Nimrod, den första staden och den största jägaren

 Jag är ju en inbiten radiot och i stallpysslandet har jag ofta med mig vetenskapsradion historia som sällskap. Nu senast hörde jag detta intressanta program om utgrävningar i nuvarande Turkiet som genast fick mig att tänka på denna korta bibelpassage från 1 Moseboken 10:8-12

Kush blev far till Nimrod, som var den förste härskaren på jorden. Han var en väldig jägare inför Herren; det är därför man säger »som Nimrod, en väldig jägare inför Herren«. Hans rike omfattade från början Babel, Erek, Ackad och Kalne i Shinar. Från detta land kom han till Assyrien och byggde Nineve, Rechovot Ir, Kelach och Resen mellan Nineve och Kelach; det är den stora staden.

Den urgamla platsen som grävs ut i Turkiet verkar ha varit en samlingsplats där jägare och manlighet hyllades och dyrkades. Arkeologerna menar också att så här byggdes de första städerna och det vi kallar civilisation tog sin början.  Den kortfattade berättelsen i Bibeln och legenden verkar stödja den tanken. Nimrod* ses ju som den första stadsbyggaren och den första som bygger upp en slags stadsstat-han var också jägare.

De hyllade jakten fast det redan blivit så att det näringsfång som gjorde stadsbyggandet möjligt inte alls var jakten utan det första jordbruket och det urgamla samlandet av rötter, bär, frukt och grönsaker. De hyllade mannen fast det var kvinnorna som samlade in den mesta maten och jobbade i jordbruket. Så klart födde de också barnen. Om man ska vara lustig så var det på den här tiden kvinnor födde barn och endast kvinnor. 

Lämningarna av staden som nu grävs ut ligger på en kulle som ändå alltid dragit till sig kvinnor som vänt sig dit för att be om att få barn. Lite märkligt att de valde en plats som hyllade jakt och manlighet, död och makt. Så såg jag ett fasansfullt klipp från Gaza när de små mördade kropparna av Kfir och Ariel Bibas, samt en okänd kvinna från Gaza och den gamle fredsaktivisten Oded Lifshitz lämnades över till Israel. En ung kvinna hyllade Hamas under festligheten och ropade jublande att hon är så lycklig över att de valde just hennes födelsedag 7 oktober för det hjältedåd som lett till att de små barnen strypts till döds.

Barnens små kroppar hade efter döden slagits sönder av stenar och den okända kvinnan från Gaza, var förmodligen en av de många som protesterat mot Hamas.  Nu lämnade de tre denna dödens ort ut i specialdesignade kistor så de skulle bäras så nära fötterna som möjligt tillsammans med fredsaktivisten som ägnat sitt liv åt att skapa fred med människorna i Gaza. Kistorna var låsta men nycklarna som följde med passade inte till låsen.

Respekt för människoliv och kvinnors rätt saknas helt hos dessa manliga jägare. De älskar bara död och makt. Ändå tycker den unga kvinnan som inte kan räkna med mycket till frihet och glädje i livet på grund av hennes föraktade kön att dessa män är värda att fjäskas för. Kan hon föda barn har hon ju ett värde, kan hon det inte är hon fullkomligt värdelös. Det har gått ca 11 500 år sedan Göbekli Tepe var bebodd och  Nimrod var den store jägaren. 

Mycket lite har dock förändrats. Maktlösa kvinnor söker fortfarande godkännande från män som ser dem som halvapor. De försöker liera sig med döden och makten i stället för att solidarisera sig med andra kvinnor och deras barn. Den enda vägen som leder till drägliga liv för dem själva och deras barn vågar inte många beträda av rädslan för dessa dödens väldiga jägare. I stället söker de sig till dödens män i hopp om att åtminstone få barn. Barn som dödens män gärna offrar för att behålla jägarmännens makt.

Utgrävningen i Göbekli Tepi foto: Tobias Svanelid

*Ordet nimrod fanns i SAOL fram till 2006 med betydelsen, "ivrig, stor jägare" med notisen "skämtsamt".

11 januari- Hagar hade namnsdag 1986-2001 denna dag

 Hagar betyder flykting och på många sätt är Hagar själva urtypen för ett utsatt flyktingbarn. I Bibeln är hon Sara, furstinnans, tjänsteflicka. Tydligt är att hon kommer från Egypten och inte från Ur där Sara föddes. Hon blir våldtagen av Abraham eftersom hans halvsyster och fru Sara inte fått något barn trots att Gud lovat Abraham ättlingar. Detta låter som en ytterst dysfunktionell familj från början till slut. Alla trasiga och konstiga familjer som finns på denna jord kan alltså hitta tröst i att dessa människor ändå finner nåd och blir bevarade av Gud. Vi som påverkats av judisk-kristen etik i nästan 2000 år finner det förstås motbjudande med sexuellt utnyttjande av Hagar, med all rätt! Ändå var det härifrån vi fick känslan av hur motbjudande det är; genom Sara och  Abraham och deras ättlingar.  

Abraham begår en grav synd mot allt: Guds och människors lagar, naturens ordning (syskon har inte så lätt att få barn av naturliga skäl), all medmänsklighet (att utnyttja en slav som surrogatmoder och sedan skicka ut henne att dö i öknen) kunde alltså ändå leda till något gott. Ja, till hela skapelsens räddning. Jag tycker det känns hoppfullt när jag själv sätter mig i klister av olika slag. Gud kan göra något gott av allt ont.

Det gäller även namnet Hagar. A

Hagar och Ismael skickas bort av Abraham, som den italienska barockmålaren Guercino såg dem

tt vara flykting är ju inget positivt men namnet är vackert och flickan Hagar är ju en betydande person på många sätt: hon födde Ismael och gav Gud ett namn: Seendets Gud. Och namnet Hagar är som sagt var, vackert.  Det är konstigt nog inget vanligt namn i Sverige och började användas så sent som under 1800-talets andra hälft. Några framstående Hagar finns dock och idag vill jag presentera Hagar Normark från Malå.

Hon föddes 1919 när Hagar börjat användas som namn i Sverige. Jag kan bara spekulera, men jag tror att frikyrkligheten spelade stor roll i att namn som Hagar, Vasti, Febe och Lydia blev populära just vid denna tid. Väckelsen har gett oss en så rik kultur, utöver allt annat gott den förde med sig: demokrati, nykterhet, kvinnlig rösträtt och strängmusik åt alla och mycket mer än så. Jag kan inte räkna dem alla, de välsignelser den förde med sig. 

Hagars mamma förklarade: "I första Mosebok kommer den egyptiska tjänstekvinnan Hagar till Abraham. Hennes uppdrag är att föda barn till släkten. Men när sonen Ismael blivit till, och Abrahams första hustru Sara dessutom som 90-åring fått en egen son, Isak, sändes Hagar och Ismael - arabernas stamfader - ut i öknen. Uppgiften var avklarad. Hagar var bara en tjänstekvinna som man kunde kasta bort och Sara tyckte inte om att se tjänstekvinnans son leka. Men, som i Askungesagorna, var hon stark och skulle överleva till varje pris. - Jag hade alltid tänkt, sa min mamma till mig, att får jag en gång en dotter ska hon heta Hagar efter tjänstekvinnan. För hon kommer alltid att klara sig. Hagar Normark är otroligt stolt över sitt namn." ur "Från Mörttjörn till Sundbyberg" av Malena Rydell

En av kvinnorna som fick rösträtt och råg i ryggen under denna period var alltså  denna överlevare; Hagar Normark, född Sundström i byn Mörttjärn, i Malå 1919. Hon organiserade sig fackligt i hembiträdesföreningen i Skellefteå där hon satt i styrelsen för att till slut bli invald i riksdagen 1971 för socialdemokraterna där hon fortsatte verka i 15 års tid. Hon engagerade sig bland annat i skolfrågor och i en motion från 1983 propagerade hon för obligatorisk dansundervisning i skolan för att bekämpa alkohol- och drogmissbruk bland unga. 

Hon fick gehör för idén och rörelse till musik ingår numera i ämnet idrott och hälsa men det momentet ska tas bort enligt Gy 2025. Det känns både dumt och sorgligt. Jag minns hur kul det var med dans på gympan. Men borgerliga politiker hatar ju all glädje och vill helst bara ha tävling på gympan. Säkert skyller de på att viss elever inte får dansa för sina föräldrar, men sanningen  är att den optimism som Hagar Normarks generation stod för har dött och högern har som enda målsättning att minimera skatterna för de rikaste i Sverige. Dessutom har högern aldrig bekymrat sig om alkoholmissbruk. Deras "skyll dig själv-politik" är raka motsatsen till vad Hagar Normark stod för.

Hon motionerade också om glesbygdsfrågor och om att gravida skulle få förebyggande sjukpenning med hänvisning till att gravida kvinnor anställda vid Rönnskärsverken visat en tydlig ökning av risken för fosterskador: "att riksdagen uttalar att reglerna för sjukpenning ändras så att sjukpenning i förebyggande syfte kan utgå till gravida mödrar då det gäller ett väntat barns liv och hälsa, och inga andra utvägar finns." Precis som Bibelns Hagar kom Hagar Normark ur enkla förhållanden och gjorde något storslaget av sina förutsättningar med början som hembiträde och ledamot i styrelsen för Skellefteå Hembiträdesförening. 

Det har blivit som ett minitema i advents och julkalendern i år med dessa kvinnor som utifrån den mest underordnade positionen i samhället gör storslagna saker av sitt liv. Hagar ger namn åt universums skapare och hennes sentida namne blev riksdagsledamot. Båda dessa Hagar får dessutom mängder av ättlingar. Riksdagskvinnan Hagar Normark dog 2017 , 98 år gammal . Hon hade hunnit med att få barn, barnbarn, barnbarnsbarn och barnbarnsbarnbarn.

Gud är motsatsen till Voldemort(och Putin och Hitler och...) Sv. Ps 38

 Åter och åter kommer tokiga debatter upp om hur hemskt det är att kvinnor börjar närma sig  jämställdhet med männen. Feminismen går för långt, pjämrar män, och en del kvinnor, med ojämna mellanrum och varje framsteg för kvinnors lika värde följs av en back lash. Just nu lever vi i en back lash .Eftersom Sverige, inte minst frikyrkligheten, är en slags 51:a delstat i USA har Sydtstatsbaptisternas mysko beslut att utesluta en församling med kvinnlig pastor rört upp gammalt hierararkiskt och nyfascistiskt bottendrägg som märks på sociala medier. 

Detta bottendrägg hänvisar ofta till Paulus och hans ord om skapelseordningen i 1 Tim.2:11-15 där Paulus förbjuder kvinnor att undervisa, de ska vara tysta och stilla i sina hem med motiveringen att Adam skapades före Eva. Men Paulus har i så fall ett jättefel. Först och främst är  ordningen i skapelsen enligt Genesis först sol och måne, sedan växter, fåglar och fiskar och därefter däggdjur. Sist skapar Gud människan ”Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem.” Om vi ska hålla oss till ordningen enligt Paulus argumentation är denna skapelseberättelse dessutom först och borde gälla mer än den senare, den med revbenet, som Paulus hänvisar till där han menar att kvinnan är mannens avglans. Paulus valde så klart denna senare, mer hierarkiska, skapelseberättelse därför att han var en lärd man under antiken. Antikens åsikt var att allt var bättre förr, det hade en gång funnits en guldålder och därigenom blev det som kom först också bäst. Men i den första berättelsen råder inga hierarkier och den antika världsbilden var hierarkisk.*

Antiken hade alltså en helt annan åsikt om skapelsen än Bibelns första kapitel.  Aristoteles, som var den största vetenskapliga auktoriteten under hela antiken och långt in på medeltiden, ordnade i sin vetenskaplig nit in verkligheten i över- och underordnade grupper. Kräldjur (Kalla och fuktiga) stod under fåglar (varma och torra) , fåglar stod under däggdjuren (varma och fuktiga), däggdjur står under människan som också indelades i olika klasser. Slavar stod under fria och kvinnor i varje klass stod under männen i varje klass. Att kvinnor ens fanns förklarade Aristoteles med att kvinnor var utvecklingsstörda män vars enda uppgift var att föda fler män till jorden genom att erbjuda rätt jordmån i sin livmoder för det lilla mansfröet som kom från mannen , helt komplett som ett vetekorn faller ner i passiv jord. Om en "ond vind" blåste på den gravida kvinnan blev fostret utvecklingsstört och så föddes inte bara män utan också kvinnor.

Men i Genesis finns inget alls som talar om att det råder någon hierarkisk skapelseordning; att mannen ska styra över kvinnan eller att elefanter ska bestämma över människor, träd bestämma över elefanter och sedan  sol och måne råda över hela skapelsen eftersom de skapas före alla de andra. Det är med syndafallet det kommer en hierarki in i mänskligheten, den fanns inte i skapelsen. Gud till och med säger ”låt oss göra människor till att vara oss lika”. I Genesis första kapitel finns ingen indikation på att skapelsens mening var att inordnas i hierarkiska klasser, Gud vill skapa likar, inte undersåtar. Efter syndafallet däremot blir konsekvensen hierarkier ”»Stor skall jag göra din möda när du är havande, med smärta skall du föda dina barn. Din man skall du åtrå, och han skall råda över dig.« blir kvinnans konsekvens enligt 1 Mos. 3:16.

Så att hänvisa till skapelseordningen är verkligen inte möjligt utan att göra våld på texterna. Paulus var bibelkunnig, mycket mer än jag så klart, men han var också en man under antiken och de högt bildade under antiken trodde så här. Lite förvånande är att man idag inte förstår att Paulus var 100% människa och inte som Jesus 100% människa OCH 100% Gud. Jesus borde i alla frågor vara största auktoritet och när Paulus viker sig för världens synsätt borde det Jesus lär och gör vara korrektur, så ock med hierarkiskt tänkande. När Jesus tar upp mänskliga hierarkier vänder han ALLTID upp och ner på dem: han tvättar sina lärjungars fötter, han säger att den förste ska bli den siste, den minsta ska bli störst, de små barnen är enligt Jesus de vuxnas föredömen och han behandlar kvinnor som sina jämlikar.

Vad är det då som gör att många ärliga kristna fullkomligt avgudar Paulus ord om kvinnor när det handlar om att han stödjer världens sätt att organisera hierarkier? Jag menar att det  bevisar hur inpyrda vi är med ormens gift från syndafallet och framåt, det som kallas arvssynd kommer vi inte undan. Vi är mycket mer bekväma med störst går först-regeln och först- är -störst-filosofin, eftersom den helt och hållet avspeglar den fallna världens sätt att organisera sig. Men när Paulus faktiskt går emot det krigiska och hierarkiska galatiska idealet och säger att församlingen är helt annorlunda:

 ”Alla är ni nämligen genom tron Guds söner, i Kristus Jesus. Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Men om ni tillhör Kristus är ni också avkomlingar till Abraham och arvtagare enligt löftet.” 

då rycker vi på axlarna, tycker det är gulligt metaforiskt medan vi i praktiken anser att antika hustavlor* väger tyngre eftersom det är världens visdom som vi är så vana vid. Men världens visdom är inte Guds. Det är när Paulus är som mest olik sitt eget samhälle som jag är övertygad om att han är som mest profetisk och talar direkt från Anden.

Filipperbrevet 2 är ett gott exempel på detta när Paulus går emot alla sin tids föreställningar om hierarki och vem som har rätt att bestämma över andra. Här beskrivs en Gud som ingen annan av antikens religioner kände igen, en Gud som antar en tjänares gestalt och inte triumferar utan dör en neslig död. Jesus uppstår också men inte i våldsam triumf eftersom han måste regera länge tills alla fiender lagts under honom. Om vi låter Anden leda vår bibelläsning märker vi tydligt att Filipperbrevet 2 har större andlig densitet än hustavlor i Efesierbrevet och direkt okristliga idéer om att korset inte gäller kvinnor utan att vi bara finns för att föda fler män till jorden, vilket som sagt, är en obiblisk idé tagen ur antikens misogyna fatabur.

* Ska vi tillämpa Aristoteles stora bidrag till vetenskapen, logiken, på talet om skapelseordningen borde antingen tex elefanterna, de största däggdjuren, styra över skapelsen eller om vi tar den omvända ordningen, så det som skapas sist är mest värt: kvinnan råda över mannen. Men i så fall är ju Gud, som finns före allt annat minst värd och stå "under" allt skapat. Nej, Paulus och den misogyna idén om "skapelseordningen" som ursäkt för att kvinnor ska begränsas i tex församlingens tjänst är helt enkelt inte kompatibel med Bibelns helhet. Inte ens enligt antikens logik är den det.

