Ave Maria- du snällhetens moder

Rebella och jag har ett givande samtal i bloggposten från KristiHImmelsfärds dag och detta samtal påminde mig om Magnus Malm och hans bibelstudier som jag ännu inte hunnit lyssna på.
Här får ni länken till det första som jag nu hunnit lyssna på från årets HÖNÖ-konferens

Lars skickade också ett musikklipp från You Tube i samma ämne: mamma Maria. Det är så fint när ni läsare lägger er i och leder samtalet vidare. Det är precis det som är meningen med detta sociala medium.

Rebella länkade i kommentaren nedan till denna illustration:

Guds mänsklighet som leder till vår mänsklighet och MEDmänsklighet är ärendet för denna bloggpost där de flesta orden inte är mina, utan Magnus Malms, och som inspirerats av Lars och Rebella. Jesus var snäll, mamma Maria uppfostrade en snäll pojke som växte upp till en man som var snäll, vänlig och barmhärtig. Vi ska bli som han. Magnus Malm tar upp hur Maria är en symbol för kyrkan. Och kyrkan ska vara den mamma som uppfostrar sina barn till just snälla barn, anser jag.

Tiden vi lever i rekommenderar knappast snällhet. Snarare är det hårda tag eller, som det ofta eufemistiskt kallas, "tydlighet" som är tidens melodi. Vi ska ställa "krav" och "sätta gränser". De utpekade som ska fostras med hårda handskar och "tydlighet" är nästan aldrig direktörer eller kapitalägare utan i stort sett alltid flyktingar, fattiga eller (bildligt eller bokstavligt)föräldralösa. Visst, det kan behövas gränssättande men mot vad och mot vem och av vilken orsak? Sätter man gränser med elakhet eller snällhet som grund? Och vilka gränser ska sättas, är det Pelle Svanslös eller Elake Måns revir vi bör markera? Hur sätter vi gränserna? Usama Bin Ladins gränssättande är helt annat än Lars Lerins. Och som kristen vet jag vilken av dessa gränssättare vi ska efterlikna.*

Tidsandan säger dock att vi ska sätta hårt mot hårt. Debattklimatet är inte alls snällt och den partiledarkandidat som har snällhet som motto blir bevisligen inte vald. Det parti som tidigare skälldes för att vara för snällt och frikyrkomesigt bufflar nu tillsammans med gamla skinheads som låtit håret växa, men inte snällheten, och den statsminister som förra mandatperioden stod upp för just snällheten pläderar nu mestadels för snålheten.

Snäll är alltså lika med hopplöst ute, "SÅÅ 2015". Men nu är ju vi kristna, och speciellt Barock-Olga, inte alls intresserade av att vara tidsenliga, snarare sätter vi en ära i att vara otidsenliga (åtminstone jag). Så jag slår härmed ett vänligt men bestämt slag, med vadderade silkesvantar, för snällheten.

 Bamse lär ut att vi blir bäst tillsammans. Så som denna blogg blir till i samarbete med er, mina kära följare.

*Då kanske ni invänder: Lars Lerin sätter väl inga gränser? Då säger jag: tog han på sig banankostymen som Junior ville att han skulle bära på karnevalen i Lerins lärlingar? Alltså: man kan sätta gränser snällt och inte genom aggressiva utbrott, tvingande lagstiftning eller mord. 

Tyvärr läser nog varken Ebba Busch Thor, Ulf Kristersson,  Nyamko Sabuni, Jimmie Åkesson, Jonas Sjöstedt eller regeringens företrädare denna eminenta blogg, men jag uppmanar dem ändå: sjung varje morgon tillsammans i Riksdagshusets kör: NU SKA VI VARA SNÄLLA. Utan ironi.

Tal ur tystnaden

2 Petrusbrevet 1:20 Och framför allt skall ni tänka på att man aldrig kan tyda en profetia i skriften på egen hand.

 

Jag har tidigare i kommentarer antytt att jag befunnit mig på retreat, en tyst sådan, i slutet av juni. Jag vill starkt rekommendera alla trötta, och speciellt dem som jobbar i yrken där vi ständigt stöts och blöts med människor tex i vård och omsorg, minst en tyst retreat om året. Tystnad i grupp läker själens skavsår.

