Featured Post

Läsa tillsammans

Nya testamentets flitigast förekommande textförfattare Paulus omvändes genom ett möte med Kristus på sin väg till Damaskus för att stoppa ...

fredag 26 januari 2018

Ishiguro II : Never Let Me Go

Ytterligare en roman av Kazuo Ishiguro har jag hunnit med att "läsa" om under julen: Never Let Me Go, fast denna gång som radioföljetong i underbar uppläsning av Mirja Turestedt. Det går att höra den fram till 8 februari. Ljudböcker är så bra för trötta tanter. Man kan mocka i stallet, diska, tvätta, städa åka skidor, rida, promenera, skotta snö eller stoppa strumpor samtidigt som man hör fantastiska romaner. Den här romanen är dock inte av den lättsamma typ som kan förknippas med julläsning. I den ställer, som jag redan nämnt i förra blogginlägget, Ishiguro frågan om vad en människa så hjärtskärande angeläget.

Vi får följa en grupp ungdomar på en idyllisk internatskola i England fram till 1990-talet. Kathy berättar historien ur sin synvinkel och nära henne finns vännerna Tommy och Ruth. Dessa tre ungdomar får vi följa genom barndomen ut i vuxenlivet. Boken tar sin början med den vuxna Kathy som ser tillbaka på sin barndom och uppväxt. Hon är "vårdare" får vi veta men inte mycket mer. Minnen från internatskolan berättas för att vi bit för bit ska få reda på vem, eller kanske vad, Kathy är.

I början är det en vanlig internatskoleskildring men snart börjar vi förstå att något är annorlunda med barnen och skolan. De får jobba mycket med kreativa övningar i sin både skyddade och  instängda tillvaro som i en internat-Montessoriskola. Men det vore inte Ishiguro om inte en känsla av obehag hela tiden lägger sordin på den lyckliga barndomen. Varför börjar den stränga lärarinnan gråta när Kathy dansar med en kudde som hon låtsas är hennes lilla bebis medan hon lyssnar på sången "Never Let Me Go"? Varför är det så katastrofalt att Tommy är obegåvad som konstnär? Varför kan de inte få egna barn i framtiden? Vad innebär det att "fullborda"? (Ja, det är antagligen helt medvetet Ishiguro har valt just det ordet eftersom dessa barn verkligen ger sitt liv för andra)

När barnen i förpuberteten får veta att de är mycket speciella, utvalda för ädla syften, tar barnen det lugnare än läsaren. Liksom barnen får inte läsaren genast veta hela sanningen, den portioneras ut bit för bit och in i det sista saknas pusselbitar så jag tror knappt jag hade kunnat lyssna på denna bok första gången eftersom man läser betydligt fortare än när man lyssnar och romanen är en riktig bladvändare där man bara måste läsa vidare hela tiden.

Dock är det en stor fördel att lyssna på denna roman i småportioner så det finns tid till reflektion mellan avsnitten. Precis som i Ishiguros andra böcker är det själva tillvaron som ställs på sin spets. Här frågar Ishiguro: är ett liv som i sanning är önskat och välplanerat, därmed meningsfullt och otvetydigt nyttigt, det lyckligaste? Rättfärdigar stor samhällsnytta vad som helst? Om det är Kant som ifrågasätts i Återstoden av dagen är det Stuart Mills utilitarism som sätts under lupp i Never Let Me Go.

Sveriges egen ärke-utilitarist Torbjörn Tännsjö har mig veterligt aldrig kommenterat romanen (faktiskt har jag aldrig hört Tännsjö referera till skönlitteratur när jag tänker efter) men det skulle vara intressant att höra vad en nu levande utilitarist har att säga efter läsning av detta mästerverk där Ishiguro tar över ledartröjan i kirurgisk satirisk ironi från Anna-Maria Lenngren och Jonathan Swift. Men medan Lenngren och Swift är litteraturens amputerande fältskär är  Ishiguro hjärnkirurgen. Han skriver med större medkänsla samtidigt som hans precisa skalpell skär djupare. Alla tre har samma ärende som psalmisten i Psaltaren 14:
Ingen gör det goda, ingen enda.
Har de ingenting lärt, dessa ogärningsmän,
som lever på mitt folk, äter det som bröd
och aldrig åkallar Herren?

