri. Före industrialismen var inte mycket materiellt bättre än idag men det var inte heller enbart avsevärt mycket sämre på alla plan. 

Två kvinnor i ett fönster

Det som inte var sämre syns hos Murillo: känslan av ett meningsfullt sammanhang. De företeelser Marx ger det träffande namnet alienation och reifikation är aldrig synliga hos Murillo därför att industrialismen och kapitalismen är själva förutsättningen för dessa tillstånd av sammanhangslöst förtingligande av allt levande.  Fattiga föräldralösa gatubarn, en flyktingfamilj som rastar på väg till asylen i Egypten, kvinnor som nyfiket tittar ut genom ett fönster, flickor som säljer mat på en marknad, en tiggarpojke i trasiga kläder, herdar som nyss fått änglabesök och alla dessa familjer finns i ett meningsfullt sammanhang.  

Alla Murillos målningar talar om en tillvaro där allt kan vara vackert, där skönheten ständigt väntar på att bli upptäckt. Den blivande munken Murillo förkunnar en harmonisk skönhet i vardagen som kommer av att den är genomlyst av Gud själv. Tre gatubarn kan visa sig vara blivande heliga  tre konungar. En fågel lär oss hur Jesus bryr sig om minsta sparv. En fruktförsäljare visar hur rik skapelsen är.  I Murillos värld är alla familjer heliga. 

Den lilla fruktförsäljaren

 

Alla hästars officiella födelsedag fast den nästan aldrig stämmer

 Alla hästar fyller år den 1 januari enligt gammal sedvänja. Det är konstigt egentligen för de allra flesta hästar  på norra halvklotet föds på våren. Mina tre, som januari 2022 var fyra , var alla födda i april,maj och juni. De enda hästar som föds i januari eller februari är tävlingshästar vars mödrar blivit ljusbehandlade för att kunna insemineras i februari. Så här uttrycks denna sedvänja i Skandinaviskt Reglemente för galopplöpningar:

15 § Hästar som föds under ett och samma kalenderår anses ha samma ålder. Hästar räknas således som föl det första kalenderåret och som ettåringar hela nästa kalenderår.

Det är just i sportsammanhang som trav och galopp som det är någon mening med att sträva efter föl födda i januari. Det kan ju i unghästloppen skilja 6 månader mellan hästarna och det gör stor skillnad för unghästar. Men även ridhästar har 3- och 4- och 5-årstester (för ston som fölade när de var 4) där det kan vara en fördel att ha en häst född i februari i jämförelse med en som föddes i juni eller juli. Men de flesta föredrar nog att fölen föds i maj och här längst upp i norr i juni/juli för att de ska födas till grönbete utan risk för kalla frostnätter. Föl som stått på box utan färskt gräs i flera månader klarar sig sämre och blir ofta mindre långlivade hästar.

Hästar behöver röra på sig och äta ständigt. Även nyfödda föl, som ju lever på mjölken från modern, smakar på lite grässtrån förvånansvärt tidigt. Så detta med möjlighet till grönbete i en snöfri hage är något man eftersträvar i de flesta hästavelssammanhang.  I USAär det sydstaten Kentucky som utmärkt sig i hästavel och då speciellt i galoppsammanhang just pga sin långa betessäsong och dessutom på alfalfa-ängar: "bluegrass"*. Alfalfa är utmärkt foder för prestationshästar. Mina skulle få fång om de bara åt alfalfa, men är de nergångna under en tuff vårvinter kan alfalfa-pellets hjälpa, eller enbart mina hemgroddade alfalfafrön. Jag brukar göra mitt eget mini-Kentucky genom att slänga lite alfalfa- frön här och där i hagen på våren. 