I tystnaden får också Anden i oss komma till tals samt kyrkans hela samlade erfarenhet i form av text och ton från Bibeln och kyrkans hela historia. Det är ju sant det Petrus skirver , vi behöver varandra för att Anden ska kunna leda oss till hela sanningen. Ju fler röster som får komma till tals, desto mer förstår vi. Om kyrkan alltid hade tagit Petrusbrevet på allvar hade vi sluppit mycket elände i kyrkohistorien.

Lyssna till så många röster som möjligt och vaska fram guldkornen, det hinner jag på en tyst retreat. För även i min ensamhet har jag en tendens att prata med mig själv mest och när jag talar högt med mig själv är det oftast i form av skäll på mig själv. Jag är helt enkelt ganska elak mot mig själv när jag öppnar munnen. Inte ens när jag är ensam lyssnar jag alltså utan går mest bara på och fokuserar på diverse uppgifter och problemlösning, plus detta skällande på mig själv med hög röst.

På retreaten slutar jag säga till mig själv på skarpen och låter i stället andra göra detsamma och tänk så mycket snällare kyrkohistorien talar till mig än jag själv.

Tragisk könsmaktsordning och ett feministiskt initiativ

Läser i Dagen att Martin Luther King Jr gjort sig skyldig till våldtäkt och medhjälp till våldtäkt, enligt nyligen frisläppta FBI-dokument. Jag tänker här helt förbigå den eventuella sanningshalten i dessa påståenden och direkt lyfta resonemanget till ett principiellt plan. Mäktiga män som våldtar kvinnor och barn är ju väldokumenterade och absolut ingen nyhet. Vad är det som driver dessa män? Ska vi tro på Horace Engdahl är det för att behaga kvinnornas lust att bli förnedrade, helst av en ful man. Men jag tror nu inte Horace har någon som helst trovärdig förklaring till någonting som gäller mellanmänskliga relationer. Dessutom vill kvinnor inte bli förnedrade, inte ens av fula män.

Jag känner till fall i min absoluta närhet där kyrkliga maktmän utnyttjat unga kvinnor med ursäkten att de inte kan hålla koll på sina känslor pga att flickan är så förförisk. Detta gäller alltså flickor som ingen normal människa skulle uppfatta som ens småflirtiga eller som möjliga sexpartners pga deras låga ålder, ändå skyller vuxna män på minderårigas attraktionskraft. Pedofiler tror ju ibland att de gör barnen de skadar en tjänst. Detta trots att de en gång kanske också varit misshandlade och sexuellt utnyttjade barn och borda veta vilken stor skada de gör. Hur är detta möjligt, om inte förövaren är förståndshandikappad?

Jag kan inte låta bli att fundera på vad som driver dessa män? Vad får de ut av att tvinga barn och kvinnor till sex med dem? Kan en frisk man bli sexuellt tillfredsställd av sex med en försvarslös person som hatar varje sekund av övergreppet? Vad får män med inflytande och en säker position i samhället att riskera sitt anseende för nöjet att tortera människor sexuellt? Detta kommer nära att utnyttja prostituerade. Något som tills helt nyligen ansågs "normalt" bland maktens män i Sverige och utomlands gör det fortfarande.

Fastän kvinnliga sexköpare förekommer hör vi sällan om det, för kvinnor skäms, vilket är det naturliga sättet att förhålla sig till att utnyttja prostituerade. Fast du måste förstås respektera den du köper sex av för att förstå att skämmas. Enda möjligheten att inte skämmas är att inte se den utnyttjade/våldtäktsoffret som en person likvärdig med dig själv och värd respekt.  Men många män verkar helt sakna skam i kroppen gentemot kvinnor. De är så skamlösa att de för över sin rättmätiga skam till sina offer. Inga andra brottsoffer är så benägna att skämmas över att ha blivit utsatta som just sextorterade.

Alltså, alla män som gjort storslagna och goda saker som ändå trampat kvinnor i smutsen. De som gav sitt liv för en god sak men misshandlade sin fru och sina barn, hur kunde de leva så splittrade liv? Och hur kommer det sig att de inte misshandlade grannen, män i samma styrelse som de eller pensionerade soldater på ålderdomshemmet? Nej, de har inte gett sig på vuxna män, utan alltid återkommer historier om dessa övergrepp mot kvinnor och barn i beroendeställning. Om det bara är frustration och stressrelaterade vansinnesutbrott skulle ju vem som helst kunna drabbas. Men icke. Dessutom är det alltid ett system i övergreppen, de är sällan enstaka händelser som aldrig upprepas.