Ishiguro tycks dock mena att det finns de som försöker bjuda motstånd. Kanske är det motståndet allt som behövs, det kärlekens  fjun som väger upp allt livets tunga bly?* I så fall undrar jag över mig själv: är jag en som bjuder motstånd? Är jag som lärarna på Hailsham som ändå försöker? Jag inser att jag i mångt och mycket är lika maktlös som de, men låter jag det hindra mig eller gör jag det lilla jag kan villigt och glatt? ** Never Let Me Go får mig att tänka på Hebréerbrevet 4:12 

Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar.

Och sedan funderar jag också över varför jag är så innerligt upptagen med att ha ett ärende, en uppgift, en mening med mitt liv. När det borde räcka att bara leva enligt Jesu egna ord i Matteus evangelium 6:26-29:
  Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske fader föder dem. Är inte ni värda mycket mer än de?  Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd?  Och varför bekymrar ni er för kläder? Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem.
Ständigt lyser dessa ord ur Hebréerbrevet och Maria Küchens Ett liv i din dag som i neon när jag återkommer till dem, men när ska de bli sanna i mitt liv? :

"Varje hus har en byggmästare, men den som har byggt allt är Gud." Hebréerbrevet 3:4 "Jag är en av många levande stenar i människohuset som Gud byggde. En sten behöver inte vara duktig. Det räcker att finnas." Maria Küchen
En av många skidturer med hundarna när jag lyssnade på Never Let Me Go.


* "Ty kärleken är det fjun av Guds vinge som i vågskålen uppväger allt livets bly." Sven Delblanc

** "Gör det lilla du kan, gör det villigt och glatt. […]
Gör det lilla du kan och besinna, att Gud
 Hos oss alla blott trohet vill se!
O, så gläds att få gå med hans ringaste bud,
 Och att själv han all hjälp vill bete.
O vad fröjd, om en dag han ock säger till dig:
 Vad du gjorde, det gjorde du mig! " Lina Sandell-Berg

7 kommentarer:

  1. Det var en sak i filmen Avatar som jag tyckte var så fin. I vissa situationer så lade någon av de blå urinnevånarna handen på sitt bröst, tittade in i ögonen på den andre och sa ”jag ser dig”.
    I see you.
    Vi människor behöver bli sedda ibland.
    En känsla jag fick av filmen Never let me go (har ej läst boken) var en enorm melankoli, som att de inte var sedda. Jo, av varandra, var det inte så? Av någon anledning minns jag en sådan känsla, kan minnas fel.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har tyvärr inte sett filmen men det finns absolut detta att ingen ser dem. Ingen ser dem som männsikor i alla fall. I slutet åker Kathy och Tommy bil på undanskymda småvägar och hon får känslan att det är sådana kloner som de som använder dessa vägar. De finns ju inte i det allmänna medvetandet.

      En nyckelscen i boken är när en av lärarna på Hailsham verkligen ser Kathy. Både läraren och Kathy minns det tydligt, så du har nog tolkat alldeles rätt.

      Radera
    2. "Jag ser Dig" är översättning från hinduernas hälsning: Namaste. Hela hälsningens innebörd är, att det gudomliga i mig ser och hälsar det gudomliga i dig.

      Radera
  2. Jag har svårt att läsa böcker vilka har en obehaglig, dock sanningsenligt stämning.Eftersom jag tror att dom bra författare bearbetar något, inte alltid uppenbara, i sina verk , vill jag inte alltid dela deras resa ,även om jag missar ett mästerverk.

    Apropå, att vara upptagen med sökandet efter ett meningsgivande uppdrag. Vist, det finns sådant , men hemligheten för oss vanliga, vilka problematiserar livet, är att övervinna svårigheten att se det man har som meningsgivande.
    När man har umgåtts med dom stora , hur skall jag se det stora i mitt lilla och stå ut med det? Har inget annat svar än att för en kristen detta är den stora prövningen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sant. Jag tycker mycket sällan om böcker med hopplösa slut. Jag vet inte vad det är med Ishiguro som gör att jag står ut med de sorgliga sluten. Kanske att det finns någon slags ljus öppning ändå tex de där lärarna på Hailsham som försökte göra det goda.

      Radera
    2. Tycker att filmen/boken ändå har en närvaro, ömsesidighet, ömhet, sorg ihop med det mörka. Stråk av ljust mörker. Lite som ”Återstoden av dagen”.
      Däremot, PC Jersilds bok ”Efter floden” , där kan man snacka om mörkt mörker.

      Radera