Här kommer bilder från födelsdagsbarnen på den stora dagen. Det har varit blötsnö och regn några dagar så Smilla och Chateux har haft täcken. Gyllir går ej att täcka, han hatar det och river bort täcken på ett eller annat sätt. Han är ju född på Island i full frihet 1999 utan täcke i fem års tid.  Hans födelsedatum finns inte registrerat i hans Hestavegabréf ** Men Chateaux vet jag är född 1 juni och Smilla som jag följt från det hon avlades av sin pappa Manzanillo och mamma Isa är född den 22 juni. Gyllir var förstås inte född i januari utan troligen i i sena maj/ tidiga juni som på samiska heter miessimánnu eftersom även renkalvar föds då. Bra namn som passar bättre än maj här i norr eftersom det inte lövas ordentligt i träden förrän i början av juni. Lady föddes i Skanör den 27 april.

Men hästar är nu flockdjur så varför inte fira i flock. Dessa tre firade alltså den 1 januari, med äpplen, sin 31-årsdag: Chateaux, sin 24-årsdag: Gyllir, sin 12-årsdag: Smilla. Hurra, hurra, hurra, hurra!

Smilla är svår att fota eftersom hon alltid vill vara så nära att man bara får närbilder på hennes mule, det gäller att passa på när hon antingen inte har märkt att jag är där eller när Gyllir spärrar hennes väg, som här.

Eftersom Chateux typ drunknar i täcket(jag har fått byta täcke tills inget i hennes storlek var torrt) kommer här en bild från juldagen också. 

* Jo, det är därifrån musikgenren fått sitt namn.

** Pass heter vegabréf på Island och uttalas ungefär: väghabrefv. Isländska är så snyggt! Det är det vackraste nordiska språket, tycker jag. Gyllir uttalas: g(k)ittlirsj eller gittliR med ett tydligt Kiruna-R.som jag klarar att uttala hans namn. Det betyder gyllene och det stämmer väl in på hans vackra fuxfärg sommartid, de tre veckorna mellan vinterfällningens avslut innan han börjar lägga på sig ny vinterpäls.

Min favoritpåve Benedictus XVI, den kloke, har befordrats till härligheten

Idag på nyårsafton nåddes världen av nyheten att Benedictus XVI påve emeritus nu befordrats till
härligheten, som man säger i Frälsis-sammanhang. Han var 95 år och dog på det kloster i Vatikanstaten där han bott sedan han pensionerade sig, som den förste att göra detta sedan medeltiden. Så fort jag hörde att han blivit påve upplevde jag Andens tilltal om att han var rätt person på rätt plats. Det var ganska anmärkningsvärt eftersom jag inte är katolik och inte alls kände till kardinal Joseph Ratzinger innan han blev påven Bengt den sextonde.

Men ju mer jag läst och sett av honom har det börjat gå upp för mig hur rätt i tiden han var och vad Anden menade då när jag fick höra "Habemus papam" och denna papa var Benedict XVI. När han sedan gick i pension för att lämna över till Franciscus var saken klar: jag hade inte hört fel. Det här var sannerligen en påve utöver det vanliga. Här skriver Anders Arborelius om honom och egentligen kan jag väl inte lägga till så mycket mer än att Benedictus XVI talade nio språk obehindrat och älskade katter, vilket ju i sig hade räckt för att bli min favorit. Jag vill avsluta med att nästan-citera ur minnet Felicia Ferreira, Dagens chefredaktör, som jag nyss hörde på radion: " Han satte kyrkan före sig själv när han gick i pension." 

Här bra texter om Benedictus XVI:

Gösta Hallonsten i Signum: "Han sökte gärna samtal med icke-troende intellektuella om religionens plats och Europas framtid. Mest bekant är samtalet med den ledande tyske filosofen Jürgen Habermas i München 2005. Påvenamnet Benedictus var en klar hänvisning till betydelsen av Europas kristna rötter."

Joel Halldorf    " Tron på Gud och tron på sanningen- i hans tänkande hörde samman. För nihilism och relativism är ingen match för fascismen." 

Crux "He set about the job with a single-minded vision to rekindle the faith in the world that, he frequently lamented, seemed to think it could do without God."  

