Jane Austen 16 december 1775- 18 juli 1817

 

Jane Austens skrivbord

Ett liv utan Jane Austen är svårt att föreställa sig för mig. Citat och episoder i hennes romaner är så fastetsade , välrepeterade som de är genom många omläsningar, i mitt minne att jag ofta känner mig som den iakttagare jag föreställer mig att Austen var. Och det är hon som gjort detta med mig. Austen lyssnade in konversationer omkring sig och omvandlade dessa till stor litteratur vid sitt pyttelilla skrivbord som fortfarande finns kvar i hennes sista hem, nu förvaltat av Jane Austen-sällskapet i Chawton. Där trivdes Austen och skrev. Det är ett fint minnesmärke över Austen.

 I Bath finns också ett Austen-museum som känns mycket större, mer påkostat och mer spekulativt än den lilla hembygdsgårdsliknande stugan i Chawton. Austen trivdes aldrig i Bath, där hon bodde en kort och olycklig tid i livet, däremot gör hon vass satir av det sociala livet därstädes men visst förstår jag att även Bath vill ha en del av Austen-kakan. Hon är ju oemotståndlig som alla hennes läsare vet. Nu för tiden har väl de flesta stött på henne genom filmerna, som sannerligen är legio, både de rena överförandena av romanerna och alla de adaptioner som gjorts av romanerna till modern indisk film,  TV-serier med fantasy-inspirerade tidsresor som Lost in Austen (I love it!) och ännu mer långsökta idéer som zombie-Austen . Det finns också filmer om att älska Austen som The Jane Austen Book Club. Filmer om Jane Austens liv finns förstås också till exempel Becoming Jane Austen. En faktabok om Austen som ger värdefulla inblickar i hennes liv som jag äger är Jane Austens liv i brev och bilder, urval och kommentar av Penelope Hughes-Hallett, 1994 (My Dear Cassandra). Romaner skrivs också om att älska Austen, snart blir väl de flesta film eftersom vi som går på bio, vi som bär kulturen, är medelålders damer och fortfarande fullt litterata plus att vi även går på bio. Men också eftersom Jane Austen dog så tidigt att hon inte hann med att skriva så mycket som vi Austen-älskare skulle önska.

Senaste filmen en vän och jag såg tillsammans var Emma. Underbart välgjord och Austenvärdig tappning av en av de romaner jag älskar mest. Men å andra sidan är min favoritroman av Austen alltid den jag för tillfället läser eller senast har läst. Varje Austen-roman är ett mästerverk, troligen just på grund av att de skrevs för hand vid ett pyttelitet bord. Ska jag ändå drista mig till att lyfta en speciell roman av Austen blir Mansfield Park mitt val. Ridning spelar en viss roll i romanen och klassanalysen är tydligare utmejslad än i någon annan av Austens romaner, till och med mer än i Emma. Fanny Price är också en gestalt som är mycket fruktbar i litteraturen, det ensamma fosterbarnet. I många fall är fosterfamiljen underbart bra för barnet som hos Anne på Grönkulla, Kajsa Kavat och Stina Aronsons Sanningslandet (och på riktigt i hennes eget liv) men lika ofta är det mindre bra som hos Kulla-Gulla. 

Fanny Price är definitivt mer lik Kulla -Gulla vad gäller hur hon behandlas i familjen men båda två är de lika Anne Shirley och Kajsa Kavat till personligheten. På grund av att Mansfield Park är en vuxenroman är den prekära situationen hos fosterbarnet tydligare beskriven; Fanny Price kan ju inte vara lika tydligt egensinnig och självständig som Anne Shirley eller Kulla-Gulla. Fanny tillåts aldrig glömma bort sitt enkla ursprung och sin tacksamhetsskuld och hon får aldrig känna sig så kroppsligt stark och duglig som Kulla-Gulla eller lika älskad som Anne Shirley. Genom romanen förtydligas hennes roll som lite bättre sorts tjänstefolk. Hon blir sällskapsdam utan  uppvärmt rum och ridningen får ske i smyg. Hon reser också hem till sin fattiga familj.  Austen visar i Mansfield Park sitt mästerskap i samhällsskildring med hjälp av sin karaktäristiska lågmälda satiriska ton.

