 |
| Judith Kiros |
Jag har tidigare skrivit om anakoreter, kvinnor och män som låste in sig i ett rum för att leva helt för Kristus i England under högmedeltiden. En av dessa anakoreter var Julian av Norwich (ca. 1343- efter 1416). Hon använde sin avskildhet till att skriva den första boken på engelska skriven av en kvinna, Revelations of Divine Love.
När jag red ut idag lyssnade jag min vana trogen på Dagens dikt som denna månad har Judith Kiros som månadens diktare . I hennes senaste samling, Det röda är det gränslösa för hon ett samtal med denna Julian av Norwich, eller kanske snarare hennes bok om den gudomliga kärleken. Själva Julian vet vi inte mycket om annat än som hon framgår i boken, där hon själv inte alls är ärendet, och det är väl storslaget nog att veta så pass mycket om en människa som levde för 700 år sedan.
 |
| Dame Julian, staty från 2000 utanför katedralen i Norwich |
För mig som just nu funderar kring lovsång och bön träffade denna dikt mig rakt i solar plexus. Jag tänkte "just så är det" vi vill ge våra liv och för mig och Julian är det självklart att vi vill ge det tillbaka till Gud som gav oss det. Jag vet också att Gud tar emot mitt liv med glädje. Jag behöver inte ta det själv. Judith Kiros är ju ännu en syster i hoppet, som Augustinus skulle beskriva henne, hon har lämnat sin barndoms starka kristna tro, så hon ser inte att någon vill ta emot varken hennes eller Julians liv. Men där är Julian och jag överens: visst finns den som vill ta emot våra liv liksom vi med stor glädje tar emot en sönderkramad bukett av smörblommor från ett barn och sätter den i friskt vatten mitt på bordet där den får glädja oss med sina små lysande solar.
Och se hur Gud med glädje tog emot Julian av Norwichs liv som fortfarande lyser upp tillvaron. Nu genom en förunderligt vacker tankeväckande diktsamling.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar