Ugandas flyktingmottagning

Efter en första utvärdering i ett av UNHCR:s mottagningscenter blir flyktingfamiljen tilldelad en egen bit mark där hus kan byggas och grönsaker odlas. Här bygger Abau Charles och Muhamed Amed. (Foto: Åsa Sjöström)

Internet funkar igen och nu vill jag göra något ovanligt bara puffa för en länkad artikel om flyktingmottagningen i Uganda som jag kom att tänka på när jag läste Lars kommentar till mitt förra inlägg.

Uganda är bäst i världen på flyktingmottagning och har så varit i över 50 uthålliga år: "De senaste 50 åren har landet tagit emot närmare 8 miljoner flyktingar, eller 160 000 flyktingar per år. ". Ändå vägrar Sverige att lära det minsta lilla av Uganda och fortsätter pampra en liten grupp flyktingar som sipprar in till oss efter att gränserna stängts och behandlar dem som svagsinta*, sjuka och allmänt inkompetenta tills de berövats all värdighet och handlingskraft.**

Men så här kan man också göra:

‧– Uganda har den bästa flyktingpolitiken i världen, den liknar inget annat jag sett, sade den irländske ambassadören Donal Cronin under ett tal inför studenter i Ugandas huvudstad i Kampala förra året.

Sedan 1999 tillämpar den ugandiska regeringen en så kallad självförsörjningsstrategi för flyktingar som kommer till landet. Strategin konsoliderades i en flyktinglag 2006. I princip innebär politiken att den som har flyktingstatus i Uganda har rätt att omedelbart börja jobba och röra sig fritt i hela landet. Flyktingarna får också mark att bygga eget boende på och plats för att odla egna grödor, ofta majs eller okra.

Artikeln har också med intervjuer med flyktingar i byn Nyumanzi med 29 000 flyktingar:

Nästan 9 av 10 av de flyktingar som kommer till Nyumanzi är kvinnor och barn under 18 år. Vanligtvis slår kvinnorna sig ihop i större eller mindre grupper för att hjälpa varandra med att bygga hus, ta hand om familjerna och sköta jordbruket..
När Aluong Adol Ajak kom till Uganda, för lite mer än ett år sedan, var hon höggravid. Hon och hennes mor flydde från deras hem i det tidigare Bordistriktet, i nordöstra Sydsudan, när striderna letade sig allt närmare. Hennes man övergav henne redan när hon blivit gravid. Hon vet inte var han finns i dag.
– Jag födde Monday här. Det var svårt i början eftersom vi inte hade några pengar och jag har byggt huset själv. Hemma lär vi kvinnor oss själva hur man bygger tidigt i livet. Sen har jag haft hjälp av de andra kvinnorna här, säger Aluong Adol Ajak.

En annan kvinna heter Debora Ayuen:

Förutom sin bebis tar Debora Ayuen hand om sin brors barn, treårige Tir och ett och halvårige Majuch, som följde med henne under flykten. Brodern är död och barnens mamma mentalsjuk, förklarar hon och gör en gest med handen mot tinningen.
– Hon blev sjuk när min bror dog och kan inte ta hand om barnen, säger hon.
De två lerhyddorna på hennes lilla tomt är osedvanligt välbyggda. Debora berättar att hon betalat några ugandiska byggare med de pengar hon fick för tygerna hon hade med sig från Sydsudan. Det var den första affären hon gjorde med sina broderier, nu fortsätter hon sy och säljer allt hon gör på den lokala marknaden i bosättningen.
– Jag måste ju försörja barnen. Men jag odlar också så att vi kan komplettera maten från UNHCR med bra grönsaker, säger Debora.
Hon pekar mot det lilla grönsakslandet bredvid en av hyddorna. Där sticker bladen från majs-, okra- och pumpaplantor upp.

UNHCR är ändå aktiva i Uganda trots att landet saknar flyktingläger, de byar som byggs av flyktingarna kallas bosättningar:

För att komplettera flyktingarnas näringsintag finns FN:s livsmedelsprogram WFP närvarande i bosättningarna och delar ut mat. Även andra biståndsorganisationer finns på plats och erbjuder bland annat traumabehandling av krigsskadade och skolgång.

