Pingstnovenans söndag: mellan myggfri ridtur och översvämmade älvar

Smillaväder är det när solen värmer och inga bromsar vaknat

 I min ungdom visste jag inte mycket om världen och hade ingen aning om de nio dagarnas förberedelse i bön för viktiga händelser som exempelvis Luciadagen. Sådana här korta böneperioder måste ha uppstått eftersom det tog nio dagar mellan Kristi Himmelsfärdsdag och pingsten, inser jag nu när jag vet att novenor finns. I denna min ungdom fick vårat gäng plötsligt en ingivelse att fasta mellan Kristi Himmelsfärdsdag och Pingst precis som de första kristna gjorde. Vi fick för oss att detta var någon slags nyupptäckt.* Vi var som frikyrkliga i största allmänhet alltså. Vi tänkte att vi fattade något alla andra hade missat i typ två millennier. Vi var unga, det var vår ursäkt. 

Vi kom också på att inför viktiga händelser tex Sommarkyrkan skulle man fasta och be i nio dagar  precis som lärjungarna gjorde inför Pingsten (ja, en av oss var katolik och fasta hade han koll på). Vi fattade så klart inte att dessa nio dagar kallas Novena och att ursprungs-novenan kallades för pingstnovenan . Inte heller förstod vi att denna tradition är mycket gammal. Den uppfanns inte i Jukkasjärvi socken i slutet av 1900-talet. Vi befann oss mitt i Andens vårflod som brusat sedan den första kyrkans tid och gjorde alltså som kyrkan alltid gjort utan att förstå att det var så.

Kamlungeforsen mäktig just nu

Det vet jag dock nu och tacksam för den långa traditionen håller jag alltid denna novena. I år är den extra nödvändig på grund av en envis luftrörskatarr med följande allergiproblem nu när snömögel tinar fram, och pollen börjar flyga omkring i vårvindar friska. Gyllir och jag hostar, andra nyser men alla sover vi trött i vårsolen. Men pingstnovenan är ändå en så välsignad tid. Mygg och bromsar har inte vaknat till, medan växtligheten gör just det: vaknar. Än blommar bara sälg och små rosa scillor i min rabatt. Men häggens och syrenens knoppar sväller. Björksaven har välsignat oss med lite lindring i allergin tills nu små björklövsmusöron av vänlig grönska börjar synas just denna söndagsmorgon. Fågelsången är förstås makalös och jag har öppnat luckan till stallet så svalorna kan bygga bo på sina vanliga ställen där.**

Jag läser ur Apostlagärningarna 1:12-14

Då återvände de till Jerusalem från det berg som kallas Olivgårdsberget och som ligger bara en sabbatsväg från staden. Och när de kom dit gick de upp till det rum i övervåningen där de höll till, Petrus, Johannes, Jakob och Andreas, Filippos och Tomas, Bartolomaios och Matteus, Jakob, Alfaios son, Simon seloten och Judas, Jakobs son. Alla dess höll ihop under ständig bön, tillsammans med några kvinnor, Maria , Jesu mor, och hans bröder.

Här låg det Särkilax kapell som flöt iväg med vårfloden 1677 i år är det lika översvämmat i Tornedalen.

* Som jag fick för mig när jag första gången läste Bibeln rakt igenom i den bokslukarålder jag aldrig lämnat. Jag blev helt förtrollad av Psaltaren 23 och skrev med grön tuschpenna på en lapp: "Herre är min herde, mig skall intet fattas (1917 års översättning)" och inte fattade att det finns mängder av tjusiga vykort, broderade tavlor och musikstycken med denna psalmvers. För mig var den ny och oändligt trösterik. De urgamla orden levde för mig och talade in i mitt liv och verklighet. Självklart var jag ganska traditionslös även om jag gått i söndagsskolan hela mitt tioåriga liv. Vi hade sjungit "Jesu lilla lamm jag är, på sin axel han mig bär" men dessa ord i original kändes helt nya. Och jag fattade inte det fanns andra som hittat denna pärla i Bibeln förut utan måste skriva upp den själv och hänga över sängens huvudända. Nu vet jag att jag ingår i en lång "läsartradition" på både gott och ont. Vi läsare förundras över Bibeln och hur dess ord liksom flyger upp ur boksidorna och ger liv. Orden blir starka påminnelser om Andens kraft att skapa nytt. Samtidigt finns det väl inget läseri som inte på något sätt har dragit iväg i högmod och trott sig veta allt och fatta mer än alla andra, på barnets vis.

** Alla som äter myggor är välkomna, oavsett hur mycket de skräpar ner. "Det är ett stall, inte ett slott." som min dotter sa en gång.