Hagar den 11 januari

 Kom, alla ni som törstar,
kom hit och få vatten,
kom, även om ni inte har pengar!
Förse er med säd, så att ni får äta!
Kom och få säd utan pengar,
vin och mjölk utan att betala! Jesaja 55: 1

Hagar är en av få personer som lyfts fram i mer detalj i Gamla testamentet. Hon är dessutom en kvinna vars namn betyder "flykt"och hon är inte av Abrahams släkt utan "egyptier".  Till och med i Anne de Vries Barnens bibel är hon så framträdande att hon förekommer i både text och bild (underbara bilder i min barndoms version från 1970-talet). Hennes livsöde var nog inte alls ovanligt. Bortrövad som barn och såld som slav till en familj där den åldriga mannen våldtar* henne så fort hon blir fertil för att hon ska föda honom och hans fru/halvsyster barn. Vi vet ju inte så mycket om andra familjer i området men vi vet att detta var det normala bland de faraoner och högre tjänstemän i Egypten vid denna tid. Inget i Bibelns berättelse antyder något anat, tvärtom berättas det rakt på sak att Hagar var Saras tjänstekvinna och Sara gav henne till Abraham för att han skulle få barn med Hagar, Barnet skulle räknas som Saras.

Så klart är det lätt för Abraham att få barn med en ung egyptisk flicka till skillnad från med sin halvsyster som vid tiden för detta dessutom hade genomgått klimakteriet. Sara hade antagligen lätt blivit gravid medan hon var i fertil ålder om hon fått en ung man som inte alls var släkt med henne som far till barnet. Man kan se av gravfynd och DNA-undersökningar av Egyptens faraoner att de oftast var gifta med syskon och halvsyskon. Dynastierna avlöste varandra eftersom de till slut bara fick dödfödda barn, som Tutankhamon som med sin syster fick två för tidigt födda döttrar vilka ovanligt nog balsamerades (vilket tyder på en stor sorg och stora fertilitetsproblem),  eller fick väldigt sjukliga arvingar, också här är Tutankhamon ett exempel på svåra genetiska skador som eventuellt tog hans liv vid 19 års ålder. Faraoner fick ibland också barn med slavinnor eller "testade sig fram" med olika systrar

Hagars livsöde var alltså inte ovanligt. Hon är ändå mycket ovanlig eftersom hon drevs ifrån hushållet tillsammans med sin son Ismael. Detta var något otänkbart, att slavinnan fick behålla sin husbondes barn som sitt eget. Inte ens i dag är det normala att kvinnor får behålla sina barn efter en skilsmässa i Mellanöstern. Sharialagen till och med förbjuder allt annat än att barnen tillhör pappan. Hur mycket mindre skulle inte en slavinna få behålla sitt barn. Men Hagar är eljest.

Hon är också eljest i detta att hon ger Gud namn när hon möter honom i öknen första gången då hon gravid med Ismael flytt från Saras misshandel av henne och ger Gud namnet "Seendets Gud". Andra gången när hon frigivits men åter tror att både Ismael och hon ska dö av törst i öknen visar Gud henne  åter en källa. 

Jag tänker också att Sara var eljest som släppte iväg Hagar med sonen Ismael trots att Bibeln säger att Sara gjorde det för att hennes lille Isak skulle bli ensam arvtagare till Abraham. Det  är så ovanligt med frigivna slavar i forntiden att något speciellt måste det också ha varit med Sara. Hur lätt hade det inte varit att skicka iväg Ismael till fårhjordar långt bort från just deras tält. Hur lätt att sälja Hagar till en annan storbonde i Kaanan. Men hon låter dem bara flytta iväg till en egen oas där Ismael växer sig stark.

Isak och Ismael håller också kontakten med varandra livet igenom trots skillnaden i social status mellan dem. När Abraham dör är de båda med på begravningen och av det lilla som Bibeln berättar om halvbröderna framgår inga konflikter. Tvärtom får vi veta att Hagars "egen" oas Beer Lachaj Roi nu är Isaks lägerplats. Detta visar på ytterligare en sak som gör både Hagar och Sara annorlunda. I denna kultur av blodshämnd och långsinthet i generationer visar dessa båda mammor att de inte ger bitterhet i arv till sina barn. De går utanför konventionerna inom sina av samhället uppställda trånga gränser. det borde ge oss inspiration till att göra sammalunda.

Hagars visdom är att inte bära på bittert agg och inte fostra sitt barn i denna anda, trots att hon hade all anledning till det. Hon visar också att hon vet vem hon ska vända sig till i tider av yttersta nöd. Hon ger även Gud ett namn när hon inser att han verkligen ger henne att dricka utan betalning. Man kan säga att hon upprättar en ömsesidig relation till Gud och kanske är det denna öppna och ömsesidiga relation med "jag är" som hon kallar för "jag ser" som ger henne styrkan att stå emot bitterheten och fostra sin son ensam till att lämna bitterhet bakom sig.

Saras visdom är att hon inser att när hon följde konventionerna om att hennes man kunde våldta hennes tjänsteflicka för att ge henne själv ett barn gjorde hon fel. Hon lämnar därför konventionerna därhän till slut när Hagar och Ismael släpps fria tillsammans. Gud säger då till Abraham att Sara gör rätt. Abraham får alltså lära sig att man inte äger människor genom Saras exempel. Inte heller Sara fostrar fram en bitter hämndkultur mot storebror Ismael hos Isak utan båda mödrarna friger båda barnen till att leva vuxenliv tillsammans i fred. 

I Hagars livsöde får vi åter bevis för att Bibeln ser till änkan, främlingen, den fattiga och faderlösa. Flyktens Hagar påminner oss om hur Gud ser på flyktingen och om hur vi alla kan leva våra liv i frihet utan bittra bojor.

Abraham skickar iväg Hagar och Ismael som barockkonstnären  Il Guercino (1591-1666) framställer händelsen. Här är Sara passiv medan hon inte är det i Bibeltexten, tvärtom, när hon friger sin slavinna tillsammans dennas son är det Abraham som liknar farao som inte vill släppa israeliterna från slaveriet i Egypten och tvekar om att låta dem gå. Men Sara står på sig och Hagar blir frigiven.

 

 

* Jag har mycket svårt för att tro att det fanns något som helst samtycke från flickans sida.

Stamtavlor

  

Detta är Adams släkttavla. Då Gud skapade människan gjorde han henne lik Gud.

Som man och kvinna skapade han dem. Han välsignade dem och gav dem namnet människa när de skapades.

När Adam var 130 år fick han en son som liknade honom och var hans avbild; han gav honom namnet Set. 

[---]

När Lemek var 182 år fick han en son.

Han gav honom namnet Noa, »ty«, sade han, »denne skall ge oss lättnad i vårt arbete och vår möda när vi brukar jorden som Herren har förbannat«.

Stamtavlor är inte så kul tycker många, men jag tillhör inte dem. I Bibelns stamtavlor , dessa koncentrat av livshistorier, läser min fantasi in romaner . Den här kortfattade sammanfattningen av de fyra första kapitlen av 1 Moseboken är typisk , speciellt när vi vet vad som hände Kain och Abel blir ju detta oerhört intressant. De två första namngivna barnen utelämnas, hur många fler? Det låter som om just Set är efterlängtad " en son som liknade honom". I det föregående mycket mer berättande kapitlet, säger Eva när han föds »Gud har skänkt mig ett nytt barn». 

En av julens mest spridda och älskade psalmer är också en stamtavlepsalm: Det är en ros utsprungen översatt till svenska av den mångbegåvade Thekla Knös (1815-1880). Jan Öjvind Swahn skriver i sin Den svenska julboken:

" Denna underbart folkligt religiösa lilla psalm hör till dem som vandalerna for hårdast fram med i den senaste svenska psalmboksutgåvan- här har jag givetvis återgett den i dess riktiga form, så som den översattes av Thekla Knös 1867."

Det är en ros utsprungen ur Jesse rot och stam,

fädren ren besjungen den står i tiden fram

 en blomma skär och blid

mitt i den kalla vinter  midnatts mörka tid.

Thekla Levinia Andrietta Knös översatte även många andra texter av olika slag från flera språk och skrev också egna texter från högstämt nationalromantiska "Ragnar Lodbrok", som gav henne första pris i en tävling utlyst av Svenska Akademien, som även delvis avlönade henne som författare,  till barnkammarrim som "Baka, baka liten kaka". Thekla vann förresten i samma tävling även andra priset för några kortare dikter.

Jan Öjvind Swahn är inte den enda som beundrade Knös. Per Daniel Amadeus Atterbom beskrev hennes  stil som bevis på att: ”det sena 1700-talets borgerligt realistiska lyrik aldrig helt hade tystats av romantikens nardusspråk eller tegnerismens trumpetfanfarer”.Hon var också en god vän till och mycket beundrad av Fredrika Bremer som tillhörde samma litterära sällskap som Thekla. I sällskapet Namnlösa sällskapet fick hon ärenamnet "Tant Thekla" och blev en god vän, ett  stöd och inspiration för unga författare som alltid var välkomna i hennes hem. 

Hon var själv intelligent och hade lätt att lära språk och musik, inte minst, redan i barndomshemmet lärde hon sig flera språk av sina välutbildade föräldrar Alida Maria Knös f. Olbers , salongsvärdinna sedan ungdomen och Gustav Knös, professor i grekiska och österländska språk. Hennes pappa fyllde faktiskt år just 30 december. Han dog dock redan när hon var 13 år gammal men familjens vän Erik Gustaf Geijer ordnade pension från Karl XIV Johan, som var en mycket förmögen man pga de plundringståg han deltagit i under Napoleon -krigen medan han var officer i franska armén, * så de kunde bo kvar i hemmet och utveckla salongsverksamheten.

Theklas uppväxt var alltså mycket intellektuellt stimulerande och hon kunde också försörja sig på sitt författarskap men när modern dog 1855 drabbades hon av en djup depression . När hon tillfrisknat från denna gjorde hon några av sina viktigaste bragder. 1867 översatte hon "Det är en ros utsprungen" och 1869 var hon med och bildade "Föreningen för sinnesslöas vård" som strävade efter att sinnesslöa skulle sluta kallas idioter och få en adekvat utbildning Föreningen är numera del av FUB, men det bildades också en stiftelse med syfte att på olika sätt stödja utvecklingsstörda. Man stödjer ekonomiskt forskning inom området och har ett särskilt program för doktorandstöd. Stiftelsen ger också ekonomiskt stöd till utbildning, utveckling och vård av enskilda personer med utvecklingsstörning. 

Tyvärr insjuknade hon åter i sin depression samma år och fick därför bo på hospitalet i Växjö fram till sin död 1880. Hon beskrevs som mycket vänlig och hjälpsam, näst intill självutplånande, hon ville till exempel inte följa tidens krinolinmode för att slippa ta så stor plats i tillvaron. Jag tänker att detta öde , svår sjukdom under lång tid efter en rik gärning, drabbat fler än Thekla Knös. ** Men kanske är det värt det? Ett stillsamt liv utan kreativitet och vänner, utan att göra gott mot andra, om än det levs i hundratals år, är det värt det? Jag tänker att Thekla Knös på många sätt och ännu i denna dag ger  «lättnad i vårt arbete och vår möda « och det är väl egentligen det lyckligaste slutet ett liv kan få att livsverket fortsätter att nya röster sjunger sångerna:

Om denna ros allena ljöd förr Jesaje ord,

att född av jungfrun rena han frälsa skall

vår jord.

Av Herrens nåd och makt oss detta under skedde

som oss profeten sagt.

Den späda rosen fina som doftar salighet,

i mörkret månde skina besegra dunkelhet.

Sann Gud och mänska sann,

oss arma mänskor frälsa från synd och död han kan.

Bild 1 och huvudsakligt info från Anders Jarlerts artikel i Svenskt kvinnobiografiskt lexikon, bild 2 Wikipedia.

 

 

*Han var också ägare av Gellivareverken med bl.a Meldersteins bruk från 1825 , den ende som fick bruket att bära sig pga sina möjligheter att investera i bruket. 

**Exempelvis Florence Nightingale som förutom att hon reformerade sjukvården och statistikvetenskapen, forskade i matematik och naturvetenskap och sedan blev sängliggande de sista trettio åren av sitt liv.

Abel och djuren

 

Så här skulle det vara, Eva och Adam i trädgården i fred med skapelsen.

En gång läste jag en rolig bok med bibelberättelser från Gamla testamentet skrivna som de kunde ha berättats i muntlig tradition innan de blev nedskrivna. Den heter Guldstaden och jag minns speciellt hur författaren Peter Dickinson  skildrade mordet på Abel som en slags strid mellan bofasta jordbrukare och nomadiserande boskapsskötare. Han framställde Kain som den lite småsinte bonden som de tänkta nomadiserande åhörarna skulle skratta åt medan de förstås skulle sympatisera med nomaden som kände sina får, Abel. 

Så kan man ju absolut se saken, precis så har det ju blivit över jorden: de bofasta bönderna tar över nomadernas betesmarker och det ömsesidiga föraktet lever starkt även när de flesta nomader blivit bofasta och alla bönder också blivit boskapsskötare. Abel levde alltså som herde i kontakt med sina djur. När jag var barn tyckte jag det var jättemärkligt att Gud ville ha ett dödat får som offer snarare än vete som offer. Varför skulle fåret dö? Jag ser fortfarande detta som märkligt eftersom Gud redan sagt att människan inte ska äta kött. Vi ska ju inte äta säd heller, utan frukt och bär, enligt Genesis. Men nog är det att gå steget längre bort från paradiset att börja döda djur för att äta dem.

Ändå finns det väl få bilder av Gud som är mer älskade än Den goda herden fast yrket syftar till att slakta djuren och äta upp dem. Gud som den goda herden fördjupas när Jesus kommer; Gud visar sig i Jesus vara både den goda herden och fåret som slaktas. Guds totala identifikation med sin skapelse kan inte bli tydligare. Det kunde förklara hur Gud ser på offren, men på samma sätt liknar Jesus sig med vetekornet som måste falla i jorden och dö för att sedan bli livets bröd. Alltså kvarstår gåtan varför Gud gillade Abels offer mer än Kains. 

Herren såg med välvilja på Abel och hans gåva

men inte på Kain och hans gåva. Då blev Kain vred, och han sänkte blicken.

Herren sade till Kain: »Varför är du vred, och varför sänker du blicken?

Om du handlar rätt vågar du ju lyfta blicken, men om du inte handlar rätt ligger synden vid dörren. Dig skall den åtrå, men du skall råda över den.«

En reformert teolog förklarar detta med predestination, Kain var förutbestämd att bli den förste världsberömde mördaren. Men då säger motvalls kärring Alma att det inte stämmer med att Gud ger Kain möjligheten till att råda över synden. Kain kan välja, låta avunden styra honom in i världsberömmelse eller ta makt över de mörka tankarna och gå in i glömskan som Evas första barn men i övrigt helt anonym. Men som många män efter honom, inte minst som sitt barnbarn Lemek, väljer han våldet och världsberömmelsen framför sinnesro och goda relationer. Var det därför Gud inte tog emot Kains offer. Fanns det hos Kain en tävlingsinriktad aggressiv anda?

Men Abel då? Han utövade ju redan våld mot sina "förstfödda" lamm. Varför vann han också berömmelse som världens första mordoffer när han var den förste herden? Den förste som levde på att döda andra varelser efter Edens frid. Var det detta Kain var arg på? Han hade kanske hävdat att han själv handlade rätt medan Abel bröt mot den ordning som hade rått under föräldrarnas paradistid? Hade han inom sig klandrat Abel och väntat sig att Gud skulle straffa Abel eller åtminstone ignorera hans offer? Guds fråga till honom antyder det : "Om du handlar rätt vågar du ju lyfta blicken" Det är alltså innan mordet han inte lyfter blicken i berättelsens kronologi. Det är innan mordet han tycker sig handla rätt. Underförstått att Abel handlar fel. Är Kain den förste renlärige paragrafryttaren som avundas den fristylande lillebrodern? Abel som inte blir näpst pga sin näpna gullighet, utan bara glassar runt och gör fel men ändå anses som charmig vad han än tar sig till.

Att Kain är den förste "fariséen" finns det en del som styrker. I Hebréerbrevet sägs att Abel bar fram sin offergåva "i tro" och fick höra av Gud att han var rättfärdig. Han bröt mot paradisprincipen men genom att anpassa sig efter den nya tillvaron utanför Eden och ändå tro på att Gud kunde tåla hans offer i den brustna relationens provisorium vann han Guds gillande. Kain gjorde också mot paradisordningen men han kanske ändå tyckte sig vara bättre än lillebror, lite närmare paradisordningen lite mer renlärig. Också han hade anpassat sig till den mödosamma tillvaron utanför Eden men tyckte sig kanske ha tummat mindre på Ahimsa-principen. genom sitt val att odla och äta grödor, inte döda djur. Han gjorde det tydligen inte i tro om man får tro Hebreéerbrevet. Hur gjorde han det då? Kanske som en mödosam och motvillig handling av rädsla för Gud. 

Vi får bara veta att han redan innan mordet inte vill se upp. Något antyder dock att Kain ville ha en god relation till Gud. "Du driver mig bort från marken, bort från din åsyn." ropar han förtvivlat när Gud avslöjar mordet. Ändå är det inte Kains inre mörker som är poängen i berättelsen utan Guds barmhärtighet. Till och med denna mördare möts av nåd. Han mördade sin lillebror, den första herden, herden som skulle bli en av de viktigaste symbolerna för Guds relation till sin skapelse. Så brukar också kristen teologi se Abel som en förebild till Jesus som också blev ett brottsoffer. Kain , vars namn betyder "jag har gett liv" går helt emot sitt namns betydelse och tar livet av sin bror. Men han möts inte av straffdom utan av nåd, "ett hemligt tecken som skyddar" honom när han lämnar platsen där han föddes blir Guds bevis på den kärlek och trofasthet han visar Kain. Så om Abel är Jesus vem motsvarar Kain?