Underbart citat från John Allen Jr: "he made us sit up and think"

Böcker av Joseph Ratzinger/påve emeritus Bendictus XVI:

Introduktion till kristendomen (1967 översatt till svenska 2018)

Jesus från Nasaret del I-III

Encyklikan Gud är kärlek (2006)

Encyklikan Kärlek i sanning (2009)

Encyklikan I hoppet är vi frälsta (2011)

Artikel av honom i Signum "Skönheten ska befria oss" (2005) 

"Att möta skönheten kan betyda att träffas av pilen, som sårar själen och på så sätt gör den klarsynt, så att den nu utifrån sin egen erfarenhet får en våg att väga argumenten på. Personligen kan jag inte glömma den Bachkonsert som Leonard Bernstein dirigerade i München. Jag satt bredvid den evangeliska biskopen Hanselmann. När den sista tonen av Thomaskyrkans kantors stora kantat klingat ut tittade vi spontant på varandra och sade lika spontant till varandra: "Den som hört detta vet att tron är sann."

  

Ben Kingsley 1943 och Donna Summer 1948- 17 maj 2012

Sir Ben som narren Feste

 Ben Kingsley är den enda manliga skådespelare som kom med i denna kalender. Han är precis som Judi Dench och Maggie Smith adlad. När de kallas Dame kallas han Sir. Han kommer inte med i julkalendern på grund av detta dels pga att han spelar narren Feste i Shakespeares Trettondagsafton/Twelfth Night i Trevor Nunns filmatisering från 1996. Den filmen har sedan dess varit en nödvändig tradition hos oss på Trettondagsafton. Vi äter då scones och dricker te i sann brittisk stil. 

Kingsley platsar också här på bloggen eftersom han är en sådan mångkulturell person och en av dessa få världsberömda kväkarna som också Judi Dench tillhör. Jag vet, jag är svag för Vännernas samfund. Den käre Klaus har varit med där men nu har den församlingen blivit fluffiga i gudstjänstpraktik och teologi att det inte var något för honom i längden.  Men de första kväkarna var bland de viktigaste grupperna för att demokratisera hela världen genom att William Penn bildade kolonin Pennsylvania och skrev dess konstitution utifrån sin kväkartro: pacifism, jämlikhet, religionsfrihet och demokrati. USAs konstitution bygger på denna men inte i tillräckligt hög grad. Pacifismen* saknas förstås och den antirasistiska enhetspolitik som Penn ville implementera både gentemot svarta slavar och urinnevånare i Amerika.

Kväkare i alla tider har parat sin meditativa gudstjänst där man söker att få direktkontakt med den Heliga Anden för att eventuellt dela budskapet med de andra med ett aktivt socialt arbete. Kväkare var ofta företagsledare eller ägare till stora landområden, som William Penn, och dessa användes de för att bygga upp kväkarsamhällen med rättvisa förhållanden. Exempelvis bjöd man fattiga barn på choklad eftersom den var mer näringsrik än te. Därför är de från början kväkarstyrda Cadburys och Rowntrees fortfarande chokladföretag. Kväkare grävde inte ner sina talenter vilket än idag bär god frukt. Ben Kingsley har ju tex. använt sin skådespelartalang i storfilmen om Mahatma Gandhi vilket ju går helt i linje med kväkartron.

Mångkulturalismen ingår i hela Kingsleys person eftersom hans pappa var muslimsk indier, son till en kryddhandlare på Zanzibar, Ben Kingsley hette från början Krishna Pandit Bhanji .  Hans mamma föddes av en ensamstående engelsk mor som övergavs av dotterns rysk-judiske far. Hon blev av detta antisemit men Kingsley är tvärtom aktivist MOT antisemitism vilket han fick utlopp i med filmen Schindlers list där han spelade en holocaust-överlevare. Han är också aktiv i en organisation, Dramatic Need, som skickar internationella konstnärer, artister, skådespelare och musiker till afrikanska utsatta storstadsområden och fattiga landsbygdsområden där de håller i kurser och work shops.

Just nu är Sir Ben aktuell med en film av Wes Anderson som har premiär 2023. Det är något att se fram emot, speciellt för min son Elis som verkligen är en riktig filmnörd. Han är överförtjust i Wes Anderson och när manuset bygger på en bok av Roald Dahl är det svårt att inte få till en rolig komedi. Men först bänkar vi oss i TV-soffan framför DVD-filmen Trettondagsafton/Twelfth Night just på trettondagsafton.