Så klart finns problem i Uganda, det är ett land som lider av stora mått korruption, värre än den svenska:

Men även om det tycks svårt att stävja korruptionen så har det med åren blivit tydligt att flyktingar som får frihet även är lönsamma för samhällsekonomin.

---
– 80 procent av de som jobbar med flyktingarna kommer härifrån. Det byggs nya vägar och fler hotell behövs för de enskilda organisationer och andra besökare som kommer hit. Marknaderna har fått ett uppsving och det pågår handel mellan flyktingarna och lokalbefolkningen, säger Titus Jogo, som är säker på att flyktingar är bra för den lokala ekonomin.

Och det viktigaste av allt med Ugandas flyktingpolitik:

Utmärkande för de boende i bosättningarna Adjumanidistriktet, i norra Uganda, där de flesta flyktingbosättningarna i landet finns, är att människornas ögon inte avspeglar den desperation och uppgivenhet man ofta möter i traditionella flyktingläger.

Forskare från Oxford sammnfattar det de kommit fram till av att studera Ugandas flyktingmottagning:

Av de flyktingar som Oxfordforskarna intervjuade var 60 procent egenföretagare, 39 procent anställda och bara en procent arbetslösa. Av flyktingarna i Kampala var 78 procent självförsörjande och tog inte emot något stöd alls från UNHCR.
I rapporten ”Refugee Economies, Rethinking Popular Assumptions” konstaterar Oxfordforskaren Alexander Betts att även om Ugandas flyktingpolitik inte är helt perfekt så visar den vilka positiva effekter fri ekonomisk rörlighet för flyktingar kan ge.
– Aktiva yrkesmänniskor som får utveckla sina talanger är också lättare att repatriera till hemlandet när oroligheterna upphört, än de som tillbringat flera år med att passivt ta emot matransoner i ett flyktingläger, säger Alexander Betts i en intervju med nyhetsbyrån Irin News.

Det skamliga europeiska gnället över flyktingar saknas nästan helt i Uganda:

Någon motsvarighet till den på senare år hetsiga debatt i Europa om hur man ska klara av flyktingströmmarna finns inte i Uganda. Troligen beror det på att landsbygds­befolkningen i landets norra och västra delar gynnas ekonomiskt av bosättningarna. Fler får jobb och infrastrukturen förbättras.
Ugandierna är också av tradition vänliga och generösa mot främlingar. Många vet själva hur det är att vara på flykt.

En italiensk hjälparbetare uttrycker precis vad jag tänker när jag möter ugandisk flyktingmottagning, både på plats och när jag läser om den:

– När jag tänker på hur det gnälls över båtflyktingarna i mitt eget hemland Italien och faktiskt i hela Europa så blir jag nästan förbannad. I det här landet har de på kort tid tagit emot omkring 150 000 flyktingar från Sydsudan, och flyktingarna har lika snabbt visat vilken inneboende kraft överlevare har, säger hon.

 Börja din helg med riktigt upplyftande läsning! Här hittar du hela reportaget.

Debora syr och broderar och har startat eget i sömnadsbranschen: ”Jag måste ju försörja barnen. Men jag odlar också så att vi kan komplettera maten från UNHCR”, säger Debora Ayuen. (Foto: Åsa Sjöström)

* unga män ursäktas i Sverige till exempel om de bränner bilar, misshandlar folk med för dem misshaglig religion och sextrakasserar kvinnor och homosexuella män med sin "utsatta" situation", "traumatisering" (som om alla traumatiserade människor begår övergrepp det är ju  i allmänhet tvärtom!) och "kultur".  Att de är unga män och dessa är benägna till brott mer än andra oavsett levnadsförhållanden, nämns dock sällan.
**Bara de starkaste överlever det svenska vårdmonstret. Tur att de flesta är ovanligt starka.

Sommarsummering

Bild ur en filmatisering av Greven av Monte Cristo.

Nu är jag skrivvakt och får skriva om en del jag tänkt på under sommaren. Ni , kära bloggläsare, fattas mig, men sommaren har varit en ovanligt datorfri tid. Fördel: inga inflammationer i axlar och nacke. Nackdel: jag saknar det utbyte vi har i olika frågor som jag hinner fundera på medan jag utför sysslorna på gården. Sommaren är ju gårdssysslornas högtid.

