Melkisedek, Tom Bombadill, Johannes Döparen och andra fria andar

Melkisedek nämns två gånger till i Bibeln förutom i 1 Moseboken, ett ställe  som får mig att tänka på Tom Bombadill och Johannes Döparen, men som också räknas som en profetia om Jesus enligt Hebréerbrevet, är denna somriga dikt ur den poetiska boken Psaltaren i psalm 110:

På heliga berg har jag fött dig

som dagg ur gryningens sköte.

Herren har svurit en ed

som han inte skall bryta:

Du är präst för evigt

i Melkisedeks efterföljd.

Herren är vid din sida,

han krossar kungar på sin vredes dag,

han dömer bland folken i sitt majestät,

han krossar hövdingar vida kring jorden.

Han dricker ur bäcken vid vägen.

Så lyfter han huvudet högt.

Psalmen 110 är ett typiskt exempel på att Bibeln är skriven av fattigt folk som inte tillhörde överklassen. Liksom i Morden i Midsomer är det alltid en överklassperson som är skyldig när den rätte detektiven kommer in i utredningen. Men innan dess är det taffliga vanliga poliser som jobbar efter devisen: "When in doubt, arrest a vagrant." som inspektör Japp på Scotland Yard ironiskt uttrycker det när han och Hercule Poirot kallats in för att lösa ett fall där just det har inträffat och naturligtvis är den stackars luffaren helt oskyldig.

Förutom att det även i denna psaltarpsalm är någon mäktig som är skyldig och skall krossas beskrivs också den mest aktningsvärde som en som vandrar efter vägarna och dricker ur bäcken vid vägen. Den störste översteprästen med direktkontakt med skaparen själv, är en som är född på heliga berg som dagg ur gryningens sköte, ett markernas barn och en vandrare som inte äger något och därför har allt han behöver.

Då är det inte alls så konstigt att Jesus säger så här när han möter en skriftlärd som vill bli hans lärjunge:

"En skriftlärd kom fram och sade till honom: ”Mästare, jag skall följa dig vart du än går.” Jesus svarade: ”Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget ställe där han kan vila sitt huvud.” 

Detta gör Jesus i Matteus evangeliums åttonde kapitel. Ganska typiskt eftersom just detta evangelium tydligt vänder sig till en läsekrets som känner väl till den judiska traditionen och naturligtvis också kan psalm 110 om den evige översteprästen som vandrar längs vägarna och dricker ur bäckar samtidigt som han själv är dagg; vatten från himmelen som vattnar jorden och ger den liv.

Tom Bombadill och Melkisedek - två mystiska mystiker

Renässansmålaren Dirk Bouts d.ä från Antwerpen målade sin bild av hur Abraham tar emot bröd och vin av Melkisedek präst och kung i Salem 1464-1467

Tom Bombadill har blivit föremål för spekulationer av alla dem som bergtagits av Tolkiens värld, de som lär sig Quenya, tar sig en Midgårdsidentitet och ritar kartor med utgångspunkt från Tolkiens kartor och berättelserna i Silmarillion, Bilbo och Ringen -trilogin. Han passar nämligen inte in. Hur passar han ihop med alla folken i Midgård? Varifrån är han? Varför lyder träden honom? Varför är han helt opåverkad av ringen som till och med Gandalf och drottning Galadriel fruktar?

Hörde en kulturknutte som prisade Peter Jacksons beslut att, som så många innan honom, stryka Tom Bombadill ur filmerna om Härskarringen: "Of course he left out Tom Bombadill, I would have left him out of the book." Och det är han nog inte ensam om att tycka. Tom passar inte in i den världsbild vi har växt upp med. Fantasy får inte vara så fantasifull. På samma sätt är det med Bibeln. Hur mycket borde inte ha utelämnats där? Som propagandaskrift är den värdelös. Den hänger inte ihop. Varför en antologi när en sammanhängande krönika hade funkat så mycket bättre? Varför en mängd okända redaktörer och författare när t.ex Saxo Grammaticus hade gjort jobbet så mycket bättre?

I Bibeln finns naturligtvis en sådan där Tom Bombadill-figur, en gestalt som inte passar in, som vi Bibelnördar aldrig upphör att fascineras av medan de som desperat vill att Bibeln ska "stämma" i varje enskild detalj, hoppar över eller hittar på en massa förklaringar som får honom att passa in; Melkisedek.

 I 1 Mosebok 14 nämns denne märkvärdiga gestalt första gången. Efter att Abram* har dragit ut i krig och segrat tillsammans med kungarna i Sodom, Gomorra, Adma, Sevojim och Bela för att befria Lot och andra krigsfångar från kungar som angripit dessa välmående städer på Jisreel-slätten kommer kungen i Salem ut till dem:

"När Abram hade slagit Kedorlaomer och de kungar som var i förbund med honom kom han på återvägen till Shavedalen, den nuvarande Kungadalen. Där kom kungen av Sodom honom till mötes.

Melkisedek, kungen i Salem, kom ut med bröd och vin; han var präst åt Gud den Högste, och han välsignade Abram:

”Välsignad vare Abram av Gud den Högste,

himlens och jordens skapare.

Välsignad vare Gud den Högste

som gav dina fiender i ditt våld.”

Och Abram lämnade honom tionde av allt."

Efter mötet med Melkisedek tycks Abram ha blivit ännu mer självständig och hans integritet börjar närma sig Tom Bombadills:

"Kungen av Sodom sade till Abram: ”Ge mig folket och behåll själv bytet.” Abram svarade honom: ”Jag lyfter min hand och svär vid Herren, Gud den Högste, himlens och jordens skapare: Aldrig skall jag ta så mycket som en tråd eller en skorem av det som är ditt. Aldrig skall du kunna säga att du har gjort Abram rik. Jag själv skall ingenting ha. Det räcker med det som mina män har förbrukat och den del som tillkommer mina följeslagare. Aner, Eshkol och Mamre skall ha sin del.”

Så slutar kapitel 14 och nästa kapitel börjar med att Abram en tid efter mötet med Melkisedek får möta Gud själv och får sitt nya namn Abraham.

Peter Paul Rubens har här målat sin bild av hur Abraham offrar tionde till Melkisedek, jag gillar att Melkisedek ser ut som Sankt Nikolaus, vår jultomte, Rubens Sinter Claas.

*Detta hände innan Isak kom på tal och då hette Abraham Abram och hans fru Sara hette Saraj. Namnen betyder detsamma men detta signalerar troligen en språklig förändring som visar att det hebreiska språket börjar få sina egna särdrag som så småningom gör hebreiskan till ett eget språk avknoppat från akkadiskan, modern till alla de semitiska språken varav arabiskan och hebreiskan är mest bekanta för oss.