Ett annat födelsedagsbarn, den alltför tidigt avlidna Donna Summer, får sjunga ut 2022 tillsammans med sin dotter, en mångkulturell gospelkör och Johannes evangelium, inspelad live för snart 40 år sedan i juni 1983. Bättre blir det inte. Här hon talar om framtiden som en tid av fred, glädje och nåd som ju alla nya år borde vara och det är förstås min nyårsbön:

*Även unga kväkare i Pennsylvania släppte den pacifistiska doktrinen när deras vänner bland urinnevånarna (många Native Americans är än idag kväkare på grund av de första kväkarnas mission och goda anseende).Delaware-folket attackerades av brutala skotska styrkor som  invaderade kolonin efter att Penn själv tvingats återvända för att ta hand om affärer och politik i England. Endast hans utsedde efterträdare James Logan höll måttet som ledare för den perfekta fristaten Pennsylvania, medan resten svek på olika sätt vilket förmörkade Penns liv och marginaliserade kväkarna i USA. Detta förmörkade hans liv ledde till en stroke så hans andra fru (första frun dog, Hanna Callowhill fick sköta familjens affärer från England där han dog 1718. Hon ordnade så att böcker av Penn gavs ut postumt.

Sara Lidman 30 december 1923- 17 juni 2004

 Jag läste en sons runa över sin mor,  en Eugenia Kero, 96 år, i NSD. Där stod: "Till mina tidiga minnen hör hur mor färdades med spark vintertid till tvätten vid det gamla badhuset och sommartid tvättade i (sic!) en stor vedeldad bunke ute på gården. Matlagning, inläggning, bärplockning, syltning, sömnad, stickning m.m. upptog naturligtvis också mycket tid. Ändå fann Eugenia alltid tid att läsa en god bok; det var Vilhelm Moberg, Jan Fridegård, Moa Martinson, Sara Lidman och andra storheter som lästes och det på ett språk som inte var hennes modersmål. Eugenia hade sex års folkskola och några ekonomiska möjligheter till vidare studier hade inte funnits i småbrukarhemmet."

Sara Lidman. bild Albert Bonniers förlag

Dessa läsande kvinnor som inte alls tillhörde den medelklass som fördomarna, hos samma medelklass, säger är den enda grupp i samhället som läser böcker. Så fel de har. Numera är det nog mer en klassfråga än förut men Eugenia Kero är ett av otaliga exempel på hur det inte stämde förut i Sverige. Jag läste denna intressanta krönika av Erik Schüldt häromdagen där han gav exempel på lyssnarbrev till sitt program i P2: 

Genom åren har jag fått ett och annat lyssnarmejl till mina radioprogram i P2, och de låter i regel som något av följande: Brev nr 1. " Hej, jag är en lastbilschaufför från Överkalix i 70-årsåldern som alltid älskat Beethoven, kul att du spelade hans sjunde symfoni senast!" Brev nr 2: " Hej, jag är 20 år och bor i Lärkstan i Stockholm. Jag har precis funnit ditt program. Min pappa är professor i musikhistoria och min mamma spelar i hovkapellet. Tack för fin musik!"

Schüldt visar med dessa exempel att detta att alla människor i Sverige kan tycka om klassisk musik och all slags kultur, är något som försvinner . Klassamhället börjar bi tydligt igen efter att det varit på tillbakagång. Och jag håller med. Mina elever kunde för bara några år sedan se en 1 t 40 min. lång film i två delar. Nu klarar de knappast av det fast jag delar in den i tre delar. De kunde lyssna på Christmas Carols utan protester och för tre år sedan sjöng de glatt med i Joy to the world, men nu vill de lyssna på EPA-dunk * i stället om de inte råkar ha välutbildade föräldrar, fast det är inte heller någon garanti för att de ska uppskatta annat än EPA-dunk. Nå. jag tvingar dem att vidga vyerna så klart, men inte tycker alla att det är som det var för ett antal år sedan då elever kunde skriva i sin loggbok "Var kan jag hitta den där musiken, den var så bra!". Visst protesterade en del också men då lät det så här: " Den där filmen var jättebra, men varför måste vi alltid tänka?"

För tre år sedan kunde elever lugnt läsa tjocka böcker i pocketformat under Arnes kvart** och ta hem den för att få veta hur det går. Nu är det svårt att ta sig igenom en tunn bok med korta kapitel. Det går fort nu. Sara Lidman, som var en av de författare som Eugenia Kero tog sig tid till att läsa, skulle inte funka. Hennes debut Tjärdalen och uppföljaren Hjortonlandet rensades sorgligt nog ut när vi var tvungna att göra en sådan på språkinstitutionen häromsistens. 

Lidmans vackra språk fungerar helt enkelt inte längre när barns och ungas viktigaste språkliga influens är Tiktok-reels. Samtidigt finns enormt allmänbildade elever som kan mycket mer om böcker, film och musik än jag. De är i minoritet och deras föräldrar är också högutbildade. Jag är dock glad att tillhöra den breda  bildade arbetarklass som Eugenia Kero också tillhörde. Mina föräldrar var inte högutbildade utan typiska arbetare. Min pappa kunde ha skrivit till Erik Schüldt om klassisk musik fast han var just lastbilschaufför och började jobba direkt efter sjuårig folkskola. Mina farföräldrar hade huset fullt av böcker, farmor spelade piano och orgel och de satsade stora pengar, trots en mycket skral kassa, på att köpa böcker till oss barn. 

Sara Lidman kom in i mitt liv som en bokklubbsbok, mamma och pappa var med i Bra Böckers bokklubb så länge den fanns, Lifsens rot (om Rönnog och Love, hennes lillebror- den vackraste kärlekshistoria jag läst, någonsin) hette boken. Sedan lyssnade jag på hennes uppläsning av Jernbaneeposet via Sveriges radio P1, tyvärr går de inte längre att lyssna till men jag antar att det kommer repriser därför att Sara Lidman läser så fantastiskt bra. Det är dock också en ljuvlighet att läsa hennes prosa man hör hennes röst ändå när man läser. Jag har endast läst de nämnda romanerna av henne. Inte ens hennes reportagebok från Kiruna, Gruva,  har jag läst. Jag antar att den är lite pinsam med hennes politiska naivitet och jag har väldigt lätt för att skämmas åt folk.

Men ingen sekundärskammens rodnad smyger upp på kinderna när jag läser hennes romaner om folket i hennes Västerbotten.  Missenträsk, där hon föddes,  är en slags stabil huvudperson i hennes romaner där "släkten följer släktens gång"  i sitt anletes svett på väg mot moderna tider. Jag tror knappast Sara Lidman hade föreställt sig en ny generation av frivilliga analfabeter men där är vi nu. Dock finns hennes romaner kvar och vi som ännu inte släppt läsandet har en skatt på närmsta bibliotek. Jag hoppas förstås att släkten som följer mig ska kunna läsa om Isak-Mårten, Anna-Stava, Didrik, Rönnog och de andra missenträskarna i framtiden. 

Vi behöver minnas och förstå. Vi behöver det fullödiga språket. Vi behöver Sara Lidman. 

* elektronisk dagispop med icke så dagisvänliga texter och enahanda dunkande syntetbas.

** Läskvart varje morgon på Naturbruksprogrammet. Läraren som tjatat om att få till en sådan stund heter Arne och när eleverna började kalla kvarten Arnes kvart kom jag på att det också stämmer med den gamle frisksportaren Arne Tammer fast med Arnes kvart på NB får man en ny hjärna, inete en ny kropp.

 

Marianne Faithful 29 december 1946

Marianne Faithful var en av de artister jag stiftade bekantskap med genom radioprogrammet Spinnrock när hon kom med skivan "Broken English" och sedan dess har jag aldrig släppt taget om henne. Jag vet väldigt lite om henne som person men hennes röst räcker gott för att hon ska platsa här i julkalendern. Därför gjorde jag en liten googling, som vi gamlingar gör nu förtiden. Jag hittade denna artikel om henne där hon berättar om att överleva Covid och om ett spännande projekt där hon jobbar med de romantiska poeterna. Från den artikeln hämtar jag också bilden på henne. Artikelnamnet "She Walks In Beauty" passar väl in på bilden och julsången nedan, tycker jag.