Hur blev män sådana? Hur kan offren skämmas så oerhört när inte männen skäms själva för sitt våldsamma, rent äckliga, beteende? Hur kan vi som är föräldrar fostra flickor och pojkar så detta blir en otänkbarhet i framtiden? Vad kan vi göra för att slippa fostra nya generationer av medborgarrättskämpar som våldtar kvinnor samtidigt som de slåss för mänskliga rättigheter i andra sammanhang. Denna människorättsschizofreni måste få ett slut-helst igår. Jag vill veta hur vi ska få alla män att respektera alla kvinnor och barn.

Kära följare, hjälp mig att tänka i denna fråga. Jag vill veta hur vi ska få bukt med denna fasansfulla könsmaktsordning som skapar skamlösa män och torterade kvinnor och barn som skäms åt förövaren, ibland ända in i döden. 

Jag önskar det gick att göra en ögonöppnare för män om kvinnors situation, som denna video av Kamini som verkligen får en blek att förstå hur det är att bedömas utefter sin mörka hudfärg:

För er som inte är fullt lika franskförstående som jag: väldigt förkortat handlar den om att Kamini får ett budskap av Gud att han i nio och en halv dag ska få vara vit. Den förändring han erfar förklaras i refrängen: "pengar, bostad, snuten, folk, vilken skillnad sedan jag blev vit" förr var polisen alltid ute efter honom, nu när han är vit är de hans kompisar. Han förlorar visserligen förmågan att dansa, men han kommer in på nattklubbarna osv. Historien berättas med mycket humor men med djupt allvar i botten.

Som sagt, jag hoppas någon kunde göra en liknande rolig ögonöppnare om kvinnor för män, de där snälla männen som skulle ta åt sig, vi lämnar döende gamla bufflar som Horace och hans likar därhän. Men hur göra det? En kvinna som får leva som man i nio dagar kan nog också sammanfatta det med "pengar och folk" -plötslig löneförhöjning, plötsligt lyssnar folk på vad man säger i sällskap med andra män och tänk att gå på toa med killar utan att bli trakasserad! 

Men allt det andra: skräcken utomhus mörka kvällar, missaktningen, ständiga känslor av att vara fel; för fet (även om man bär på tio kilos undervikt), för gammal (från det att man fyllt femton år), för pratsam,(om man inte bara är moltyst och på sin höjd fnissar åt gubbiga grabbskämt för att bekräfta män) för feministisk(dvs vilja ha samma rättigheter och skyldigheter som män, och nästan lika hög lön för det arbete som man gör tio gånger bättre och är mycket mer kvalificerad för), för ful (medan männen då, som Horace menar; helst ska vara fula), för ...omöjlig att respektera. Sara Larsson-jag har ett feministiskt initiativ till dig!

Kristi Himmelsfärd- en självupptagen betraktelse över min självupptagenhet

Johannesevangeliet 16: 7-11  Ty om jag inte lämnar er kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går skall jag sända honom till er, och när han kommer skall han visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är. Synd: de tror inte på mig. Rättfärdighet: jag går till Fadern, och ni ser mig inte längre. Dom: denna världens härskare är dömd.

En sak slog mig på Långfredagens gudstjänst i Kiruna kyrka: Jesus dog under den judiska påsken och enligt traditionen precis när påskalammet slaktades till minne av befrielsen från Egypten. Kalla mig gärna trög och obildbar, för det är precis vad jag är. Hur har jag kunnat bortse ifrån detta? Varför slog det mig först nu? Jag inser att jag ett långt liv blandat ihop påsken med Jom Kippur, som firas på hösten. Påsken är ju firandet av den stora befrielsen; Exodus, uttåget ur Egypten. Medan Jom Kippur handlar om synd där försoningen sker genom att man skickar ut en syndabock i öknen för att ta bort folkets skuld.*

Påsken var triumfens högtid en triumf för hela folket ett nytt rike bildas när slavarna lämnar det gamla riket, Egypten-eller det som Jesus kallar "Denna världen" . I min självupptagenhet har påsken handlat om att gräva i mig själv , vilket ju har sin tid, men inte under påsken. I nya testamentet nämns mycket riktigt Jom Kippur inte förrän i Apostlagärningarna  , efter Jesu död , uppståndelse och himmelsfärd.