Jag tänker att Gud säger : "se på mig, titta upp, Kain! Gör inte som pappa Adam som också sänkte blicken när jag kom i skymningen för att vandra med mina människor i trädgården. Se upp så du inte gör som han." Så kan Gud säga till många människor. Kain stirrar stint i backen. Abels får springer skrämda omkring, vilsna utan sin herde. Kanske bräker några tackor efter sina nyligen slaktade lamm. Tyngda av ull de borde få bli av med innan sommaren söker andra efter skugga under klipporna. Kain klättrar uppåt och lämnar djuren åt sitt öde. Mörkret i Kains sinne lägger sig över jorden han inte längre kan bruka eftersom den dränkts i lillebrors blod.

 Tecknet skyddar honom verkligen. Han bygger sig en stad i bergen. han gifter sig och får barn. Modern som han aldrig mer ska träffa föder en ny lillebror, Set=Herren har skänkt. När Set blir stor får han ett barn och då börjar man åkalla Herren på jorden. Fler offer av djur och till och med människor förrättas i avsikt att nå Gud.I ngen kunde längre minnas hur det var att leva i Guds åsyn.

Francisco de Zurburán( 1598–1664) Agnus Dei (Guds Lamm)

 

Kyrkans fixering vid par om par om par

 

 

Noah's Ark Thomas Hicks 1846 De perfekta paren av djur vandrar in i arken: tigerparet ser på kaninparet, björnparet följer kamelparet  i hasorna,  lejonparet mitt bland getter och får. Konstnären sorterar djuren efter par, inget annat system.

 

Noa hade med sig djur på arken som skulle rädda skapelsen från syndafloden. Noa som fick sitt namn, "ge oss lättnad" eftersom hans pappa hoppades på att få en hjälp i jordbruket när han föddes blev i stället en båtbyggare och sjöfarare som gav lättnad till de djur som fick följa med på arken. Gud talar till Noa:

Av de olika arterna av fåglar, fyrfotadjur och markens kräldjur skall ett par av varje komma till dig, så att de kan överleva.

Nürnbergkrönikans (samtida med 10-åringen Martin Luther) framställning av den arbetsamme Noas bygge av arken. Här märks inte att Noa fostrades till jordbruksarbetare. 1493 tyckte man sig se en rik byggförman i Noa som sorterade djuren först och främst i gräsätare och köttätare, paren är inte i fokus här.

Berättelsen om Noa är slagkraftig och majoriteten barn i världen känner till den eftersom de flesta på

jorden är kristna och denna berättelse finns också utanför judisk-kristen-muslimsk tradition. Den är alltså en del av mänsklighetens gemensamma kulturarv. I kristendomen betyder arken också frälsning. Noa ses som en föregångare till Jesus och vi ser fram emot att jorden än en gång ska gå under och förnyas som på Noas tid. Kyrkan tolkade också berättelsen om Noa som en förklaring av det kristna dopet: genom vatten räddas vi till den förnyade skapelsen som ska komma. Regnbågen och arken är viktiga symboler för det kristna hoppet och dopets kraft i människans liv. Det kristna Armenien identifierar sig starkt med Noa och anspelar därför på denna berättelse i sitt statsvapen.

Men det kyrkan tagit till sig i sin vardag är detta med par om par. I varje kristen församling ses singlar, om de inte är munkar eller nunnor, som "på väg" till parbildning. Familjer är kompletta men singlar betraktas som halva.

Detta kan drabba änkor och änklingar i vissa  radikallutherska sammanhang, men oftast kan änkan/änklingen slappna av mer än den som aldrig "blivit gift". På något sätt hade jag fattat detta när jag var tre år och svarade på frågan i en familjegudstjänst om vad jag skulle bli när jag blir stor: "Jag ska bli änka , för karlar är så besvärliga."

Jag minns tillfället, men det blev ju också nerskrivet av min faster som något roligt ett barn har sagt. Mina tankar då gick till änkan Hanna som möter Jesus när han bärs fram i templet och hade bott i templet hela livet. Jag ville på den tiden bo i kyrkan. Jag längtade efter att vara som Samuel som fick bo i templet. För mig blev ju Samuel aldrig stor, jag hade söndagsskolans bild av Samuel där han var barnet som fick växa upp i templet och talade med Gud. Just då frågan ställdes var det kyndelsmäss och jag fick ytterligare en förebild som bodde i templet, nämligen änkan Hanna.

Detta visar hur även ett litet barn i kyrkan trodde att alla vuxna var par utom de som blivit änkor/änklingar. Detta är så tragiskt på många sätt. Många människor behandlas som ofärdiga, i behov av komplettering vilket leder till mycket ont. De som borde förbli singlar stressas in i äktenskap som förminskar alla inblandade parter. De som inte "lyckas hitta någon" ömkas och skiljs ut från parnormen och befinner sig i ett limbo i ständig väntan på denna "komplettering". Otaliga öknamn finns på denna person: "hen har blivit över", "hemmapojke", "nucka", "gammpojke" etc och alla talar om någon som lite barnslig och efterbliven, ratad och övergiven, om de förblir singlar livet ut.

Jag tror många förlamas i denna situation eftersom omgivningens förväntningar styr våra tankar om oss själva, vad vi än tycker om saken. Hur ska en människa våga använda sina gåvor fullt ut när man bara tycker att hon borde söka sig en partner? Om någon vill fokusera på helt andra saker ses de som konstiga för de borde ju först och främst hitta "den rätta" men ingen människa är halv. Ingen behöver kompletteras. Vi är kompletta som vi är. Komplett kommer ju av latinet och huvudmorfemet betyder att vara fylld. Och alla är helt ifyllda ända ut i våra konturer. Som kristna är vi dessutom fyllda av Helig Ande, var och en för sig, och vi behöver inte fyllas på utifrån för att vara hela människor.

Med detta menar jag inte att vi alla borde vara eremiter. Till en del är den där märkliga väckelsen i Egypten på 300-talet där var och varannan person drog ut i öknen, och kvinnor bara fick respekt genom celibat, ganska osund. Men i en tid när det var minst lika viktigt som nu att bilda familj, och för en kvinna nästan oundvikligt om hon inte fick en celibatkallelse, var det nog ändå mest en befrielse. Men pendeln har definitivt slagit över i motsatsen i dagens kyrkor, även de historiska kyrkorna, där det enda sättet att förbli ogift utan att bli utpekad som inkomplett, är att gå i kloster. 

Kan vi istället enas om att både parskap och enskap är rätt sätt att vara på? Hela livet eller i perioder kan en människa leva utan partner utan att det på något sätt är en bristsjukdom. Däremot tror jag ingen någonsin kan leva ett helt liv ensam, kyrkan är en gemenskap "de heligas samfund" behöver vi alla oavsett civilstånd. Just därför är det viktigt att vi alla inser att alla hör hemma i kyrkan, gift, ogift eller änka. Evig singel betyder inte ensam, utan bara att just denna person inte är en del av ett par och samtidigt en fullvärdig del av Kristi kropp:kyrkan.

I slutändan är det ändå så att vi var och en och på egen hand mest av allt är Guds barn och en medlem i den kropp som består av många lemmar, var och en direktkopplade till Jesus, som förresten också var singel.

                             Thomas Cole The Subsiding of the Waters of the Deluge 1829

Simon de Myle Noas ark på berget Ararat 1570 här lämnar djuren arken och det utsvultna lejonet kastar sig hungrigt över en drunknad häst.Människorna går två och två men inte alltid i pojke-flickapar. Lägg märke till Hippogrifferna som flyger iväg till vänster i bilden.

Hittar denna debattartikel i Dagen. Ämnet verkar vara aktuellt!

 

Bygga altaren åt Herren- lite om berg

1 Mos 12: 5-9 När de kom fram till Kanaan fortsatte de in i landet, ända till den heliga platsen vid Shekem, till Orakelterebinten. På den tiden bodde kanaaneerna i landet. Herren uppenbarade sig för Abram och sade: ”Åt dina ättlingar skall jag ge detta land.” Abram byggde där ett altare åt Herren, som hade uppenbarat sig för honom. Därifrån fortsatte han till bergen öster om Betel och slog läger så att han hade Betel i väster och Aj i öster. Där byggde han ett altare åt Herren och åkallade honom. Sedan flyttade Abram längre och längre ner mot Negev.

När jag skulle fylla femton år önskade jag mig en prenumeration på Nytt Liv som sedan blev Trots Allt och sedan kom Pilgrim som blev min följeslagare och kommer så att förbli så länge den ges ut. I Nytt Liv, då för länge sedan, läste jag om vad dessa verser betydde: att Abram byggde altaren åt Herren mitt i kultplatserna för andra religioner.

Då och då känner jag hur något slår an på ett särskilt sätt i mig. Detta var en sådan gång. Sedan dess har jag strävat efter att bygga altaren vid världens alla orakelterebinter. Jag har nu stött på ett sådant altare. En okänd människa har byggt ett altare åt Herren på oväntad plats. Och vilken glädje och välsignelse denna okända "Abram" skänker mig varje söndagkväll när mitt Yogapass på TC avslutas och är som tyngst innan det är dags för Död mans position.

Det tog ett tag innan jag hörde orden ordentligt pga att passet är så tungt och komplext just då. Men redan första gången tyckte jag mig höra min kärastes namn. Jag lyssnade mer uppmärksamt nästa gång och blev mer säker på min sak. Till slut hade jag lyckats pussla ihop många textrader och lärde mig fraser utantill för att leta upp sången på nätet. Det är verkligen en sång att vila i. En tillbedjan att landa i. En lovsång att sjunga när kroppen är fullständigt närvarande.

Sången visade sig heta "Mountain" och är den första Hillsonglovsång jag hört (som jag vet är en Hillsonglåt). Ja jag vet. Det låter som om jag bor under en mossig sten. Inte riktigt, men nära.  Jag bor i skogen, omgiven av gamla böcker och alla årgångar av Pilgrim. Jag sjunger mycket men populärmusik är inte min starka sida. Så bra tänker jag, att jag fick höra Hillsong på detta välsignade sätt på en plats där jag inte väntat det.

Till historien hör att min pappas bästis var kyrkoherde och konstnär. Liksom pappa var han djupt förbunden med fjällen. Han menade att alla behövde ett Sinai berg för sin andliga hälsas skull, hans heter Kaisepakte, hans och pappas vänskapsberg heter Haukivárri och sedan jag var liten har jag ett eget litet berg, Puimunen. Aron och jag har också ett berg i Pite älvdal. Pappas vän kyrkoherden är nu död men Kaisepakte står kvar. Pappa är också död men Haukivárri finns kvar. När jag inte lever längre kan Aron ändå klättra i vårt berg. Bergen finns oavsett oss men vi får alltid återvända till dem. Och i årets andaktsbok Inte långt borta från någon enda av oss påminner Liselotte J Andersson om bergen 19 februari:

Guds rättfärdighet är som väldiga berg, säger skriften,  och Gud lovar att om än bergen viker bort ska Guds nåd inte vara lika lättflyktig. Den omgivning vi växt upp med är ofta med och formar vår gudsbild. Så vad berättar bergen om Gud? De är ju hårda och ointagliga, berg behöver besegras. Samtidigt har diktaren rätt som skriver: "Det vackraste i bergen är en ömhet, så outsäglig att den blott kan anas."

"Mountain" blev alltså för mig en trippel kärlekssång: dels där och då en hälsning från en okänd "Abram", liksom en uppmuntran inför mina egna altarbyggen och, mest av allt, bevis på Guds omsorg som aldrig sviker. Alla som bygger altaren vid Orakelterebinter får alltså en uppmuntran. Dessa bloss av tillbedjan på oväntade platser leder obevekligt hem. För oss trötta själar betyder det ...allt.

Barock-Olga reagerar på barocka företeelser

Ibland läser jag något som gör att jag bara måste reagera. När Anders Gerdmar kom med denna extrema åsikt om Gud som endast man samtidigt som Elisabeth Olsson-Wallin fotograferat en gnostisk tavla till en kyrka i Skåne hände det igen. Jag skrev min reaktion som en insändare som troligen aldrig blir publicerad men här bestämmer jag själv så, här är den:

Hädiska gudsbilder

Det är intressant att den kristna kulturdebatten i advent handlar om den centrala frågan: hur är Gud?
I debatten presenteras två extrema alternativ. Elisabeth Olsson-Wallin har målat en bild av ormen/Satan som människans vän och en gnostisk fiende till den onde skaparguden Demiurgen. Anders Gerdmar presenterar samtidigt i en debattartikel en taoistisk gudsbild där Gud är strikt manlig, som yang, och det kvinnliga är strikt jordiskt, som yin. Båda dessa gudsbilder ligger långt ifrån kristendomens. Jag vill här bara ta upp tre centrala invändningar mot deras teologier; Bibelns vittnesbörd, språkliga begränsningar och möjligheter, samt biologiska fakta.

Först och främst beskriver Bibeln Gud som god skapare, inte ond Demiurg: ”Gud såg att det var gott” upprepas i början av Genesis. Skapelsen är alltså inget vi behöver frälsas ifrån genom gnosis=kunskap, som Olsson-Wallins tavla predikar. Dessutom skapar Gud ”människor till att vara oss lika…till man och kvinna” av den goda jorden (Adam) för att sedan blåsa in sin livsande i dem. I en följande berättelse om människans skapelse är Adam (jorden) ensam och kvinnan skapas genom att Adam delas, då först blir Adam man. Fortfarande är man och kvinna tillsammans den goda skapargudens avbild. Om Olsson-Wallin ville visa dessa Guds manliga och kvinnliga sidor missar hon helt att ormen i paradiset står för Guds absoluta motsats; varken man, kvinna eller god. Ormen står för fienden till harmonin och gemenskapen i skapelsen. Djävulen kastar isär och i Bibeln kommer könsmaktsordning, fiendskap och skam in i historien genom att människan äter av de kunskapens frukter om gott och ont som Olsson-Wallins ormtransa så generöst delar ut till människan.

Även Gerdmars antropomorfa mansgud motsägs på alla punkter av Genesis. Förutom att Eva kallas Nasir(hjälpare), samma ord som används om tex Simson och telningen från Isai stam som ska hjälpa mänskligheten: Jesus, talar många andra språkligheter också emot Gerdmars tes att Gud endast är man (och därmed endast mannen Guds avbild). Gerdmar tar exempelvis upp detta språkliga argument för sin bild av den rent manlige guden: Jesus kallar Gud sin fader inte sin moder. Om vi bortser från att Jesus är Gud blir detta ett starkt argument. Men Jesus är ju den som rimligen borde stå i centrum av Elisabeth Olsson-Wallins tavla eftersom Jesus är sant transexistensiell då han är sann Gud och sann människa i en enda kropp. Gud är inte delad i tre gubbar, Jesus är inte halvt Gud och halvt människa. Gud är en enda och Jesus är Gud  till 100%, precis som han är helt och hållet människa. Det är därför fullständigt överflödigt att blanda in ormen om man vill visa på överskridande av normativa gränser. Mer trans-allt än Jesus blir ingen. 

Gerdmar tycks, i stället för att utesluta den transexistensiella Jesus ur sin gudsbild som Olsson-Wallin i sin tavla, mena att Jesus inte är Gud utan ”bara” Guds son. Han missförstår begreppet Fader, på samma sätt som islam gör när de menar att vi kristna hädar Gud genom att påstå att han avlat ett barn på det sätt vi förknippar med jordiskt faderskap. Det är lätt att missförstå ordet fader eftersom detta begrepp är svårt att frikoppla från biologiskt kön. Den laestadianska beteckningen Himmelsk förälder är mer adekvat, eller kanske ordet husbonde, eftersom ordet Fader betyder att Gud är ansvarig beskyddare och upphovsman för sitt hushåll, sitt rike. Det betyder däremot inte att Gud är en snoppbärare. Detta ord talar om hur Gud är: en god förälder och husföreståndare för Himmelriket. Ett språkligt bevis för detta med funktion före biologiskt kön hämtar jag ur den svenska historien: 1388 utsågs drottning Margareta I av Danmark till ”Sveriges fullmäktiga fru och rätta husbonde.”

Att Jesus också själv är denna himmelska förälder visas också när Jesus talar om sig själv som en höna som vill samla kycklingarna under vingarna. Bibeln vimlar av beskrivningar och metaforer om hur Gud är och denna omhändertagande mammasida saknas inte, vilket både Gerdmar och Olsson-Wallin tycks missa. Olsson-Wallin ser en missunnsam Demiurg i den kristna skaparguden och Gerdmar ser Yang. Men det är två extrema och icke-kristna gudsbilder. Det är Jesus som ger oss den sanna gudsbilden för han ÄR Gud: den gode skaparen och beskyddaren av liv, en höna som med sin stora starka äggcell skyddar och föder kosmos.

Gerdmars resonemang om Gud som endast man kunde kanske vara trovärdigt innan vetenskapen hittat denna äggcell. Då rådde uppfattningen bland många teologer och filosofer, mest inflytelserik av dessa den förkristne hedningen Aristoteles, att mannens spermier var små minimän som aktivt lades ner i den passiva jorden, kvinnan. Där växte det lilla mansfröet, om allt gick bra, och blev en ny man. Vid dåliga väderförhållanden kunde fostret bli utvecklingsstört och födas som kvinna. 