Austen själv var väldigt lik Fanny Price i det att hon var fattig men av samhällets konventioner förhindrad att arbeta som  annat än sällskapsdam eller guvernant vilket var ett fasansfullt socialt isolerat balanserande mellan den "riktiga" arbetarklassens tjänstefolk, som varken ville eller kunde umgås med henne, och herrskapets föraktfulla maktfullkomlighet. Vi brukar tala om lärares prekära rättslöshet i dagens skola men en guvernant hade naturligtvis inget alls att sätta emot en otrevlig, lat eller våldsam elev. Om hon ställde krav på gjorda läxor rök hennes anställning med ett nedsättande rekommendationsbrev som enda lön. 

Turligt nog hade Austen denna fantastiska talent, talangen att skriva böcker och den talenten gav henne en viss inkomst  även medan hon levde men gav sedan hennes familj och efterlevande mångdubbelt mer. Framförallt har Jane Austen berikat den mänskliga kulturen med de livsöden hon skrev fram under sitt korta liv vid sitt minimala skrivbord och för detta är hon en given adventskalenderlucka.

Dömande

 

Detta inlägg skrev jag för en tid sedan efter ett inspirerande samtal med min kära vän Ann-Helene. Det har blivit liggande tills nu när jag läste en  ledare i Dagen om hur den "kristna" debatten är destruktiv i denna fråga. 

Var inte förvånade över detta. Den stund kommer då alla som ligger i sina gravar skall höra hans röst

och gå ut ur dem; de som har gjort det goda skall uppstå till livet, och de som har gjort det onda skall uppstå till domen.

Av mig själv kan jag inte göra något: som jag hör, så dömer jag, och min dom är rättvis, ty jag följer inte min egen vilja utan hans vilja som har sänt mig. Joh. 5: 

Plötsligt ska kristna återigen debattera homosexuellas rättigheter att finnas i församlingen på samma villkor som alla andra. Det gör mig ledsen och bedrövad att vi inte kan låta människor få ta detta med Jesus på sin kammare i stället för att tvingas schavottera som usla exempel enbart på grund av en medfödd egenskap som majoriteten saknar.

Samtidigt pågår en lika elak och hårdhjärtad debatt om tjocka människor "ute i världen". När Stina Wollter och överviktsforskaren Erik Hemmingsson kom ut med boken Kriget mot kroppen kände sig en grupp läkare manade att skriva en artikel om hur farligt det är att tjocka människor ska känna sig nöjda och trygga med sina kroppar eftersom det är så livsfarligt att vara tjock.

Jag är varken tjock eller homosexuell men jag blir galen på denna hetsjakt på avvikare. Och allra värst är det när kristna ägnar sig åt drev mot avvikare som homosexuella. Jag vet också att hatet mot övervikt existerar även hos oss men än så länge har man inte börjat med specialbehandling av tjockisar i kyrkan. Men likheten är slående. Tänk om vi sa : " Visst får tjockisar vara med i kyrkan som alla andra. Gud älskar syndaren. Men så klart kan de inte vara med på kyrkfikat eller delta i nattvarden innan de har bantat ner sig till godkända BMI-siffror."

De så kallat bibeltrogna* beter sig exakt så mot homosexuella. De kräver nuförtiden sällan att frånskilda inte ska få tex vara pastorer och en katolsk präst vigde utan vidare spisning Boris Johnson när han ingick äktenskap för fjärde (4:e) gången häromsistens. Men homosexuella ska leva i en askes som aldrig avkrävs oss heteropersoner. Homosexualitet är en medfödd egenskap som inte kan tränas bort. På samma sätt är en del människor medfött bra på att samla på sig fettreserver och urusla på att gå ned i vikt beständigt.