Påsken handlar alltså inte om mig personligen, som individ, utan om Guds rikes seger och hela folkets befrielse. Guds rike manifesteras i Exodus av ett folk av trashankar som lämnar det rika Egypten "där vi satt vid köttgrytorna och där brödet räckte till för oss." men de vandrar ut i friheten in i ett rike där helt andra lagar råder än det Egypten de lämnat.

Så här talar Gud genom Mose: "Jag är Herren, och jag skall föra er bort från tvångsarbetet hos egypterna och rädda er ur slaveriet hos dem. Jag skall lyfta min arm till väldiga straffdomar för att befria er. Jag skall göra er till mitt folk och jag skall vara er Gud, och ni skall inse att jag är Herren, er Gud, som för er bort från tvångsarbetet hos egypterna. Jag skall leda er till det land som jag svor att ge åt Abraham, Isak och Jakob: jag skall ge det åt er till arv och egendom. Jag är Herren.” Det är alltså inte folkets synder som är påskens fokusomåde utan Guds makt att befria.

Sedan känner jag hur texten läser mig med orden: "Allt detta framförde Mose till israeliterna, men de var så tyngda av sitt hårda arbete att de inte orkade lyssna." Jag känner så igen mig. Orkar inte lyssna, orkar bara navelskåda över hur ovärdig jag är. Hade jag varit Mose hade det inte blivit något Exodus

Jesus i centrum.***

. Jag hade stannat på tryggt avstånd från slavarna i Egypten i Midjans land och firat Jom Kippur dag ut och dag in, tills min flock inte hade haft kvar en enda getabock att sända ut i öknen. Som om Påsken handlar om min rättfärdighet när den handlar om Jesu rättfärdighet.

Det är heller inte jag som döms i Påsken och självklart inte heller Jesus**, utan Guds rikes motståndare "denna världens härskare". Det är alltså Farao, som står för ondskans herravälde, som döms och besegras. När Gud talar om Exodus säger han till Mose: "Den natten skall jag gå fram genom Egypten och döda allt förstfött i landet, både människor och boskap, och alla Egyptens gudar skall drabbas av min dom – jag är Herren." Som ett tecken på att man inte tillhör Egypten utan vill vara med i Guds folk ska man stryka blodet från det i all hast slaktade lammet på dörrposten för att "det förödande slaget skall inte träffa er när jag slår Egypten."

Detta lärde vi oss redan i lågstadiet och jag ännu tidigare, i söndagsskolan. Ändå gick det först nu upp för mig hur kollektivt påskens budskap är. Inte säger Gud åt dem som vill befrias från sina tunga liv att sitta ensamma på sina kammare och rannsaka sig för att om möjligt befinna sig själva värdiga att utvandra. Nej, han säger bara åt dem att vara beredda att gå och ger dem instruktioner för hur de ska visa att de är resklara.

Jag lärde mig denna påsk att allting har sin tid. Påsken är segertiden, Guds rikes seger över det onda rike där gudarnas antal är legio och slavarnas ännu större. Tids nog blir det tid för självrannsakan. Nu är tiden för segerfest "vi är ett folk på vandring i tro på livets Gud." Påsken är alltså en kristocentrisk högtid, kung Jesus är i fokus. Tänk att det skulle ta ett halvt sekel att fatta? Och tänk att jag ändå bara fortsätter själrannsakandet! Nej, nu sjunger jag i stället!

Sv. Ps 743 Var glad, för Kristus lever!

1. Var glad, för Kristus lever! Ny framtid vill han ge.
Ur vetekornets offer skall växa livets skörd.
Vi sörjer ej hans minne. Han är vår morgondag.
Han är ej bland de döda. Han är vår framtids Gud.

2. Var glad, för Kristus lever! Han öppnar livets port.
Den tunga natten vändes i evighetens ljus.
En enda har oss frälsat till ett gemensamt hopp.
Ett dop oss visar vägen igenom död till liv.

3. Var glad, för Kristus lever! Han hälsa åt oss vann.
I hans försoning strömmar den nya livet fram.
Vi tillber inga läror och ingen from idé.
Vi är ett folk på vandring i tro på livets Gud.