Sedan är det ju också en tid för familjeåterförening, vänner och fränder som kommer på väntade och oväntade besök och i år har vi också fått en ny familjemedlem i huset. En tonårspojke från Syrien vars liv varit som skrivet av Alexandre Dumas d.ä. fast han har varit fånge i Egypten och är ingen greve. Däremot har han haft tur. Pga att båten han flydde krigets Syrien med förliste på egyptiskt vatten fängslades han i Egypten tillsammans med de andra överlevande. Internering under ett år följde och det gjorde att han blev kvotflykting tillsammans med de andra inlåsta skeppsbrutna. Han fick komma till Sverige med färdigt uppehållstillstånd redan när han kom hit på säkra vägar med reguljärflyg.

Så har de flesta syrier inte kommit till Europa. Bara några har tur. Andra drunknar eller sitter fast i Libyens öken. Några hinner dö innan flykten blivit verklighet andra kan aldrig fly av olika orsaker. Andra dör i kriget som aldrig tycks ta slut. Men "vår" pojke hade tur och när han akut behövde en plats att bo på hade jag just städat och nyinrett gårdshuset från 1892 inför sommarens gäster. Städningen var klar 7:00 och socialsekreteraren ringde 7:30. Jag städade bland mammas efterlämnade saker samtidigt som jag städade in Khaled, utan att veta det. God moves in mysterious ways.

Mycket tid har ägnats åt alla papper som ska ordnas hos olika myndigheter  där väntetiderna alltid är långa och just nu skriver jag till ambassader, UD, migrationsverket etc. för att få hit Khaleds föräldrar. Jag skriver också till dem om det orimliga i att SAP och Mp driver SD-politik genom att på pappret tillåta anhöriginvandring men i verkligheten göra den omöjlig genom att förbjuda just syrier att söka uppehållstillstånd annat än på ambassader i länder dit syrier inte kan komma på laglig väg.

Fyra (4) ambassader  öppna för syrier: Amman, Ankara, Abu Dhabi, Kairo.

 I förrgår kom besked från ambassaden i Abu Dhabi, en av fyra som godkänns av den svenska regeringen för syriska ansökningar, men det visade sig vara eftersom de trodde att Khaleds föräldrar bor i Förenade Arabemiraten, då har de faktiskt rätt att söka uppehållstillstånd från Abu Dhabi annars är det omöjligt så det var bara att börja om. Övriga ambassader som godkänns ligger också  i länder dit syrier inte kan resa legalt. Endast med hjälp av sk."smugglare" kan de ansöka om familjeåterförening och då tillkommer kravet på att Khaled ska försörja sin familj. Jag håller sällan med Timbro, men deras förslag om att i stället för försörjningskrav ge noll bidrag hade gjort en värld av skillnad för Khaled och hans föräldrar som är kvar i Syrien. De kan under en kortare tid klara sig själva och Khaleds pappa är byggare så han kan få jobb relativt lätt-men en tonåring kan inte få ett jobb med minst 13000 kronor i månadslön i en handvändning.

En del sommarplaner fick läggas på is när vi nu fick en större familj. Legoland får vänta, liksom Stockholm och Skansen. Men vännen Johan, som vi planerat att besöka i Stockholm, kom i stället  på oväntat besök just när minstingen skadat sig allvarligt genom att cykla in i ett eltrådsstängsel i full fart. Nu har han ett ärr som en frihalsad slav och blir på så sätt en daglig påminnelse om :

                                      1) vad ordet frälsning en gång i tiden betydde rent konkret. 

                                      2) att svensk sjukvård kan betyda oändligt mycket positivt.

                                      3) att han lever, min unge, trots olyckan. 

Ett annat barn, lika gammalt som han, lever dock inte längre. Sommaren i stugan började och slutade samma dag för honom. När han gungade rasade den tunga gungställningen och krossade honom. Hans mamma, min kompis från Kyrkans Unga-tiden, var maktlös. Hennes sistfödde var död när han kom fram till sjukhuset. 

Och kondoleansbrevet skrevs, något annat hade varit omöjligt,  men nog är vi små och maktlösa ändå när kaos slår till. Är jag Jobs vänner, de usla tröstarna som lade sten på börda? Men samtidigt är det ju mycket värre om ingen vågar ta kontakt eller prata om det som hänt. Dessutom känns det nästan skamligt att hennes barn inte överlevde när mitt barn gjorde det. Och just som jag läser och funderar på Patrik Hagmans böcker om kristet motstånd dör Hagmans fru, plötsligt och oväntat. Deras son dog i en hjärntumör medan han skrev boken om att leva som kristen i en kapitalistisk hederskultur och nu detta. Job hade ändå kvar sin hustru. Det orättvist distribuerade lidandet visar åter upp sitt  iskallt oberörda ansikte.

Just då ville jag skriva så mycket men åskan har gått hårt och ofta denna sommar så då var vi internetlösa. Det gick bara att städa vinden där mammas alla saker dumpats under vintern. Trots att vi drog ut alla elkontakter varje gång åskan gick orsakade det kraftigaste ovädret långvarigt avstängt internet och ännu efter 6 veckor kan man inte använda mobiltelefon i Lappträsk med omnejd.

Tre dagar i fjällen blev det också eftersom vännen Johannes ställde upp och tog gården veckan innan semestern tog slut. Vännen A-H lånade mig då boken Kännetecken av Magnus Malm som jag läste under Kiruna-vistelsen. Det blev i all anspråkslöshet sommarens viktigaste läsning. Aron och jag besteg förstås Luossavaara och sedan var vi i min hemby, Jukkasjärvi en regnig dag medan storebror jagade Pokemon i  stan.

Johannes tog också över en helg då och då så vi kunde renovera hus med storsonen och följa lille Zacharias IRL. Denna Johannes hjälpsamhet gav oss också en övernattning i vackra Tavelsjö. En riktig kraftplats som var helt ny för oss. Nya vänner har jag också fått; ridkompisar, mor Johanna och dottern Elsa bor vid hästarnas nyaste sommarhage. En gåva!

Så mycket att berätta om. Så mycket att visa. Men kameran försvann spårlöst i början av sommaren med ett minneskort fullt av bilder och datorn dammade igen. Så det var rätt skönt att börja jobba igen. Nu vaktar jag ett prov och internet fungerar klanderfritt här. Arbetstiden gör bloggtiden begränsad, ändock inte obefintlig, så jag hoppas på en bloggigare höst än sommaren blev.

Sista bilden innan kameran försvann. Avslutad match för Elis lag, de grönvita.

Blogg.se kommentarer

Tydligen fungerar det dåligt att kommentera på blogg.se så i väntan på att jag kan flytta inlägg därifrån hit lägger jag ut denna post där ni kan kommentera inlägg därifrån. Kopiera in länken till inlägget tillsammans med din kommentar.

Läsa tillsammans

Nya testamentets flitigast förekommande textförfattare Paulus omvändes genom ett möte med Kristus på sin väg till Damaskus för att stoppa den kristna församlingen därstädes. Caravaggio målade denna händelse 1601. Under tider när de flesta inte haft en egen Bibel var bildkonsten en viktig förmedlare av texterna.

Hagman fortsätter sin vandring genom gudstjänstens rastställen och är nu framme vid Ordets gudstjänst. Den här delen av gudstjänsten vänder sig främst till människans intellekt och i luthersk tradition har man inte tänkt sig att just gemenskapen står i fokus här, Snarare har man tänkt sig textläsningen ur Bibeln som den enskildes kontemplation kring en text och den enskildes förståelse av en text är den viktiga förståelsen, textläsningen har väldigt lite med hela församlingen att göra. Man tänker sig att den Heliga Ande leder varje läsare rätt i sin tolkning av texterna utan att förförståelse eller kontext spelar någon som helst roll.