Vi vet att Aristoteles hade fel: äggcellen är stor och X-kromosomen innehåller mycket information medan det motsatta gäller för spermien och Y-kromosomen. Rent biologiskt finns inga djur-eller växtarter som bara består av spermiebärare medan partogenes förekommer förvånande ofta i naturen. Biologiskt kan spermier ses som en parasit som utnyttjar äggcellen för att sprida sina gener med minimal egeninsats. Detta faktum gör Anders Gerdmars Yang-bild av Gud som enbart manlig rent hädisk. Ja, den blir faktiskt väldigt lik Elisabeth Olsson-Wallins implicita gudsbild i den omdebatterade tavlan: den onde Demiurgen.

Elisabeth Olsson -Wallin kan ursäktas med att hon är konstnär, inte teolog. Vad är Gerdmars ursäkt?

Herdarnas tillbedjan av Mattias Stohmer, 1632. Jesus är Gud och transexistensiell, hundra procent Gud och hundra procent människa. Detta påminns vi om varje advent och jul.

Konferenskristen

1 Mosebok 32: 22-32 Under natten steg Jakob upp, tog med sig sina båda hustrur och sina båda slavinnor och sina elva söner och gick över Jabbok vid vadstället. Han lät dem gå över floden och lät föra över allt som tillhörde honom. Jakob blev ensam kvar. Då brottades en man med honom tills dagen grydde. När han såg att han inte kunde besegra Jakob slog han till honom på höftbenet, så att höften gick ur led när de brottades med varandra. ”Släpp mig”, sade mannen, ”dagen gryr!” Men Jakob svarade: ”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.” Han frågade honom: ”Vad är ditt namn?” – ”Jakob”, svarade han. Då sade han: ”Ditt namn skall inte längre vara Jakob utan Israel, ty du har kämpat med Gud och människor och segrat.” Jakob bad honom: ”Låt mig få veta ditt namn.” Han svarade: ”Varför frågar du mig om mitt namn?” Och han välsignade honom där. Jakob kallade platsen Penuel, ”ty”, sade han, ”jag såg Gud ansikte mot ansikte och ändå skonades mitt liv”. När han lämnade Penuel såg han solen gå upp. Och han haltade på grund av sin skadade höft. Detta är anledningen till att israeliterna ännu i denna dag inte äter nervsträngen över höftbenet: han slog Jakob på höftbenet, på höftnerven.

 Nu har jag sällat mig till den sälla skaran "konferenskristna" . Jag har varit på en kristen konferens för första gången i mitt liv, Pilgrims Oktoberfest i Skellefteå hamn. Det blev en helg späckad med intressanta seminarier, bibelstudier och gudstjänster. De sjungna tidebönerna var det festligaste för mig men som varandes nyligen återhämtad från utbrändhet var det kanske inte energigivande att vara på konferens med 200 deltagare, men däremot var det givande på många andra plan.

Det första bibelstudiet hölls av Liselotte J Andersson. Jag har aldrig sett eller hört henne live förut och det var en upplevelse i sig. Hennes röst och hennes stillsamma, men exakta, humor gör sig mycket bra live. Hon påminner mycket om Frank Mangs som också hade en fascinerande vacker röst vilken förstärkte budskapet. Jag köpte hennes dagliga andaktsbok Inte långt ifrån en enda av oss för att stå ut med att leva utan att höra hennes kloka ord, finurliga humor och varma röst varje dag.

På det första bibelstudiet glömde jag anteckningsblock. Det var ett budskap jag verkligen behövde höra och jag var helt tagen efteråt men jag kommer inte ihåg mycket eftersom jag var så golvad av det. Men jag minns att hon talade om att Gud inte kunde besegra Jakob vid Jabboks vad helt enkelt för att inte ens Gud kan tvinga fram kärlek. Det är ju vår kärlek Gud vill ha och där står hen maktlös. Kärlek kan man inte vinna genom övermakt.

Askonsdag: Skapelserået inom oss

För en tid sedan fick jag denna video i min mejlbox. Det gick inte att se vem avsändaren var men jag gissar på någon av er mina fina följare som varit ett sådant stöd under dessa svåra år.

Jag tycker den passar så här i fastans inledning. En blind elefant som lyssnar och dansar till Bach på piano. Fastans tema av djupt allvarlig glädje slås an så väl av denna video.

Förfastan 2019 har i min familj varit en tid av avsked och sorg, tacksamhet och kärlek. Först miste jag en god ungdomsvän som jag musicerat tillsammans med i många år. Hon fick 52 år på jorden.
En vecka senare, 1 mars, dog vår gamla underbara hund Kapten 10,5 år gammal. Jag vet att ni som läser här förstår hur tufft det är att mista ett husdjur. För mig gör det rent fysiskt ont att Kapten inte längre är hos oss med sin vänliga trygghet och trofasta kärlek.

Kapten påminde mycket om den här dansande elefanten: stor, stark, stillsam och snäll i allvarsamt samspel med människor i sin närhet. Djuren är som vi människor på många sätt men utan synd. Just av att studera Kapten har jag förstått mer av hur man kan bli arg utan synd. På något sätt har jag fått för mig att arg = synd. Så är det inte. Att slå vakt om heliga platser och gränser som måste fredas är något gott. Onda avsikter är det som gör alla känslor till synd. Känslorna i sig är inte onda.

Samspelet med djuren lär mig mer om Gud på många plan och, tror jag, om meningen med allt. Skapelsens samspel och kärlek över artgränserna var ärendet när Gud sa:

Gud sade: ”Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.” Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden.”

Själv tycker jag ordet "råda" passar bättre än "härska". Jag tänker mig människan som ett "skapelserå" liksom folktron hade flera rån;skogsrå, bergsrå, havsrå med flera har Bibeln ett rå: människan som råder i världen men precis som Skogsrået är människan också en oskiljaktig del av den värld hon råder över. Detta blir synligt i människans förhållande till djuren när det förhållandet är som bäst.

Lägg märke till vad människan skulle äta, inte andra djur utan fröbärande örter, dvs de levande varelser som vill bli uppätna, de som har som strategi att sprida sig genom att vandra genom växtätares tarmsystem. 

Gud sade: ”Jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frö i sin frukt; detta skall ni ha att äta. Åt markens djur, åt himlens fåglar och åt dem som krälar på jorden, allt som har liv i sig, ger jag alla gröna örter att äta.” Och det blev så. Gud såg att allt som han hade gjort var mycket gott. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den sjätte dagen.

 Så när människan spred sig spred hon också frön från Eden. Hon tog också med sig djuren som ville leva med människan; hundar, åsnor, katter och papegojor. Jag tror muýterna om skogrået, bergsrået och deras systrar egentligen är halvt glömda berättelser om människor som levt särskilt nära djuren och växterna; människor med "djuröga" och "gröna fingrar" som kom ihåg de första människornas närhet till Gud och skapelsen.

Under fastan äter ortodoxa kristna bara sådan Paradismat, dvs mat som åts i Eden: frukter och bär, mat som vill ätas. Det är en fin sed som jag brukar följa under fastan. Kanske en idé även för andra nu när så många talar om matens klimatpåverkan. Frukter och bär kan ju också odlas i kruka inomhus. Speciellt lyckat har för mig varit att "mjölka" physalisfrön som växt till stora buskar och ger frukt ända in i december när de får bo utomhus på sommaren och sedan ljust och svalt i lillstugan. De sköts alltså som pelargoner.

Välsignelser

Gå inte dit
allt är uppgjort på förhand
matchen är bara båg
och då han träder fram i ringen
omvärvd av magnesiumblixtar uppstämmer de med full hals ett Te Deum och innan du ens har rest dig ur stolen ringer de ljudligt med klockorna
de kastar den vigda svampen
i ansiktet på dig
du får inte tid att hugga tag i hans fjädrar de kastar sig över dig
han slår dig under bältet
och du säckar ihop
med armarna enfaldigt korsade
i sågspånet
och du kommer aldrig mer att kunna älska. 