4. Var glad, för Kristus lever! Kom låt oss gå med bud.
I trångmål eller framgång, vi går i Jesu namn.
Kom med och låt oss sjunga om hans uppståndelse.
En enda lovsång ljuder nu och i evighet.
Text: Tore Littmarck 1976


Rebella länkade till detat spännande samtal i just denna fråga och hon tipsar särskilt om N.T Wrights kommentar som börjar strax före 7 minuter:

*3 Mosebok 16 
** Inte ens jag har någonsin varit så korkad så jag trott på JDS-liknande idéer.
*** Andrea Mantegnas bild av Jesu Himmelsfärd målad 146

Fastans sista dagar

Johannes evangelium 12: 1- 7 Sex dagar före påsken kom Jesus till Betania, där Lasaros bodde, han som Jesus hade uppväckt från de döda. Man ordnade där en måltid för honom; Marta passade upp, och Lasaros var en av dem som låg till bords med honom. Maria tog då en hel flaska dyrbar äkta nardusbalsam och smorde Jesu fötter och torkade dem sedan med sitt hår, och huset fylldes av doften från denna balsam. Men Judas Iskariot, en av lärjungarna, den som skulle förråda honom, sade: ”Varför sålde man inte oljan för trehundra denarer och gav till de fattiga?” Detta sade han inte för att han brydde sig om de fattiga utan för att han var en tjuv; han hade hand om kassan och tog av det som lades dit. Men Jesus sade: ”Låt henne vara, hon har sparat sin balsam till min begravningsdag. De fattiga har ni alltid bland er, men mig har ni inte alltid.”

Var Judas verkligen en tjuv? Det kan ju bara var 2000-årigt förbittrat skvaller som säger detta. Men låt oss sluta fundera på detta och istället använda texten för att tänka på vårt eget förhållande till pengar och fattiga. Vi som samlas här på bloggen tillhör antagligen inte de mest förmögna i Sverige men vi tillhör, hur man än räknar, en välbeställd elit på jorden. Och jag tillhör dessutom en välbeställd elit i Sverige med både gård på landet, fast jobb , en fastjobbande make och lyxen av att leva med flera husdjur.

När en sådan som jag läser senaste numret av Pilgrim som kom lagom till fastans inledning och har titeln "Mammon", väcker denna text - om Judas som tjuven som inte vill unna Maria lyxen av att ge bort en lyxig gåva till Jesus- frågor om mig och mitt förhållande till Mammon. Jag har inte alltid varit välbeställd, med svenska mått mätt (är det inte nu heller enligt ganska många normer, fast jag i verkligheten har det väldigt bra) men Mammon hade makt över mig även innan jag fick det så här bra. 

"Tillfället gör tjuven" och tillfällena är legio i ett välfärdssamhälle. Hur många bekanta har inte tipsat om trix för att lura försäkringskassa och försäkringsbolag på pengar. Att jag inte lytt råden beror mest på att jag hatar papprstjafs i så hög grad att jag aldrig ansöker om pengar jag har rätt till. Däremot har jag hjälpt en närstående att lura till sig bostadsbidrag genom att skriva papper på att hen betalade hyra till mig utan att hen gjorde det. Jag är alltså en tjuv! Precis som Judas tar jag från den gemensamma kassan för att ge till en närstående som inte hade behov av, eller rätt till, bidrag. Men det är inte sant att det var tillfället som gjorde tjuven. De var tjuven som gjorde tillfället. Alltså jag.

Ibland tror jag just girighetens olika synder är de som är grunden till allt ont. Att det börjar där. Så tänker också Paulus: "kärleken till pengar är roten till allt ont". För Mammon lurar oss bort från allt gott, först och främst från tilliten till Gud. "Vi tror på Gud men det är pengarna vi litar på", ungefär så skrev en norsk pastor som jag glömt namnet på. Tyvärr är det så sant. Dessutom är det så att om vi verkligen har mycket pengar blir vi ofta, men inte alltid, girigare. "Mycket vill ha mer..." och liksom Joakim von Anka gör pengarna oss fattigare. Att bada i pengar är bara hemskt och fullständigt kontraproduktivt, vi blir bara smutsigare av det. Och Joakim von Anka unnar sig inget annat nöje med sina pengar.

Inte bara rika är giriga. Som när jag blev tjuv var det en lockelse som Mammon särskilt designat för fattiga. Att längta efter att bli rik kan också förmörka vårt liv. Vad värre är, denna längtan kan också förmörka livet för vår omgivning. Snålheten drabbar andra som "unnar" sig lyx. Judas Iskariot dissar Marias lyxiga gåva och på så sätt skammar han både Maria och Jesus. 

