Featured Post

Läsa tillsammans

Nya testamentets flitigast förekommande textförfattare Paulus omvändes genom ett möte med Kristus på sin väg till Damaskus för att stoppa ...

måndag 15 juli 2019

Tal ur tystnaden

2 Petrusbrevet 1:20 Och framför allt skall ni tänka på att man aldrig kan tyda en profetia i skriften på egen hand.
 

Jag har tidigare i kommentarer antytt att jag befunnit mig på retreat, en tyst sådan, i slutet av juni. Jag vill starkt rekommendera alla trötta, och speciellt dem som jobbar i yrken där vi ständigt stöts och blöts med människor tex i vård och omsorg, minst en tyst retreat om året. Tystnad i grupp läker själens skavsår.

I tystnaden får också Anden i oss komma till tals samt kyrkans hela samlade erfarenhet i form av text och ton från Bibeln och kyrkans hela historia. Det är ju sant det Petrus skirver , vi behöver varandra för att Anden ska kunna leda oss till hela sanningen. Ju fler röster som får komma till tals, desto mer förstår vi. Om kyrkan alltid hade tagit Petrusbrevet på allvar hade vi sluppit mycket elände i kyrkohistorien.

Lyssna till så många röster som möjligt och vaska fram guldkornen, det hinner jag på en tyst retreat. För även i min ensamhet har jag en tendens att prata med mig själv mest och när jag talar högt med mig själv är det oftast i form av skäll på mig själv. Jag är helt enkelt ganska elak mot mig själv när jag öppnar munnen. Inte ens när jag är ensam lyssnar jag alltså utan går mest bara på och fokuserar på diverse uppgifter och problemlösning, plus detta skällande på mig själv med hög röst.

På retreaten slutar jag säga till mig själv på skarpen och låter i stället andra göra detsamma och tänk så mycket snällare kyrkohistorien talar till mig än jag själv.

2 kommentarer:

  1. Så sant som sagt. I Tystnaden möter man sig själv. Att skälla på sig själ kan ibland vara ett försök att föregripa andras möjlig utskällning. Eller man har för höga och stränga värderingar, sådana som är omöjligt att leva i fred med.Man ifrågasätter inte värderingarnas höga nivå, man ifrågasätter si oförmåga att leva upp till dom. Man kan till och med tänka så, att det finaste jag har, är mina värderingar. Man frågar sig inte ,vad som är realistiskt utan dom höga värden blir en aggressor som man identifierar sig med.Dom är rätt ,jag är fel. Jobbigt , eller hur? Under nästa meditation, varför inte fråga sig att vad som är tillräckligt bra och realistiskt för mig? Gå inte in den fällan att "tillräckligt bra" är lågt ,eftersom det är inte lika ädelt som deklaration för mänskliga rättigheter.

    SvaraRadera