Skulle kyrkan bete sig mot tjocka som mot homosexuella skulle man alltså kräva att rundlagda levde i ständig svält eftersom det är det enda sättet för en del människor att vara modernt slanka. De skulle, som sagt var, inte få delta i kyrkfika om de inte lyckats svälta sig till godkända mått. De bibeltrogna skulle då säga att de syndar mot kroppen och naturen men att syndare är välkomna om de avsäger sig synden, i detta fall frosseri. Om de kan hålla sig magra får de vara med både i församlingsstyrelsen och vid kyrkfikat. "Nuförtiden kan man ju också operera sig till rätt vikt så ursäkter för fetma är få. Det är ett aktivt val att fortsätta vara fet. Om man inte lämnar frosseriet bakom sig kan man alltså inte vara med på samma villkor som andra i församlingen."

I Iran får ju homosexuella män operera sig till kvinnor väldigt frikostigt just på grund av islams hat mot homosexualitet. Med några kirurgiska ingrepp och livslång hormonbehandling löses detta problem eftersom männen som blir kära i män då plötsligt är "normala" kvinnor som blir kära i män. Och opererade tjockisar kan ju bli smala på ganska kort tid, de kanske inte mår så bra, de kanske inte förblir godkänt slanka, operationen  kan gå fel och ge svåra besvär, men en period får de i alla fall vara med och känna på hur det känns att vara fullständigt accepterade i den mänskliga gemenskapen.

I kristenheten, som nu lustfyllt gör ner varandra i kommentarsfält och krönikor, är det tyvärr inte lika generöst som i Iran, de som hatar homosexuella hatar också "könsbyten". Det är som om man inte hade accepterat operationer mot fetma och bara accepterar diethållning livet ut för tjockisar, men ändå absolut inte kan acceptera tjocka människor som likvärdiga smala människor i kyrkan.

Läsare kanske anser att jag gör en knasig jämförelse men jag är rädd att jag inte gör det. Jag är nämligen också medveten om att även i kyrkan kan hat mot tjockisar förekomma. Tack och lov har ingen, vad jag vet, ännu börjat citera bibelord som detta ur Jobs bok 15: 23-28:

Han irrar omkring efter föda men finner ingen.

 

Han vet att mörkrets dag väntar honom,

24

nöd och trångmål skrämmer honom,

 

ansätter honom som en kamplysten kung.

25

Ty han lyfte sin hand mot Gud

 

och förhävde sig mot den Väldige,

26

trotsigt stormade han fram mot honom

 

i skydd av sin välvda sköld.

27

Hans ansikte sken av välmåga,

 

kroppen svällde av fetma.

28

Nu håller han till i ödelagda städer,

 

i hus som ingen bor i,

 

som är dömda att bli ruiner

Men vad skiljer detta från hur man sablar ner homosexuella med aparta bibelord om de inte stannar i garderoben och aldrig , aldrig, aldrig faller till föga för sin medfödda läggning, liksom en tjockis aldrig , aldrig , aldrig får unna sig att äta sig mätt? Om de inte står emot dessa frestelser är det bara att inse att de inte får blir pastorer (homosexuella) eller få vård (tjocka) för exempelvis ett brutet ben utan att få påpekat för sig att bantning skulle hjälpa. Även mot brutna ben. Även mot förkylning.  Även mot... ja i stort sett allt utom ALS som konstigt nog drabbar de duktiga som är naturligt smala och tränar uthålligt. Precis som homosexuella aldrig drabbas av oplanerade graviditeter, men allt annat jobbigt, som "konsekvens" av sin "extrema synd".

Nej jag kan inte tro att homohatet beror på något annat än roten till tjockishatet: människans arvssynd som leder oss till att alltid dras med i mobben mot de avvikande. Men kristna borde fatta: nästa gång är det vi. Ja, just nu är det vi, som drabbas av samma mobbningsböjelse, "märkligt nog" ofta i länder som också kriminaliserar homosexualitet.

Bra att få anledning att ha med en äkta barockare; Peter Paul Rubens med målningen Venus och Adonis. Modet växlar, denna dam ansågs på 1600-talet vara höjden av skönhet. 2022 skulle hon bara få höra att hon behöver banta om hon gick till vårdcentralen med sin halsinfektion, sitt brutna ben eller sin EDS.

*(ha, jag är bibeltrognare än de flesta och helt enkelt tokig i Bibeln på samma sätt som andra är galna i Sagan om ringen -jo jag är tokig i den också, men inte lika mycket som i Bibeln)

Anne Conway 14 december 1631- 18 februari 1679

Anne Conway läser ett brev, målning av Samuel van Hoogstraten

 Anne Conway är en filosof för mig. Hennes viktigaste grundprincip var att kroppen och själen hör ihop

och att Jesus är den som förenar Gud och människa. Hon kallade tillvarons grundstenar monader vilka alla människor bestod av däremot inte Gd, Jesus däremot var både av monader och inte det är därför han kan förena oss med Gud, enligt Conway. Hon fastslog också att filosofi och teologi är oupplösligt sammanflätade. Hon stod för enhet i tillvaron helt enkelt.

Hennes lösning på teodicéproblemet kunde ha blivit någon slags buddhistisk hinduisk, egentligen värdenihilism eftersom de menar att allt är illusioner till exempel lidande och elakhet är bara inbillat. Jag vet att etiken hos buddhismen och hinduismen i praktiken inte alls är värdenihilstisk men den verklighetsförklaring de ger inbjuder till dessa tankar. Tack och lov är praktiken det som märks och det är ju nödvändigt för att kunna leva tillsammans. Är mord och brott helt egalt godhet och generositet faller ju samhället ihop. 

Conways lösning är att lidandet inte är en illusion utan en slags blåmärke, skada som värker när människan fjärmat sig från sin sanna närhet till Gud. Gud är allt igenom god och hela skapelsen har kapacitet att bli helt god men skapelsen har fallit från sin likhet med Gud och där kom en grundskada som orsakar lidande eftersom hela varelsen och skapelsen långsamt återhämtar sig från fallet. Lidandet är ett slags träningsvärk eller den värk man får efter skador av olika slag, läkandets värk. Lidandet är alltså inet orsakat av Gud och egentligen bara ett tecken på att skapelsen återhämtar sig och läker från sin grundskada. Kort sagt: ondska är att falla ifrån Guds perfekta godhet och lidandet uppkommer på grund av fallet , emn smärta som uppstår är egentligen bara tecken på läkande från grundskadan att skapelsen gått miste om sin gudslika perfektion.

Jo, Anne Conway var kristen, men det var alla filosofer i Europa på hennes tid, filosofin och teologin var verkligen inte två skilda discipliner, varken här eller i andra delar av världen med undantag kanske  för Kina. Hon var dock också troende kväkare under en tid när det var olagligt i England att vara det. Hon riskerade förföljelse och spöstraff men höll ändå fast vid sin tro. Det märks att hon är just kväkare. I hennes filsofi ingår också att det inte finns några eviga straff. Hon menade att Gud inte kunde ge ett evigt straff för en temporär synd. Hur stor den än var, var synden ändlig och Guds perfekta godhet tillåter inte ett så oproportionerligt straff. Hon var djupt påverkad av kyrkofadern Origenes som ibland har anklagats för en oreflekterad universalism. Numera börjar dock Origenes återvinna inflytande i kyrkan. Det är också en grov misstolkning att Origenes trodde att Gud inte skulle reagera mot ondskan, bara inte i evighet och till slut kommer hela skapelsen att vara återlöst menade han. Han stödjer sig då på vad Paulus lärde enligt 1 Kor 15 och Fil. 2. 