Men är det något Skärtorsdagens firningsobjekt: Jesu sista festliga måltid med sina bästa vänner, visar oss så är det att Gud vill att vi ska njuta av de gåvor han skapat. Jag tror att Jesus vill att vi på uppståndelsens dag ska svara ja på hans fråga: " Var det roligt att leva? Tyckte du om min skapelse?". Det visar han så tydligt den sista kvällen i sitt liv när han kunde ha ägnat sig åt bön och fasta men inte Jesus, han festar. Den största festen i judarnas årscykel, ungefär som vårt julbord, är han sista ärende till lärjungarna. Dessutom tvättar han lärjungarnas fötter. Så överflödigt. SPA-kväll före tortyr! Precis som det Maria gjorde några dagar tidigare med honom.

Men Jesus skyr inte överflöd. Han hatar snålhet. Både den snålhet som skapar regelrätta tjuvar och den snålhet som inte vill ta emot gåvor av rädsla för att inte kunna ge igen med samma mynt.

Denna Skärtorsdag är för mig en påminnelse om mina egna synder på tjuvnadsområdet, men också om att Gud inte är snål. Allting som han äger ger han bort för att vi ska glädja oss. För att vi ska göra likadant.

I stället för bildkonst illustreras därför denna dags fastekalenderinlägg med en dagsvers av Stig Dagerman.

Lagen har sina blottor.
Hund får de fattiga ha.
De kunde väl skaffa sig råttor,
som är skattefria och bra.

Nu sitter folk i små stugor
med dyrbara hundkreatur.
De kunde väl leka med flugor,
som också är sällskapsdjur.

Kommunen bara betalar.
Det måste bli slut på, ithy
att annars så köper de valar,
fruktar herr Åleby*.

Något måste beslutas:
Hundarna skjuts! Inte sant?
Nästa åtgärd: De fattiga skjutas,
så spar kommunen en slant.

Nu ska jag ut och njuta av den fina vårdag Jesus ger mig. Jag ska göra det genom att umgås med mina husdjur. (Och då menar jag inte husmöss och vägglöss ;-)

Eftersom jag inte kan ladda upp nya bilder med denna dator får ni en länk till ett gammalt blogginlägg som visar hur kul jag har det tillsammans med djuren. 




*Axel Åleby (aka Judas Iskariot d.y.), ordförande i Stora Sunnes fattigvårdsstyrelse, som lät skjuta en understödtagares hund med motiveringen: "Nog är det ynkligt att folk som har understöd ska ha hund. Det finns inga bestämmelser om att hundar är förbjudna för understödstagare, men nog är det en lyxvara."

Sviken och besviken

Giotto di Bondone: Judaskyssen

Johannes evangelium 12: 27-30 Nu är min själ fylld av oro. Skall jag be: Fader, rädda mig undan denna stund? Nej, det är just för denna stund jag har kommit. Fader, förhärliga ditt namn.” Då hördes en röst från himlen: ”Jag har förhärligat det och skall förhärliga det på nytt.” Folket som stod där och hörde detta sade att det var åskan, men några sade att det var en ängel som hade talat till honom. Jesus sade: ”Det var inte för min skull som rösten hördes, utan för er skull.

Mitt i Stilla veckan brukar man minnas bland annat hur Judas Iskariot säljer ut Jesus för trettio silverpengar. Det har blivit lite av en trend att ta Judas parti i denna historia. Det är lovvärt och jag har själv mediterat över Judas Iskariots tragiska liv för att försöka förstå. Men tänk om det inte finns något att förstå? Tänk om allt handlade om girighet? Om något har väl historien ändå lärt oss att girighet förblindar fullständigt.

På samma sätt som Judas Iskariot fått någon slags psykologisk renässans och det gnostiska Judasevangeliets tes om att Judas var mest mystiskt insatt i Jesu hemliga läror och blev uppmanad av Jesus till att sälja honom, blivit en slags "allmän" sanning, har sveket mot Jesus tonats ner. Man menar att Jesus ju visste allt och därför inte sårades av att den lärjunge som fått så mycket förtroende, han var ju hela lärjungaskarans* kassör, valde att sälja honom för 30 silverpenningar.

I gnostisk anda har det blivit mode att anta att Jesus var osårbar mot svek. Gnostikerna menade ju att Jesus inte rådde under mänsklighetens lagar "eftersom han visste allt". Men enligt kristendomen var Jesus fullkomligt och helt en människa. Hans kropp kunde skadas och blöda och hans själ kunde såras intill den djupaste förtvivlan. Som Magnus Malm uttrycker det: "Jesus är inte en ersättning för det mänskliga – han är föreningen av det gudomliga och det mänskliga." Så klart är han ledsen och maktlös inför vännens svek.

Även om inte alla människor kan bottna i en girighet som  låter alla normala mänskliga hänsyn vika så kan vi alla känna igen oss i att bli djupt sviken och besviken av någon vi litat på helt och fullständigt. Vi vet hur fruktansvärt ont det gör. Så fysiskt ont så det rent praktiskt hjälper med värktabletter för att lindra smärtan. Där kan jag lära mig något av Jesus för mitt eget liv:

När han är så ledsen och ängslig som han är, delvis därför att han kanske vet att Judas och även Petrus, snart ska svika honom, ber han. Svaret kommer direkt genom en röst som uppfattas som åska eller en ängels röst. Men det är inte det svaret som stärker Jesus, det är själva bönen: "Fader, förhärliga ditt namn." Svaret är för åhörarna.

Så är bön för mig och om jag skulle ge ett self-help råd som verkligen varit till ovärderlig nytta och läkedom för mig när någon svikit och sårat mig djupt så är det FÖRBÖN ; för den som skadat, förbön för mig själv och tillbedjan inför Jesus, som sannerligen också vet hur det är att svikas så hjärtat brister av sorg.

Anonym ikon av Judaskyssen från 1100-talet, finns i Uffizierna i Florens idag.

 

Vill du läsa hela texten av Magnus Malm finns den här. 

* de sjuttiotvå plus, inte bara de tolv närmaste.

Fastan och förlossningen

Johannes evangelium 16: 21 När en kvinna skall föda har hon det svårt, för hennes stund har kommit. Men när hon har fött sitt barn minns hon inte längre sina plågor i glädjen över att en människa har fötts till världen.

Fastan påminner mig om att vara gravid. 40 dagar pågår fastan plus söndagarna som aldrig är fastedagar. Graviditeter pågår ca fyrtio veckor men för mig väldigt mycket plus. Inget av mina barn har kommit på beräknad dag utan alla kom minst en vecka över tiden, trean allra mest "försenad"hon var beräknad till 27 mars, jag trodde hon skulle födas 3 april men hon föddes på farfars födelsedag 20 april. Den vånda och ängslan en mamma som går över tiden känner kan helt enkelt inte överträffas. Det är farligt att gå över tiden. Dödsångest blandas med ett svagt flämtande hopp och våndan inför den oundvikliga förlossningen. Alla mammor vet att inte alla mödrar och barn överlever förlossningen. Kroppen vet mer än hjärnan på det området och det märks. Jesus har så rätt i detta att det är svårt att föda.

Jag ser på Palmsöndagen som den jublande senare delen av graviditeten när jag alltid börjat hoppas att barnen skulle leva. Missfallsrisken är förhållandevis låg och lillungen sparkar så man tydligt känner små fötter och andra kroppsdelar genom den tunna bukväggen. Ännu är graviditeten klädsam, håret tjockt och blankt, magen lagom stor och konditionen på absoluta toppen. Vi boar och en del bjuder in till Baby Shower. Är det en omförlossning blir man extra mammig kring de små som redan finns där och de i sin tur gläds åt bebisen i magen: " Hej bebisen, du är gullig. Jag älskar dig!", sa storebror Elis till lillebror Aron (då namnlös), under min sista graviditets jublande Palmsöndagstid. 

Men ganska snart efter denna glädjefulla tid vet ju mamman att det blir svårare och förlossningens vånda är utan återvändo. Dessutom vittnar många söta små hjärtegravstenar med samma födelse- och dödsdatum, nästintill dolda av leksaker och sorgebudskap, om att förlossningen på intet sätt är en garanterad framgångssaga. 

Så måste den första Palmsöndagen ha varit för Jesus. Han som stod så nära många kvinnor som fött många barn, inte minst hans egen mamma Maria, förstod att liknelsen han använde i sitt avskedstal var ytterst relevant i sammanhanget. Världens förlossning och ett barns förlossning var mycket lika, lika oundviklig, men också lika oviss. Varför skulle han annars våndas i Getsemane?

Förlossningen vanns den 20 april och nu är min mest övertida unge stor. 

 

 

Här i en glad aprilgalopp med gamla Chateaux