Vittvätt- kallelsen till Guds rike

Mintstingen och bästisarna  i vita skjortor på sin grundent i onsdags.

 Sommaren är en vattentid och kyrkoårets texter har med detta viktigaste livsmedel att göra. Den här veckan fokuseras vattnets förmåga att lösa upp all smuts. Förra veckans dop följs av denna veckas rena kläder.

Uppenbarelseboken kapitel 19, vers 5-9

Och det kom en röst från tronen som sade: ”Prisa vår Gud, alla hans tjänare, ni som fruktar honom, höga och låga.”
Och jag hörde liksom rösten från en stor skara och liksom rösten av stora vatten och rösten av stark åska: ”Halleluja! Herren, vår Gud, allhärskaren, är nu konung.
Låt oss vara glada och jubla och ge honom vår hyllning. Ty tiden har kommit för Lammets bröllop, och hans brud har gjort sig redo.
Hon har fått rätt att klä sig i skinande vitt linnetyg. Ty linnetyget är de heligas rättfärdiga gärningar.”
Och ängeln sade till mig: ”Skriv: Saliga de som är bjudna till Lammets bröllopsmåltid.” Och han sade till mig: ”Detta är Guds sanna ord.”

Jag har städat huset denna helg. Det var på tiden. Energin till sådant har varit obefintlig men så var betygen satta och ett välbehövligt regn som dammtorkade hela gården på utsidan föll. Det som nyss såg ut som en westernfilm där hästarna doldes av dammoln när de rörde sig i hagen, är nu en rentvättad illustration till "Morning Has Broken". Den rena doften ute och inne är värd mycket och utan vatten hade det aldrig hänt.

Dagens episteltext är tagen från Uppenbarelseboken. Här talas om hur goda gärningar fungerar som vatten: rena kläder blir resultatet. Jag tycker nog det lutherska tungsinnet lyfts av mig av denna text. Broder Martin Luther hade säkerligen inte en tanke på att hans tron allena, skriften allena "nåd bara nåd" skulle bli så fel, eftersom det är obalanserat. För honom var detta en befrielse men när det gått över i andra diket blir det deprimerande. Alltid syndare, inget duger varken jag eller det jag gör, hur mycket jag än försöker. Och här får du , käre broder Martin Luther, ursäkta. Det är inte evangelium. 

Evangelium är att det räcker med nåden men att nåden också kan ge mig nåden att faktiskt göra goda gärningar. Nåden är också att vi kan göra det sanna, rätta och sköna som blir det rena linne som Lammets bröllopskläder ska sys av. Jag är ganska säker på att broder Martin Luther inet menade att vi skulle lägga oss i fosterställning och förtvivla över vår uselhet. Men det blir lätt så om man lär ut att vi inte kan göra något gott över huvud taget. Vi rä visserlgen Gud sbarn men som sådna helt värdelösa och vi måste alltid gömma oss bakom storebror Jesus i skräck för pappa gud. Nej, broder, du var en viktig gestalt för kyrkan , du öppnade upp fönster och vädrade ut mycket unkenhet, men som det är med storstädningar: när man äntligen städat hela huset så har det utrymme man städade först blivit sunkigt.

Simul iustus et peccator är befriande att höra när man levde med Dantes Inferno och Purgatorio som damoklessvärd över sig om man inte gjorde korrekt botgöring och när "vanlig" ånger, bikt , omvändelse och förlåtelse inte räckte tog man till gissel, tagelskjortor och till slut låstes de värsta syndarna, de äckligaste av dem alla: kvinnor i fertil ålder in levande i sina gravar som anakoreter. Jag fattar, broder Martin! Men det är lika deprimerande att få höra att vi alltid alltid alltid är värdelösa och att allt allt allt det goda vi försöker göra är värdelöst och även meningslöst.

Jag fattar, broder ML, att mina gärningar inte frälser någon, det kan bara Jesus eftersom Jesus är Gud, inte bara en storebror som skyddar oss från Gud. Där blev ett hörn väldigt ingrott i din förkunnelse: hörnet som du belamrade med "den juridiska försoningsläran" där dammråttorna "Förnekelse av Jesus som Gud." "Vi har att försona oss med en vred Gud", "Den blodtörstiga Gud fader" och den fetaste av dem alla : "JDS", samt möglet är det enda som växer. "Ei se kannatte" är det äckliga kladd som ger grogrund för möglet på de solkiga väggarna och det är "ei se kannatte" som är kladdet på golvet där fötterna fastnar i veckor. Då är det bra att du, käre broder,  var noga med Sola scriptura, skriften allena. Jag får återvända till dina och mina källor där vattnet är så rent att även de sunkigaste hörn blir skinande rena.

Den blodigaste tagelskjortan, den svettigaste offerkoftan och den solkigaste prästkragen blir skinande vita i denna källa: "Hon har fått rätt att klä sig i skinande vitt linnetyg. Ty linnetyget är de heligas rättfärdiga gärningar."

Detta ger mig mod att fortsätta, broder ML, det är lönt  att försöka göra rättfärdiga gärningar: att odla lin av finaste kvalitet är inte meningslöst. Det är inte gärningarna som skapar mig, frälser mig och fyller mig med kraft: det är så klart den heliga Treenigheten, den enda Gud som finns till. Men det är också denna himmelska förälder som gör det lönt att göra gott. Precis som du såg arbetet som ett medskapande är att göra alla slags goda gärningar att medskapa. 

Du hade helt rätt i meningslösheten i tagelskjortorna och gisslet, men ärligt talat var det ju motsatsen till goda gärningar. Att plåga och skada sin kropp är inte en god gärning. Allt är inte okej bara för att man inte skadar någon annan än sig själv. Vi är alla Guds barn och alla är vi också vår egen nästa som vi ska vårda med ömsinthet. Även att ömsint vara god mot sig själv är att odla lin till Lammets bröllop. Att känna sig kapabel att göra rättfärdiga gärningar är vattnet i den tvätt som gör linnet skinande vitt.