I frikyrkligheten har denna vulgäruppfattning om begreppet sola scriptura skruvats några varv till och jag minns hur jag i min gröna, uppkäftiga ungdom diskuterade med missionspastorn när vi följde Navigatörernas bibelstudier och kom till Ordet. De flesta bibelorden var av arten 2 Timotheusbrevet 3:16:

Varje bok i skriften är inspirerad av Gud och till nytta när man undervisar, vederlägger, vägleder och fostrar till ett rättfärdigt liv,

De skulle förstås ge oss förtroende för bibelordet, naturligtvis slog det in öppna dörrar i vår skara unga Bibel-nördar. Säkert ville Navigatörerna också att vi skulle få något slags apologetisk fundamentalistisk rustning inför möten med icke-troende. Men det är väl enbart redan troende judar, kristna och muslimer som tycker ord som detta övertygar*, en sekulär svensk ser det nog som ytterst udda att argumentera på detta sätt för Bibelns trovärdighet. 

Detta bibelord väckte ingen debatt men 2 Petrusbrevet 1:20-21 gjorde det:

Och framför allt skall ni tänka på att man aldrig kan tyda en profetia i skriften på egen hand. Ingen profetia har förmedlats genom mänsklig vilja, utan drivna av helig ande har människor talat ord från Gud.

 Jag tyckte det stod att vi måste göra det vi gjorde just då: studera Bibeln tillsammans för att förstå den. Pastorn som ledde oss menade däremot att vi ska läsa skriften tillsammans med den Heliga Ande. Jag tyckte inte att det stod det och såg det inte heller i den grekiska grundtexten. Det står ju att vi inte kan tyda skriften ensamma. Numera vet jag att detta är de ortodoxa och katolska kyrkornas argument för traditionen som tolkningsnyckel. Just denna vers från Petrus var inte populär hos Luther och därför omtolkade reformatorerna betydelsen till att det handlade om att den kristen i ensamhet men med den Heliga Ande skulle tyda skriften. Sola scriptura blev en individcentrerad princip där ingen erkände den självklara sanningen att ingen läser utan förförståelse.

Hagman skriver:

Att läsa Bibeln "själv" är alltså ofta att läsa omedveten om vem som påverkar ens läsning. Det finns inget sätt att läsa någon text, inte heller Bibeln, som inte är färgat av något sammanhang, det finns ingen "ren" läsning. Texter har inte den styrkan.

Hagman visar att Bibeln alltid lästs i en gemenskap, även bland lutheraner. En sak som min pastor inte heller kunde svara på var mina funderingar kring hur viktigt detta att läsa Bibeln helt ensam stämde eftersom så många kristna genom historien inte haft en Bibel och inte ens kunnat läsa. Hagman vet svaret: de kristna tog del av högläsning ur texterna i gudstjänsten. Det var och är nog också, det viktigaste sättet för kristna att läsa Bibeln. De allra flesta är ju inte som jag: obotliga bokmalar. De texter man tar del av är de som läses i gudstjänsten där stora delar av Bibeln täcks under tre kyrkoårgångar.

För både Hagman och mig är textläsningen i gudstjänsten en manifestation av gemenskapens betydelse för kristenlivet. Vi är båda skeptiska till RKKs överdrivna respekt för traditionen, vatikankonciliebeslut och påvens uttalanden Ex Cathedra, men sola scriptura in absurdum är lika tokigt. Om vi låter gemenskapen vara i församlingens centrum är risken för obalanser och överdrifter mindre än om vi låter mer eller mindre utflippade individer vingla runt på egen hand i den felaktiga tron att de läser "opåverkade" av tradition och omgivning.

Senast jag fick en ögonöppnare om hur viktiga olika erfarenheter för vår förståelse av texterna var när jag läste en artikel om en kvinna som suttit i fängelse i Uganda, Susan Kigula. Thomas Kassarp som samarbetar med Kigula, startat ett arbete för barn till föräldrar i fängelse säger i den:

– När jag läser Bibeln så ser jag att nästan hela Nya testamentet är skrivet från fängelser! De personerna har Gud använt till att bygga sin församling, så där är vi i gott sällskap. De som ingenting var i samhällets ögon gjorde Gud stora.

Vid en snabb koll ser jag att Kassarp har alldeles rätt. I fängelsets tristess och utsatthet skrevs de flesta av breven i Nya Testamentet. Tänk att jag missat det tidigare! Naturligtvis måste denna kontext påverka vår läsning, precis som all annan kontext. Ingen kan förstå Bibeln på egen hand. Vi har naturligtvis den Heliga Ande som leder vårt läsande, men den Heliga Ande är ju utgjuten över alla i församlingen, inte bara vissa personer. Jag tror inte på den laestadianska idén att direkt förhindra den enskildes egna bibelläsning, men inte heller den frikyrkliga totalt individualiserade läsningen fungerar.  Vi behöver varandra för att förstå texterna och enligt Hagman, är det därför textläsningarna ska vara central i gudstjänsten.

* En bok som rekommenderar sig själv är ju ett dåligt argument för bokens trovärdighet. Det måste till annat. Här och här har jag funderat över varför jag uppfattar Bibeln som trovärdig.

Kyrie och Gloria

Efter syndabekännelsen i gudstjänsten får församlingen i allmänhet avlösning, dvs prästen tillkännager att församlingens synder är förlåtna. Varför ropar då människan genast efter detta: Herre förbarma dig över oss!

Hagman menar att detta handlar om något annat än människans egen synd. Kyriet ropas för att visa på människans utsatthet inför alla möjliga grymma livsvillkor: jordbävning, hungersnöd, vardagsslit, sorger, bedrövelser, olyckor och kampen mot ondskan. Jag håller med. De som menar att kristendomen struntar i hur verkligheten ser ut har nog bara stött på någon slags framgångsteologi som verkligen är en nutida företeelse med historiskt sett kort livslängd. Kristendomen i övrigt förnekar inte allas lidande och svårigheter. Kristendomen lär inte heller att vi ska slippa det andra genomlider. Tvärtom menar kristendomen att Jesus är vårt föredöme i att uthärda lidande samtidigt som hans verksamhet gick ut på att bekämpa andras lidande.

Kristendomens Kyrie är också ett trotsigt rop om att inte i mindfulness-anda passivt acceptera lidandets realitet. Kristendomen talar inte om för den fattige att hon ska stå ut och acceptera. Jesus skulle aldrig säga till den lama eller arbetslösa hjälpsökande att acceptera och leva i nuet. Jesus helade den lama och gav den blödande kvinnan både upprättelse och hälsa. Nej, det kristna kyriet säger att vi lever i mycket lidande men det finns en kraft som kämpar mot det onda; herren Kristus.

Direkt efter Kyriet kommer Gloria. Det verkar ju lite konstigt, med de tvära kasten. Men Hagman menar att det är ett accepterande av det faktum att "sorgen och glädjen, de vandra tillsamman". Inget är bara lidande och inget är bara glädje. Gloria bekänner sig också till hoppet att en dag ska lidandet ta slut. Hagman skriver också: "Det är viktigt att poängtera att både Kyrie och Gloria är "tillbedjan". Ibland är vår livssituation sådan att vi bara klarar av Kyriet och måste överlåta Gloria åt resten av församlingen."

Det sistnämnda citatet kan jag verkligen skriva under på. För mig har det varit så att i vissa stunder hade livet varit olevbart utan vetskapen om att resten av församlingen sjunger mitt Gloria åt mig. Jag minns till exempel när jag en gång låg på en förlossningsavdelning eftersom mitt lilla barn dog i magen långt innan det skulle födas medan de andra mammorna på avdelningen låg med sina nyfödda bredvid sig. Det var en paradoxal tröst i sorgen att de hade fått friska små ungar att glädjas åt. Deras glädje gjorde min sorg mindre bottenlös. När jag kom hem fick jag en teckning av Eva, en downsperson i församlingen. Ingen visste varför jag var borta den söndagen, men på något sätt visste Eva och hade redan dagen innan gudstjänsten ritat en teckning full av röda hjärtan till mig. Hennes kärleksgloria balanserade mitt "Kyrie eleison, Christe eleison".

Kanske är det eftersom Hagman miste ett barn i en sjukdom under skrivandet av denna bok som han så insiktsfullt beskriver Kyrie/Gloriadelen av gudstjänsten. Jag tycker åtminstone att detta är ett oerhört tydligt bevis på att kristenlivet är ett liv i gemenskap som räcker över tid och rum och bär genom allt: den största glädjen och den djupaste sorgen. Det är inte bara en tankefigur och teori utan en konkret verklighet att en del i kristenheten just nu jublar i glädje samtidigt som en annan del kvider, ropar, gråter sitt Kyrie och däremellan finns många som befinner sig i någorlunda balans mellan Kyrie/Gloria. Alla befinner sig någonstans på den skalan genom hela livet, men ingen av oss befinner sig alltid i Kyrie eller Gloria. Kyrie/Gloria visar tydligt poängen med en kristen gemenskap; nämligen att vi ska bära varandras bördor.

Ibland är det svårt att helhjärtat ta del i Kyriet och väldigt ofta är det svårt att sjunga sitt Gloria. Men församlingen som grupp når en balans mellan dessa varje dag och varje stund.

Gemenskap i stället för hierarkier: "Alla är syndare, alla är lika värdefulla."

Som de sociala varelser vi människor är vill vi rangordna oss. Det ingår i all mänsklig kultur att bestämma vem som är bättre än den andra. Det som hinduismen gjort till en religiös ordning är en ordning som vi alla känner igen; några står högst i samhället och de är ganska få; brahminerna i hinduismen. Andra står lägst i samhället och för göra det alla andra finner äckligt eller tråkigt till usel lön; daliterna inom hinduismen.

Tankemönster som talar om "rent-orent", "högt-lågt", "attraktivt-frånstötande", "heder-vanheder" styr vårt umgänge med andra vare sig vi är medvetna om det eller inte. Påmind av Rebellas läsning av Patrik Hagmans böcker om kristet motstånd i en kapitalistisk hederskultur har jag läst om* hans senaste bok Om sann gemenskap veckan som gått. Där visar han hur kristendomen står för något helt annorlunda:

Kristendomens radikala kärna är just denna, tron på att en gemenskap utan hederskultur är möjlig, att det finns sätt vi kan vara tillsammans utan att behöva jämföra oss med varandra.

Hagman utvecklar denna tanke i bokens näst-sista kapitel, det om gudstjänsten, där han går igenom hela liturgin** för att visa hur kristendomen är radikalt annorlunda än den vanliga religionen. Han börjar med att ta upp gudstjänstens inledande syndabekännelse som ett sätt att etablera grundläggande fakta om vår totala likhet: " Alla är syndare, alla är lika värdefulla." Att bekänna sina synder i grupp är något annat än den enskilda bikten. Att bekänna sina synder i grupp utan att vara specifika, är att säga att vi är människor , inte Gud. Vi är alla på exakt samma nivå oavsett kön, etnicitet eller status utanför Guds rike.  Vi bekänner oss alltså, genom att bekänna att vi är syndare, till församlingens portalparagraf som Paulus formulerar tydligast i Galaterbrevet 3:28 :

Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. 

 Jag läste också Joel Halldorfs ledare om sabbaten som jag tycker utvecklar tanken kring jämlikheten och Guds ärende med skapelsen intressant och tydligt. Hans text blir för mig en kommentar till Hagmans guide till kristet motstånd i en hederskultur där en av sakerna som betonas är vikten av lönearbete som skapare av den enskildas "värde". God läsning inför helgen!

Här kan ni lyssna på Hagman:https://vimeo.com/128858100

*En bra bok förtjänar alltid att läsas om, tyckte CS Lewis och han har så rätt! Hagmans böcker, vill jag påstå, bör repeteras då och då.

** På grekiska betyder ordet "folkets arbete", en politisk term. I kyrklig kontext är betydelsen "det arbete människor gör för Gud". Detta ord användes av grekisktalande judar redan innan kristendomen trots att det fanns många mer "religiösa" termer för vad som händer i en gudstjänst på grekiska.

Vad riddarna kan lära oss

Klaus Ferdinand Hempfling hänvisar till medeltidens riddare som förebilder för sin syn på hästar. Det är han inte ensam om. Ännu idag vill nog de flesta ryttare nå den exakthet och gemenskap med osynliga hjälper som riddare av nödtvång måste ha med sin häst för att kunna rida den ut i strid. Några är mer tydligt inspirerade av dessa medeltida ryttarförebilder och tränar med sina hästar för olika medeltidsevenemang och tornerspel. detta är inte en så ny företeelse som man kan tro, redan på 1500-talet var tornerspel i medeltidsdräkt populära. De föll senare i glömska och blev omoderna men är numera åter en väletablerad gren av hästsporten. Här ett klipp som Lars tipsat om: