Skärmar

Här ser barnbarnen på en annan historia som 8-åringen upplevde för långsam: "Skrot-Nisse och hans vänner"; enligt mig och barnen, samt 13-åringen, ett riktigt mästerverk på skärm.

Förr var en skärm i allmänhet just det, en lampskärm, en rumsavdelare, ett praktiskt solskydd på en keps. Ibland talade man om en bildskärm, men i allmänhet kunde en skärm betyda många saker som skyddade, beskärmade oss på olika sätt. Nu är skärmar något att frukta och det betyder då alltid bildskärmen på en mobil eller annan internetansluten dator . Och vi har alla blivit skärmberoende och måste begränsa barnens, och vår egen, skärmtid med milt våld. Skärmberoendet handlar inte om kväsares och peaky blinders behov av att se coola ut för mer än hundra år sedan, utan vi sitter fast i att titta in i skärmar där hela världen passerar revy i en vådlig och hela tiden ökande takt.

Jag och barnbarnen har tittat på en riktigt gammal TV-serie om Mumintrollen och kungen framförd som en teaterföreställning med otecknade skådespelare som Gösta Ekman, Birgitta Ulfsson. Lasse Pöysti och Nils Brandt. Tempot var extremt långsamt, de 13 avsnitten hade i dag avklarats på högst tre. Men eftersom 13-åringen är fullkomligt galen i Mumintrollens värld såg vi ändå alla tretton delarna några kvällar i början av augusti. Det var en mycket otidsenlig upplevelse där den långsamma dramaturgin fick mig att somna mellan varven, men då väcktes jag av barnbarnet och det är jag glad för eftersom serien var mycket bättre än jag hade för mig.

Hennes åttaåriga  lillebror var dock inte imponerad utan gjorde som ungdomen gör: tittade på snabba you tube klipp på sin platta samtidigt och klagade på att vi hade ljudet på TVn för högt. Vilket ljud? Replikerna hade pauser långa som 15 tiktok reels och de skrek aldrig i munnen på varandra så som det görs i dessa reels och amerikanska valdebatter. När serien gjordes 1969 tänkte man sig att TV var ett bildmedium och det innebar att långa stunder var det bara lugna bilder vi såg utan replikskiften eller bakgrundsmusik.

Ljudet i dagens "content" är också högt uppskruvat och pauserna obefintliga. Samtidigt som skärmarna lockar vår blick avskärmar de oss också från varandra och världen omkring oss. Effektivare än någonsin en kväsarkeps förblindar de oss för omgivningen  och likt buller i hamnar och lagerhus gör de oss döva för allt annat utom det skrikande smatter av ord, varav lejonparten fantasilösa svordomar, som numera kännetecknar barns och ungas kulturkonsumtion. Men det allra värsta är att vi inte lägger ifrån oss skärmarna annat än med största möjliga viljestyrka. Den som inte kan uppamma denna viljestyrka är räddningslöst förlorad.

Nu låter jag som en frikyrkopredikant på 1930-talet "dansbaneelände", "påhittade romaner", "negerjazz" och på samma sätt som vi nu  ser på dessa "faror" avfärdas alla farhågor inför nya och potentiellt skadliga företeelser. Det sägs att människor alltid varit rädda för det nya. Vilket svammel, vi har väl i alla möjliga sammanhang gjort tvärtom: kastat oss ut i okända vatten utan minsta eftertanke inför något nytt och fräscht koncept: slaveri, brännvin, scheele-grönt, DDT, valbenskorsetter, atombomber och fossila bränslen var en gång nymodigheter som omfamnades av det stora flertalet medan en minoritet gjorde invändningar för mestadels döva öron. Försiktighetsprinicipen har knappast kännetecknat människans teknikhistoria.

Jo, det stämmer, jag har varit på föreläsning för lärare om AIs välsignelser. Och ja, jag är bitter!