Jacques Prévert har skrivit många dikter som blivit odödliga schlagers som "Les feuilles mortes/Autumn leaves". Men han skrev också denna  betydligt mindre lättillsmälta dikt "Kampen med ängeln". Den alluderar på Jakobs kamp med Gud vid ett vadställe på vilkets andra sida hans bedragne bror Esau väntade med hela sin familj och beväpnade tjänarstab. Jakob kämpar hela natten och vägrar släppa taget tills Gud välsignar honom:

Jakob blev ensam kvar. Då brottades en man med honom tills dagen grydde. När han såg att han inte kunde besegra Jakob slog han till honom på höftbenet, så att höften gick ur led när de brottades med varandra. ”Släpp mig”, sade mannen, ”dagen gryr!” Men Jakob svarade: ”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.” Han frågade honom: ”Vad är ditt namn?” – ”Jakob”, svarade han. Då sade han: ”Ditt namn skall inte längre vara Jakob utan Israel, ty du har kämpat med Gud och människor och segrat.” Jakob bad honom: ”Låt mig få veta ditt namn.” Han svarade: ”Varför frågar du mig om mitt namn?” Och han välsignade honom där. Jakob kallade platsen Penuel, ”ty”, sade han, ”jag såg Gud ansikte mot ansikte och ändå skonades mitt liv”.

Jakobs brottning med Gud. Medeltida målning från Uppland, Knutby.

Prévert tycker Jakob har brottats med ängeln i en på förhand uppgjord brottningsmatch. Han märkte redan innan matchen började att alla redan sjöng "Te Deum", vilket visar att alla redan vet vem som ska vinna matchen: Gud. Men varför tror han att den på förhand besegrade brottaren efter matchen aldrig mer kan älska? Kanske är det eftersom Prévert inte tar med Jakobs envist tilltvingade välsignelse. Guds välsignelse betyder både i Bibeln och i mitt liv motsatsen: förmågan att älska uthålligt föds och göds av vetskapen att vara välsignad.

Välsignelsen i slutet av bibelcitatet utelämnas alltså i Préverts dikt. Det som för mig är höjdpunkten , att Jakob inte ger sig innan han fått välsignelse av ängeln/Gud. För visst är det lönlöst för en människa att försöka besegra Gud själv, Gud vill ju välsigna Jakob annars skulle han kämpa förgäves.  Om man dessutom sätter brottningsmatchen i sitt sammanhang blir välsignelsen ännu viktigare; Jakob, den yngre tvillingen som håller sin storebror i hälen (vilket också betyder bedragare) redan när han föds, denne bedragare ska snart konfronteras med den han lurat och flytt ifrån,

Jakob vet alltså vad välsignelsen är värd. Han gör vad som helst för att få Guds välsignelse precis som han absolut skulle ha sin pappas välsignelse. Från sin ungdom tills han åter ska möta den lurade brodern Esau, pappa Isaks  älsklingsson, är Jakob alltid den som klarar sig bra. Den stulna välsignelsen från pappa Isak räcker långt. Han får två fruar, två bihustrur, många barn och stora fertila boskapshjordar redan hos sin morbror Laban. Han måste ha upplevt att han hade ett "charmed life" som Sethes dotter Denver i Toni Morrisons storslagna roman Beloved.

Mot alla odds överlever Denver den misshandel modern utsätts för när hon ännu inte var född. Hon klarar också att födas för tidigt i vildmarken för en VIT flicka dyker mirakulöst upp och ett ännu större mirakel är att denna vita flicka blir hennes barnmorska. Hon växer snarare än går under av  spädbarnsspökets allt aggressivare hemsökelse av hemmet och familjen. Denver blir också till välsignelse för omgivningen genom att hotet från storasystern trots allt tycks studsa på henne och genom Denver blir hela släkten räddad.

Så blir det också med Jakob. Esau vill inte alls kriga eller hämnas, visar det sig. Välsignelsen Jakob denna gång tilltvingade sig av ängeln/Gud utan bedrägeri verkar ännu kraftfullare än Isaks välsignelse som han lurade till sig. Och genom Jakobs släkt blir alla släkten välsignade. Men kan det ha varit något annat som gjorde både Jakobs och Denvers liv välsignade? Jag tänker på att Jakob var mammas älsklingsbarn och på hur Sethes moderskärlek är så skrämmande stark, "too thick" som Paul D uttrycker saken.

Naturligtvis har Chagall målat Jakobs kamp.

Är det verkligen en slump att Bibeln så tydligt visar att mamma Rebecka redan från början, när hon känner barnen röra sig i livmodern, vet att lillebror är Guds utvalde. Den välsignelse Jakob bär med sig genom livet, liksom Denver gör, är att ha känt sig älskad och utvald från första stund. Det är Sethe som nämner att Denver har "a charmed life" och Rebecka vet vem av tvillingarna som är den speciellt välsignade vilket knappast kan ha gått bröderna förbi.

När Rebecka gör upp sin plan för att Jakob ska få Isaks välsignelse och förstfödslorätten vet hon att Jakob redan är välsignad. Jakob lär sig av henne att välsignelse är något livsnödvändigt. Här kan man inte låta bli att läsa in lite psykologi i berättelsen för självklart är det lättare att våga till och med att möta sin store starke storebror som man medvetet berövat arvet om man har en grundföreställning om att vara välsignad. Liksom Denver stärks av att om och om igen höra berättelsen om hur hon föddes och överlevde mot alla odds genom att bli förlöst av den mest otippade: en vit flicka i en snårskog på stranden av den flod som skiljer frihet från slaveri-bokstavligen.

I den kristna kyrkan välsignar vi varandra på Paulus uppmaning i Romarbrevet 12: 14 "Välsigna dem som förföljer er, välsigna dem och förbanna dem inte. " detta är egentligen något oerhört stort. De första kristnas Bibel var ju det Gamla testamentet där välsignelsen är något som Gud ger människan och som ger något påtagligt till den välsignade. När Bileam får betalt av kungen över Midjaniterna, Balak,  för att förbanna Israels folk gör han tvärtom: uttalar olika välsignelser över dem och Balak blir rasande för han tror på välsignelsens verklighet. Jakobs brottning med Herren slutar med att han tilltvingar sig Guds välsignelse och för resten av livet är han förändrad rent påtagligt. Han haltar och har fått ett nytt namn: Israel.

1800-talsmåleri av Alexandre-Louis Leloir (1843-84)

Då och då blossar striden upp om kyrkans roll i skolan. Ateister och andra förargas nästan lika mycket som Balak över att barnen välsignas av prästen i kyrkan. De verkar ha en större tro på välsignelsens kraft än många kristna idag. För oss är det tradition, kanske med en viss slentrian i sig och vi överlåter gärna välsignandet till en utbildad präst. Kan Gud då välsigna om vi inte inser vad det innebär? Jo, det tror jag. Men för en Jakob och en Denver är välsignelsen särskilt verksam eftersom vetskapen om vad välsignelsen innebär också påverkar en människa på djupet.

Att vi kristna välsignar varandra-åtminstone om vi följer Bibelns tydliga ord om denna sak*, är alltså precis som ateisterna fruktar vid skolavslutningar, en verkligt verksam företeelse. Man säger till varandra: "You've got a charmed life" om och om igen, du har ett särskilt beskydd och en särskild gåva att ge andra. Just du behövs i Guds plan för att fullborda den goda skapelsen. Du är Israel; Guds kämpe."

 Vi säger till varandra att vi alla är frälsningssoldater inblandade kampen för Guds rikes utbredande och precis som medlemmarna i Frälsningsarmén är det inte med våld och vapen vi strider utan med välsignelser som vi ska ge varandra och alla vi möter med full vetskap om att även vi är välsignade, högt älskade redan från början bara för att vi är vi. Det finns en vit flicka i skogen för alla, en ängel vid flodstranden, och vi kan alla rädda vår omgivning med den välsignelse vi har fått.

Motsatsen gäller tyvärr också. Att tro sig vara förbannad och förnedrad av Gud och människor bränner bort förmågan att älska. Brottaren i Préverts dikt ligger med skammen brännande i bröstet så het att ett brännsår uppstår, ett ärr som förhindrar hen att älska. Préverts dikt om Jakobs brottning uppmanar mig ytterligare till att välsigna och inte förbanna. De som välsignas får förmågan att älska även den hotfulle storebrodern som har all anledning att hata mig. Även den storasyster som har all rätt i världen att hemsöka sin familj kan jag älska till befrielse. Att vara välsignad och välsigna är att älska världen tillbaka till Edens lustgård och detta kan vi se prov på varje dag. Motsatsen ser vi också prov på varje dag. Alltså:
"[…]välsigna dem och förbanna dem inte. "

Rembrandts tolkning av Jakobs kamp med Gud. En ömsint kvinnlig änglalik gestalt som snarare omfamnar än brottas med Jakob. Själva kampen är här också välsignelsen av den modersfamn som gett Jakob "a charmed life".

Yves Montand får här sjunga "Les feuilles mortes", en härlig höstsång med text av Jacques Prévert.

* Ibland är det inte glasklart vad Bibels författare menar men i frågan om huruvida vi ska välsigna varandra eller inte är Bibeln otvetydig: vi ska välsigna och inte förbanna.