Tyst retreat 1

Och han gav dem denna liknelse: ”En man hade ett fikonträd i sin vingård, och han kom för att se om det fanns någon frukt på det men hittade ingen. Då sade han till sin trädgårdsmästare: ’I tre år har jag kommit och letat efter frukt på det här trädet utan att hitta någon. Hugg bort det! Varför skall det ta upp mark till ingen nytta?’ Han svarade: ’Herre, låt det stå kvar ett år till, så skall jag gräva runt det och gödsla. Kanske bär det frukt nästa år. Om inte, kan du hugga bort det.’Lukas evangelium 13: 6-9

Råne älvdal är ett smycke , ett grönt och blått sidenband mellan lågfjäll fulla av malm. Därför anlades ett järnbruk här en gång i tiden av en Uppsalautbildad bergsman vid namn Meldercreutz i samarbete med Kengis brukspatron Steinholtz. För oss nutida retreatdeltagare är platsen inte alls en arbetsplats i den tyngre skolan men överallt påminns vi om den möda som byggde bruket och byn. Och den död och plåga. Den enda som fått bruket att gå med vinst var Jean Baptiste Bernadotte som var oerhört rik av plundringståg under Napoleonkrigen innan han valdes till kung i Sverige och därför kunde investera i den infrastruktur och personalstyrka som krävdes för att få denna rika bygd att leverera mer än dagligt bröd för lantbrukare och arbetare med små krav på att få sina egna behov tillfredsställda utöver det dagliga brödet. Det som varje människa behöver mer än något annat.

Nu levererar platsen frid och ro till människor som behöver frid mer än något annat. Inte för att vi plundrats ut av en girig krigsman och kung, eller kanske har vi det? Vem stjäl vår frid och ro? Vad får oss att ta ut oss tills vi passerat den berömda bristningsgränsen? Vad får oss kameler att lasta strå på strå tills ryggen knäcks? Ingen av dem som var där var arbetslös, hemlös, slav eller utfattig ändå agerar vi ofta precis som om vi måste slita från morgon till kväll i arbete och fritid för att få finnas till.

Som ett led i min rehabilitering fixade vän och man så jag kom på tyst retreat i Melderstein i slutet av juni. Platsen var väl vald: den gamla bruksgården från 1700-talet som innan det blev hotell var lägergård för SMF och därför finns ett litet kapell från 1970-talet på gården. Där finns det, i gammal norrbottnisk stil, ett stort fönster ut mot en av Råne älvdals många ängar i stället för altartavla.

Jag ursäktar ständigt min existens med hårt arbete och små krav på att få fylla mina egna behov. I en ständig kamp mot kroppens längtan efter ro, rörelse och ridning jäktar jag omkring i livet för att få finnas till om jag inte tar för stort utrymme eller tar för stor andel av jordens resurser. Samtidigt stänger jag ute Jesus ur livet eftersom gudsgemenskap är mitt eget innersta behov och mina behov ska komma sist och när sist kommer är jag för trött.

Samtidigt är detta något jag känner stolthet för. Jag sparar ingen möda. Jag sätter andra främst. Jag säger inte nej till behövande. Vilken outhärdlig människa jag blivit! Vem vill umgås med en frivillig martyr? En låtsasmartyr, för vad vittnar jag om? Det är ju lika tokigt som självmordsbombares "martyrium" som vittnar om fanatism och själsligt armod fast de troligen vill säga något annat. Jag kanske inte mördar någon direkt men någon kanske inspireras till att slita likadant eller får en konstig uppfattning om vad kristet liv innebär så de aldrig kan finna sin egen väg till livet vars namn är Jesus.

Sådant talade Anden till mig i tystnaden under försommaren i den himmelskt sköna Råne älvdal. Och det var inte första gången hon sagt det. Hur länge ska hon, mamma Gud, behöva tjata på mig? Sju gånger sjuttio gånger räcker då rakt inte. Jag är som mina egna ungar, tjatresistent. Men hoppet lever om att jag en gång ska få se barnen städa sitt rum och lägga sig när de är trötta av sig själva, precis som Anden vädjar till mig gång på gång om nåden och vilan. Hon vädjar för mig lika ofta: "’Herre, låt det stå kvar ett år till, så skall jag gräva runt det och gödsla. Kanske bär det frukt nästa år.". Hon ger inte upp. Så jag förankrar mig i min trötta kropp och lyssnar till vad Anden vill säga, enligt Imse Vimse-principen, igen.