Skärvor

Så kom där en fattig änka och lade ner två kopparslantar, alltså några ören. Då kallade han till sig sina lärjungar och sade: "Sannerligen , den där fattiga änkan har lagt mer i tempelkistan än alla de andra. De gav alla av sitt överflöd, men hon gav i sin fattigdom allt hon ägde, allt hon hade att leva på.  Markus 12: 42-44

Följande betättelse tar Ingvild Riishöi upp i en intressant intervju i Dagen; En skogsbrand bröt ut och rädfningstjänst med bilar och helikoptrar jobbar för att släcka branden. Skogens fåglar samlas EM bit bort. Men en duva flyger oförtrutet till en sjö och tillbaka med vatten i näbben som den släppte på den stora branden. De övriga fåglarna undrar varför, det gör ju ingen skillnad. Duvan svarar: Jag vill vara med på den sidan som släckte branden. 

Jag tänker att det är jag som. är duvan.  Typ inget förändras av mina texter, mina små penningbidrag, mitt arbete eller mina böner. Men tillsammans med de andra som också vill det jag vill i den stora kyrkan händer något som är oerhört mycket större än jag och mitt lilla bidrag.

I den inledande texten stod det i 1917 års översättning att änkan gav två skär ar. Jag gillar ordet skärvar eftersom det passar in i berättelsen om oss som lerkärl. Rätt ofta känner jag mig som en krossad lerkruka. Jag sitter med skärvirna av mig runt omkring mig och försöker pussla ihop delarna. 

Det funkar förstås inte. Någon annan måste hjälpa till. Jag har ofta upplevt att just Jesus som sa att änkans lilla bidrag, skärvarna, blir värdefulla i Jesu ögon. Jesus är ju  enligt kristen tro Gud. Jesus ör alltså oändligt rik. Allt ör ytterst sett hans. All koppar i universum tillhör honom  allt guld och dilver likaså.  Inte ens Jeff Bezos är rik i den jämförelsen.  

Ändå ser Jesus kopparslantar av lägsta valör och krukskärvor av ett misslyckat försök att pussla ihop sitt krossade jag som värdefullt.  Duvan små näbbfullar vatten. Gjorde ingen skillnad för skogsbranden. Men hon var med på den sida som släckte branden till slut. 

Det är därför jag kämpar vidare med skärvorna och skärvarna. Exempelvis kämpar jag på.med denna blogg fast det tekniska gör mig stort men just nu. Jag skriver detta på mobilen eftersom det inte går på min dator som varit med om en hackerattack på jobbet. Inte många läser. Kommentarsfunktionen krånglar.  Ibland blir det för jobbigt för själen och ofta finns inte tiden. Men jag blev uppmuntrad av Ingvild Riishöis duva. 

En skärva jag försöker pussla på plats är ridningen som blivit trasig efter att jag hittade min älskade Chateaux död.  Ingen kan påstå att min flock av två hästar  en katt och 2,5 hundar gör någon skillnad för en bättre värld. Men min flock kämpar i alla fall på den sida somsläcker skogsbranden.Min bön när jag rider är alltid: "Herre vandra mitt ibland oss, förlåt min synd och skuld och gör oss till din egendom." Här syns Lily och Gyllir 16 mars.

28 februari sprucket lerkärl

 Men denna skatt har jag i lerkärl för att den väldiga kraften ska vara Guds och inte komma från mig. 2 Kor. 4:7

Mina bloggkalendrar har blivit verkligt bortglömda denna mycket hårda vinter som burit så mycket sorg med sig på alla håll och kanter-även här. Jag såg så fram emot en tidig fasta men inte förrän idag kom orken till fastekalendern tillbaka.

Det som kommit allra tyngst och närmast av dessa sorger är att jag efter en vädermässigt fasansfull vecka* hittade min äldsta häst död i hagen. Chateaux, älskade Chatuxen-fuxen, min vän och guide i livet. Hon som lett mig till så många vänner och till och med ledsagat mig hit. Hon som var som en del av mig. Hon som fick hela vår familjs liv att ändras i en underbar riktning. Hon som hälsade mig med ett mjukt hurmlande från dag ett hos oss. Min lilla blå häst. Guldponnyn, låg död i hagen. Hon blev 32 år. Hon fick ligga under sitt täcke omgiven av gravljus tills hon kunde hämtas på måndagen. Chocken har inte gått över ännu. Sorgen får jag leva med tills vi möts igen, som det är med alla stora förluster.

Bibelordet ovan fick en ny belysning i dagens andakt på radion denna morgon. Paulus var ju jude och judiska berättelser avslöjar hur idévärlden Paulus och de första kristna levde i. Inte minst Jesus använde ju sig av denna tradition med liknelser och berättelser som öppnar ordet för oss. När man sedan hör en judisk variant av liknelsen eller metaforen får man ett nytt ljus över ordet. Detta hände mig i morse.

 Då berättade Nike Snijders om en kvinna som bara hade ett sprucket lerkärl att hämta vatten med från brunnen. Varje gång hon kom hem var krukan halvfull. Så fortsatte det dag efter dag och hon bekymrade sig över sitt hårda slit som alltid resulterade i bara en halvfull kruka vilket tvingade ut henne nästa dag igen. Men så en dag märkte hon att hon inte vandrade på torr sand längre, utan på en grästäckt stig. Runtomkring hennes stig var landskapet torrt men just där hon vandrat varje dag med sin läckande kruka spirade grönt gräs. En annan utveckling av Paulus tanke om det spruckna lerkärlet har jag fått från ytterligare en jude, Leonard Cohen; "there is a crack in everything, that is where the light comes in."

Japaner lagar med guld, Själva sprickan är det fina, påminde Nike Snijder om. Så tänker jag att Jesus helar oss. Sackeus blev inte bara sedd och slutade fuska med tullen. Han gav tillbaka och dubbelt upp, vad han fuskat till sig tidigare och fick en vän i Jesus. Den lame som firades ner från taket till Jesus blev inte bara frisk i benen utan fick också sin synd förlåten. Maria Magdalena, Tornet, blev inte bara fri från sju demoner utan hon blev också den apostel som fick bära budet om Jesu uppståndelse till världen. Jesus målar ,ed varsam pensel guld på våra sprickor men låter oss också vattna jorden där vi går fram genom torra marker och skatten lyser ut ur sprickorna i mörkret. Dessutom sprider Guds lysande sol ljuset i oss genom sprickorna.

Den stora sprickan som Chateaux' plötsliga död skapade i mig hoppas jag får fungera på detta sätt. Men mest är det nog dags för vårsolen att lysa in genom sprickan. Just nu känns det omöjligt att något gott kan läcka ut från mitt frostskadade inre.

*måndag 40 cm blötsnö och nollgradigt. I fyra timmar fick jag dra runt med snöslunga för att kunna ta mig ut från gården dagen därpå. Det gick knappt att köra hem från jobbet på oplogade vägar. Torsdag morgon var det några minusgrader och sol utlovades. Chateux blev av med täcket. Under dagen sjönk plötsligt temperaturen till minus 20. När jag hittade henne var hon redan kall.