 Idag ska vi nämligen hylla henne på födelsedagen genom att lyssna på en underbar gammal julsång " I SawThree Ships" med den lite udda tolkningen av julevangeliet att Maria och Jesus seglade till Betlehem som inte ligger nära något hav. Hon spelade in den tillsammans med en grupp som jag verkligen inte skulle vilja leva utan: The Chieftains*. De har gett oss den irländska folkmusiken och de inspirerade Euskefeurat vars sångerska och gitarrist Sonja Harr var min körledare i några år vilket förstås är ett lyckligt minne. 

Marianne Faithfuls hesa altröst gör sig perfekt tillsammans med de spröda traditionella instrumenten tin whistle, keltisk harpa och fiol. Irländsk musik är julmusik för mig och eftersom Faithful fyller år under julen passar det ju bra med denna inspelning.

Grattis på födelsedagen Marianne!

*Hela skivan är en fin lite annorlunda julskiva i irländsk folkton. The Chieftains samarbetar på den med många kända musiker även systrarna Mc Garrigle som jag också lärde känna genom Spinnrock. De finns ju redan representerade i årets adventskalender på andra advent men jag ger en bonussång från denna julskiva med dem sjungandes på franska förstås. En fransk julsång som jag inte vill vara utan under julen:  Il est né le divine enfant/ han är född det gudomliga barnet i en mash med Ca Bergers/ dessa herdar låt oss samlas för att gå iväg och se Messias). Bonuslyssna och njut av kanadensisk franska även i årets julkalender:

Maggie Smith 28 december 1934

 

Dame Maggie Smith som Minerva McGonagall

Tillsammans med sin nära vän Dame Judi Dench är Dame Maggie Smith en institution, inte bara en skådespelare. Hon var också med i Te med Mussolini där jag för första gången insåg att dessa formidabla kvinnor fanns. Hur kan man bli så tagen av skådespeleri egentligen? Jag fattar att berättelsen är gestaltad i handling, i stället för i ord på papper i en bok. Det där miraklet som sker när jag läser kan dock inte alla skådespelare åstadkomma. Ofta ser jag bara en kändis läsa repliker, här kommer jag på två exempel: Micael Persbrandt och Jack Nicholson. Men det finns fler. Maggie Smith är dock en skådespelare som får mig att uppleva läsandets mirakel i ord och bild. Hon ÄR professor McGonagall och lika  mycket är hon Downton Abbeys hjärta Violet Crawley.

Harry Potter i bokform är så klart allra bäst men sedan jag sett filmerna ser professor MacGonagall ut
just så som Maggie Smith ser ut i filmen för hon var exakt så som jag föreställt mig McGonagall redan när jag bara läst böckerna. Det är mycket ovanligt att det lyckas för en skådespelare att kliva in i bokens person så som hon gjorde i Hogwarts universum. Detta universum som ger mig en härlig julkänsla: "pojken som överlevde" löftesbarnet som segrar när han förlorar, ondskan som utplånar sig själv i sin gränslösa girighet, den modiga Snape som vågar allt för sin barndoms kärlek Lilly, ett julpyntat slott och Dobby-den fria husalfen!!! 

Samtidigt tänker jag aldrig "Ah det är Maggie Smith, hon som är med i Harry Potter-filmerna" när hon gestaltar en farmor i en julberättelse för barn utan hon är farmor i berättelsen. Lika lite som jag tänker på de enskilda bokstäverna i en god bok tänker jag att Maggie Smith är skådespelaren bakom godtrogna Lady Hester i Te med Mussolini efter att hon kommit in i bild. Det är för övrigt en underbar film! Se den!

Idag fyller Dame Maggie 88 år och jag hoppas hon får leva och agera länge än.