Ju mer man läser om Anne Conways filosofi desto mer nutida syns hon vara.  De senaste årens helvetesdebatt i kyrkan till exempel som började för ganska längesedan med att Stanley Sjöberg avvisade tanken på eviga straff med en hoper bibelord som stöd, De får naturligtvis mothugg eftersom helvetets eld (egentligen Hinnoms dals eld, där man brände skräp utanför Jerusalem) är en central tanke i västkyrkan. Den är dock inte  alls lika central i öst där Origenes inte heller har tappat lika mycket i auktoritet som i väst. 

Nu är ju koptiska, ortodoxa och orientaliska gammalgamla kyrkor intressanta för svensk kristenhet, beroende på  många faktorer däribland SvKs samarbete med den Egyptiska koptiska kyrkan, ökenväckelsen, invandringen från de första kristna länderna på jorden och kretsen kring det forna Bjärka-Säby, som nu flyttat in till Linköping efter att Pingstförsamlingen därstädes mer eller mindre har slängt ut den ekumeniska kommuniteten från slottet. Genom att de österländska gammelgamla kyrkorna börjar intressera västerlänningar har också Origenes rykte rehabiliterats.

När jag läser Anne Conway tänker jag att det är så konstigt, och tyvärr inte förvånande, att hennes namn aldrig nämns i teologiska sammanhang. Inte en gång har jag sett referenser till hennes tankar i helvetesdebatten till exempel även om många har använt hennes argument. Alltså har de inte angivit källa! (internt svensklärarskämt). Många teologer talar idag om "grundskadan" som Anne Conway identifierar som grundproblemet i skapelsen. Men ingen talar om att hon arbetade med det problemet och kom fram till en sanning vi vet idag: allt skapat har samma DNA som härstammar från jorden precis som det står i Genesis. Vi talar om DNA men det kunde lika gärna kallas monader. Vi som lever nu förstår ju att det var precis vad hon kommit fram till.

Det är inte heller förvånande att hon var just kväkare som själva kallar sig "Vännernas samfund". De har ju som USP att vi alla kan nå personlig kontakt med Jesus. Dessutom är många kväkare framstående vetenskapsmän eftersom man aldrig avvisat lärdom och dessutom har en stor tilltro till den enskildes kapacitet att tänka rätt och självständigt genom inre reflektion. En av dessa framstående vetenskapsmän är alltså Anne Conway. Hon är väl värd begrundan så här i juletid när vi firar att Gud blev en av oss genom spädbarnet Jesus som delade vårt DNA, våra monader.

Luciadagen

 Trogna bloggföljare vet att Lucia från Syracusa är en viktig person för mig och det beror förstås på firandet vi har av henne här i Sverige. Men också eftersom jag alltid varit närsynt och tidigt förstod att hon hade med ögonsjukdomar och synfel att göra. Men firandet är absolut viktigast för att jag fick kontakt med henne i tidiga barnaår. Alla mångkulturella inslag i denna svenska tradition och de underbara sånger som det inspirerat till,  gör mig lycklig och lär mig mycket om livet med Jesus och Guds husfolk. Jag vill därför dela denna underbara luciasång som jag först använde i barnkören först mamma och jag ledde tillsammans med organisten Tony och sedan jag ledde med hans ersättare Stefan i Jukkasjärvi församling. En lycklig tid med odelat goda minnen.

Sången kom till oss genom Robert Pauker fortfarande organist i församlingen. Han hade gått på skolan där kompositörerna undervisade. Tyvärr förkom en hel notpärm i Övertorneå en gång och där finns noterna till denna pärla och mycket annat omistligt, därför minns jag inte deras namn. Och jag har sjungit på den idogt för att inte glömma texten, men ändå blev några verser oklara efter hand. Tack och lov hördes den i en radiogudstjänst när Luciadagen senast var en söndag den tredje advent. Jag satte mig vid radion och skrev:

Till ditt minne Lucia i decembermörkrets tid är vi samlade i stillhet och förväntan                                                                   för att lyssna på ditt vittnesbörd om kärlek tro och frid, låta ljuset väcka hjärtats tro och längtan.

Dina ögon Lucia dina ögon hade sett allt det mörker som en gudlös värld kan sprida                              men den kärlekseld som Kristus genom tron dig hade gett gav dig kraft att som martyr för ljuset strida. 

Våra ögon Lucia också våra ögon ser världens mörker, mänskans plåga och förnedring                 men ditt vittnesbörd om ljuset om vad kristen tro kan ge  ger oss mod att trots allt tro på livets mening. 

När ditt följe Lucia kommer till oss i advent med en hälsning från martyrers unga kyrka                          vill vi tacka Herren Kristus för de vittnen som han sänt som en förebild i kärlek tro och styrka.

Sedan några år tillbaka firar jag också novenan till Lucia med min vän Yezzeh i Filippinerna. Det var nämligen Lucia som förde oss samman. Detta har blivit en tradition jag inte vill vara utan i decemberjäktets tid.  Här är länken till henne som leder oss genom Novenan.

 

Nu börjar "Till ditt minne Lucia" spridas och användas mer och mer så det finns till och med en inspelning av den på You tube. Tack för det! 

Alexander Solzjenitsyn 11 december 1918- 3 augusti 2008

 När jag var tio år kom jag in i bokslukaråldern och det märkte min snälla pappa som kom med en hög

böcker som han nyss fastnat för när han läste in högstadiet och gymnasiet i vuxen ålder. I denna hög återfanns bland annat Alexander Solsjenitsyns Cancerkliniken och Den första kretsen. Cancerkliniken var nog lite svår för mig och jag minns inte mycket av den,  men Den först kretsen är en helt oförglömlig läsupplevelse. I stort sett varje kväll nu på vintern tänker jag på hur de inte fick sova i fred, fast de var ett gäng "VIP-fångar" i Gulag. Vakterna väckte dem om de hade armarna under filten i de kalla cellerna.

Den förmågan att gestalta så man inte glömmer det hade han verkligen. Sedan läste jag förstås En dag i Ivan Denisovitj liv, också en Gulag-skildring. Där soppkön förstås är berömd (se till att vara sist i kön då allt sovel samlas i botten av de tunna sopporna). Solzjenitsyn berättade ur sin egen erfarenhet och det grep tag. För mig var han det första vittnet till Sovjet-tidens ondska och förtryck jag hörde, hela världen hörde.

 Min farmor föddes 1917, ett år före Solzjenitsyn,  och hade aldrig något till övers för kommunismen. Hennes pappa var Syndikalist och Socialdemokrat, med betoning på demokrat. I vår släkt var totalt avståndstagande mot alla totalitära system fullkomligt självklart. Farfar var Broderskapare men när sosse-regeringen började vissa sovjet-tendenser genom att ta bort kristendomsundervisningen i skolan var han med och grundade det första KdS i Kiruna kommun. Min pappa var också med och min makes farfar och farbror. Vi har bildbevis på dessa unga människor med antitotalitär glöd i sina allvarsamma ansikten. 

När sedan KdS bytte namn till KD började min familj se en tendens till högervridning och alla drog öronen åt sig. Detta var trots allt på Alf Svenssons tid, hans sista år vid rodret på KD-skutan. Men min familj såg att kursen började ändras och vi fick rätt. Man anslöt sig inte till Kristdemokratin i Europa pga att tydligare knyta an till antitotalitarismen utan för att få mer makt och kompisar i högerpartier. Det var tydligt att mittenlinjen utanför blockpolitiken övergavs då. Nu är KD ett extremhöger-parti som helt lämnat antitotalitarism, konservatism och kristen värdegrund bakom sig. Syndikalister har inget i det partiet att göra, frihetlig socialism, katolsk sociallära och demokrati är absolut inte med på KDs agenda längre. Och det började långt innan Tidöavtalet. Det började när "champagne-KD" tog över och fick sin kandidat till partiledarposten vald. Jag skrev till en gammal KD-bekant som satt i riksdagen då,  om min sorg över valet av Busch till partiledare. Jag fick jag svaret: " Ja det är svåra tider nu."

En liknande resa som KDs från demokratikämpar på barrikaderna till fascistkramare gjorde också Solzjenitsyn. Han blev i min älsklingsryss Fjodor Dostojevskijs anda ryskortodox. aktivist. Fint tyckte jag, ryska ortodoxin har mycket vackert och gott i sig. Kyrkan stod emot och överlevde Sovjet men redan i början av 2000-talet började Ryssland sovjetiseras igen, nu med ortodoxa kyrkan som ideologisk medlöpare. Solzjenitsyn applåderade därför varje steg mot KGBs återinträde i maktposition genom Vladimir Putins maktövertagande. Han gick helt på samma linje som så många andra och såg Putin som någon slags rysk frälsare. Äckligt nog började man genast kalla Putin "lillefar" vilket borde få en demokrat att reagera. Men icke, Solzjenitsyn jublade. 

En ursäkt för honom är förstås hur han led i Gulag och att han såg Putin som en hälsosam och kraftfull motkraft till den sjuklige alkoholisten Boris Jeltsin, den förste valde presidenten i rysk historia. Men jag tänker att han som känt förtrycket bokstavligen inpå bara skinnet borde ha tagit avstånd från denna nya Stalin. En annan ursäkt kan vara att han blivit gammal och att han faktiskt dog innan vi som tog avstånd från Putin var i majoritet eftersom denna Peter den Store-beundrare ännu inte visat hela vidden av sin ondskefulla agenda. Men jag är ändå djupt besviken och lite rädd. Kan jag också bli en som tappar kontakten med sanningens Ande och bli lurad av fascismens nya ansikten? Roger Scruton, för att ta en i raden av konservativa demokratiförespråkare, som såg kommunismens terror klart på 1960-talet tappade ju det totalt mot slutet av sitt liv och blev en antisemitisk fascistkramare.

Kan en frihetlig kristen socialist bli lika lurad? Jag ser många varningstecken. Inte bara KDs galenskap med Tidöavtal dikterat av svensk nyfascism och Sara Skyttedals svammel om att legalisera knark (de första fascisterna i Italien var storkonsumenter av kokain) utan också i andra sammanhang. Det mest obehagligt antikristliga är den fasansfulla debatt som pågår i "kristna" tidningen Världen Idag och på Dagens debattsidor där profeten Magnus Malm varnade för just detta fall för fascismen som svensk kristenhet riskerar och får ett märkligt svar på tal av Stefan Gustafssson där han svamlar om att sekulariseringen kommit endast, från vänsterpartier. Därmed skulle fascistiska idéer vara rumsrena? Ja, tydligen tycker han det.

Gustafsson har i sak fel dessutom. Sekularismen är minst lika stark från högerpartierna, se på när KD slutade ha kristen etik på agendan, jo när de lämnade mitten och blev ett högerparti. Den konservative Scruton blev antisemit när han vandrade högerut och Cristopher Hitchens aggressiva antiteism utvecklades till radikalaste religionshat samtidigt som han lämnade socialismen bakom sig. Jag ser inte heller att Gustafsson, Busch et.al. har samma ursäkt som Solzjenitsyn att bli fascistkramare. De var ju knappt födda innan Berlinmuren föll.*  

 "Ja, det är svåra tider nu."

Solzjenitsyn var alltså för mig en hjälte som slogs mot förtrycket i Sovjet, en Johannes Döparen karaktär som modigt ropade "omvänd er och tro!" i den sovjetiska isöknen. Min farmor blev inte alls lika gammal som Solzjenitsyn men jag tror aldrig hon hade låtit lura sig på samma sätt som Solzjenitsyn och jag hoppas att jag också kan stå emot; att antifascismen är så djupt inrotad i mig att jag aldrig slutar lyssna på Andens röst där den ropar i öknen så det hörs miltals omkring. So help me God!

"Bereden väg för Herran" skrevs faktiskt som en protestpsalm mot Napoleon, dåtidens Hitler, Mussolini, Stalin och Putin men F.M. Framzén som skrev texten 1812 och 1817 såg hur historien visar Guds makt och Jesu överhöghet. Vi behöver lyssna på och sjunga denna Johannes Döparen-psalm, om och om igen,

*Putins värsta ögonblick, enligt honom själv.

Emily Dickinson 10 december 1830- 15 maj 1886

Emily Dickinson 16 eller 17 år

 Emily Dickinson var en av de första poeter jag fastnade för i ungdomen. Jag skulle inte ha stött på Dickinson i tonåren utan skolan och jag ser till att alla mina elever får möta poesi de också i hopp om att de ska få samma glädje av mötet med dikten som jag fick. Det är nog inte ovanligt att ungdomar fastnar för Dickinson och att de först stöter på henne i skolan. Hon och Karin Boye är ju nästan obligatorisk tonårsläsning för flickor. Om pojkar tillåts läsa poesi, vilket de får på mina lektioner,  är det mer Walt Whitman, Gustav Fröding och gamla psalmer, tex "Vår Gud är oss en väldig borg", de brukar fastna för. Min älskade yngsta dotter fastnade i stället för Bo Setterlind och har plöjt alla hans dikter flera gånger om. 

Men Emily Dickinson var alltså "min" tonårspoet, som snart följdes av Ylva Eggehorn och i min värld är dessa ganska olika  poeter ändå väldigt lika. Det finns någon slags gemensam musikalisk ton och humor hos dem som också återfinns hos Bodil Malmsten, en annan av mina huspoeter (även Bo Setterlind har sina humoristiska stunder och är alltid musikalisk*). 

I dagens lucka blir det hur som helst en typisk lättälskad Emily Dickinson- dikt som också talar till mig om evangelium: 

A fuzzy fellow, without feet,

Yet doth exceeding run!

Of velvet, is his Countenance,

And his Complexion, dun!

Sometime, he dwelleth in the grass!

Sometime, upon a bough,

From which he doth descend in plush

Upon the Passer-by!

All this in summer.

But when winds alarm the Forest Folk,

He taketh Damask Residence —

And struts in sewing silk!

Then, finer than a Lady,

Emerges in the spring!

A Feather on each shoulder!

You'd scarce recognize him!

By Men, yclept Caterpillar!

By me! But who am I,

To tell the pretty secret

Of the Butterfly!

Och sedan kommer en dikt av nämnde Setterlind* med melodi av Gunnar Hahn, en av adventets bästa sånger , enligt mig. I en version från covid-isoleringens tid. Vi blev ju nyss påminda om att faran inte är över så jag väljer denna version eftersom körsång är något som är svårt att leva utan, så vi ber och hoppas för att slippa pandemier framöver.

Dame Judi Dench 9 december 1934

 En världsberömd kväkare är inte så vanlig men Judi Dench är inte heller någon dussinprodukt. Född på Anna-dagen i en teaterintresserad familj är hon numera en fixstjärna som kan göra en roll i en Bond-film utan att förlora i status likaväl som hon gör de tyngsta dramatiska rollerna med lätt hand och ständigt lika trovärdig. Det är typiskt för många av de brittiska skådespelarna att även om man känner igen dem blir de genast den person de gestaltar för åskådaren. De kan också göra huvudroller och biroller lika genomtänkt och skickligt. Sådan är Dame Judi.

Så adventskalendern säger GRATTIS! Happy birthday to you!